Stormen har lagt sig!

Solen sken från en klarblå himmel. Träningen för dagen var avklarad. Städningen gjorde jag i går. Tvätten var vikt och undanlagd. Vad fanns kvar att göra? Njuta av livet så klart!

 Jag och maken tog oss en skotertur. I det vackra vädret.

Det var verkligen så snön gnistrade vit. Så vackert. Så roligt. Att köra skoter alltså.

Utsikt finns det. Om man vill stanna och titta. 

En kort paus vid ett vindskydd mitt i skogen. Underbart! Det är sånt här som är livskvalitet.

Trots snöstorm, drivbildning, regn och annat oväder finns det fläckar som klarat sig undan.

Lite djupsnökörning blev det också. Bus liksom. Ibland går det bra. Ibland inte. Jag provade på båda delarna.

Naturligtvis hämtade vi yngsta dottern när hon slutade skolan. Med skoter. Hon blev så glad!

Bloggeri

Jag följer ett gäng bloggar. Kan inte påstå att de ligger inom ett och samma område. Inte alls. Vissa bloggar har jag hamnat på av en slump. Oftast har jag klickat på någon länk och hittat något som fångat mitt intresse. Listan på favoriter växer. Hela tiden.
Det finns bloggar som handlar om cancer, skrivna av de som inte kan bli friska och av de som kan. Varför jag läser sådana bloggar? För att lära mig. För att jag haft nära vänner som kämpat. För att.
Det finns bloggar som handlar om hur det är att leva med barn som har särskilda behov, skrivna av föräldrar. Här, här, här och här .
Sedan finns det bloggar som både handlar om barn med särskilda behov och livet i stort. Här och här. Som personal inom träningsskolan tycker jag det är ett bra sätt att öka på föräldraförståelsen. Förståelsen för hur det är att leva med ett barn som har särskilda behov. Det är även ett sätt att lära sig mer. Mer om varje diagnos. Få tips och råd på hur man kan gå till väga för att lösa vissa svårigheter. Hur man kommer över hinder. Hur vi som lever utanför den världen kan hjälpa till för att öka förståelsen för de som kämpar i den andra världen .
Andra bloggar jag följer handlar nog mest om livet. Brukar hänga runt den här, den här, den här, den här, den här och den här. Nog har jag det jag gör allt. Nu brukar jag inte vara in på alla bloggar varje dag. Vissa har blivit mer favoriter än andra.
Skämmes borde man!! Myndige sonens blogg följer jag ju också. Naturligtvis!
Vilka följer du?

Vackra ting

Livets röda tråd. Så fin, så röd. Så poetiskt av mig. Skämt och sido. Jag tyckte faktiskt det blev lite läckert.

Byns hembygdsgård brukas inte speciellt mycket vintertid. Men den är väldigt vacker i vinterskrud.

En amaryllislök på jobbet vaknade helt plötsligt till liv. Den blev aldrig bortstädad efter förra julen. Vilken tur!

Lilla röda stugan. Den står på skolområdet och har använts som sagostuga, fikastuga, tomtestuga och mysstuga. Den är fin. Det finns både bakugn och öppen spis i den. Det är kul när eldstäder fungerar.
Soteld är aldrig kul. Det var vi med om en gång. Med våra elever. Det var inte alls kul. Speciellt inte när man har baxat in en elev i rullstol i stugan. Paniken växte kan jag tala om. Flickebarnet kom fort ut ur stugan. Mer eller mindre hoppandes i rullstolen. Sedan stod jag brandvakt. Inte en sotare fanns hemma på byn. De var spridda för vinden. Så det var bara att stå där och vakta. Vakta så inga barn gick in. Vakta så det inte började brinna i stugan. Inga barn gick in. Det började aldrig brinna. Lilla röda stugan står kvar. Men den används inte vintertid längre.  

Glasögon är beställda. Två par! Nu jäklar ska jag se. Kanske inte nödvändigtvis bra ut. Men jag ska se.
Det här med att välja glasögon är inte lätt. Alls. Det blev två helt otippade par. Omgivningen kommer stå med gapande munnar. Förvånat tittande.

Snart ser jag allt jag aldrig velat se.

Jodå, det snöade. Inte på tvären men det snöade. Slutade lagom tills jag skulle åka och jobba. Typiskt! Några förbiblåsta pingviner såg jag inte. Men det blev några kort knäppta. På lunchrasten.

 Några grenar och lite kvistar. Jag tyckte nog att det var fint. Eller nåt. Just då när jag knäppte.

En liten talgoxe åt lunch.
Äntligen går det att fota så man ser att det är fåglar man knäppt på. Inte bara ett fågelbord.

Självklart ska Äsch vara med på en bild. Hon är så stolt över "sin" isklump. Den bärs kors och tvärs över gårdsplanen. Helst vill hon nog ta in den. Men si, det går inte!

Snart kommer jag se. Omvärlden. Se allt damm och annat skräp som ligger lite här och där i vårt hus. Får nog ta ledigt några dagar för storstädning. Kanske kan man kalla det för "den stora vårstädningen"? Visst gjorde man sånt förr?! Vårstädade. Julstädade. Höstfixade. Vinterkurade. Och fick ledigt från skolan. Eller?
Nåväl. Anledningen till min förväntade goda syn beror naturligtvis på den kommande synundersökningen. Äntligen. Det behövs. Verkligen. Tror det blir lättare att läsa tidningen då. Liksom. När jag har glasögon alltså. 

Om det skulle vara så att någon undrar hur det är med blåsten i huvudet kan jag meddela att det blåser vidare. I perioder snudd på storm. Kanske rent av orkanstyrka ibland. Andra perioder är det bara som en sval sommarbris. Men just stunderna som en sval sommarbris är korta. Väldigt korta. Så korta att det vill till att man inte blinkar när de inträffar för då har man raskt missat dom - igen.

Orättvis sjukvård

Vi fick en halvspännande resa. Jag, ena tonårsdottern och yngsta dottern. Vi hann åka 1,5 mil innan ena tonårsdottern såg något. Tre älgar. På älven. På isen alltså. En ko med två kalvar. Oansvariga mor. Dra med barnen ut på svag is.

