Hjälp mig

Tittade på Mot alla odds, svt, nu i kväll. Igen. Om jag bortser från att det finns deltagare jag tycker mindre bra om. Och ja,det är fortfarande samma person/personer. Första intrycket har inte förändrats, tyvärr. Men om jag bortser från det. Nu i alla fall. Under kvällens avsnitt fanns det en tanke som återkom, gång efter gång. Vad är det som gör att vissa människor har så svårt att ta sig förbi de mentala spärrar som kan finnas? Är det oviljan att tänja på sina egna gränser. Rädsla för vad som kan hända? För djupt rotade spärrar? Oförmåga att faktiskt se spärrarna? I ärlighetens namn tror jag inte att svaret är helt enkelt. Varken svart eller vitt. Faktiskt. Men en teori har jag. En liten en. Kan det vara så att omgivningen hjälper till att bygga upp dessa spärrar? Naturigtvis helt omedvetet. Förmodligen av ren och skär omtanke. Och kanske en hel del tycka-synd-om-mentalitet. Att hjälpa en människa är bland det svåraste man kan göra. Att hjälpa utan att stjälpa. Om man dessutom tycker synd om den man ska hjälpa är det lätt hänt att det blir tokigt. Tro mig. Jag vet. Att se en människa kämpa för att få tag på den där flärpen till blixtlåset tex. Hur lätt är det inte att plocka upp flärpen och lämna över den till den kämpande? Det ser ju så svårt ut. Det är väl onödigt att bara stå och titta på. När man kan hjälpa till. Att i det ögonblicket tänka ett steg till. Och vänta. Det kan göra stor skillnad för självkänslan. Att efter lite, eller mycket, slit faktiskt klara av en sak själv. Som man aldrig tidigare klarat.
Vi hjälper små barn att lära sig gå. Vi håller i handen. Vi finns i bakgrunden för att ta emot. Tills balansen finns där. Sedan får barnet lära sig att lösa de problem som kan uppstå efter vägen. Vi krattar inte grusgången. Vi dämmer inte upp bäckar. Vi stoppar inte trafiken. Vi finns i bakgrunden. Och hjälper till om det behövs.
Ett barn som föds med ett funktionshinder är det inte synd om. Ett barn med funktionshinder som aldrig får testa sina gränser är det synd om. Det blir ett barn som sällan får uppleva känslan av att ha klarat något "omöjligt". En begränsad människa. Som någon annan satt gränserna åt. Vart tar "att tro på sig själv" vägen då? Hur lätt är det att testa sina gränser när man inte har en genuin tro på sig själv? Får man inte möjligheten att misslyckas kan man heller inte lyckas. Tror jag i alla fall.