En ny vän gör entré

Inte var det väl någon som trodde jag skulle vänta ända till nästa vecka innan jag shoppade loss lite? Nä, trodde väl inte det.

Jag och tonårsdöttrarna gjorde en snabbresa till ett köpcenter inte helt nära oss i går. Två timmar innan stängning. Varför ska man vara ute i tid? När man kan jäkta och stressa.

Efter en snabbtitt och lite jämförande inhandlades min nya vän!

Nu är det med den här vännen som med andra vänner. Det tar ett tag innan man lärt känna varandra. Innan man får det att fungera. Innan allt flyter på utan vidare. Utan instruktionsbok. Men ack så roligt man kan ha. Och så glad man kan bli. Jag är jätteglad över min nyfunna vän! Tack maken!!

Äsch tillhör den här familjen. Alltså är hon lika tjurig som alla andra. Vägrar släppa bollen. Trots ena tonårsdotterns tappra försök.

Hon kan hoppa högt vår Äsch. En vacker höstdag som i dag inbjuder verkligen till lite lek ute. Pinnar använder vi inte! Längre. Vi lärde oss läxan. Numer är det bollar och andra mjuka saker när vi leker. 

Efter lite lek hemma tog vi en promenad ut i skogen. Jag, båda tonårsdöttrarna, pojkvännen, mor och Äsch.Helt underbart. Jag hade tänkt leka lite med min nya vän i skogen. Hade tänkt alltså. Det hade tydligen tonårsdöttrarna också. Skillnaden var att de stoppade inte vid tanken. De tog min vän och gick. För att leka. Jag fick leka lite mellan deras lekar. Jag är dum. Jag vet. Men samtidigt. Jag är snäll. Jag kan vänta. Jag har tålamod. Oftast i alla fall. Tids nog. Tids nog ska jag plåga er med resultat från vår lek. När jag och min nya vän har lekt. Själva. 

Tror vännen får följa med när jag ska åka till jobbet i morgon. Brukar vara ganska fint längs vägen. Skulle vara kul att prova. Se om jag lyckats lära mig något. Dessutom är inga tonårsdöttrar med. De toksover skulle jag tro. Sover bara för att de kan och får. Bara för det är höstlov. Tids nog får jag också lite höstlov.  

Dagen efter

Ett alldeles eget blingbling-glas!

Jag hade en underbar dag i går. Maken delade inte ut någon order. Inte direkt. Han hade nog fullt upp med städning och matlagning. Huset var städat, bordet dukat, ljusen tända och spisen var full av olika kastruller som luktade framgång.
Yngsta dottern hade gått löst ordentligt med tändaren. Alla ljus som fanns att tända var tända. Alla!
Att komma hem efter en arbetsdag till detta var helt underbart.
Ena tonårsdottern kom skuttandes med en kall cider och ordern "sätt dig". Precis. Det var en av tonårsdöttrarna som delade ut en order. Inte maken. Den var inte så svår att lyda heller.
Man skulle kunna tro att jag fyllde jämna år. Det gjorde jag inte. Hur ska det bli den dagen?
Den här dagen var fantastisk. Presenterna var så rätt. Jag fick allt jag någonsin kunnat önska. Och mycket mer!

Älgnalle!

De grå nallarna som funnits i många år är en av mina favoriter. Nu har de tydligen kommit ut med horn också.  Ena tonårsdottern och pojkvännen hade hittat den. De prickiga kopparna tror jag passar perfekt till soppa. Lite roligare, lite bättre liksom. Kopparna hittade den andra tonårsdottern.

Av mina kollegor fick jag ett älgpåslakanset. Har sagt det förut men säger det igen. Älgar finns överallt. Och mina vänner, kamrater och familjemedlemmar är snälla och förärar mig med dessa.

Måste köpa ett till älgskåp snart.

Maken hade hört mig mumla och muttra över vår brist på ugnsformar. Han är inte den som känner till ordet måtta. Inte alls faktiskt. Jag fick sex ugnsformar! Dessa var inslagna i pengar. Riktiga pengar! Mycket pengar. Väldigt mycket pengar. Vilken tur att jag redan bokat in en shoppingresa till veckan. Snacka om att jag ska shoppa! Mycket!!

Jag fick andra saker också men tänker inte rabbla upp dom. Kan dock säga att även dessa saker var precis vad jag ville ha.

En alldeles underbar dag! Det hade jag i går. Med full service. Hela kvällen.

Hemlisar

Mitt hem verkar just nu fullt av hemligheter. Det tisslas och tasslas. Det viskas. Jag blir utkörd ur mitt eget hem.
Maken gav mig en order. Han gav mig en order. Ha! Som om jag skulle vara bra på det. Att ta order av andra menar jag. I morgon måste jag lyssna på maken. Göra allt som han säger. Pft! Som om det skulle hända. Fast å andra sidan kanske jag skulle spela med. Det kan ju bli lite kul också. Om maken kommer ihåg vad han sagt. Att jag skulle lyssna på honom. Han har väldigt dåligt minne min make. Väldigt dåligt. Faktiskt sämre än mitt. Det vill inte säga lite det. Så. Det kan bli spännande att se om han kommer ihåg att jag ska lyssna på honom.

