fredag 31 december 2010

Årets sista timmar rullar....

...och hysterin nådde sin kulmen i detta hus under förmiddagen. Tack internet för det. Ingen händelse är för liten. Tydligen. Blixtsnabbt nådde nyheten om myndige sonens ändrade relationsstatus. Ja, den på fejsboken naturligtvis. "MAMMA, BRORSAN HAR ETT FÖRHÅLLANDE!", vrålade ena tonårsdottern från övervåningen. "VA?", grymtade maken och stegade raskt upp för trappen. "Har brorsan tjej?", hörde jag yngsta dottern fråga. Övervåningen var i ett totalt kaos. Det var nästan så jag såg hur de sprang om varandra för att hinna först fram till datorskärmen. Allt med en förhoppning om att få se en skymt av TJEJEN. Mamman som var helt hysterisk när myndige sonen försvann från jordens yta under ett dygn satt lugnt kvar i köket. På sin favoritplats. I hörnet. På favoritpallen. Och lyssnade på övervåningens hysteri.
"Hörde du?", vrålade maken. Ja, ok då, han vrålade inte men nästan då. Eller så sa han det bara. "Sonen har tjej", fyllde han på med. Jo, det var liksom svårt att missa. Inte ens en totalt döv människa hade missat denna nyhet som basunerades ut i vårt hus. Men jag fortsatte i mitt lugna tillstånd. Tyckte inte det var något att hetsa upp sig över. Grabben har skaffat tjej. Och? Han finns. Han är kontaktbar. Han har inte försvunnit. Han har inte gått upp i rök. Han har bara skaffat tjej. Och blivit så där larvigt kär. Antar jag. Det är väl alldeles jättebra. Men inte sjutton tänker jag kuta runt och basunera ut det. Det gör jag inte. Däremot. Som mamma måste man få göra vissa saker. Så är det. Har gjort det förut . Och inte sjutton skäms jag heller. Så det så! På med spionblicken bara. Sedan var det bara att kasta sig ut i cyberrymden och leta lite. Leta lite här och leta lite där. Vips hade jag hittat det jag sökte efter. Med en lagom retfull ton frågade jag maken om han sett TJEJEN. Naturligtvis hade han inte det. Han är inte med på fejsboken han. HAHAHAHA!! Han leker "våga vägra fejsboken". Han leker ganska ensam i den här familjen. Kan jag säga. Men som den snälla hustrun jag är visade jag maken en bild på den hysteriframkallande TJEJEN. Sedan har han varit tyst. Väldigt tyst faktiskt. Förutom när han lite retfullt berättade för tonårsdöttrarna att han minsann sett TJEJEN. Hade dom gjort det? Tack för den du! Efter det hade jag två döttrar som bönade och bad. Kröp och krälade. Grinade och skrek. För att få se BILDEN. Nä, riktigt så gick det ju inte till. Men det hade varit kul om det gjort det. Mer hysteri liksom. Som om inte hysterin vi hade räckte. Dom tjatade lite bara. Inte mer än så. Men lite konstigt är det. Att dom inte hittade BILDEN själv. Dom är ju också vän med myndige sonen på fejsboken. Det var ju där jag hittade BILDEN och NAMNET. Johodå, hon har ett namn. Det är säkert. Hon är nog en alldeles vanlig tjej. Som både rapar och fiser. Det tror jag.

Ja, det här gick ju bra. Jag hade tänkt skriva en sammanfattning av året som gått. Det blev ingenting av med det. Alls. Bara en massa svammel om vår lätt hysteriska familj. Om hur det kan gå när myndige sonen kärar ner sig. Utan att tala om det i förväg. Utan att förvarna familjen om vad som komma ska. Jag sätter in bilden i alla fall. Bilden jag hade tänkt skriva något fyndigt om. Bilden som skulle berätta om nyårsaktiviteterna. Vi får ta det senare. Jag får berätta hur det var. Och en annan sak. Jag ska ägna nyårsafton åt något väldigt viktigt. Jag ska utse en vinnare i min fantastiska överraskningstävling.


GOTT NYTT ÅR!

Så hörs vi nästa år! Attans så rolig jag är. Eller inte. Hur som helst. Rolig eller inte. Vi hörs på lördag.
  

onsdag 29 december 2010

Kul!

Att så pass många har anmält sitt intresse för min överraskningstävling. Fler tävlanden är naturligtvis välkomna. Kolla in gårdagens inlägg för att se hur du anmäler dig.
Jag har paketat in överraskningen. I mina favoritfärger, blått och rosa. Det blåa fick kanske lite litet utrymme. Men vem bryr sig. Huvudsaken är ju att det är ett paket med innehåll. Som vem som helst kan vinna.


I dag har jag armbågat mig fram mellan reasugna tanter och trötta sällskapsfarbröder. Vilka som är värst vet jag faktiskt inte. Men en sak vet jag. Ingen kommer ihåg en fegis! Med dom orden stövlade jag in i matkön och högg mig en bricka. Naturligtvis tätt följd av mina tonårsdöttrar och en kompis till dom. Snopen blev karln som hamnade efter oss. Sur blev hans kvinna. Kan man tro i alla fall. Han var brydd över hur det kunde bli sex stycken före dom i kön. Hur han kom fram till just det talet kan man undra. Vi var bara fyra som stövlade in i kön, de andra två stod redan först. Hans kvinna undrade högljutt hur det gick till. Att dom hamnade sist liksom. Svaret är väldigt enkelt. Mellandagsrea! Står du still i mer än två sekunder och tvekar det minsta är du över. Sist i kön. Utan fyndet. Med tom mage. Det är jätteenkelt.
Jag fyndade ingenting. Ingenting! Funderade på att köpa ett nytt objektiv till kameran men det var slut. Tokslut faktiskt. Funderade på att köpa ny mobiltelefon. Det blev inte så. Mitt shoppingfölje tappade orken. Det får bli en resa till en ganska stor stad inte helt nära oss en annan dag. Utan följe. Det tror jag kan bli bra. Kanske kommer jag hem med både nytt objektiv och ny mobil. Eller så nöjer jag mig med en långfika med lillebror. Det blir bra det också. Men ett nytt objektiv ska jag köpa. Snart. Som belöning. 

tisdag 28 december 2010

Tävling!

Hur man gör? Det är ju busenkelt. Skriv och motivera varför just du ska vinna. Vad man vinner? Det återstår att se. Sist var det ett par raggsockar. Stickade av mig. Den här gången blir det inga raggisar. Det vet jag. Det blir en överraskning. Något man kan bli glad över. Vi tävlar bara för att de riktiga bloggarna, de som kan det här med bloggeri, har tävlingar. Jag tycker man ska få tävla även på korpnivå. Så det så.
Du som tävlar behöver inte sätta ut din riktiga namn. Det funkar lika bra med ett påhittat.

Så, nu kör vi. Ni har några dagar på er. Till årets slut för att vara exakt. I början av nästa år meddelar jag vem som vunnit och med vilken motivering.

Må bäste man/kvinna vinna!!

Sammanfattande ledighet

Det är jobbigt att vara ledig. Ledig i många dagar alltså. Vad hittar man på? Hur får man dagarna att gå? Hahaha, jag bara skojar. Det är inte ett dugg jobbigt att vara ledig. Om något är jobbigt är det att man måste börja jobba snart. Bara tolv dagar kvar på ledigheten. Hur ska det gå? Man vänjer sig vid att vakna av sig själv. Av att ta dagen som den kommer. Att göra det man vill, när man vill. Det är vardagslyx det. Annan lyx är att sitta och lyssna på döttrarnas samtal. Samtal mellan yngsta dottern och tonårsdöttrarna. Man ler i smyg.

Jag har inte besökt någon form av mellandagsrea. Inte någon. Alls. Det måste jag göra. Armbåga mig fram och rycka halsdukar med superduperpris ur händerna på någon pensionärstant. Köpa något jag absolut inte behöver bara för att det är sååå bra pris. För att spara pengar liksom. Lägga på hög. Bli hejdlöst rik. På mellandagsrea. Det vore något det.

Det har kommit snö. Ganska mycket snö. Men det är fel sorts snö. Det är kallsnö. Det är fel sort det. Om man vill köra skoter. Det ska vara kompakt snö. Snö med botten i. Den här snön finns det ingen botten i. Man behöver inte ens skotta bort den. Det räcker med en lövblås. Ett pust så är snön borta. 
Ena tonårsdottern och jag var ut en sväng med skotern i går. Vi åkte mer under och mitt i än på snön. Tror inte någon såg oss utan bara ett stort vitt moln. Ett lågt flygande moln.