Med ett nytt objektiv hade nog älgarna sett mer ut som just älgar än tre plumpar. Men dom är där. På isen. Lagomt när vi tänkte åka bestämde sig mamma älg för att vända och gå tillbaka till landbacken. Tätt följd av sina kalvar. När mamma älg hade kommit upp på fast land gick en av kalvarna genom isen. Hjärtat slog en extra frivolt. Skulle jag ringa efter hjälp? Hur sjutton skulle någon komma dit? Finns ingen väg där på andra sidan älven. Ju. Eller skulle jag avvakta. Kalveländet kanske skulle ta sig upp. Två eller tre gånger tog sig kalven upp. Bara för att gå igenom isen igen. Det var hemskt att stå och titta på. Vidrigt. Trots att jag inte tycker om älgar. Trots min fobi. Men att se ett djur i knipa är inte roligt. Oavsett vad det är för djur. Men så till slut. Till slut. Tar sig kalven upp ur vattnet och upp på torra land!
 

Efter en spännade resa väntade väntan på sjukhuset. En lång väntan. En halvtimmes extra väntan dessutom. Varför ska det vara så svårt att passa tiden? Som doktor menar jag. Är det läkaren själv som tror han är snabbare än han är? Eller har han en sekreterare som tror han är som en oljad blixt? Oavsett vilket är det tråkigt att vänta. Och vänta. Vilken tur att jag äntligen har fått fingrarna ur. Eller jag fått fingrarna ur. Det är mer affären som äntligen fått in det jag ville köpa. Objektivet är i min ägo! Så lite zoomning på blommor i sjukhuskorridoren var ett trevligt tidsfördriv.

Mottagningen vi satt och väntade utanför var:

Rätt gissat. Ortopeden. Med ena tonårsdotterns halgus valgus. Det var ett raskt besök. När vi väl kom in. Foten ska opereras. Punkt slut. I bästa fall inte förrän närmare sommaren. Så hon kan köra lite till och kanske hinna få körkortet innan. Men nog är det konstigt. Den andra tonårsdottern har också problem med sin halgus valgus. Men hon fick träffa en annan läkare på hälsocentralen. Han tyckte knölen var för liten för att det skulle skrivas en remiss till ortopeden. Rådet tonårsdottern fick var att använda stora skor!? För stora. Men enligt ortopeden är det inte storleken på knölen som avgör om det blir operation eller inte utan huruvida man har ont eller inte. Och ont har hon. Väldigt ont. Så  nu ska jag se till att den andra tonårsdottern får träffa samma läkare som skrev remissen till den ena tonårsdottern. Så hon också kan få slut på smärtan.

Jag ska ladda. Nu jäklar ska jag ladda. För lite fotografering i morgon. Men med min tur snöar det på tvären eller så blåser det pingviner i virvlar då.  

Back on track

Barbamamman dök aldrig upp i morse. Tack och lov. Men fy vad jobbigt det var att vara så där uppblåst. Undra vad det berodde på? Nåväl. Båtbojen är tillbaka. Allt är som vanligt.

Morgonen tillbringade jag på en:

Den till höger om jag ska vara lite petig. Det tycker jag det finns fog för i just det här sammanhanget. Den till vänster är nämligen crosstrainern from hell! Det var den jag började min träningskarriär på. Det är något fel på den. Något allvarligt fel. Eller så tycker den helt enkelt inte om mig. Den är trögare än allt trögt. Spelar ingen roll hur man trycker och fixar med alla knappar som finns. Den är toktrög.

Det här är vad jag ser när jag crosstrainar. Inte speciellt kul. Men i dag fick jag dra på smilbanden lite i alla fall. Nu vet jag inte om det syns vad som står på lappen på väggen. Men den texten tillsammans med vikterna som sitter på manicken framför var lite rolig. Faktiskt.

Efter 22 minuter på crosstrainern hade jag tydligen inte fått nog i dag. Hade mer ork över så att säga. Så jag tog och provade på något nytt.

Löpband! Men man måste inte springa på ett sånt. Man måste inte ens jogga. Så det så. Jag gick. Med raskt tempo. Väldigt raskt. I motlut. Rackarns vilka moderniteter det finns. Motlut på platta backen. Inomhus. Perfekt för skinkorna. Jag gick i 16 minuter! Snacka om att jag är stolt över mig själv. 38 minuters träning! Nu behöver jag bara komma på hur jag ska motivera mig själv till att göra situps. Det blir inte lätt. Det vet jag. Situps måste vara det absolut värsta man kan utsätta sig själv för. Det är tråkigt. Det är jobbigt. Man får ont i nacken. Och inte går det lätt heller. Det är tungt som attan!

Nu ska jag sätta mig i bilen och åka 10 mil för att hämta ena tonårsdottern på skolan så vi kan åka 12 mil åt ett annat håll. För att träffa en ortoped. Logiskt? Inte ett dugg. Men det blir så när man bor lite avsides och landstinget inte tycker att man ska åka till det sjukhus som ligger närmast utan till det som ligger på rätt sida länsgränsen. Oavsett avstånd. Vi bor 4,5 mil ifrån ett sjukhus men hör till ett som ligger 12 mil bort, enkel resa. Dessutom är ena tonårsdotterns skola i samma lilla stad som det närmaste sjukhuset ligger. Och har man barn som inte vill missa något i skolan i onödan blir det till att åka lite bil. Men det är ju fint väder. Kallt men fint.

Mirakel och Barbamamma

Mitt mirakel blommar med fyra blommor. Men nog ser det ut som det skulle kunna komma två blommor till. Eller?

I dag har jag en träningsfri dag. Det är inte ett dugg skönt faktiskt. Mest bara stressande. Och allra helst när jag känner mig så uppblåst som jag gör nu. Snudd på sprickfärdig. På fullaste allvar. Sprickfärdig! Böjer jag mig framåt tappar jag andan. Får liksom inte plats med lungorna. Magen växer i färdriktningen typ. Känns det som. Benen pressar byxtyget åt alla håll. Det är nästan så jag med blotta ögat kan se hur låren sväller. I morgon bitti när jag vaknar har nog kroppen antagit en form av Barbapappa. Eller rättare sagt Barbamamma.