Höstlovet närmar sig med stormsteg. Det betyder att jullovet inte är långt borta. Det i sin tur betyder att jag inom en snar framtid har en hel bunt lediga dagar framför mig. Närmare bestämt hela jullovet! Jag säger bara en sak: sovmorgon. Gissa om jag ska sova ut. Varje morgon. Hela lovet!
På tal om jul. Snart är det dags att ta fram adventsljusstakar och stjärnor. Mysigt. Första morgonen man kommer ner och ser julljusen i fönstren är nästan magisk. Det finns de som fuskar. Som hänger upp stjärnorna och ställer fram adventsljusstakarna långt innan första advent. Som tänder dom. Flera veckor innan. Så gör man inte. Absolut inte! Det borde vara böter på sånt. Har redan sett en och annan fuskis. Fy!!
När jag bodde i en lite större stad inte helt nära där jag bor nu fanns det folk som hade adventsljusstaken eller stjärnan framme året runt. Hela året! Hur tänker man då?  Som sagt. Det borde vara böter. Dyra böter.
Nej. Här tar ingen fram adventsljusen före. Eller. Lite före då. Dagen innan. Inte tidigare. Så det så.

Det här duger inte. Jag borde sova. Sova så jag orkar lyssna på maken i morgon. Lyssna på hans order. Vad det nu kan vara.  

Det regnar...

..mycket! Jag har ett jobb nu för tiden som innebär att man måste vara ute. Oavsett väder. Tydligen. Jag tycker inte om regn. Speciellt inte när det är kallt. I dag är det kallt. För kallt. För min smak.
Michelin-gubben har fått sig en fru. Med t-shirt, collegetröja, fleecetröja, långkalsonger, jeans, täckkjol och jacka på blir det lätt så man man kan tro det i alla fall. Likheten är slående så att säga. Naturligtvis ska man även lägga till vantar och mössa. Trots alla kläder har jag frusit som en kinesisk nakenhund i Sibirien. Jag fryser fortfarande. Klagolåten från familjen blir nog stor i kväll. Jag kommer elda vedspisen röd. Tokröd.

Som om det inte räckte med utevistelse för i dag. Äsch piper och gnäller. Hon försöker få mig förstå hennes behov av rörelse. Ja, naturligtvis även hennes behov av ett helt annat slag.
Dagar som i dag är det inte roligt att vara hundägare. Tur man är barnägare också. Barn ska utnyttjas. Det tror jag. Eftersom jag inte är helt säker ska jag prova det nu. Undra vem man lyckas lura? Måste nästan bli någon av tonårsdöttrarna. Yngsta dottern åker som en vante efter Äsch. Visserligen en ganska rolig syn skulle jag tro. Men elak. Jag är inte elak. Inte speciellt ofta. Bara ibland.
Mor fick för sig en gång att hon skulle gå på promenad med Äsch. Det gick inte så bra. Äsch gick åt ett håll. Mor följde efter. Men inte lika snabbt. Sekunden innan mor stod på näsan släppte hon kopplet. Jag och myndige sonen skrattade oss fördärvade. Elaka vi. Men det såg ganska kul ut. Eller. Det såg väldigt kul ut! Så nej, yngsta dottern kan inte gå ut med hunden. Kanske när det kommit snö. Om hon tar på sig skidor. Och hjälm.

I morgon är det torsdag. Torsdag innebär jobb på min gamla arbetsplats. Som delvis är min nuvarande också. Underbart! I morgon blir det roligt att åka till jobbet. Faktiskt. Det är hemskt att inte trivas på sitt jobb. Jättehemskt. Faktiskt. Att varje dag på något sätt gräva fram orken och styrkan att göra ett bra jobb. Fast man inte trivs. Något annat vore otänkbart. I min värld. Man får inte jobba bland barn och inte göra sitt bästa. Varje dag, varje minut, varje sekund. Kan man inte göra det ska man byta jobb. Eller sjukskriva sig. Man ska i alla fall inte vara bland barn då. Anser jag. Än så länge klarar jag av att vara så pass professionell. Frågan är bara hur länge.      

Jomenserruatt.....

....jag har fullt upp nu. Vad är det man brukar säga? Jo, har man inget att göra så skaffar man sig. Det har jag gjort.

Sockan längst till vänster hör till ett högst omaka par jag håller på att sticka. Vet inte riktigt hur jag tänkte men sockarna blir inte likadana. Man skulle kunna tro att de inte hör ihop. Faktiskt.

Sockan i mitten. Eller det är inte riktigt en socka än. Mer början på ett skaft. Hur som helst. Det ska bli ett par till maken. Så småning om.

Ringen längst till höger ska bli en halsdukskrage. En som man kan dra upp över huvudet och ha som kombinerad halsduk och mössa. Tror jag. Lovar inget bestämt vad gäller den skapelsen. Kan lika bra bli en polokrage till en ko som ingenting. Vi får se. 

Mor kommer till oss på fredag för att spendera helgen här. Kvalitetsumgänge brukar sådant kallas. Trångboddhet kan man också säga. Men hon är alltid välkommen hit kära mor. Speciellt nu. Jag ringde henne nu i kväll och skickade efter lite mer garn. Garn till mer raggisar. Här ska det stickas dygnet runt. 

Jodå, grabbarna som har den vita jackan med konstig knäppning kommer nog hit snart. Väldigt snart. När dom kommer blir jag nog borta ett tag. Ett bra tag. Då vill jag ha en limpa med en inbakad fil i. Bara så du vet.  