Missade en viktig bild i går. Bilden på han som numer personifierar julen. Grabben som senare hamnade på korset har liksom hamnat i skymundan.


Tomten!!

Han kom faktiskt till oss i år också. Snäll gubben den där tomten. Har alltid paket med till barnen. Samma fråga dyker upp varje år. Vem är det? Yngsta dottern har det som sport. Att gissa vem det är. Hon blir lika frustrerad varje år när hon inte kommer på vem det är. I fjol gick hon bet. Tokbet. Kom inte på vem det var. Alls. Någonsin. Hon gav faktiskt upp till slut. Hahaha. Men i år. I år klurade hon ut det. Hon har alltså blivit så pass stor nu. Så stor att tomten har spelat ut sin roll. Nästa år kanske vi bara delar ut klapparna. Utan tomteassistans. Kan man göra så? Helt kallt slopa tomten? Eller blir det böter och straff då? Kanske pengarna man sparar på mellandagsrean räcker till tomteböterna. Vem vet? 


Nu är det över.

Jaha, är det över nu? Redan? Man väntar, längtar, planerar, skriver listor, köar, handlar, slår in paket och kockar in i det sista. Sen är det över på några futtiga timmar. Ganska fånigt. Faktiskt. Men mysigt också. Med jul. Alltså.


Adventsljusstaken är ett måste i det här hemmet. Men det vette katten om den inte byts ut mot något mer modernt nästa år. Jag tror det.


Amaryllis är fint och juligt. Blommor är dock inte min starka sida. Har oftast ihjäl alla ganska omgående. Tyvärr. Men en arbetskollega förärade mig med en amaryllis bara en vecka före jul. Det fungerade alldeles fantastiskt bra. Blomman levde och överlevde julafton. Den blommar fortfarande.

Äkta gran ska det vara. Har jag sagt i alla år. Nu är jag inte lika säker längre. Årets gran har inte varit helt enkel att ha att göra med. Den har luktat överdrivet mycket. När lukten la sig rasade barren. I drivor!

 En gran utan barr...


...åker ut!! Första gången i världshistorien som vi har kastat ut granen på annandagen. Men det gick verkligen inte att ha den inne. Helt säkert.


Köttbullar och skinka har det ätits. Varvat med prinskorv, sill, jansson, leverpastej, revbenspjäll och annat gott. I massor. Det kommer nog ta hela nästa år att bli av med julens viktuppgång. 


Det är bra med en rejäl bänk i köket. Då slipper man allt skickande kors och tvärs vid bordet.   


Min barndoms julskiva. Tack vare bror kunde vi njuta av skönsång från förr!


Chocken har lagt sig. Chokladen är nästan slut. Vardagen börjar närma sig. Men jag har vilat. Vilat mig i form. Eller kanske mer i oform. Just nu känner jag mig ganska oformligl. Båtbojsformen kommer närmare och närmare igen. Det gillas inte! Mysiga hemmakvällar måste bytas ut mot långa skogspromenader. I rask takt. Med höga knän och rejäla armpendlingar.


fredag 24 december 2010

God Jul!

Julefriden lägger sig sakta över vårt hus. Endast tomten... Nej, riktigt så är det ju inte. Endast jag är vaken ska det ju vara. Resten av familjen sover sött nu. Jag däremot. Jag har inte riktigt kommit över chocken. För jag fick en chock. Tro mig.
Maken och ena tonårsdottern åkte till en ganska stor stad inte helt nära oss mitt på dagen. Jag och de andra två döttrarna julstökade vidare. I lugn och ro. Eller ett visst stressmoment fanns det hängandes över oss hela tiden. Temperaturen ute. När termometern konstant vägrade visa annat än -30 och lite till. Vet inte hur många gånger jag har tittat på denna termometer i dag. Evigt hoppandes på lite lägre temperatur. Jag har ju en skoter som står och väntar på att få komma ut en sväng. Men icke. Som värst stod det -33,1. Det är kallt. Svinkallt! Och myggfritt. Garanterat.
Mitt i detta kom maken och ena tonårsdottern hem. "God jul" sa maken "från mig och barnen" och räckte mig en knippa nycklar. Jag fattade verkligen ingenting. Men mannen i mitt liv hade alltså på fullt allvar bytt bil åt mig. Bara så där! Så jag har en ny bil nu. Ja, alltså inte en splitter ny men ändå. En ny bil! JÄVLAR så glad jag blev!! Så, som sagt, chocken har inte riktigt gått över än. Jag vill bara ut och köra. Nu. Tjolahopp tjolahej liksom. Julfirandet får nog starta utan mig. Jag kommer nog ha annat för mig. Kan man tro. Det kanske blir så att jag åker och möter de som ska komma hit. Så de får lite resesällskap. Det vore nog snällt.

Nu tänker jag i vilket fall som helst ägna några dagar åt familjen, bilen, skotern och chokladaskarna. Jag hoppas att resten av er får en lugn och trevlig julhelg så hörs vi när chocken har lagt sig. 

torsdag 23 december 2010

Puh...

....vi klarade det! Julshoppingen är nu officiellt över. Över och förbi. Det enda vi missade på listan, trots att vi läste igenom den innan vi lämnade affären, var rengöringsmedel till duschdörrarna. Bra jobbat av oss. Bilstackaren gick på knäna hem. Det finns visst någon maxvikt på hur mycket det i bilen får väga. Jag tror vi överskred den. Flera gånger om. Men nu är maten i kylen och klapparna inslagna.

Eftersom graderna bara sjunker och sjunker fick granen flytta in redan i kväll. För att tina upp liksom. Ganska snart kom den för julen så välkända doften - granlukt. Underbart! Men nästan lika fort blev doften mer en lukt. En stark lukt av gran och gräs!? Snart var lukten nästan outhärdlig. Har väl aldrig varit med om att en gran har luktat på detta sätt. Blir mer och mer övertygad om att det är en wunderbaum-gran vi fått in. I naturlig storlek. Det är någon sorts luktförstärkare inbyggd i vår gran. Att fira jul med gasmask på vill jag inte. Alls! Fortsätter graneländet att lukta så här tror jag nästan den åker ut. Fort.


Det är myggfritt ute nu. Väldigt myggfritt. Och jäkligt kallt! Det hjälps inte att vi eldar i både kakelugn och vedspis. Bara man tittar på termometern fryser näshåret. Och kallare ska det bli. Tjoho. Not. Jag som sett fram mot en skotertur på julaftonsförmiddagen. Det kan man glömma. Fetglömma! Det blir till att häcka inomhus och göra en massa tråkig nytta istället. Attans.

tisdag 21 december 2010

Nu väntas det mest

Yngsta dottern väntar. Och längtar. Som bara den. Efter dagen med stort D. Hon tittar, tittar och tittar en gång till på påsarna med klappar i. Det är nästan så hon lyfter upp paketen med bara blicken. Ljudliga kommentarer duggar tätt. Tätare och snabbare än regndropparna i en störtskur. "Undra om det där är till mig?". "Åååå, vad jag önskar att det där är till mig". "Kan det inte bli fredag snart?". "Vilken tid ska vi vakna på julafton?". "Jag tycker vi kan äta frukost klockan 8.30". Hon. Som gärna sover till klockan 10. Annars. Nu tycker hon att vi ska kliva upp tidigt. Jag kan bara säga "lycka till". Att få upp tonårsdöttrarna den tiden blir inte lätt. Inte om man vill kunna prata med dom. Ja, och inte om man vill kunna röra sig i närheten utan att dödas av deras blickar. En liten sovmorgon tror jag är bra. Bara en liten.

Jag har ingen koll på dagarna längre. Till och från under dagen har jag varit helt övertygad om att julafton är i övermorgon. Skulle se ut det. Om jag ställde för julfirande en dag för tidigt. När skulle jag upptäcka misstaget? I bästa fall tidigt. I värsta fall mitt på dagen när mor, bror, brors sambo, tre brorsbarn, svärmor och svärfar inte har kommit. Kanske jag rent av hinner ringa och efterlysa dom. Strålande! Efter det blir det nog en inläggning på närmsta klinik. Inget julfirande för min del. Nej, vill nog till att jag lite illvasst börjar ta kontroll över min hjärna och väntar. Typ nu. Det vore bra.