Vete katten hur man ska klara av att köra bil med en sådan kropp. Men söt är hon i alla fall.

Assistenten är viktig!

Alltså det här med assistenter. Personliga eller inte. Det skiter jag i. Men assistentyrket behöver en uppryckning. I går! Det behövs utbildning. Yrkesstolthet. Högre lön. Status. Det behövs kort och gott en förändring. I hur folk ser på assistentyrket. Det är inte ett tillfälligt jobb som "duger" så länge. Det är ett väldigt viktigt jobb. Ett jobb som kan hjälpa eller stjälpa. Oavsett om man jobbar som assistent åt barn eller vuxna. Normalstörda eller utvecklingsstörda. Som assistent är man viktig. Väldigt viktig.
Jag har jobbat som personlig assistent till en helt underbar liten tjej. Det var första gången jag jobbade som personlig assistent. Jag tog med mig några ganska viktiga saker från den tiden. Familjerna till dessa barn gör ett mastodontjobb. De släpper in främlingar i sina hem. För att kunna göra sådant som vi andra tar för givet. Åka och handla. Utan barn. Följa med syskon på olika fritidsaktiviteter. Laga mat. Vara vuxna.
De har en främling till bords. De har en främling i huset när de försöker leva ett vanligt familjeliv. De har en främling i huset när de diskuterar sånt vi andra aldrig skulle drömma om att prata om bland utomstående. De lägger sina liv i assistentens händer. Deras möjlighet till ett så normalt liv som möjligt hänger på om det går att få tag på en assistent eller inte.
När assistenten "seglar iväg" till nästa jobb. Till ett riktigt jobb. Som det ofta sägs. Då står familjen där. Kanske blir det omöjligt att jobba som vanligt. Kanske den som behöver assistenten inte kan gå i skolan/jobba. Kanske måste syskonens fritidsaktiviteter ställas in. Kanske man får klara sig utan mjölk eftersom det inte passade att åka iväg till affären. Kanske orken tar slut. Väldigt mycket tidigare än annars.
När man sedan hittar en ny assistent är det dags igen att lämna ut sig själv och övriga familjemedlemmar. Den som behöver assistenten måste åter lära känna en ny människa. Kanske måste man släppa en främling ända in på toaletten. Eller till duschen. Igen. Lagom när man började känna sig trygg med den förra assistenten.
Allt för att assistentyrket inte har status. För att det inte ses som viktigt. Man borde fråga varje person som söker jobbet om de är beredd att jobba som assistent tills de går i pension. Det borde man göra. Bara för att.

Snökaos och uteblivna tassavtryck

Det snöar i mitt huvud nu. Så pass att det inte känns plogat ända fram. Om man säger så. Tankarna snurrar som snöflingorna i en snöstorm. De far runt, runt och helt utan mål. Att få någon ordning på dom verkar just nu omöjligt. Det blåser för fort. Ååå, så poetiskt det lät. Det var inte meningen. Inte alls. Men snurrar i huvudet gör det. Av tankar. I bästa fall lugnar det ner sig snart. Väldigt snart.

Att lämna ett litet avtryck efter sitt besök här inne var inte populärt. Så kan man väl summera det hela. Men de som skrivit har glatt mig. Väldigt mycket. Att dessutom gå mot mina instruktioner gillade jag. Starkt! Fram för fler obstinata personer. Att personen i fråga dessutom stickar var bara en bonus. Kanske kan man få lite råd och tips när man stickat in sig i en raggis och inte kan komma lös. Om inte annat vaknade sticknerven till liv igen. Dags att plocka fram stickor och garn tror jag minsann.

Ibland får barnen ganska trevliga läxor. Det har yngsta dottern fått. Hon ska bedriva högläsning här hemma. Tre dagar i veckan. Jag fick några sidor ur Vargbröder uppläst för mig. Det var inte i går någon läste högt ur en bok för mig. Hur mysigt som helst ju. I morgon tror jag högläsningen får ske tillsammans med lite kvällsfika och en filt. Det är viktigt med mys. Alla dagar i veckan. Helst.

70 635

Om man inte har något att säga är det bättre att vara tyst. Eller hur? Medan jag är tyst kan väl ni som är in här och kikar runt tala om vilka ni är. Skulle vara roligt liksom. Att veta. Några har jag koll på. Men resten då? Ni behöver inte uppge skostorlek, byxstorlek, hårfärg, drömresemål och eventuell bhstorlek. Ni behöver inte ens lägga ut någon bild. Det räcker med en liten presentation bara. "Hej jag heter -- och hittade hit via --. Jag är från --." Räcker jättelångt!
Tack på förhand.

Undanflykter

Jag gör allt jag kan för att komma undan. Komma undan bokeländet. Den som aldrig tar slut. Det finns böcker som är så. Som aldrig tar slut alltså. Spelar ingen roll hur mycket eller ofta man läser. Bokeländet tar aldrig slut.
Jag tvättar. Hjälper ungdomarna koka choklad. Fast dom inte behöver hjälp. Fotar lite. Eldar. Ringer en vän. Som inte svarar. Släpper ut hunden. Onödigt många gånger. Suckar. Sneglar på bokeländet när jag går förbi bordet. Och drömmer mig bort. Långt bort.

Har hittat något som ger mig lite ont i kroppen. Äntligen. Men det fanns inte på gymmet. Nej då. Det fanns på jobbet. En promenad med vagn. I uppförsbacke. Gjorde susen. Skinkorna gör ont! Inte väldigt ont men dom känns. Hahaha. Nu ska jag väl erkänna att vagnen vi har på jobbet inte är en vagn i den storlek du tror. Den är i storlek stor. Jag får plats i den. Jag sitter väldigt skönt i den dessutom.
Sen finns det en sak till som smärtar. Mina sittknölar. Dom känns. Ordentligt. Tack vare....

