Ny adress

Funderar ju som sagt på att flytta. Vad tror ni om det här? Kan vi bo så? Lämna gärna en kommentar på nya stället.

Sur

Är jag nu. Väldigt sur faktiskt. Tydligen finns det en gräns för hur många bilder man får ladda ner till Blogger. Om man inte vill betala. Jag vill inte betala. Jag har uppenbarligen laddat ner min "kvot" nu. När man laddat ner sin kvot uteblir inte bara bilderna i inläggen. Möjligheten att fixa med texten försvinner också. Så. Ja. Jag är sur! Funderar starkt på att byta plats. Packa ihop och dra. Flytta från Blogger till..... Ja, jag vet inte. Än.

Hjälp mig

Tittade på Mot alla odds, svt, nu i kväll. Igen. Om jag bortser från att det finns deltagare jag tycker mindre bra om. Och ja,det är fortfarande samma person/personer. Första intrycket har inte förändrats, tyvärr. Men om jag bortser från det. Nu i alla fall. Under kvällens avsnitt fanns det en tanke som återkom, gång efter gång. Vad är det som gör att vissa människor har så svårt att ta sig förbi de mentala spärrar som kan finnas? Är det oviljan att tänja på sina egna gränser. Rädsla för vad som kan hända? För djupt rotade spärrar? Oförmåga att faktiskt se spärrarna? I ärlighetens namn tror jag inte att svaret är helt enkelt. Varken svart eller vitt. Faktiskt. Men en teori har jag. En liten en. Kan det vara så att omgivningen hjälper till att bygga upp dessa spärrar? Naturigtvis helt omedvetet. Förmodligen av ren och skär omtanke. Och kanske en hel del tycka-synd-om-mentalitet. Att hjälpa en människa är bland det svåraste man kan göra. Att hjälpa utan att stjälpa. Om man dessutom tycker synd om den man ska hjälpa är det lätt hänt att det blir tokigt. Tro mig. Jag vet. Att se en människa kämpa för att få tag på den där flärpen till blixtlåset tex. Hur lätt är det inte att plocka upp flärpen och lämna över den till den kämpande? Det ser ju så svårt ut. Det är väl onödigt att bara stå och titta på. När man kan hjälpa till. Att i det ögonblicket tänka ett steg till. Och vänta. Det kan göra stor skillnad för självkänslan. Att efter lite, eller mycket, slit faktiskt klara av en sak själv. Som man aldrig tidigare klarat.
Vi hjälper små barn att lära sig gå. Vi håller i handen. Vi finns i bakgrunden för att ta emot. Tills balansen finns där. Sedan får barnet lära sig att lösa de problem som kan uppstå efter vägen. Vi krattar inte grusgången. Vi dämmer inte upp bäckar. Vi stoppar inte trafiken. Vi finns i bakgrunden. Och hjälper till om det behövs.
Ett barn som föds med ett funktionshinder är det inte synd om. Ett barn med funktionshinder som aldrig får testa sina gränser är det synd om. Det blir ett barn som sällan får uppleva känslan av att ha klarat något "omöjligt". En begränsad människa. Som någon annan satt gränserna åt. Vart tar "att tro på sig själv" vägen då? Hur lätt är det att testa sina gränser när man inte har en genuin tro på sig själv? Får man inte möjligheten att misslyckas kan man heller inte lyckas. Tror jag i alla fall.

Än finns det lite kyla kvar

I ett tidigare inlägg visade jag det fina vedlager maken byggt upp inne. Efter ett dygn med många minusgrader ser lagret ut så här:

Ganska tomt va?! Som tur är har vi en hel vedbod ute som än så länge är ganska full. Ena tonårsdottern gick, på eget bevåg, ut mitt på dagen för att hämta in ved. Efter några vändor kom hon in. Det första hon sa var "det är inte mänskligt att vara ute nu".

Men alltså. Så kallt var det ju ändå inte. Då. Då var det bara -28,2.

Det är inte bara vi som gör av med ved. Det eldas. Överallt. Rökpelarna står som spön i backen kan man säga. 

Efter svampangreppet vi hade i huset för några år sedan lever vi med ett stort antal fel och brister som ingen verkar vilja ta på sig att åtgärda. Eller det är en sanning med modifikation. Någon har tagit på sig felen och sagt att de ska åtgärdas. Men när? Det undrar vi. Och den frågan har vi ställt ett antal gånger genom åren. Ett fel som blir extra tydligt vid idiotkallt väder är att vattnet inne på toaletten fryser. Visserligen bara det till handfatet men ändå. Det är väldigt irriterande. Maken har dock kommit på lösningen.