Nu står nästan allt bara och väntar. Allt som kan göras i förväg är gjort. Ja, förutom matinköp då. Och de obligatoriska sista-minuten-julklappsinköpen. Men det väntar också. På sätt och vis. Granen står på altanen och väntar. Väntar på att komma in och få en värmechock. Väntar på att få börja barra.

 
Till och med tvätten väntar. Väntar på att bli torr och hamna i rätt garderob.

måndag 20 december 2010

Det var det här med planering...

...eller kanske mer bristen av just nämnda. Av alla tusen och en saker jag borde göra med tanke på vilken dag som närmar sig röjer jag i en skrubb. Normalt? Nopp! Nödvändigt? Jo, men inte precis just nu kanske. Som om inte det var nog med resursslöseri. Alla cd- och dvd-skivor som inte har fodral och alla fodral som saknar skivor fick sig en duvning. Vart sjutton tar alla skivor och fodral vägen? Varför kan inte de som hör ihop försvinna samtidigt? Jag har muttrat, mumlat och svurit en helt del kan jag säga. Var riktigt sugen att bara kasta ner allt i en låda. Så jag skulle slippa reta mig på oredan. Men jag bet i det sura äpplet. Rejält. Om det blev ordning? Inte direkt. Men nästan. Nu ligger alla skivor som saknar fodral i en hög och alla fodral utan skiva ligger i en annan hög. Snyggt undanstoppade i en låda!

Började stryka lite dukar i dag. För att göra något som rör julen. Tänkte bara stryka de små dukarna. de som kan ligga platt och snyggt i en hög tills det är dags att lägga dom på plats. Det blev inte riktigt så. Jag gav mig på den största också. Bara för att jag var så nyfiken på om det skulle bli bra med den nya bordsprydnaden. Heter det verkligen bordsprydnad? Hursomhelst. Det är en grangirlang i plast som jag virat små fina snöflingelampor runt. Maken fick rycka in och förlänga bordet med en x-tra skiva. Nu ligger duken på bordet med bordsprydnaden. Vet inte om det blev så jättebra men det får duga. Men på bordet kan det inte ligga tills torsdag. Då är duken garanterat full med kaffe, makroner, kaksmulor och annat läskigt. Men hur sjutton förvarar man en 2x3 meters duk platt? Så roligt var det inte att stryka eländet så jag har lust att göra om det. Vi får kanske helt enkelt äta vid bänken i köket så länge. Det borde fungera det också. Man måste kunna vara lite flexibel ibland. Det handlar ju bara om 4 dagar. Frukost, lunch och middag.

På onsdag ska jag åka till en lite större stad inte helt nära oss. Jag ska handla. Handla. Mat och sistaminutenklappar. Ve och fasa. Jag lovar här och nu att vara ute i bättre tid nästa år. Jag lovar! Ska börja köpa julklappar redan till midsommar. Det blir ju kanon. Jag som har dåligt minne. Inte nog med att jag kommer glömma vad jag köpt. Jag kommer glömma ATT jag köpt. Desto roligare blir det för barnen. Många klappar kan det bli. Om jag kommer ihåg vart jag gömt dom. 

söndag 19 december 2010

Lite tidig julklapp


...sa maken! Eller kanske inte Älgeva direkt men god jul. Så nu vet alla vart jag är när jag inte uppdaterar bloggen. På skotern! Jäklar vad rolig den var att köra. Swisch, swosch och brrruuummmm!
Jag och ena tonårsdottern åkte på en liten tur i dag. Titta vad vi hittade!


Mitt ute i skogen stod den. Färdig att ta in liksom. Men vi lät den stå. Kanske kan den glädja någon annan skoteråkare. Eller hundpromenerare för den delen. Det är många hundägare som använder sig av skoterspåren. En och annan skidåkare kan man också hitta där.

Helgen har gått fort. Väldigt fort. Jag hade tänkt besöka kyrkan i dag för att lyssna på lite skönsång. Missade det med typ två timmar. Det var säkert helt underbart bra. Det tror jag. Bara för jag missade det.

I fredags åt jag mitt första julbord. På precis samma dumma sätt som alla andra år. För fort och för mycket. Tänk att man måste äta som man inte sett mat på flera år. Sedan äter man som en svulten Robinsondeltagare. Kastar i sig lite av allt på så kort tid som möjligt. Fasen, man är ju mätt i flera dagar.
Det myntades ett nytt begrepp under kvällen "mandarin på chili". Det finns en som vet precis vad jag menar. Hon har också en blogg. Men hon verkar lite feg av sig. Inte ett ord har skrivits om "mandarin på chili". Eller så har hon inte hämtat sig än!

Med bara fem dagar till julafton börjar det bli lite bråttom. Tyckte jag hade allt under kontroll men nu verkar ingenting klart. Adventsbelysningen utomhus lyser med sin frånvaro. Julmaten är inte inhandlad. Ingen julgran är hemtagen. Det fattas en och annan julklapp. Julgodis, vad är det? Sen var det ju det här med snälla barn. Men det spelar ingen roll. Om en vecka sitter vi som två urkramade trasor, jag och maken. Pustar ut och konstaterar att det gick vägen även detta år.
Vi ska prova på något nytt. Att vara många släktingar på samma plats samtidigt. Fast så märkvärdigt är det ändå inte. Det är bara bror med familj som tillkommer. Vanligtvis firar dom jul i den lite större staden inte helt nära oss. I år ska dom vara här. Kul!

    

torsdag 16 december 2010

Sjukt

Nu är det sjukstuga här. Nästan i alla fall. Jag snorar, hostar och har feber. Yngsta dottern klagar på huvudvärk och ont i halsen. Det är inte kul. Alls. Vi som sett fram mot ett långt och roligt jullov. Men å andra sidan har vi kanske stökat undan tråkigheterna innan lovet börjar. Hoppas jag.
Jag gör min sista arbetsdag i morgon. Bara febern ger sig. Det gör den säkert. Helt säkert.
Tanken är att yngsta dottern ska tillbringa en natt hos farmor och farfar och en natt hos mormor. Hon laddar för seriös julshopping. Hej och hå. Tur jag slipper. Att gå i affärer med yngsta dottern är ingen lek. Hon pillar, vrider, vänder, klämmer och provar det mesta. Hon älskar shopping. Undra vem hon fått det av? Inte mig i alla fall.

Snart, mycket snart är det jul. Vi vuxna har valt bort julklappar. Eller inte valt bort kanske. Bara ändrat lite på utdelningsformen. Numer slåss vi om paketen. Naturligtvis under ordnade förhållanden. Vi har julklappshazard. Alla köper två eller fler julklappar för en totalsumma på 100 kronor. Sen lägger vi alla klappar i en hög mitt på bordet och börjar kasta tärning. Får man en etta eller sexa får man välja ett paket. Så fortsätter det tills alla klappar är utdelade. Då ställer man en klocka på lämplig tid. Naturligtvis är det bara en som vet hur lång tid klockan står på. Den här gången stjäl man paket från någon runt bordet när man får en etta eller sexa. Tjuvandet fortsätter tills klockan ringer. När klockan ringer är man antingen lycklig ägare till flera, några, ett eller inga paket alls. Det blir många skratt under spelets gång. Jag vet att det finns de som öppnar paketen innan de börjar stjäla. Vi tycker det är roligare att stjäla osett. Det blir många gånger så man stjäl paket som har något speciellt. Ett stort, ett tungt, ett med rolig form eller helt enkelt ett fint paket. Ett år slogs vi om ett stort paket som såg ut som en jättestor telefonlur. Den lyckliga ägaren öppnade paketet. Gissa vad som fanns i. Ett hundben! Nej, nej, vi är inte tokiga. Vi hade tema det året. Att locka fram ett skratt. Ett himla bra tema. För skrattade gjorde vi. Mycket och högt. Det bästa är att även barnen kan vara med. Eftersom de får julklappar som vanligt är det lättare för dom att ta ett "nederlag". Det är inte hela världen om man blir utan paket. Har du inte provat på julklappshazard råder jag dig att göra det. Eller. Man måste inte spela det på julafton. Det går lika bra att spela det vid ett annat tillfälle. Vi har gjort det på nyår. Det var minst lika roligt!  

onsdag 15 december 2010

Objektiv observation, vattenledningar och internetleverantörer

Jag måste köpa ett ordentligt objektiv. Det måste jag. Snart. Det var en räv på lägdan ovanför vårt hus nu på morgonen. En fin räv. Med mycket päls. Den hade fått span på något. Det hade blivit ett jättefint kort. Nu blev det så här.... 