Rutiner och raggisar

På mitt nya jobb finns det vissa rutiner. Rutiner som ska underlätta. Rutiner som inte är så jätteroliga. Rutiner som måste göras. Varje dag. Eftersom jag har ett minst sagt annorlunda schema slipper jag dessa rutiner. Då borde ju allt vara frid och fröjd. Eller hur? Nopp!! Jag tycker lite synd om mina nya kollegor. Eller synd om. Jag tycker det blir fruktansvärt orättvist. Därför brukar jag erbjuda mig att ta vissa rutiner för att underlätta. För att göra det hela lite mer rättvist. Men om man ska vara ärlig. Det är nog mest för att lätta mitt samvete. Varför jag ska ha dåligt samvete vet jag inte. Jag bara har det. Nästan alltid faktisk. Alltid är det något mer man borde gjort eller inte gjort. Nåväl.
Jag brukar erbjuda mig att ta disken efter mellis, dammsugning, soputtagning och skrivning av nästa dags schema. Inte världens roligaste jobb. Absolut inte! Förrän i dag. Helt plötsligt hör jag mig själv nynna medan jag torkar av borden och känner hur jag småflinar när jag dammsuger. Hallå!! Snacka om pucko. Vad har hänt? Har jag så tråkigt liv att torkning och dammsugning har blivit roligt? Eller har jag helt enkelt blivit gammal? Ja, jag vet, man måste inte tycka sånt är roligt bara för man är gammal. Men jag vill tro att det är så. Så då tror jag det. Men vad som hänt vet jag inte. Kanske är det bara min hjärna som slagit en kullerbytta. Igen. Tror faktiskt min hjärna har världrekord i kullerbyttsslagning. Coolt. Jag har en hjärna i världsklass. Det du!

På tal om kullerbyttor. Kullerbyttan hjärnan slog så jag började sticka håller i sig. Raggisar nummer 7 är nu klar!

Nu har maken kommit på att han också vill ha ett par så det är bara att lägga upp nya maskor. Hej och hå!

   

Tjoho, vad jag är glad!

Underbar morgon!

Helgen har varit riktigt bra! Alla fönster är putsade. Alla!! Tror inte någon kan förstå hur glad jag är. Ingen. Det gör ingenting. Jag är glad i alla fall. Trallalaaaa liksom.

Ingen sovmorgon blev det i helgen. Inte ens en halv. Sova får jag nog göra någon annan gång. Men å andra sidan får man en hel del gjort när man är uppe så tidigt. Tvätta till exempel. Så tonårsdottern slipper låna pojkvännens kläder. Men det var som jag trodde. Det kom ner en bunt tröjor. En bunt som förmodligen legat på dotterns rum.

Tro det eller ej men i dag kom yngsta dottern med en bunt kläder. Vad är det för fel på mina barn? Varför samlar dom på kläder? Varför inte lägga dom i tvättunnan på en gång? Curlingmorsa eller inte. Jag hämtar inte deras smutstvätt. Ligger inte kläderna i tvättunnan blir dom inte tvättade. Så enkelt är det. Så det så!

Här styckas och mals det älgkött för fulla muggar. Duktiga barn! Tonårsdöttrarna och pojkvännen styckar och karvar. Jag och yngsta dottern mal ner köttet till köttfärs. Maken håller koll på någon viktig fotbollsmatch på tv:n. Alla har en viktig uppgift att fylla när köttet kommer. Sakta men säkert ser jag frysen fyllas på.

Tur man har öron. Annars har jag nog svalt huvudet. Så brett är mitt leende när det kommer hem älgkött. Jag må ha problem med löst springande älgar. Stora problem! Styckade och malda har jag inga som helst problem med. Känner mig duktig. Duktig för att jag och maken i många år prioriterat att ge våra barn älgkött. Mer ekologiskt än så kan det väl inte bli. Inbillar mig att det inte finns bättre kött. Vänta lite... nu har jag bestämt mig. Det finns inget bättre kött. Punkt slut.

I morgon är det dags för vardag igen. Nu är det bara en vecka kvar. En vecka kvar till höstlov. Ett lov som jag inte är speciellt ledig från. Men någon dag ska jag vara ledig. Har lovat döttrarna en hel shoppingdag i ett köpcenter inte helt nära oss. Pucko! Hur i hela fridens dagar tänkte jag där? Shopping. En hel dag!? Ett typiskt exempel på hur det blir när min mun inte har någon som helst kontakt med hjärnan. Vem vet. Jag kanske inte kan vara ledig. Jag kanske måste jobba hela lovet. Varför inte hela helgen också. Bara för att liksom. Nej, så kan man inte göra. Inte alls. Har man lova så har man. Så är det!

Idol

Äntligen är det fredag! Är det verkligen äntligen? Fredag är synonymt med Idol i det här huset. Jag kan inte riktigt bestämma mig för om jag tycker om det eller inte. Yngsta dottern däremot, hon gillar det. Stenskarpt! Vid finalen lär hon sitta med en handskriven idolskylt ovanför huvudet. Precis som förra gången. Och gången innan det. Och gången innan det. Ja, du fattar. Idoldyrkan är stor och hårt rotad här. På gott och ont. Övriga familjen då? Dom är mest bara trötta när det är fredag. En efter en byter de soffan mot sängen. Jodå, tonårsdöttrarna också. Det brukar vara jag och yngsta dottern som hänger med till slutet.

I morgon ringer klockan strax före sju. Sju!! Fast man ska väl inte klaga. Jakt så här dags på året är ganska ok. Det blir inte ljust så tidigt. Tidigare har klockan ringt kring 5-5.30. Lördag som söndag. Det är tidigt. Snudd på mitt i natten faktiskt. Nästa år kör tonårsdöttrarna förhoppningsvis ut i skogen själva. Då behövs inte jag. Helt överflödig morsa. Det blir jag då. Eller det stämmer inte riktigt. Jag lär forfarande tvätta. Det tror jag. Curlingvarning eller inte. Tydligen har jag inte skött tvättandet den här veckan. Ena tonårsdottern gick i pojkvännens tröja i dag. Hon hade ingen ren tröja. Stackars barn. Eller inte. Kan ge mig den på att det legat en hel drös tröjor på hennes golv. Länge. Hon har fler än tre tröjor. Det vet jag. Lika mycket vet jag att jag tvättade tunnan tom förra helgen. Så det så!