 ....ja, inte cykeltrampan men väl sadeln. Att cykla gör ont. I rumpan. När man är otränad. Det vet jag.

Nu har mirakelblomman börjat blomma. Ser ut att bli fyra blommor. Den är så fin.

Nu är det nog med undanflykter. Jag har inget val. Måste ta tag i bokeländet. Nu!

Känsliga bör inte läsa längre än hit.

Man ska inte svära. Det ska man inte. Det vet jag. Men det skiter jag i. Fullständigt! Helvetes jävla skit!!! Maken var på träningshumör. Det var bara att bita ihop och åka. Morr. Dubbelmorr. Jag hade verkligen ingen lust att träna. Ingen lust alls! Men jag gjorde det. I alla fall. Trots allt. Mor alla odds. Och som jag tränade. 1 mil på cykel! Va?! Vad säger man om det? VA?? Bra jobbat av en som var helt utan motivation. Tycker jag. Så det så.

Här kockas det middag nu. Sen middag alltså. Blir lätt så när det ska bastas. Allt blir lite lätt försenat då. Men det gör ingenting. Vi är ju lediga. Ända tills på måndag.

Hmmmm.

Yngsta dottern har med sig en kompis hem i dag. Tänk så påhittiga dom är. Barnen. Om en annan hade hälften av deras fantasi och påhittighet skulle man inte ha tråkigt en minut. Det tror inte jag. I alla fall.

Från symaskinssömnad till marsmallowgrillning verkar steget yttepyttelitet. Om man är lika gammal som yngsta dottern. Vad dom gjort däremellan vet jag inte. Ska jag vara riktigt ärlig vet jag inte om jag vill veta heller.  

Jodå. Grillningen skedde med grillpinnar över ett stearinljus. I köket.

Fredag! Men tro inte att träningen uteblir. Det är planerat att jag och maken ska träna när han kommer hem från jobbet. Men jag vet inte jag. Just nu känner jag mig inte speciellt laddad. Skulle maken komma hem och lägga fram ett förslag om träning i morgon istället tror jag inte jag tvekar så länge. Max en halv sekund. Sedan har jag bestämt mig. För träning i morgon. Latmasken är på väg att få ett stadigt tag i mig. Usch! Å inte kan jag skylla på träningsvärk heller. Fortfarande inte. Borde säkert vara glad att den uteblivit. Men som jag sagt tidigare. Det känns som jag inte tagit i. Som jag fuskat. Men förhoppningsvis visar det sig på byxorna. Sedan. Att passformen blir lite bättre. Att det blir lite lättare med andningen.   

Nästan helg!

Det blev fint väder. Väldigt fint väder. Men eftersom jag har ett av dom bättre jobben man kan ha var vi ute en timme. Vi hann uppleva solen en stund innan den försvann bakom berget. Underbart!

En lugn kväll i soffan? Som jag gjort mig så förtjänt av. Jag som tränat på morgonen. Humpft. Skulle inte tro det. Svärmor ringde på eftermiddagen och ville komma upp hit och gå på bingo. Då ställer vi upp. Jag och maken. Naturligtvis. Så mjuka soffan byttes ut mot en hård stol i trä. Tv-tittande byttes ut mot sifferletande. Och ja, jag lyckades vinna en liten slant också. En liten. Men svärfar, han vann han. Större slantar än mig. Mycket större. Eller större. Fler. Många fler. Jag tycker faktiskt det är makens tur att vinna nu. Det tycker jag. Helt klart.

I morgon är det fredag. Veckans sista arbetsdag. Om man inte har ett helgjobb. Här blir det ungdomsgård i helgen. Tonårsdöttrarna har två kompisar som ska sova här. Hela helgen. Finns risk för terrorattacker av yngsta dottern. Det är inte lätt att vara liten. Och tycka att man är stor. Stora medlingshumöret ligger på laddning. Kan bara hoppas att inte batteriet är utslitet.

Om sex dagar har jag varit rökfi i en månad. Bra jobbat av mig! Fast det har inte varit speciellt mycket jobb. Det enda jobbet har väl varit att tugga och svälja allt jag stoppat i mig. Nu ändrar jobbet karaktär. Nu jobbas extrakilona jag tuggat till mig bort. Å, fy så jobbigt det kan vara. Nära-döden-upplevelserna har bytt av varandra bitvis. i dag trodde jag larmet skulle gå. Larmet på pulsmätaren. För naturligtvis finns det en sån på crosstrainern. Jag brukar göra vad jag kan för att inte hålla så hårt i handtagen. För att slippa pulsmätaren liksom. Men i dag var det väldigt jobbigt. Tokjobbigt faktiskt. Vettekatten om jag ska köra intervallträning nästa gång. Jag kanske ska nöja mig med att försöka utöka tiden. Det tror jag skulle vara bra.

Plugg och mirakel

Det ser ut att bli fint väder i dag. Ser ut som det spricker upp. Men det spelar ingen roll. Jag har inte tid att vara ute. I dag heller.

Jag är hemma och läser. Pluggar. Jag vill verkligen lära mig mer i just det här ämnet. Det vill jag. Och det är självvalt. Johodå. Men måste litteraturen vara så tråkig? Den är verkligen toktråkig. Jag får kämpa mig igenom varje sida. Dessutom är bokskrället alldeles ny. Lyxigt kan man tycka. Men det tycker inte jag. Inte nog med att jag får kämpa med texten och innehållet i boken. Jag får kämpa för att hålla den öppen! Den är inte samarbetsvillig på något sätt. Jag ska ha en liten fest när jag läst ut eländet. Ja, det ska jag. Banne mig. Nuäntligenslipperjagdigbokeländefest!

Två mirakel på samma dag. Är det möjligt? Japp. Det är det. Jag har själv upplevt det. Första miraklet inträffa de klockan 8.05 i dag. Jag äntrade crosstrainern då. På morgonen. Det är ett mirakel. Det har aldrig hänt förr. I dag körde jag intervaller på crosstrainern. Ska väl vara själva den om jag inte får träningsvärk nu då. Det känns ju inte som man gjort något om man inte får det. Kan väl få lite ont i alla fall.