Frågan är om du ens ser räven. Men den var fin. Jättefin!


Solen skiner på bergen i fjärran. Det går snart över. Snön ska komma. Har dom sagt. Jag hoppas dom har rätt, väderförståsigpåarna. Det måste vara det enda yrke där man kan ha fel dag efter dag och ändå få ha jobbet kvar. Ibland klarar dom ju inte ens av att tala om vad vi haft för väder. Till och med det blir fel. Men jobbet har dom kvar. Den här gången får dom så lov att ha rätt. Jag vill ha mycket snö. Nu!

I går tinade jag vattenledningen på toaletten. Två gånger! Just nu, precis just nu, rinner både kall- och varmvattnet. Undrar hur länge?

Vi har bredband och digital-tv via ett ganska stort teleföretag. En institution skulle man kunna kalla det för. Det fungerar så där. Uppkopplingen är inte konstant. Inte nerkopplingen heller i och för sig. Men vad jag vet betalar jag för konstant uppkoppling. Under ett och ett halvt år har jag vid ett flertal tillfällen felanmält problemet. Men det är svårt att felanmäla ett "iblandfel". Oftast gör de en mätning för att kontrollera om det finns kontakt med modemet. Och det gör det. Varje gång jag ringer. I och med att det finns kontakt vid mätningen anser de att det inte finns något fel.
Senast hade halva byn problem med uppkopplingen. Då var det mer nerkoppling än uppkoppling. Jag begärde att få ett sms när felet var åtgärdat. I går fick jag ett sms där det stod "Hej, vi hittar inget fel i din bredbandstjänst, problemen verkar orsakas av din egen utrustning. Kvarstår problemen ber vi dig kontakta oss på nytt. Mvh Tel#". Lite konstigt är det allt. Att min utrustning, som faktiskt är deras om vi ska vara petig, drabbas av samma fel som resten av byn - samtidigt. Dessutom har vi haft samma fel länge nu. För länge. Undra om de skulle tycka det var ok om jag betalade deras räkning ibland. Kanske skulle passa på att fråga det när jag ringer. Igen. För ringa ska jag göra.....
Så där ja, "du har plats 48 i kön, beräknad kötid är 28 minuter". Kanon! Vilken tur att jag inte har andra viktigare saker för mig. Och att jag tycker om att lyssna på en tjatig röst som gång efter gång talar om att det går bra att chatta med deras supporttekniker. Undra om det skulle gå bra. Eller om jag skulle klassas som en jubelidiot. Eftersom jag loggas ut titt som tätt. Nej, nu kommer jag nog inte vara så trevlig. Alls. Om det är utrustningen det är fel på får de väl skicka mig ny då. Snabbt. Som typ i går. "Du har plats 28 i turordning". Hon är kul hon, hon med den tjatiga rösten.   

tisdag 14 december 2010

Petig

Jag är lite petig. Det är jag nog. Men det här är mer än vad jag klarar av. Varmvattnet inne på toan har fryst. Igen . Ja, inte igen i år då, men ändå. Förra vintern. Då jäklar frös vattnet så fort termometern klev över -18. Då frös vattnet var och varannan dag. Man hann bara tina upp rören så frös det igen. I år trodde vi problemet var borta. Att vi hade hittat felet liksom. Men icke!! Eller? Vi hade nästan hittat felet kan man tro. Nu krävdes det -27 innan vattnet frös. Men det hjälps inte. Det rinner inget vatten ur kranen. Efter svampinvasionen totalrenoverades hela nedervåningen. Det betyder att bland annat rördragningarna (när jag gjorde en stavningskontroll markerades ordet rördragningar och förslaget på annat ord var "förträngningar", lite komiskt i det här läget måste jag säga) går under benämningen "nybyggnation". Jäkla fint serru. Det måste ha blivit fel någonstans. Kan man tro. Vi hade hit en rörmokare i fjol. Det hade vi. Det hjälptes inte. Tydligen. Vad sjutton gör man? Vem klagar man hos? Jag vill klaga hos någon. Jag vill skälla på någon. Jag vill gapa och skrika. Det vill jag. Jag vill också ha rinnande vatten inne på toan.


Jag vill inte ha ett toalettgolv som ser ut så här resten av vintern. Det vill jag inte. Tänk dig julen hos oss. 10-12 personer som ständigt måste gå på "huset". För det måste man efter all julmust man totalt okontrollerat häller i sig. För att inte tala om allt annat man stoppar i sig. Finns det inkomster blir det utgifter liksom. 10-12 personer som ska ta med sina nyligen toalettbesökta händer in till köket för att tvätta dom. Bland all julmat. Mumma.... Tror jag inte tanterna och farbröderna på hälsovårdsmyndigheten tänker. Och med Östersunds vattenproblem färskt i huvudet vill man ogärna blanda toalettbestyr med matlagning. Får nog inhandla ett stort förråd av våtservetter. Och ställa in en soptunna på toaletten. Påutifallatt. 

En liten uppdatering

Födelsedagen gick bra. De önskade rosa tofflorna med foder sitter numer fastväxt på hennes fötter. De andra paketen föll också tösen i smaken. Tack och lov.


Julshowen gick bra. Yngsta dottern och en klasskamrat till henne sjöng i kyrkan. Det är inte utan att jag var lite nervös. Jag menar, jag vet hur jag låter när jag försöker sjunga. Hemsk! Jag vet hur hon kan låta när hon sjunger hemma. Mindre hemsk naturligtvis men ändå. Det gick helt fantastiskt bra! Det var fint och lät jättebra. I mina mammaöron i alla fall.

Nu är jag trött på denna globala uppvärmning. Allt är upp och ner. Södra Sverige har bra mycket mer snö än oss. Och stackarna har minusgrader. Flera stycken. Minst fyra. Det är synd om dom. Eller? Här visar termometern på -27,9 nu. -27,9!!

Jo, det är sommartid på termometern.

Nu är det inte bara näshåret som fryser ihop kan jag tala om. Ska bli spännande att köra tonårsdöttrarna till bussen i morgon. På fyrkantiga hjul och med pedaler som sitter fast. Man får nästan vika ihop kroppen, knöla ner den under ratten och hämta upp dom från golvet. 
Pratade med min morbror som bor i USA. Där hade dom fått två decimeter snö och ett gäng minusgrader. Sist det var snö och så pass kallt där var 1993. Så nog är det upp och ner nog. Även där. 

Ryggen fortsätter göra gigantiskt ont. Varje rörelse är en plåga. Att sova går inte. Så fort jag försöker vända mig eller ändra läge vaknar jag. Tur vi inte har kamera i sovrummet. Kan tänka mig hur det såg ut i morse när jag lite snabbt skulle försöka ta mig ur sängen rullandes och ålandes för att stänga av klockan. Klockan som ökar volymen om man låter den fortsätta. Om jag haft någon hjärna hade jag inte fortsatt med städningen i dag. Det hade jag inte. Helt säkert. Men eftersom jag inte är utrustad med den lyxen började jag städa köket på morgonen. Inte en vanlig städning utan en julstädning. Du vet, torka av allt - högt som lågt. Som om julen uteblir om man inte torkar av ALLT. Som om. 
Eftersom jag inte är utrustad med den bästa av hjärnor var det först nu i kväll som jag började fundera på hur i hela fridens dagar jag ska klara av att jobba i morgon. Jag har inte kommit på svaret än men det kommer säkert gå bra. Ryggvärken har med all säkerhet gått över till dess. Det tror jag. Nästan.