Hahaha, jag vann!! Alltså tävlingen om vem som är vaken längst. Tror det var alla dessa reklampauser som slog ut henne.    

Har du bestämt dig?

Det har jag! För länge sedan. Faktiskt.

Titta, tänk och gör ditt val!

Äntligen.....

....är vi uppkopplad igen! Ingen vet hur länge men just nu fungerar allt i alla fall. Vad har hänt under tiden då? Inte mycket men tillräckligt för ett halvlångt inlägg.

Snön har kommit. Helt fel dag. Om du frågar mig. Den kom precis den enda dagen jag INTE ville att den skulle komma.

Den dagen jag skulle åka 12 mil (enkel resa) för ett läkarbesök med ena tonårsdottern. På blankslitna sommardäck! Idioti kan man säga. Det håller jag med om. Inget snack om saken. Alla normala människor hade stannat hemma. Jag är inte normal. Tydligen. Det gick alldeles strålande. Sakta men strålande. Vi kom dit och hem utan incidenter. Resan gick så bra att jag hann fundera på helt meningslösa saker. Som vanligt tänker vissa nu. Men så var det. Började fundera på om det finns dvärgälgar. Dvärgälgar?! Hur jag kom att tänka på just dvärgälgar kan jag inte svara på. Alls. Men efter lite funderingar fram och tillbaka kom jag på att det förmodligen inte finns dvärgälgar. Varför? Finns inte en chans att en dvärgälgkalv skulle nå upp att dia. Den skulle svälta ihjäl innan någon hann förstå att den existerat. Så det så.

  

Ynsta dottern har återhämtat sig. Nästan. Kinden är fortfarande lite svullen men hon börjar se någorlunda normal ut. Orsaken till tandvärken fick en egen kista. En neongrön kista. Må den vila i frid. Tanden alltså, inte kistan.

Nu är helgen snart här. Den är bara timmar bort. Det innebär att jag snart måste putsa de sista fönstren. Dubbelsuck. Frågan är när. Den stund på dagen som det inte är minusgrader ligger solen rakt på fönstren som är kvar. HA, nu vet jag. Ena tonårsdottern får hålla upp ett paraply och skugga fönstret jag putsar. Det borde gå. Tror jag. Om jag lyckas övertala dottern. Får väl hota med att det inte blir någon mat annars.

Någon sovmorgon blir det inte i helgen. Ena tonårsdottern ska iväg på älgjakt. Hon har inget körkort. Än. Jakten sker i en skog ganska nära oss. Men inte så nära att hon kan gå. Så eftersom jag är en snäll mor ställer jag klockan på idiottidig tid och kliver upp. Bortskämda barn? Möjligtvis. Bryr jag mig om det? Inte en chans!

Det var en typ som en gång påstod att jag var en curlingmorsa. Jag?! Kan jag aldrig tro. Varför hon sa så? För jag tvättar mina barns kläder. Jag tvättar även makens kläder. Jag är alltså en curlingkärring också. Frågar man maken håller han nog inte med. Men jag tror vi låter bli. Tänk om han tycker det.

Min mor har nämnt det några gånger nu på sista tiden. Att jag gör allt för mina barn. Att jag skämmer bort dom. Att de behöver tränas i självständighet. Pft och hmpf säger jag. Mina barn är självständiga. Mina barn får minsann hjälpa till här hemma. Mina barn har inga problem att klara sig själva. Mina barn är glada, trygga barn. Trots att jag tvättar åt dom. Trots att jag skjutsar och hämtar. Trots att jag pratar och umgås med dom. Trots att de har en mor som funderar på huruvida det finns dvärgälgar eller inte. Så det så!   

Fel!

Tanden är borta. Utdragen. Äntligen. Skulle man kunna tro. Numer ser yngsta dottern ut som Lina i Emil i Lönneberga. När hon hade tandvärk alltså. Ena kinden är ordentligt uppsvullen. Yngsta dottern har inte tandvärk längre. Hon har ont i sin tjocka kind. Stackars barn. Är det inte bättre i morgon måste det nog bli ett samtal till tandläkaren. Igen. Om telefonen fungerar.
Vi har lite kontaktsvårigheter med omvärlden skulle man kunna säga. Det mest bara fräser i telefonluren. Ringer man hem hit tutar det upptaget. Men vi pratar inte i telefonen. Det går ju liksom inte när det bara fräser i luren. Jag lovar. Konstigt är det. Internet strular också. Vi har bara uppkoppling till och från. Mest från faktiskt. Fattar ingenting. Bredbandstv:n fungerar också bara ibland. Jag hade tänkt teckna ett längre avtal men nu vette katten. Börjar tröttna på det här. Är det någon som vet hur svårt det är att felanmäla ett fel som inte är konstant? Jag vet! Det är skitsvårt. Näst intill omöjligt faktiskt.