Den här gången fick jag vara ensam hela tiden. Kanske är det den tiden man ska träna.

Det andra miraklet då?

   

Hur sjutton är det möjligt? Det är fjärde blomstängeln! Jag fattar verkligen ingenting. Det brukar räcka med en vecka. Sedan ser man tydliga tecken på ond bråd död hos blommorna. Men inte den här. Den bara växer och växer. Och blommar och blommar. Den är inne på femte veckan i min vård. Det är ett mirakel!

Frågestund

Jobbade några timmar på eftermiddagen. Skyndade hem för att göra middag. Den jag hade förberett lite innan jobbet.

Kan någon gissa vad det blev? Kanske inte helt enkelt, men gott blev det. Trots att jag glömde ägg.

I morgon blir jag hemma på förmiddagen. För att plugga. Lika bra det. Känns lite väl att vara tre personal på en elev. Kan bli så när vinterkräksjukan slår till. För det verkar vara just äckelkräkan som kommit hit. Fy vad jag avskyr magsjuka. Nu spritas det hejvilt i det här huset kan jag tala om. Frågan är om jag borde åka på annan ort för inköp av handsprit. Så dom på apoteket här inte tror att vi dricker det.

Fortfarande ingen träningsvärk. Jag tar i. Det gör jag. Så mycket att jag hyperventilerar. Flåsar så munnen blir jättetorr. Jag blir röd-lila i ansiktet. Det blir jag. Svettas gör jag också. Så. Vad gör jag för fel? Vart är träningsvärken?

Avklarat....

....sa killen som skulle laga vår bristfälliga internetuppkoppling. Han sa till och med att det ska fungera nu. Fläckfritt. Med risk för att låta väldigt cynisk. Men det har jag hört förr!

Solen skiner. Asmycket! Om nu solar kan skina asmycket. Hur som helst skiner den från en klarblå himmel. Det är nästan så man blir bländad.

 Det är vackert. Som bara den.

Äsch njuter också av det vackra vädret. Vackra Äsch.

Än så länge har inte solens strålar den värme som behövs för att tina snön. Men nästan.

Nu åker jag och jobbar en stund. Tog naturligtvis på mig att jobba lite extra. Just i dag. När man helst vill åka en sväng med skotern. Sätta sig ett vindskydd och bara njuta av livet. 

Plugg och då menar jag inte potatis

Jaha. Är det så här det ska se ut nu? Böcker, häften, pärmar och pennor. Över hela köksbordet. Vad har jag gett mig in i? Läste igenom vad som ska göras inför första träffen. Fattar ingenting. Verkligen ingenting. Bra början. Liksom.

  

Jag vill verkligen läsa det här. Lära mig mer i just det här ämnet. Det vill jag. Men att välja ut frågeställningar eller diskussionsämnen ur material är nog inte min grej. Jag diskuterar gärna. Väldigt gärna. Men att välja ut i förväg. Nja.

Jag har läst det jag förväntas läsa. Jag har förstått det jag läst. Men sen då. Väljandet är svårt. Jättesvårt. 



Jag vill inte ha ett anteckningsblock som alla andra har. Jag har ett från förr. Så charmigt. Man blir glad av att titta på det. Praktiskt? Inte ett dugg. Måste nog köpa ett. Som är praktiskt. Skrivboken får följa med ändå. För att den är så fin.

Träningsvärken lyser fortfarande med sin frånvaro. Kanske kan jag känna lite vid skuldrorna. Om jag känner efter ordentligt. Kanske. 

I dag blir det ingen träning. Kanske till och med promenaden uteblir. Känner mig lat och omotiverad. Helt utan lust. Vill mest bara dra täcket över huvudet. Gå i ide. Över dagen. Men det går ju inte. Jag ska få främmande. Av en tekninker/reparatör. Vår internetuppkoppling har strulat ett tag. Faktiskt drygt ett och ett halvt år. Internetleverantören och jag har inte pratat samma språk. Kan man säga. Jag har försökt anmäla felet. Många gånger. Ett iblandfel. Jättesvårt att anmäla sådana fel. Eller inte att anmäla dom men att få leverantören att tro på felet. Att hitta felet. Men nu. Nu har vi telefonkontakt varje vecka. Jag och min internetleverantör. Det är inte jag som ringer. Nu verkar det finnas minst ett fel. Men framför allt, det verkar finnas ett intresse av att hitta och åtgärda felet! Tjoho!! Så, inget täcke över huvudet i dag. Och vem vet. I morgon kanske det inte ens finns ett behov av att dra något täcke över huvudet. 

Puuh...

....så där ja. Då var första träningen på egen hand avklarad.
Min absoluta mardröm blev sann. Det var fullt med folk där. Jag hade en svag förhoppning om att alla satt hemma och tittade på handboll eller nå´t. Men icke! När jag klev innanför dörren var det tre personer där. Lagomt när jag kommit igång ramlade det in två till. Innan jag var klar hade det kommit ytterligare två. Har inte folk något hem? Måste de träna precis när jag ska göra det?
Det jobbigaste är inte att visa upp min otränade kropp. Inte ens min hyperventilering känns pinsam. Vilket den borde. Absolut. Men. Nä. Det jobbigaste är att jag blir så in i bängen röd i ansiktet. Eller röd. Mer lila. Eller kanske rent av röd-lila. Å fort. Det tar nog inte mer än en par minuter så lyser ansiktet med sin närvaro. Men jag bangade inte. Jag tränade. Jag tränade hårt. I alla fall hårdare än sist.

Jodå, bilden är lånad från internet

Sist fnulade jag på med crosstrainern i 20 minuter. På dessa minutrar hann jag 2,5 km. I dag fnulade jag på i 22 minuter. Å hann 3 km! Med andra ord borde tempot ha varit lite högre i dag. Även roddmaskinen fick sig en omgång. Ska bli spännande att se om jag får någon träningsvärk den här gången då. Söndagens träning känns fortfarande inte någonstans.

Äääh....

....jag åker och tränar. Ensam. Man måste våga ibland.