Yngsta dottern blev hemma från skolan i dag. Falsk krupp. Var helt säker på att hon växt ifrån det. Vad toklurad jag var då. Men det var nog sista anfallet. Det tror jag. Den här gången blev hon rädd. Det har hon aldrig blivit förut. Stackarn. Hon grät och såg alldeles förskräckt ut. Snudd på panikslagen. Hon lugnade sig ganska snabbt och efter någon timme var anfallet över. Nu återstår det att se om den obligatoriska förkylningen infinner sig. Det brukar vara så. Efter regn kommer sol. Efter krupp kommer förkylning.

söndag 12 december 2010

Födelsedag med julfirande


Jaha, så har ytterligare ett barn kommit ett år närmare mig. För så är det. Det vet alla. Vi vuxna blir inte äldre. Barnen kommer ikapp bara.
I dag är det yngsta dotterns tur att fylla år. Hipp, hipp, hurra för henne i dag! Halv åtta i morse klev jag upp. Halv åtta! Men är det födelsedag så är det. Då ska det sjungas så födelsedagsbarnet i fråga vaknar. Och hon har en förmåga att vakna tidigt, när hon fyller år. Inte annars. Annars vaknar hon gärna kring 10. 
Hur länge måste man hålla på så här? Att kliva upp tidigt och sjunga menar jag. Det är snudd på mammaplågeri. Faktiskt.
Tonårsdöttrarna behöver man inte sjunga för längre. De vill sova. De vill absolut inte bli väckta av min skönsång. Förståndiga barn.

Kvällen är räddad. Av skolans julshow. Inte den bästa dagen att ha en julshow på tycker yngsta dottern. Jag håller faktiskt med henne. Det blir liksom svårt att få den rätta kalasstämningen när man ska släpa med sig släkten dit. För så blir det. Dessutom blir kvällen väldigt lång. Middagen serveras väldigt sent i det här huset i dag. Det måste bli så. Julshowen börjar klockan 16 och slutar förmodligen inte före 19. Så, som sagt, sen middag blir det. Men förhoppningsvis är det värt det. Det var det i fjol i alla fall. 

Julstädningen börjar närma sig sitt slut. Tog badrummet i går. Det var dumt. Att delegera är bättre. Ryggen tyckte absolut inte om det påhittet. Den straffade mig rejält i natt. Varje liten rörelse gjorde svinont. Så nu går jag omkring och ser ut som en stukad ostkrok. Söt som få ska du veta. Ena tonårsdottern säger att det ser ut som jag gjort i byxorna. Tvåan alltså. Inte snällt. Alls.   

fredag 10 december 2010

Jul, hjul och djur

Vi har en rullgardin som gardin i köket. För att jag inte kunde bestämma mig för vilken typ av gardin jag ville ha där. Men rullgardinen är bra. Jättebra. Och den fyller sin funktion. Den är ganska fin också. Men tråkig till jul. Toktråkig.
I fjol till jul klippte jag ut små hjärtan i röd filt. Fiffig som jag var klippte jag ut dubbelt så många som jag behövde. Det gjorde att jag kunde sätta upp dom med magneter. Ingen nål eller tråd behövdes. Vips sitter dom uppe. Vips är dom nere.

Natten som var tänkte jag fixa lite julstämning i köket. Det gick väl så där.


Så här ser rullgardinen ut "till vardags".


Så här ser den ut när jag satt upp mina fyndiga hjärtan. Att få till någon sorts symmetri är inte min starka sida. Men jag ser direkt när det inte är det.  



Så här blir det när jag får ett bryt. När symmetri lyser med sin frånvaro.


Så här fick det bli. En petig kanske inte tycker det blev speciellt symmetriskt. Men det fick bli så. Snart är ändå julen över och hjärtarna ska ner igen.

Jag åkte till jobbet idag. Som vanligt. Men det var inte som vanligt på sidan av vägen. Någon hade missat en liten detalj. Att det springer djur över vägen ibland.


Rådjuret dog. Knall och fall kan man tro. Bilen dog också. Förmodligen lika knall och fall som rådjuret. Dom är inte stor. Inte alls. Bakdäcken på en Audi alltså.

onsdag 8 december 2010

Onsdagsmys

Vi har infört en ny rutin i vår familj. Onsdagsmys. Det är bra mycket mysigare än föregångaren fredagsmys. Antar att det kan kallas för vardagslyx.
Vi åt inbakad fläskfilé, klyftpotatis och smörfrästa grönsaker. Jösses så gott det var. Och mysigt. Naturligtvis. Trots all mat satte kvällssuget in. Tur jag köpte lite nödutrustning när jag handlade sist.


Vackert uppdukat blev det också. Eller? Kanske inte lika fint som det brukar bli i alla dessa matlagningsprogram. Men det var GOTT!

Stökade undan shoppingturen till en stad inte helt nära oss i ett huj. Det var nästan så jag småjoggade mellan affärerna.
Jag börjar få lite problem med stora köpcenter. Det är hur mycket folk som helst och de flesta har både jäkt och stress som ständiga följeslagare. Tackar vet jag Ica här hemma. De få gånger man har fler än två framför sig i kön är det "hur mycket folk som helst" på affären.
Det finns ett ganska stort företag här på byn. Ja, jag vet att det finns fler men det är på just det här företaget som alla arbetstagarna slutar samma tid. Klockan 16. Då ska man inte åka till affären. Om man inte vill trängas. Med alla 10-15 personer som är där då. Men det kan vara ganska trevligt också. Man träffar bekanta och pratar en stund. En sorts landsortsmingel. Mitt i veckan liksom.  

Jo. Det är dags för en liten uppdatering gällande elektrikern. Du vet han som lyst med sin frånvaro i nästan två veckor. Han som utsatte oss för en svart advent. Just han kom faktiskt hit i morse. Öppnade elskåpet, vippade på en brytare och vips var timern man inte kan leva utan vid liv igen. Någon hade vippat ner just den brytaren. Denna någon är faktiskt oskyldig. Det är elektrikern man ska hålla ansvarig för det tilltaget. När han skrev listan på vilken brytare som styr vad här i huset skrev han lite fel. Så när någon tittade in i elskåpet och skulle pimpa just den listan gick det som det gick. Vi fick fira både första och andra advent i mörker. Men nu jäklarns lyser julstjärnorna i fönstren. Någon är oskyldig och elektrikern är skyldig. Men nu ska jag inte kasta skit på han. Trots allt var det ju han som vippade brytaren rätt så fönsterbelysningen fungerar igen.

Varde ljus. Glöm för guds skull inte bort att släcka de levande ljus du tänt.  

Julstädning på hög nivå

Lite barnarbete har aldrig skadat. Eller? Nu går väl just "barn" bort då det är myndige sonen som arbetar. Men han är mitt barn. Oavsett ålder! 
Det är praktiskt med en lång unge. När man ska torka av takfläktar. Väldigt praktiskt när jag själv knappt når över bordskanten och vi har 2.80 i takhöjd. Jo, det är praktiskt annars också. Ibland.


Sitter och gruvar mig för dagens shoppingresa. Det är kallt. Det kommer vara svinmycket folk. Jag kommer bränna pengar. Mycket pengar. Som vanligt. Jag har sällskap på vägen dit av myndige sonen. På vägen hem kommer bilen vara tom. Myndige sonen stannar i en stad inte helt nära oss. Snart är han i ett annat land igen. Konstigt hur det blev. Han i ett annat land. Kul för honom naturligtvis. Men för mig då.....
Jag planerar att åka och hälsa på honom till våren. Tänkte ta med mig tonårsdöttrarna. Som då är myndiga döttrar. Jäklar, vad gammal jag börjar bli. Eller är det så att barnen börjar komma ikapp mig? Så är det. Helt klart.


tisdag 7 december 2010

Toalettbesök vid väg 87

Jag har varit på turné. Enda dagen det gick att vara ute utan att näshåret frös till is. Då satte jag mig i bilen och åkte till en stad där det gjorde det. Smart? Nopp. Nödvändigt? Jopp. 


Det finns en mack vid vägen mot staden. Den macken är väldigt trevlig att besöka. Där finns det mesta. Allt man kan behöva och allt man inte visste man behövde. Det finns en toalett där. Det är bra. Den behövs. Ibland. Den här gången behövdes den. Jag lovar.
För att komma in till toaletten behöver man en nyckel. Det är inget konstigt. Så är det på fler mackar. Men jag undrar om det är lika vanligt med en så udda nyckelring?


Nyckeln sitter alltså fast i kängan! Sommartid tror jag nyckeln sitter fast i en badtoffel. Det är inte utan att man kommer ut med ett brett leende över hela ansiktet när man fått nyckeln i sin hand. Kan tänka mig att en och annan mackbesökare drar på smilbanden när de ser en hysteriskt pinknödig person komma steppandes med en känga i näven.