Det finns ett till samtal jag skulle behöva ringa. Jag behöver informera ena tonårsdotterns kirurg att trots hans ansträngningar blev det två hundöron vid ärret efter operationen. Det ena är större än det andra. Jag är helt övertygad om att det krävs en korrigering. Kanske inte nu men senare. Tonårsdottern är INTE nöjd!! Och det är viktigt. Jätteviktigt faktiskt. Sä pass viktigt att jag inte kommer ge mig. Inte innan hon är nöjd. Så det så!

Veckan har precis börjat. Men jag ser slutet, redan. Kan inte bli mycket bättre. Men innan helgen kommer ska jag gratta min kollega som fyller år nu i veckan.

Tandvärk!

Yngsta dottern har tandvärk. Märkte jag klockan 01.10 i natt. Det blev en lång natt i natt. Hon somnade i mitt knä kring 02.00. I soffan. Tror du jag vågade röra på mig? Nopp! Jag har suttit och sovit hela natten. Eller hela natten. Några timmar av och till fram till 06.30. Jag är trött. Yngsta dottern har ont. Jätteont.

Klockan 11.45 får hon komma till tandläkaren. 11.45!! Det är långt dit. Jättelångt. Som tur är ska inte maken jobba i dag. Det ska jag. Han får transportera dottern dit och hålla handen. Det blir inte en lätt och rolig uppgift. Speciellt inte när de måste borras och trixas i en redan ond tand. För borras måste det. Det är jag övertygad om. Huvva!

Bilden är lånad från internet.

Söndag hela dagen

Rätt hästar sprang inte in först i mål. Det är helt säkert. Vi fick ingen anledning att fira. Ingen travvinst i alla fall. Men ack vad vi firade förlusten! Vi hade så trevligt att vi bestämde där och då att göra om det nästa lördag. Oj, oj, oj.....

I dag har jag inte firat. Inte alls. Har mest bara varit. Började dagen med en rejäl sovmorgon. Man blir trött av att chatta mitt i natten. Det är säkert. Man blir det. Jag blev det i alla fall. Men det var trevligt. Jättetrevligt!

Inte hade jag räknat med att solen skulle vara anledningen till att fönstren inte blev klar. Men det var den. Jag putsar inte fönster när solen ligger på! Himla otur att vissa fönster har sol på sig större delen av dagen. Attans liksom.

Kallt!

Vips, vaps kom kylan. Bara så där! Nja, det är kanske lite överdrivet och inte helt sant men ändå. Kylan kom. Jag har pratat om denna kyla. Att jag skulle slippa putsa fönstren. Missade en liten detalj. Vi hade inte gjort höst/vinter ute än. Tydligen. Vattenslangen har tydligen stått och droppat. Den droppar inget mer nu!

Som om det inte räckte med kylan. Det kom några försiktiga snöflingor också. Kylan till trots försvann de nästan innan de nådde marken. Men i ärlighetens namn. Jag ser fram mot vintern. Skoter, pimpelfiske och mysiga dagar vid öppen eld. Men inte riktigt än.

Maken och ena tonårsdottern fick ett frispel här i kväll. Nu jäklar skulle det busas med Äsch. Och dom busade. Som bara den! Det var snudd på att vi övriga fick hålla i inredningen. Resultatet blev några blåmärken på maken och en sönderbiten tröja. Trion hade superkul. Kan man lära sig något av detta? Ta en tröja du inte är rädd om kanske? Eller så försöker man inte springa ifrån Äsch. Det fungerar inte speciellt bra. Men trots makens trasiga tröja gick det bra. Hon är duktig på att leka med rätt styrka i käften kan man säga!

Ååå, vad ni är duktiga! Ni har passerat 2000 besökare. Inte direkt något världsrekord men ändå. 2000 gånger har några slösat sin tid på att läsa mina ord. Tack!!

I morgon blir det fönsterputsning. Jag tänker inte bli tvungen att använda T-röd. Det tänker jag inte. Hör du det Anita?! Någon måtta på eländet får det allt vara!
Efter fönstren blir det trav för hela slanten. Vi är ett mindre gäng här i byn som spelar tillsammans. Nu är det dags för lite umgänge oss travvänner emellan. Det blir snacks, dryck och massor av trav. I bästa fall springer de rätta hästarna i mål först. Då får vi en anledning att fira på kvällen. 

Så där ja!

Återigen har jag lyckats göra något utan att tänka mig för. Av ren omtanke faktiskt. På min nya arbetsplats finns det en hel hög färgpennor. Pennor som nu och då behöver vässas. De vässas inte speciellt ofta. Jag förstår precis varför. Nu. Jag gav mig på pennorna. Med en enkel pennvässare. Resultatet? Endast hälften av pennorna hade fått en fin spets när min tumme protesterade. Högt!

All friktion av dessa pennor gav en stor blåsa mitt på tummen. Tack för det!

Min stickmani håller i sig. Par nummer fem är klar. Nu vill yngsta dottern ha ett par också. Bara att ge sig på par nummer sex alltså. En perfekt ursäkt för att inte putsa fönster.

Nu är det bara en dag kvar av arbetsveckan. En hel helg ligger framför mina fötter. En helg helt utan planer. Om man bortser från allt som borde göras. Det gör jag. Bortser från allt alltså. Svärföräldrarna har plockat bort ett måste.

Äntligen är jag tillbaka där jag hör hemma! Där jag trivs som fisken i vatten. Två dagar i veckan ska jag vara där. På min gamla arbetsplats. Underbart!

Jag kände mig så välkommen när jag kom i dag. En chokladboll och coca cola stod på min plats. De känner mig väl, mina gamla arbetskamrater. Tack underbara ni!