Inkludering

Jag tycker inte om när man gör skillnad på folk och folk. Jag tycker riktigt illa om det. Genuint illa! Speciellt arg blir jag när man särbehandlar de som redan är "utanför gängse ramar". Jag har skrivit om det förut. Att jag kommer slåss för varenda unge. Som faller under benämningen funktionshindrade. Utvecklingsstörda brukar man också säga. Med "man" menar jag oss normalstörda. Vi som tror att vi är bättre och viktigare än andra människor. Jag kommer slåss för dessa ungar och deras rättigheter. Hela livet.
Nu verkar det som jag måste slåss för min egen del också. För att inte särbehandlas. Av mina arbetsledare. Man pratar om att skolorna måste bli bättre på att inkludera. Göra så att skolan faktiskt blir en skola för ALLA. Det är en fantastisk tanke. Att alla skolor ska vara skolor för ALLA barn.
Att komma dit kräver arbete. Ett idogt arbete för alla. Från ledningen ända ner till gräsrötterna. Det kräver också att alla har förstått vad inkludering är och varför det är så bra. Och varför det borde vara så självklart. Man måste också förstå att alla människor är lika mycket värda. Oavsett. Självklara saker kan man tycka. Men så är det inte. Det finns allt för många exempel på barn som far direkt illa i skolan. Allt för många föräldrar kan intyga om vilket helvete skoltiden har varit och är för deras barn.
Om man som arbetsledare tycker det är viktigt med inkludering i skolorna. Om man har anordnat studiedagar i ämnet. Om man har försökt lära all personal vikten av inkludering. Borde man inte leva som man lär då? Borde man inte inkludera alla? Även personal? Det gör inte mina arbetsledare. Dom särbehandlar sin personal. Hela tiden. Mer eller mindre.
Hur ska man få personal som särbehandlas att inte särbehandla andra? Hur ska man få sådan personal att förstå allas lika värde? När inte arbetsledningen gör det. I min värld en ganska omöjlig ekvation.
Du ska inte göra som jag gör, du ska göra som jag säger.
 

Ledig dag

Nog är det märkligt. Att det ser som kallast ut när det är nästan noll grader. Ute alltså. Stugväggen ser svinkall ut. Fönstret ser rent oinbjudande ut. Ändå är det bara -1,5 grader.  

Jag promenerade ingenting på förmiddagen. Av princip går jag inte i regn. När det är vinter. Det har en förmåga att bli så halt. Tant är inte purung så det börjar bli dags att vara rädd om lårbenshals och andra vitala delar. Det är så lätt hänt. Du vet. Plötsligt händer det!

Jag tog mig en funderare på hur jag ska få ner istappskolonin från taket istället. Jag kom inte fram till just någonting. Det är för högt. Finns inte en chans att jag når. Inte ens med spade eller sop. Att balansera på stege är inte ett alternativ. Då får istapparna hellre smälta bort av sig själv tids nog.

Så, vad har jag lyckats göra i dag då? Och då har ändå bara halva dagen gått. Kört ungdomar till skolbussen. Kört yngsta dottern till skolan. Handlat. Tvättat. Eldat. Läst. Viktig text. Inte bara blogg och fejjantext alltså. Beställt tid för synundersökning av tant samt tid för linsutprovning för ena tonårsdottern. Och sist men inte minst. Ring och efterlyst de utlovade men uteblivna telefonerna jag skulle få eftersom jag "omtecknade" mitt mobilabonnemang hos samma leverantör. Så på det stora hela har jag varit ganska duktig. Jo. Jag har ju bäddat sängen och börjat förbereda middagen också. Och plockat ur och i diskmaskinen. Och handdiskat det som inte fick plats i maskinen. För att inte gjort ett enda dugg har jag gjort en hel del.

Kanske bryter jag det jag hade bestämt mig för också. Om maken tänker träna. Då hakar jag nog på. Det tror jag.

Lägesrapport

Första dagen efter första träningen dagen innan. Ingen träningsvärk. Inte minsta ömmande. Någonstans. Vad är fel? Är jag så helt utan muskler? Så otränad att musklerna har förtvinat? Skrämmande. Otäcka tanke. Jag borde nog träna i dag också. För att få till några muskler. Så jag har några att ha ont i. Fast å andra sidan vet jag hur det blir. När träningsvärken väl infinner sig kommer klagan. Den otroliga klagan över hur ont det kan göra. Att ingen någonsin har haft så ont som jag har. Helt säkert. Kanske inte ska träna i dag i alla fall. Av ren omtanke. På min familj. Till min familj. Om min familj. Vad heter det? På, till eller om?
Jag går ut och går i stället. Trampar på för att få till lite steg. Ny vecka betyder 50 000 nya steg. Går man så många steg borde man få lite muskler i benen. Eller hur!? Flaxar man på duktigt med armarna kanske de kan få sig en eller annan muskel också. Så jag kan få lite träningsvärk. Efter nästa träningspass. Fasen. Maken kanske tror jag maskar när vi tränar. Eftersom det inte värker. Nu vet jag. Uteblir träningsvärken efter nästa pass ska jag låtsas. Ojja, stöna och stånka - som bara den. Gå så där konstigt som bara en med rejäl träningsvärk kan. Stappla lite stelbent. Nu blev det ju konstigt. Fel faktiskt. Skulle jag få träningsvärk efter nästa träning är det ingen som kommer tro mig. Alla kommer tro att jag fejkar. Blir lite som "vargen kommer". Är nog bäst att inte luras. Absolut inte om så viktiga saker som träningsvärk i alla fall. Får jag träningsvärk är det väldigt viktigt att jag blir trodd när jag klagar och gnäller. Jätteviktigt!

59 075!

Vi har varit på skoterutflykt. Jag och maken. Bara jag och maken. Inga barn. Inte så mycket som en barnhandske fick följa med.

Vi packade ner varm choklad, limpmackor, pimpelspön och lite maggot. Jodå isborren fick också följa med. Allt för att en dag på sjön skulle bli så lyckad som möjligt.

Tur man inte bor i den här stugan mitt i skogen. Den såg lite kall ut.