En slang och en rejäl kompressor senare så är isproppen löst. Eller rättare sagt tinad. 

Städdag

Andra tonårsdottern tyckte det var dags att städa rummet. Hur stökigt det var förstod jag först när hon kom ner. Iklädd varselväst och skyddshjälm!

Jag gör som många andra....

....jag pratar om kylan. För det blev kallt. Väldigt kallt. Även för oss norrlänningar. När termometern visar på -31,3 grader är det KALLT! Tonårsdöttrarna gör vad de kan för att hålla sig varma.

Jag nöjer mig med att elda. Hela tiden. Kakelugn och vedspis hoppar på stället. Maken springer gatlopp mellan vedbod och hus för att bygga upp ett vedförråd. Inne.

Jomenserruatt

Ibland får man infall att göra något nytt. Oftast är det bra. Men. Det finns gånger när man borde hålla sig till det gamla, göra som man alltid gjort. Fast det vet man inte innan man har provat. Så jag provade. Att göra muffins på ett annat sätt. Ena tonårsdottern ruskade på huvudet. Talade sakta och noga om för mig att jag gjorde fel. Hon. Hon som sällan bakar. Det är oftast andra tonårsdottern som får bakanfall. Men just hon talade om för mig att man MÅSTE smälta smöret innan man vispar ihop smeten. Hur hon kunde veta att jag inte gjort det?

Till mitt försvar vill jag säga att det stod i kokboken att man skulle vispa socker och smör tills det blev fluffigt. Det stod ingenstans att man skulle smälta någonting innan. Så det så! Och för den som undrar gick det alldeles utmärkt att äta muffinsen. Men hur jag och elvispen lät innan smeten var fluffig tänker jag inte gå in på.

Vi går mot vår. Det står att läsa i var och annan blogg numer. Tittar man på termometern verkar dock våren långt bort. -27,7 grader är inte direkt en temperatur jag förknippar med vår. Men alla minusgrader till trots. Vi går mot vår. Med stormsteg. Det har tonårsdöttrarna visat nu i veckan. Vad annat än takdropp, snödroppar och krokus vittnar om vår?

Japp! Studentmössor. De har ramlat in två stycken här. Men inte är det som det var förr. Allt man behövde göra för att beställa mössan var att prova ut "hattstorleken". Sedan bestämdes utseendet på mössan av vilken linje man gått. Nu är det annat. Man designar banne mig hela mössan själv. Vad vill du ha för mönster i mössan? Vad ska det stå, med vilken stil, färg och vart? Vilken färg vill du ha på "rosen" framtill? Vill du ha mobilficka i mössan? Inbyggda hörlurar? Ska det vara något mönster på det svarta bandet? Ska det vara något mönster någon annanstans? Inbyggd kamera? Vilken färg vill du ha på bandet mellan skärmen och mössan? Glöm för guds skull inte att uppge vilken storlek du vill ha för du kan inte byta. Hur många andra saker vill du passa på att beställa när du ändå håller på? Champagneglas? Solglasögon? Tuta? Ett liv? Eller varför inte ett välbetalt jobb? Det mesta verkar ju gå att lösa.

Nattlig gäst

Vi har en eller flera gäster som smyger runt utanför huset nattetid. Det är spår kors och tvärs.

Från ena sidan av gården.

Till andra sidan.

Lite här.

Lite där. Även på loggången.

Runt äppelträdet ser det ut som någon gått bananas fullständigt. Jag har spanat. Jag har lurpassat. Jag har väntat på att lampan vid ladugården ska tändas, det sitter en rörelsevakt på den. Jag har kastat ut en och annan brödskiva. Jo, jag vet. Kanske inte det smartaste. Men till slut blir man desperat. Man vill se djureländet. Inte bara en massa spår. Men vad händer med brödkanterna? För borta är dom. Varje morgon. Och lampan tänds. Ibland. Då rusar jag mot fönstret. Som en iller på råttjakt. Men får jag se något? Annat än spår alltså. Nopp! En kväll lyckades jag dock se en räv. Eller rättare sagt rumpan på en räv. Över en snödriva försvann den. Men i går kväll. Då. Lampan tändes. Den kan ha varit tänd ett tag. Jag rusade mot fönstret. Likt ett barn på julafton som ser en välbekant skugga utanför fönstret. Tänkte att nu, nu skulle jag minsann få se. Och nog såg jag. Spår. När lampan tändes för andra gången var jag beredd. Studsade mot fönstret. Och där. På loggången var den. RÄVEN! Skuttade lätt på tå iväg och hämtade kameran. Nu skulle det fotas. Genom fönstret. För att inte skrämmas.

Vad bra det inte blev. Men visst ser man att det är en räv? Visst gör man det?