Krims krams

Det hann gå en hel dag. Sedan damp nästa kallelse ner i brevlådan. Ena tonårsdottern, hon med huvudvärken, har fått en kallelse till ögonmottagningen. Ska väl föreställa sista grejen för att säkerställa att huvudvärken verkligen inte kommer från ögonen. Men vi får väl se. Jag tror inte på något innan det är klart. Naturligtvis hoppas jag. Nää, jag vet att det inte är något fel!

I dag såg jag det här. Nu vill det till att vi är med och röstar när det är dags! Detta är en mor som kämpat. Det ska ni veta. Inte bara att få familjelivet att fungera. Hon har kämpat mot oförstående och osympatiska människor under flera år. Tror att det börjar bli bättre. Börjar bli alltså. Än är det långt kvar. Så länge det finns människor som inte har viljan att förstå, så länge måste hon nog kämpa vidare. Men vi kan hjälpa. Vi kan säga ifrån. Vi kan titta på dessa barn med beundran och glädje i ögonen. Inte med förakt eller rädsla. Vi kan titta på vad barnet kan. Inte titta på handikappet/funktionshindret. Vi kan välja bort de som inte vill lära mer. Välja bort de som inte vill välkomna dessa underbara människor i samhället, se här.

Man får tycka vad man vill om facebook. Men jag har hittat en morbror. Ja, alltså inte hittat en ny morbror. Jag har hittat min morbror som bor i USA! Jag har inte pratat med eller träffat honom på hur många år som helst. Jag har bara fått rapporter från mor när hon pratat med honom. Nu är jag vän med honom på facebook.

Jag har ett erkännande att göra. Fönsterputsningen har stannat av. Inga fönster på övervåningen har blivit putsade. Har inte en aning om när de blir det. I bästa fall sker det till helgen. Minusgraderna närmar sig. Sakta men säkert. Har hört att det inte går så bra att putsa fönster när det är kallgrader. Men kanske borde jag prova. Bara för att veta liksom. Eller så tar jag tag i det och får det gjort i helgen. Men jag lovar inget.   

Fobiträning

I dag var jag med ena tonårsdottern på röntgen. Jodå, det tar slut på alla dessa läkarbesök, operationer, och andra undersökningar. Någon gång. Bara inte just nu. Mer kommer vid ett senare tillfälle. Hälsocentralen vi var på ligger ganska centralt i den lite större byn. När vi var klar rattade jag bilen ut från parkeringen och nästan ut på vägen. Tittade vänster, tittade höger..... Vad i hela fridens dagar?? Tittade vänster igen. Jopp. En älg! En skenande älg. "Kör dit!" sa tonårsdottern. Eftersom jag är en snäll mor styrde jag bilen mot älgen. Tänkte väl att min fobi behövde sig en liten omruskning. Återigen, hur tänkte jag där?

Älgens beteende var inte direkt logiskt. Den irrade hit och dit i full trav. Längs med vägen. Jag körde bilen. Eller, jag styrde och gled fram. Med vitt uppspärrade ögon och bultande hjärta. Helt plötslig bestämmer sig fru Älg för att korsa vägen. Framför bilen alltså! Framför bilen som jag sitter i. Jag vet inte hur jag ska köra/glida för att inte komma för nära. Samtidigt sitter ena tonårsdottern beredd med kameran. Helnöjd! Där någonstans bestämde jag mig för att jag också skulle knäppa ett kort. Ett kort där fru Älg skenade över vägen. 

Visst blev det bra!? Ser du fru Älg? Hon finns där. Jag lovar. Jag fipplade lite väl mycket med linsskyddet. Det är väldigt svårt att få till finmotoriken när fingrarna skakar.

Ena tonårsdottern lyckades bättre. Mycket bättre. Eller helt bra blev det ju inte. Det blev inte ett kort där fru Älg skenar över vägen. Mer ett kort där fru Älg ser ut att leka fru Vägren.   



Men hon var nära. Alldeles för nära för min smak.

Innan hon försvann bakom ett bostadsområde skenade hon över en gångväg. En gångväg där det gick en dam med stavar. Döm om min förvåning när damen inte med en min visade att hon sett fru Älg. Hon slog inte ens av på takten. Trots att älgen skenade över gångvägen endast 30 meter framför henne! Som om det alltid sprang älgar där. Som om det inte var det minsta konstigt. 

När fru Älg var utom synhåll var det dags att vända bilen. Där och då tappade jag mina ben. Eller inte tappade i ordets bemärkelse. Tappade mer kontrollen över dom. Benen skakade som asplöv i höststorm. Hjärtat? Det höll på att hoppa ur kroppen. Men jag gjorde det. Jag styrde bilen mot en älg. Jag fortsatte köra. Visserligen skitsakta men jag fortsatte framåt. Så det så!   

Helgen v.40

Yngsta dottern har antagit en roll i den här familjen som jag inte vet om jag gillar. På lördagen ropade hon efter mig. Jag gjorde som jag oftast gör. Svarade och gick dit. Där stod hon med ena handen käckt på höften och den andra pekandes i riktning mot tvättstugan. "Du måste tvätta!" sa hon. "Ja, jag ska göra det" svarade jag. Lite brydd över hennes kommentar. "Du måste verkligen tvätta nu" sa hon med väldigt myndig stämma. "Har du sett hur tvättunnan ser ut?" fortsatte hon. Nu lät hon nästan lite barsk. Utan att jag tänkte på det gick jag nästan i försvarsställning. "Jag ska tvätta hela dagen i morgon" svarade jag med trots i rösten. Yngsta dottern tittade lite klentroget på mig och svassade i väg. Vem i hela fridens dagar brås denna unge på? Bossa runt med mig på det där viset. I det här huset är det jag som sköter tvätten. Det har jag alltid gjort och det kommer jag alltid göra. Så det så! Hmpf! Komma här och komma. Nopp, sånt går inte. Hon tror nog att det går. Jag började nämligen söndagen med att tvätta. Sedan tvättade jag resten av dagen. Men det var planerat. Det är säkert.