Mycket snö på träden var det. Väldigt mycket snö. Faktiskt lite väl mycket bitvis. Snötyngda träd hängde ner över skoterleden. Vilka fick den snön över sig? Naturligtvis. Jag och maken! Till och med i hjälmen fick jag snön. Kallt blev det. Burrrrr.

Men vi kom upp till sjön. Det var inte lika blött i dag. Nästan inte blött alls. Man kan säga att det var lika mycket vatten som fisk på isen. Inte så mycket som en fiskstjärt fick vi upp. Jag hade ett gäng smånapp. Mer än så blev det inte. Men vi hade en trevlig dag. Jag och maken.

Sen for vi hem. Förbi snötyngda granar. Som inte hängde ner över skoterspåret.
Vi hade ett mål. Ett sedan tidigare bestämt mål. Det var dags för TRÄNING. Johodå, nu är det dags. Dags att ta båtbojen på fullast allvar. Fy vad jag har gruvat mig. Nått så in i bängen att jag har. Gruvat mig alltså.

Väl hemma var det bara att byta ut skoteroverallen mot lite lättare och nättare kläder. Bara att bita i gräset. Spotta i nävarna. Gilla läget liksom.
Vi åkte till gymmet. Maken visade mig runt. Som om jag skulle lyfta skrot. Som om jag skulle komma ihåg något av det han sa. Som om jag skulle springa på löpbandet. Jag hade redan bestämt mig. Bestämt mig för det jag trodde skulle bli minst jobbigt. Crosstrainern. Den skulle jag ge mig på. Det skulle gå bra. Jättebra. Rent av gå plättlätt. Trodde jag.
Efter fem (!) minuter trodde jag döden var nära. Väldigt nära. Provade att ändra på inställningen. Det måste ju gå att få lite mindre motstånd. Trodde jag. Det gick inte! Eller. Det kanske visst går att få till. Om man förstår sig på sådana maskiner. Jag gör inte det. Jag fick vackert ha tokmotstånd. Maken då? Han spurtade på han. På sin crosstrainer. Som om han var helt utan motstånd. Det kanske han var. Utan att tala om det för mig. Intalade mig själv att jag borde klara tio minuter i alla fall. Tio ynka minuter. Det jag inte tänkte på var att jag redan hade stått ut i fem. Tappade nämligen tiden när jag fipplade med inställningarna. Skiten började naturligtvis räkna om från noll. Efter varje ändring.
När det äntligen stod tio minuter på maskinen från helvete hade det hänt något. Något högst märkligt. Jag log. Jag stod på maskinen från helvetet och log. Jag! Delvis log jag åt mina utomordentligt dåliga låtval. Visserligen inte medvetna men ändå. Jag hade bara balader. Hur lätt är det att ha lite upptempo till Curley Sue? Eller ännu värre Always look on the bright side of life. Jag blir visserligen väldigt glad av just den låten men att träna till den. Nja, jag vet inte det jag. Men jag log även åt själva tränandet. Det var banne mig roligt. När man väl hade kommit över näradödenupplevelsen.
I 20 minuter kämpade jag på. I 20 minuter och 2,5 kilometer!! Jäklar vad duktig jag var. Trodde max på tio minuter. Trodde inte jag skulle stå ut längre än så. Stod ut dubbelt så lång tid. Utan att dö. Var visserligen väldigt nära ett tag. Men det gick över.
Nu var jag odödlig! Det kan jag säga. Totalt odödlig. Klarade vad som helst. Så kändes det i alla fall. Så jag gav mig på roddmaskinen. I tio minuter. Leendes. Sedan for vi hem. Maken och jag.
Stannade till på macken för att köpa med oss mjölk hem. Jag gick in. Odödlig som jag var. Det odödliga gick över. När jag såg ansiktet på hon som har macken. Hon dubbeltittade på mig. Med stora ögon. Då insåg jag. På vad hon tittade. Mitt ansikte. Naturligtvis. Mitt jätteröda ansikte! Jag var nästan lila. Faktiskt. Hon såg riktigt rädd ut först. Tills jag talade om att jag var nytränad. Då såg hon riktigt lättad ut. Som om hon andades ut av lättnad.
Nästa gång jag ska träna köper jag mjölken innan träningen. Helt säkert!

Matlagning, kyla, värme, familj och lite kaffekokande

Det är helt otroligt. Helt makalöst faktiskt. Fast inte speciellt unikt. Och inte speciellt förvånande heller. Att köket kan tömmas på folk så fort alltså. Så fort att man inte hinner uppfatta vad det var som hände. Utan plötsligt står man där själv.
Hela dagen har köket innehållit allt från två till fem personer. Konstant. Oavsett. I sju timmar. Oavbrutet. Ända tills det var dags att börja med maten. Swosch. Helt tomt! Inte en själ så långt ögat nådde. Kvar stod jag. Ensam och övergiven. Med matlagningen.
De som känner mig vet att jag lagade maten själv. Att jag inte sa så mycket som "pip" till övriga familjemedlemmar. Utan bara borrade ner huvudet. Fokuserade. På pärskalande, grönsaksskärande, kycklingstekande, såsfixande, lökhackande och diverse stekning. Plockade fram tallrikar, bestick och glas. Vrålade "MAT"!! Sen kom urladdningen. Frågan varför det blir så tomt i köket så fort det ska lagas mat? Varför alla drar? Varför man inte känner lukten av mat? Medans den tillagas alltså. När det börjar bli klart, då känner alla lukten. Konstigt nog. Varför man inte vill hjälpa till? Där började jag få dåligt samvete. Precis där. Försökte släta över det hela med att lite sällskap under själva matlagandet skulle vara trevligt. Att man inte alls behövde hjälpa till. Hur pass korkad är jag? Va? Enormt! Varför ska jag ha dåligt samvete? Hmpft.

Kylan drog in över oss igen. Tråkigt, tråkigare och jättetrist. Termometern visade på -30,4 i morse. Det är kallt. Men inne har det varit varm. Så det så.