Toaletten i sig är lika rolig den. Väggarna är prydda med diverse tidningsurklipp, olika djurhorn, plastblommor, annonser från svunna tider, fina bilder, roliga bilder, handskrivna lappar samt några tacknotiser från tacksamma toalettkunder. Toaletten är även känd och omtyckt bland kändisar på turné läste jag i ett tidningsurklipp.
Jag gillar toaletten. Skarpt. Rekommenderar ett besök där. På macken i Stugun.

Vad jag gjorde i staden? Staden som är med på nyheterna var och varannan dag. Staden som invaderats av parasiter. Staden man blir sjuk av vattnet i. Jo, ena tonårsdottern hade träff med en doktor. Igen. Den här gången var det en ögondoktor, ja, jag vet att det heter ortoptist, som skulle säga sitt gällande hennes huvudvärk. Summa summarum, vi behöver inte åka dit igen. 

En och annan julklapp inhandlades men fokus ligger just nu på födelsedagspresenter. Yngsta dottern fyller år på söndag. Ja, hon är född i december. Vad är det med det? Sent på året? Nära jul? Ja. Men det är nog inte så dumt. Tror jag. När andra barn får vår och sommarkläder i födelsedagspresent får vår dotter det ändå. Likadant med cykel, rullskridskor och andra sommarleksaker. Hon får dom ändå. Det är ju inte så att vi sparar tills hon fyller år. Liksom. Då är det nog värre för höstbarnen. De har fått alla sommarrelaterade saker och det som hör vintern till brukar man ju få till jul. Så vad får höstbarnen? Förutom höstkläder? Kanske myndige sonen kan berätta. Han som är höstbarn. Jag vet att jag mest fick mjuka paket när jag var yngre. Förutom den gången jag fyllde 15 år. Då fick jag en moped! Det var kul. I några veckor. Sedan kom snön.

fredag 3 december 2010

Ohängd unge anländer

Det var ju det här med barn. Barn som inte förstår. Förstår en mammas oro när dom inte hör av sig. När dom bara försvinner från jordens yta liksom. Som myndige sonen gjorde. Han försvann totalt. Fanns inte att hitta. Gick inte att nå. Var bara borta. Hokus pokus typ. Han som dagligen uppdaterar sin facebook-status. Oftast flera gånger per dag. Han hade inte uppdaterat på 24 timmar. Hans mobiltelefon var avslagen. Han skulle flyga till Sverige. I går. Skulle landa på svensk mark kring 22.30. Han var borta. Jag ringde, skickade meddelande och kollade flygtider som en galning. Hela natten. Typ. Han gick inte att finna. Planet landade 01.24, om jag kommer ihåg rätt. Det finns det inga garantier för. Jag väntade till 03.00 ca. Inte ett liv. Inte ett pip från sonen. Jag gick och la mig. Vaknade som en sämre zombie i morse när klockan ringde. Borde finnas VAMT, Vård Av Mammans Trötthet. I dag har varit en bra dag att vara hemma för VAMT. En jättebra dag för VAMT.
Hela dagen har jag ringt myndige sonens telefon. Hela dagen har den varit avslagen. Jag har kollat hans facebook-profil. Helt dött. Inte en uppdatering. Till slut fick jag nog. Toknog! Hade sett myndige sonens planer på en hotellnatt. I närheten av flygplatsen. Vilken jäkla tur att han landade på en liten flygplats. Det minskade ju ner antalet hotellalternativ. Efter noga överläggning med mig själv ringde jag upp det hotell som låg närmast. Då var klockan nästan 13. Tycker nog att jag höll mig länge ändå. Det var en mycket sympatisk man som svarade. Han har nog aldrig försvunnit från jordens yta. Han har nog känt sitt ansvar gentemot sin mor. Så trevlig var han. Han lugnade mig. Han talade om att myndige sonen både checkat in och ut. Puh! Äntligen ett livstecken. Myndige sonen hade alltså landat i Sverige i alla fall. Dubbelpuh!! Tackade den vänlige mannen för hjälpen och önskade han en trevlig helg. Andades sedan ut. Satte mig ner och bara andades. Snacka om att man är larvig. Jättelarvig. Men vad då? Det är mitt barn. Klart man oroar sig. Speciellt när ett så inarbetat mönster plötsligt bryts. Då blir jag orolig. Tydligen. Men nu är det bra. Nu är maken på väg hem med myndige sonen.

Är det någon som törs sätta emot? Sätta emot på att myndige sonen kommer bo vid datorn i helgen. Gör inte det. Myndige sonen kommer ha datorn på. Dygnet runt. Helt säkert.  

torsdag 2 december 2010

Kyla, snöoväder och väntan

Jag klagade för några dagar sedan på kylan. Dagen efter var det betydligt trevligare temperatur ute. Kanon! Jättetrevligt faktiskt. Så jag var tillräckligt dum för att kommentera det. Jodå, så dum var jag tydligen. Genast slog det om. Och blev kallare naturligtvis. Nu är det -25.6! Okej. Jag vet att det inte var mitt gnäll och mina kommentarer som ändrade temperaturen. Men ändå. Det är så jäkla trist med denna kyla.

Idag trotsade jag kylan och gick ut på en promenad. I -24 grader. Det var kallt. Väldigt kallt. Men vad sjutton. Man måste få lite ny luft i lungorna. Naturligtvis hade jag på mig kläder. Många kläder. Tjocka kläder. Kroppen frös inte. Men jag är helt övertygad om att lungorna genast satte in en annons om platsbyte. Med några lungor från ett annat land. Ett väldigt mycket varmare land. 
Det sägs att luften värms upp om man andas genom näsan. Jag provade det. Flera gånger. Men hur i hela fridens dagar ska luften kunna värmas upp när den filtreras genom istappar? För naturligtvis fryser näshåret till istappar när det är -24.  


Halsduken är kolsvart. När den inte varit ute på promenad i kylan. Jag lovar. Den är kolsvart! Till och med håret är fullt i frost. Det var nästan så det rasslade runt ansiktet.

Sitter just nu och följer myndige sonens hemresa via internet. Han ska ju komma hem i morgon. Var det sagt och bestämt. Sedan började det snöa. På Irland. Helt fel ställe att ramla ner på kan man säga. Jag hade visserligen önskat snö. Men inte där! Det var hit snön skulle. Ju! Irländarna kan inte hantera snö. Alls. Dom vill inte ha snön heller. Så det så. Det vill jag. Men nu hamnade snön där. Av alla årets dagar. Precis när myndige sonen skulle åka hem.
Det verkar gå troll i myndige sonens flygresor. När han skulle flytta till Irland var det ett envist askmoln som svävade omkring. Du vet det där askmolnet som stängde en och annan flygplats. Då var det ovisst om planet kunde lyfta in i det sista.
Som det ser ut nu ska planet landa 01.15. Som det ser ut. Det skulle ha landat 22.30. Man kan säga att det är lite lätt försenat. Men jag väntar. Jag går inte och lägger mig innan jag vet att myndige sonen står på svensk mark. Så det så!

onsdag 1 december 2010

Kalenderdax

Även i år blev kalendern klar i tid. Men det var på det berömda håret. I år igen. Tänk att man aldrig lär sig. Om jag inte minns fel är det 17år sedan myndige sonen förärades med denna kalender. Mor slet som ett djur, kan man tro, för att få den klar i tid. Sedan har jag alltså i 17 år slitit med att få till 24 paket i tid. Ett år tyckte jag till och med att barnen skulle få ett paket var (dom var tre stycken då) så då var det 72 paket! Hur sjutton tänkte jag? 
Efter den här julen tror jag det är dags att avveckla det här med paketkalender. Yngsta dottern borde växt ifrån det då. Borde. Tycker jag. 
  

Sedan var det ju det här med julkalendern då. I dag börjar årets. Jag har inte sett första avsnittet. Än. Men det pratades julkalendrar här i morse. Tonårsdöttrarna har sin favorit genom åren klar. Mysteriet på Greveholm. Ena tonårsdottern skulle nog kunna se om den kalendern varje dag. Året runt. Varvat med Bröderna Lejonhjärta. Nej, det är inget större fel på henne. Hon bara är så. Visas det någon barnfilm av Astrid Lindgren på tv:n så nog sjutton ska hon se. Pojkvännen har mer än en gång fått det bevisat för sig. Det är bara att gilla läget liksom.
Jag har lite svårt att bestämma mig. Alltså om vilken kalender jag tycker är den bästa genom tiderna. Teskedsgumman var bra på sin tid. Reprisen alltså. Jag såg inte första året den visades! Trolltider satte sina spår. För visst kommer man ihåg frasen "hallå i örat det är Kotte"? Klasses julkalender lämnade spår som satt i ett helt år. Myndige sonen var endast två år när den gick men han fastnade för Klasse Kock-figuren. Det var Klasse Kock hit och Klasse Kock dit. Hela tiden! Allt skulle göras som Klasse Kock.
Kommer du inte i håg vilka kalendrar det varit genom åren? Titta här!