Ena tonårsdottern har hjälp mig komma igång med något av det tråkigaste man kan göra. Putsa fönster. Usch, fy, tvi och blää vad jag inte tycker om fönsterputsning. Men nu är nedervåningens fönster putsade. Nu ser man ut igen. Bara övervåningen kvar då. Vi lovade varandra att börja uppe i morgon. Vissa löften är det dock ganska ok att skjuta på. Fönsterputsning är ett sådant löfte.

Nu är det gjort. Jag har varit Pippi Långstrump på byns Ica-affär! Tro det eller ej men dagens barn känner igen dåtidens Pippi. Pippi av i dag har röda och blåa kläder. Pippi från förr hade gula och gröna. Jag har gula och gröna Pippi-kläder.

    

Jag vill inte påstå att jag är speciellt söt som Pippi Långstrump men jag skrämde inga barn. Det måste räknas. Det var Rädda Barnen i byn som hade arrangerat barnteater och jag skulle dela ut fribiljetter till barnen. Samtidigt  samlades det in pengar till Världens Barn. För en sådan god sak kan man offra sig och visa upp sig som Pippi Långstrump. Men visst sjutton funderade jag både en och två gånger på hur jag tänkte när jag tackade ja. 

Nu är det nära

Tänk för att min Pippi Långstrump har gult förkläde, grön tröja, en grön och en orange strumpa. Så det så! Undrar hur många barn som tycker att Pippi ser ut så? Jag antar jag kommer upptäcka det i morgon. Spännande? Nja, vet inte det jag. Det blir så här när munnen och hjärnan inte har någon kontakt med varandra. Munnen lovar saker innan hjärnan hunnit med. Det är inte så att jag är dum. Jag har bara otur när jag tänker. Just dom orden var ett mindre lyckat uttalande av en väldigt blond tjej i någon dokusåpa. Jag kommer inte ihåg vilken. Det spelar inte någon roll. Uttalandet är lite roligt. Just i det här fallet är det nog ganska passande också. Eller passande. Mitt överilade löfte är för en god sak. Men ändå.... Ja, ja, jag återkommer i frågan. När jag vet hur det gick. När jag vet om barnen av idag känner igen Pippi Långstrump. Min Pippi Långstrump.  

Bilden är lånad från internet

Jag stickar vidare. Med onda armar. Är tokless på att inte kunna göra någonting. Det gör verkligen ont i armarna. Men det skiter jag i! Raggisar nr.5 är på g nu.

Om det är stickningens förtjänst att saker och ting börjar falla på plats kommer jag aldrig sluta sticka. Jag kommer sticka dygnet runt. Jag kommer sticka i sömnen. Nej, nej, jag ägnar mig aldrig åt magiskt tänkande. Eller? Strunt samma. Stickningen har lugnat ner min spinnande hjärna. Äntligen!

Fast det är inte så konstigt att hjärnan lugnat ner sig. När jag stickar är det stört omöjligt att prata, titta på tv eller göra någonting annat. Det krävs full koncentration. Hela tiden. Annars trasslar jag in mig i stickorna och garnet. Men än har jag inte trasslat in mig. Det har Äsch. Naturligtvis. Hennes nyfikenhet blev för stor och nosen kom för nära. Vips, vaps hade hon garn runt nosen och gick i väg. Jag hade fullt sjå med stickningen så för min del var det omöjligt att rycka in. Jag är inte en sån som bara kan lägga ner stickningen. Då är jag helt över. Har inte en aning om vart jag var eller vilken typ av maska jag var på väg att göra. Då måste jag börja om. Som tur var satt ena tonårsdottern i närheten och tog tag i situationen. Puh!

Höst!

Hösten är en underbar årstid. När solen skiner och himlen är blå. Annars är hösten mest mörk, kall, regnig och blåsig. I dag var det alla höstväder. Först regnade och blåste det. Sen var det mest bara mulet. Till slut blev himlen blå och solen värmde underbart!  

Vi bor väldigt vackert! Man ser det när man stannar upp i vardagen.

Att köra bil längs Indalsälven kan vara en alldeles underbar upplevelse. Speciellt en klar och fin höstkväll, precis innan solen gått ner

Att sitta vid vattnet är balsam för själen. Tycker jag i alla fall. I kväll behövde jag landa en stund. Landa i livet. Har ett stort behov av att vråla TJOHO! Men det tänker jag inte göra. Jag väntar med det till jag vet att det blir verklighet av det som blev sagt i dag. Blir det som det är sagt ska jag börja jobba några dagar i veckan på min gamla arbetsplats. Det ska alltså få bli roligt att åka till jobbet igen. Jag vill verkligen vråla TJOHO! Men jag gör det inte. Inte i dag. Men sedan. Då jäklar får ni hålla för öronen!