Jag har en underbar familj. Jo, jag har det. Och  jag tycker det. Alla dagar i veckan. Det betyder inte att jag alltid älskar det dom gör. Men jag älskar alltid dom. Trots det jag skrev längre upp. Eller kanske är det tack vare det. Också. För så är det ju. Det är ju alla små detaljer tillsammans som gör en människa så underbar. Och med en relativt stor familj har man många underbara människor runt sig. Mest hela tiden. Utom när man lagar mat.

Jag fick den här tavlan i julklapp år 2009. Tänk vad några textrader kan göra med ett mammahjärta. Tavlan hänger i köket. Just det. Köket.

Om jag drack kaffe skulle det se ut så här. Alla gånger. Alla dagar. Det ser gott ut. Riktigt gott. Som choklad. Varm choklad. Maken fick en kaffemaskin i julklapp av barnen. Det går att göra lite olika kaffevarianter i den. Fast man kan göra varm choklad också. Så det så! 

Kunskap är inte tungt att bära

De extra kilon som satt sig runt mittenpartiet blir nog kvar där ett tag. Om jag ska fortsätta på det här sättet kommer det bli fler. 7522 steg i dag. 7522! Det blir man inte smal av. Inte ens lite lätt tränad. Man blir mest bara större. Om man dessutom går och sätter sig i en bingohall istället för att gå ut och gå. Då är man riktigt korkad. Så det så! Det låter verkligen som jag är kropps och viktfixerad. Det är jag inte. Inte alls faktiskt. Jag är bara bekymrad över min ökade kroppsstorlek. Att den ökar så okontrollerat. Jag kan se mina kinder. Utan spegel. Det har jag aldrig kunnat förut. Det kan jag nu. Det är inte roligt. Inte det minsta roligt.

I morgon är det fredag. Veckoslut. Veckans sista arbetsdag. Skönt. Jag ska njuta. Så in i bängen ska jag njuta. För snart. Väldigt snart ska jag börja använda min nya nyckel. Kanske redan på söndag. Jag tror att söndag är en bra dag att börja på. Skulle det, mot förmodan, resultera i träningsvärk är jag ledig på måndag. Hela måndagen. På tisdagen börjar jag jobba först efter lunch. Men jag kan väl inte tänka mig att jag ska få träningsvärk. Jag? Pft! Som är så vältränad. Host, host. Eller hur det nu var.

Jag har för mycket fritid. Tydligen. Anmälde mig att studera lite på distans. Kom med. Ska studera. På distans. 15 poäng. Vad nu poängen betyder? Men det blir mycket läsa. Väldigt mycket. Det gör inget. Jag ser faktiskt fram mot det. Att plugga lite. Läsa och fundera. Gnugga geniknölarna. Känna prestationsångesten komma krypande. Svettas fram inlämningsuppgifter. Och njuta som bara den av nyvunna kunskaper. I början av februari drar det i gång.

Bilden har precis inget med inlägget att göra. Det är bara en fin blåfärg på rosetten. Väldigt fin färg. Tycker jag. Sen tycker jag att inläggen blir trevligare med lite bilder. Eller som i det här fallet, med en bild.

Ena tonårsdottern gav mig några tips på hur jag ska bli av med telefonförsäljare som ringer hit. Jag tycker verkligen inte om dom. Eller det är väl inte människan jag har svårt för. Det är försäljningssnacket. Och svårigheten de verkar ha för att lyssna.
Ett alldeles strålande exempel var:
Säg till telefonförsäljaren: "Tyvärr, jag kan inte prata just nu, men kan inte jag få ditt hemnummer så kan jag ringa när jag har bättre tid."
När dom lite besvärat svarar att de inte kan ge ut sitt hemnummer säg, "Jag förstår, du vill inte att främlingar ringer hem till dig! Nu vet du hur jag känner det."

Det finns ett gäng till på den här sidan. Läs och skratta lite. Sedan kan du ju alltid anmäla dig till nix-telefon. Om du inte redan anmält dig.

Takdropp.....

.....skulle man kunna önska sig. Jag fick takdropp i dag. Oönskat. Fast inte från taket. Från näsan. Bara så där. Pang bom liksom. Jag som skulle börja träna på gym i dag. Det går ju inte. Man ska inte träna när man är sjuk. Eller jätteförkyld. Så jag promenerar i dag igen. Tråkigt.

Jag och maken åkte till en lite mindre stad ganska nära oss i dag. Det var då jag fick takdroppet. I bilen. På vägen till den lite mindre staden var det renar på vägen. Många renar. Överallt. Jag hade inte med mig kameran. Det har jag haft de senaste gångerna jag åkt den vägen. Det har jag. Men inte i dag alltså. Jag hade med mig mobilen. Den var lite seg. En aning. Väldigt seg faktiskt. Så seg som den aldrig varit förut. Den brukar ta bra bilder. Det brukar den. Men inte i dag. 

Ser du renflocken bland träden?

Lite bättre skärpa blev det på den här bilden men. Tänk så mycket roligare det hade varit med skärpa. Då hade man nästan kunnat räkna hårstråna på renen närmast kameran.

Bara som bevis. Det går att ta ganska bra bilder med mobilen. Det här kortet är taget från skotern. Under färd.

Jag äter vidare. Utan vidare. Tuggar och smaskar. Söker en smak. En smakupplevelse jag inte hittar i några skåp här hemma. Jag håller på att bli tokig. Jag håller på att bli rund. Rund som en julgris. Snart har jag inte ens några skrattrynkor kvar. Snart är jag slät som en barnrumpa i ansiktet. Men rökfri! Helt rökfri. Och nikotinfri. Så det så. Trots ätandet. Trots sökandet. Så går det bra. Oförskämt bra. Men jag vill sluta leta nu. Hur gör man då? Att promenera hjälper inte. Jag letar före och efter promenaden. Tuggar och smaskar.
I dag köpte jag upp icas fruktavdelning. Och nötförråd. Jag försöker verkligen att inte bara äta fett och socker. Men det är svårt. När man letar. Då är man sugen på lite av varje. Tror man. Tills man tagit en tugga eller två. Då vill man ha något annat. Så då tar man sig en tugga eller två från det andra. Sen tar man något annat.