Jag har hittat den ultimata godiskalendern.




Känns som jag kommer vara lugn som en filbunke när julafton väl kommer.

Just nu är jag inte speciellt lugn. Känner mig faktiskt lite stressad. Varför vet jag inte. Kanske är det för att myndige sonen kommer hem på fredag. Vet att han vill ha gräddstuvad pyttipanna då. Min gräddstuvade pytt. Å jag har varken kokat en fåra potatis eller stekt en halv älg än. Det vill till att jag gör mängder. Maken och myndige sonen äter som ett helt skogshuggarlag när det är pytt. Enklast beskriver man det så här: dom äter tills dom inte kan andas. 

Jag klagade på alla minusgrader, fullt medveten om att det kunde bli värre. Det blev det inte! Gradantalet mer än halverades. Så nu är det nästan sommarvärme ute. Eller kanske inte riktigt sommar. Bara alldeles normal vinter. Som det ska vara alltså. Nästan. Det fattas en halvmeter snö. Men den kanske kommer. Till veckan. 

tisdag 30 november 2010

Nu är det dags för en svängom!


Jodå, den globala uppvärmningen fortsätter. I morse när jag klev upp visade termometern -24.3. Då är det myggfritt kan jag lova. Borde inte klaga. Borde inte det. Men jag gör det ändå. Fullt medveten om att det kan bli värre. I vintras var det mer än -30. Flera dagar på raken! Så nog sjutton kan det bli värre. Men det bryr jag mig inte om. Jag tycker det är kallt. Nu! Jag har en egen klubb - "våga vägra frysa". Det är ganska enkelt att bli medlem. Allt som krävs är att man klär på sig. Gärna allt som hänger i hallen och lite till. Jag har en standardutrustning. Den har jag alltid på mig. Oavsett om jag är ute eller inne. Långkalsonger, jeans (eller andra byxor), linne, collegetröja (ibland två), fleccetröja (gärna fodrad) och raggsockar. När jag ska gå ut lägger jag till täckbyxor (modell skoterbrallor), täckjacka (också modell skoter), halsduk (en sån där man kan ha över huvudet samtidigt), torgvantar, handskar och mössa. Jag vägrar frysa!
Av någon konstig anledning tycker jag om vintern. Det kanske man inte kan tro men så är det. En strålande vinterdag är det inte mycket som slår. Jag menar, klarblå himmel, sol och gnistrande snö.

Jag menar;

  
Det kan inte bli så mycket bättre än så!

Nu är det bara snön som fattas. Men den verkar ha åkt lite fel. Den har hamnat där dom inte kan hantera den. Söderut alltså. Där blir det kaos och elände varje gång det vita guldet faller ner. Bilar sitter fast. Folk snöar inne. Skolorna får stänga. Affärernas hyllor gapar tomma efter uteblivna leveranser. Taken ramlar in. Visserligen får hemvärnet jobba. Men det är ju för sjutton här skotrarna står och väntar.
Nu tycker jag vi gemensamt tar en sväng om i snödansen. Men bara de som bor norrut. Det är hit vi vill ha snön. Nu!  

Pepparkakor, lastbilar och stackars stockholmare

Pepparkaksbaket är inte som förr. Inte ett dugg! Enda likheten är degen. Ingenting annat är sig likt. Mina pepparkaksformar blev snabbt ratade för det fria sinnets form. Å tur är väl det. Att utvecklingen går framåt även där menar jag. Ena tonårsdottern tog tag i det där med pepparkaksbaket tillsammans med yngsta dottern i går. I dag skulle alstren färdigställas. Tycker man kan ana tonårsdotterns förkärlek till de lite större fordonen. Nu är det dock inte Scania som är favoritmärket utan Volvo. Har du följt bloggen en tid kommer du kanske ihåg lastbilsträffen i Ramsele. Träffen där jag och ena tonårsdottern tittade på miljoner olika Volvolastbilar, den ena fränare än den andra. Om du frågar tonårsdottern alltså.

 En pepparkaksscania har precis tagit form!


Myndige sonen hade en önskan om en alldeles egen pepparkaka att mumsa på när han kommer hem på fredag. Ena tonårsdottern snärtade till en flaska Carlsberg. Bara så där liksom. Myndige sonen sitter som it-support för Carlsberg Sverige. På Irland. Helt logiskt. Eller? Nåväl. Därav ölmärket.
Jag tycker nog flaskan är lite läskigt lik originalet. Med tanke på att ena tonårsdottern inte har börjat hänga i ölsvängen. Vad jag vet i alla fall. Känns som det är bäst att gardera sig lite.

Yngsta dottern använde i alla fall en av mina kakformar. Det klassiska hjärtat. Med en betydligt mindre klassisk garnering.

Den andra tonårsdottern "limmade" ihop ett pepparkakshus nu i kväll. Bild kommer när det är pimpat och klart. Undrar hur det kommer se ut?

Nu är jag djuriskt trött på denna globala uppvärmning.


Om det är det här som är uppvärmningen vill jag inte veta hur det blir sedan. Jag tycker det är kallt nog! Hörde att det hade slagits ett sorts köldrekord i Stockholms innerstad. Stackarna har -11,4! Fy vad dom ska frysa. Det är synd om stockholmarna. Eller? Nopp! Jag har svårt att tycka det i nuläget.
Här fryser näshåret till is innan man kommit utanför dörren. Har man inte skött ansningen klingar det fint vid varje steg. Bjällerklang skrevs nog av en med oansad näsa på besök i Norrland. Vill jag tro i alla fall.

måndag 29 november 2010

Dagens tidsfördriv

Hittade ett ganska roligt program på internet. Ett program där man kan leka med sina bilder. Perfekt sysselsättning när utetermometern visar -20,4. Stackars jag är ju ledig på måndagar.  


Yngsta dottern har inget emot minusgrader. Alls. Hon och ena tonårsdottern gick ut en dag nu i helgen och fotade lite vinterbilder. Jag lekte genast sönder bilderna. Nästan i alla fall. Det här är en av de bättre bilderna. Alltså efter att jag lekt lite. 


Den här bilden skulle man nästan kunna använda som julkort. Om man gillar plottriga bilder. Det är svårt att inte göra för mycket. Det är ju så kul! Så kul att jag inte har tid att sitta här och skriva. Måste prova lite mer fix och trix. 

Första advent kom och gick....

....men inte helt obemärkt. Klantiga jag har lyckats igen. Jodå. Om det fanns ett pris som största klantskallen skulle jag vinna det. Direkt!
Minusgraderna har bara ökat under helgen. Vi har, som de flesta av er redan vet, en vedspis i köket och en kakelugn i vardagsrummet som vi eldar i vintertid. Vi har element också men jag ser det lite som en sport att se hur långt in på vintern vi kan komma utan att slå på elementen. I fjol dröjde det ända till trettondagen. Trots -30 i flera dagar var det inga problem. Eller, det beror på vem i familjen du frågar. Visst var det tufft vissa dagar när termometern i köket visade på 17 grader när man kom ner. Men vad sjutton. Efter en kort stunds eldande var det behagliga 23 grader igen. När vi skulle åka på en fiskepremiär till en sjö ganska nära oss och temperaturen ute visade på -32 var det dags. Vi ville inte lämna huset oeldat så många timmar. Det var bara att bita i det sura och slå på elementen innan vi åkte.
När man eldar med ved som vi gör måste någon stackars sate bära in den i huset. I går kväll tyckte jag att det skulle bäras in lite ved så det fanns något att elda med på morgonen. Tror du det var någon som ville? Icke! Eftersom mina armar inte mår så bra brukar jag inte bära in ved men nu blev jag tjurig. När jag blir tjurig kan inget stoppa mig. Inget! Halvsur och halvelak klev jag i kängorna och stampade iväg till vedboden. Mumlade och muttrade något om att varmt vill dom minsann ha men att bära in ved.....
Maken har fixat och trixat med några stora plastdunkar så vi ska kunna bära in ved i dom. Skitdumt om jag får tycka. Lastar man det minsta snett åker veden utan prut rakt ner i backen. Tackar vet jag Ikea-påsarna. Du vet dom där blåa man kan stoppa ner ett barn i utan problem. Dom är perfekt att bära ved i. Tycker jag. Det tycker inte maken. Tydligen.
Nåväl. Mumlandes och muttrande lastar jag dunkeländet full med ved och går mot bron. Allt går bra. Jag balanserar dunkeländet bra, inte ett vedträ ramlade ner på marken. Kliver upp på bron och känner direkt att något är fel. Väldigt fel. KABOM! Så ligger jag platt på magen. Som en säl. Hakarna på mina kängor hade hakat i varandra. Det tog tvärstopp kan jag säga! Av någon okänd anledning låg jag kvar för att känna efter om något var trasigt. Känner att jag i fallet har lyckats vika ihop handleden och landat på ovansidan handen. Som tur är gör det inte speciellt ont att röra handen så jag kliver upp. Plockar ihop veden som rasat ur dunkeländet och bär in den. Det är ungeför då jag känner att det börjar göra ont i handen. Fingrarna kan jag röra utan problem. Sväller upp lite på handryggen men inte mer än att jag räknar kallt med att det ska vara bra dagen efter.
Sov hela natten utan att vakna en enda gång av någon smärta. När jag vaknade trodde jag det hade gått över. Haha, så lurad jag var. Jag behövde bara ta i något så kände jag att bra var jag inte. Inte alls. Svullnaden är kvar. Den är varken mer eller mindre. Jag är inte speciellt blå heller. Men attans så ont jag har. Dessutom märkte jag att lillfinger och ringfinger är lite avdomnade. Konstigt. Jag menar, det är på andra sidan handen jag har ont. Inte i närheten av dom fingrarna. På något sätt måste jag ha slagit i utsidan handen också.
Så nu sitter jag här med en arm som absolut inte klarar av att bära och en hand som i dagsläget är obrukbar. Synd bara att handen inte sitter på den redan så dåliga armen. Dessutom är det höger hand. Inte så bra när man som jag är högerhänt. Tur i oturen att jag är ledig i morgon. På tisdag är det säkert bra igen. Det tror jag. Absolut!  

fredag 26 november 2010

Just nu är jag INTE glad! Alls.

#¤*#&%¤# gånger 10!! Var det någon som på fullaste allvar trodde att elektrikern skulle komma hit i dag? Nähä, förstod det. Jag hoppades. Nu säger jag SKIT!! Det blir en svart advent här.
Makens lösning på problemet var enkel. Köp ett gäng billiga adventsljusstakar. Billiga adventsljusstakar? Alltså vilka som helst. Som om. Kommer aldrig på frågan. Aldrig! Då är jag hellre utan. Han förstod inte ens vad problemet var. Undrade vad det var för speciellt med just den här söndagen. Men hallå!! Det är typ den mest magiska dagen på hela året. Förutom julafton. Ju. Men nu är det alltså så. Vi får fira första advent utan stjärnor. Förbannadejävlahelvetessatanselektikerfaan!! Så där. Det var skönt att få det ur systemet. Men inte lyser det mer i fönstren för det inte. Inte, inte!

Helgen ligger precis framför mina fötter. Möjligheterna är oändliga. Tid finns för upptåg. Men glädjen är borta. Även lusten att faktiskt utföra något som helst nyttigt. Ja, roligt med för den delen. Vill helst bara stoppa huvudet under kudden och sova bort helgen. Ja, jag vet. Men jag vill grotta ner mig i adventseländet. Ett tag. Efter det kan jag kanske skratta och le igen. Kanske. Jag lovar inget bestämt. Än.

Vet faktiskt inte vad som är värst. Att jag lät elektrikern lura på mig en timer som tydligen inte var så bra som han sa eller att den faktiskt inte fungerar. Jag tycker att livslängden på en timer borde vara mer än 18 månader. Så det så. Men med det flyt jag verkar vara inne i nu så har väl garantin gått ut och en ny timer kostar säkert minst trehundrasjuttioelvatusenkronor. Och som om inte det var nog ska väl elektrikern ha etthundrafemtiotolvtusenkronor för att byta ut den.

Jo, jag vet att det blev ett väldigt dystert inlägg i dag. Men det finns ju en fullgod anledning. Tycker jag. Det är ju faktiskt kolsvart här! Försök muntra upp mig om du kan. Jag utmanar dig!

Gardiner, tomtar och tvillingar

Jag köpte nya gardiner i måndags som jag hade tänkt ha till första advent. I en stad inte helt nära oss. Men som vanligt var inte hjärnan påkopplad. Eller man kan säga att jag hade lite otur när jag tänkte. Jag köpte två panelgardinslängder. Alltså två längder. Det räcker till ett fönster. Om jag haft bara ett fönster hade det inte varit något problem. Men nu blev det problem. Jag har två fönster! Harangen jag vräkte ur mig var inte ens lämplig för vuxna öron. Den var lång, ful och intensiv. När jag spottat och fräst klart ringde jag maken. Kom på att han är i trakterna av staden som inte är helt nära oss och jobbar. Efter lite list och ett välplanerat samtal lovade han att åka förbi gardinaffären och köpa två längder till. Underbara man. Det är som jag alltid sagt. Han är mannen i mitt liv!


Så här såg det ut innan maken kom hem. Ett fönster är lite mer juligt än det andra kan man säga. Nu återstår det att se om elektrikern är lite mindre schimpans än jag. Så vi kan få lite adventsbelysning i fönstren. Han ska visst komma i morgon.

I går kväll var det julhazard på mitt jobb. Det är kul. Nästan hur kul som helst ibland. I går var det riktigt roligt!



 Jag fick dessutom med mig några presenter hem. Till skillnad från vissa andra som fick gå tomhänt hem. Vad tokigt det kan bli.


Det var ju det här med tomtarna. Tomtarna som tar över långt innan advent. Tomtarna som man tröttnat på långt innan själva julen. På jobbet har dom sakta men säkert tagit över hela entrén. Vi går numer in på baksidan. Men jag menar, vad gör man inte för några söta tomtar och glittret i barnens ögon när de får syn på arrangemanget? Yngsta dotterns barbiedockor har fått jobb över jul kan man säga.

I dag fick jag svaret på något vi i familjen har funderat över i drygt 17 år. Den som väntar skall få svar. Men ibland kan det ta lite tid. i det här fallet alltså drygt 17 år. 17 år, 7 månader och 8 dagar för att vara exakt. Tonårsdöttrarna är tvillingar. Det har vi vetat hela tiden. Det vi inte vetat är huruvida de är en- eller tvåäggstvillingar. Nu vet vi. Det gör i praktiken ingen skillnad. Men det gör att vi hädanefter kan svar på frågan vi fått i alla år. "Är dom en- eller tvåäggstvillingar?" Ni kan inte tro vad många som ställt den frågan. Men det är lika många som inte förstått vårt svar. "Vi vet inte." Hur kan man inte veta det? Kan man ju undra som utomstående. Jo, det är enkelt. Eller enkelt kanske det inte är men... Patologen som undersökte moderkakan efter förlossningen sa att det han/hon kunde se förekom hos både en- och tvåäggstvillingar. Jo, då var det så. Man skickade moderkakan till en patolog för att få ett svar. Om man hade tur fick man ett svar. Ett svar som man blev lite klokare av. Vi fick naturligtvis inte ett sådant svar. Att via ett blodprov ta reda på hur det låg till kostade då 15 000 kronor. Per unge! Så det fick vara. 
Under tonårsdöttrarnas uppväxt har kända som okända pratat, frågat och slagit vad om vilken typ av tvillingar de är. Problemet är bara att det inte spelar någon roll vilken typ av tvillingar de är. Det kommer förmodligen låta ungefär så här; "men inte kan ni vara enäggstvillingar, så lik varandra är ni inte" eller "ni kan inte vara tvåäggstvillingar, det är ni alldeles för lika varandra för". 
Men nu vet vi! 


En barnmorska skulle försöka förklara skillnaden på en- och tvåäggstvillingar för mig. För en evighet sedan. Hennes förklaring på enäggstvillingar var lite rolig. Hon kallade dom för en lyckad missbildning! Så kan man ju också säga. Men i ärlighetens namn är det ju precis så det är. Så numer har jag alltså två lyckade missbildningar i familjen!