Det var det här med att ropa hej lite för tidigt

Jag skrev om tur. Dumma jag. Skriva om vilken tur man har innan allt är klart. Jag borde veta bättre. Definitivt. Det blev ingen röntgen för ena tonårsdottern i dag. Vi var på plats i tid. Vi satt snällt och väntade i väntrummet. I 25 minuter. Sen anade jag oråd. Mycket riktigt, det var lite strul. Eller lite strul, det var mycket strul. Röntgentanten var ny. Helt ny. Allt som kunde strula strulade. Big time! Efter lite prat fram och tillbaka med fantastisk personal fick vi en ny tid för röntgen. På måndag. Egoistiskt sett blev det bra.Jag hinner innan jobbet. För tonårsdottern blev det mindre bra. Hon måste vara ledig från skolan ytterligare en dag. Tack för fantastiska busslinjer för oss på landsbygden! Sista bussen går kring 9 på morgonen. Klockan 9 ska hon vara på röntgen. Hon hinner alltså inte med bussen. Jodå, jag skulle kunna köra henne men då kommer jag för sent till mitt jobb. Det tror jag inte chefen gillar. Inte mina arbetskamrater heller. Så tur? Tror inte det....

Är du lite känslig? Har du svårt att se bilder på hopsydda sår? Då ska du inte titta längre ner!

I dag var det dags att ta bort stygnen från den opererade tonårsdotter. Jag pillade och trixade. Klippte lite här och klippte lite där.

Hade kirurgen lyckats få till ett snyggt ärr? Hur blev det med min oro för eventuella "hundöron"?

Lite gul och blå. Lite svullen. Lite korsstygnsbroderi. Kirurgens syslöjdslärare är nog inte stolt. Om han nu ens hade syslöjd. 

Skärpan på bilden är inte den bästa men "hundörat" i nederkant på såret syns tydligt. I bästa fall försvinner det när svullnaden lagt sig. Ärret i sig ser dock tunt och fint ut.

Huset är färdigmålat. Det är rött nu! Fantastiskt. Inte nog med det. Huset är helt. Det är lagat! Äntligen. Nu återstår bara en sak. Att putsa fönstren. Min absolut bästa och roligaste sysselsättning. INTE!! Med lite tur kommer regnet. Så jag får gruva mig några dagar till. Men det var ju det här med tur.   

Val vi gör

Vissa väljer att arbeta med barn. När man gör det valet vill jag tro att man tycker om barn. Barn. Inte bara blåögda, brunhåriga, glada, långa, korta eller barn till förmögna föräldrar. Utan kort och gott barn. Oavsett liksom. Nu vet jag att det inte är så. Tyvärr. Det finns de som väljer bort vissa kategorier barn. Jo, det är säkert. Det är så! Jag har upplevt det själv. Nyligt. Man väljer bort barn som inte faller inom normen "normal".
Jag vet inte vad som är värst. Att man som personal kan välja bort eller att man som chef tillåter personalen välja. Båda alternativen är lika illa. Faktiskt. Motiveringen är "jag har inte valt att jobba med sådana barn". Sådana barn? Vart går gränsen? Vilka räknas som "sådana barn"? Om personal som väljer bort dessa barn skulle få ett barnbarn med särskilda behov, hur blir det då? Skulle personerna i fråga välja bort sitt barnbarn? Med motiveringen "jag har inte valt att få ett sådant barnbarn"?
Alla människor har lika värde. Det sägs ofta. Men få verkar leva upp till det. Inte konstigt att samhället ser ut som det gör när man redan i tidig ålder får lära sig att alla inte är lika mycket värda. Att vissa människor är "läskiga" och "skrämmande".
Jag har tillhört gruppen "rädda människor". Jag har varit rädd för utvecklingsstörda. Jag erkänner det. Utan omsvep. Men med en hel del skam. Min förklaring är att jag inte begrep bättre. Då. Jag skaffade mig kunskap. Kunskapen blev till ett intresse att lära mer. Ju mer kunskaper jag fick desto mer intresserad blev jag. När klokskapen kom försvann rädslan. Jag slutade byta sida när jag mötte en utvecklingsstörd. Jag började titta på människan bakom funktionshindret. Jag såg människan! Jag såg en helt ny värld. En värld jag älskar att besöka. En värld som lärt mig otroligt mycket. En värld som gjort mig ödmjuk. Ödmjuk inför våra olikheter. Men även inför våra likheter.
Jag väljer inte bort ett barn. Jag väljer bort de som väljer bort barn!  

Kvällen innan dagen efter

Ibland har man tur. Mer tur än man har andra dagar. Ena tonårsdottern ska få sin fot röntgad. På en hälsocentral ganska nära oss. Hon har väntat på en tid ganska länge. Nu har hon fått den. I morgon ska det röntgas. Det är ju bra. Ännu bättre blir det om man vet en annan sak. Återbesöket för undersökning av hennes blåsljud på hjärtat samt den envisa huvudvärken ska också ske i morgon. På ett sjukhus 12 mil från oss. Visst är det bra!? Jo, det är faktiskt bra. Den ena tiden är på förmiddagen och den andra på eftermiddagen! Chefen är glad, jätteglad. Jag blir bara borta en dag. Hur ofta har man sådan tur? Typ aldrig. Trodde jag tills nu i alla fall. Ingen mening att köpa en lott. Turen är liksom redan förbrukad.
Efter morgondagen hoppas jag alla dessa läkarbesök och undersökningar är över för den här hösten. Tycker inte jag gjort annat än tagit ledigt från jobbet. Jo, det har jag visst. Både yngsta dottern och jag har varit sjuk. Det innebar också en sorts frånvaro. Tycker det är på tiden att jag jobbar en hel vecka. Även om jag inte tycker jag har världens bästa jobb. Även om jag inte trivs. Jag trivs ännu mindre med att inte närvara. Och att inte göra det jag borde/förväntas göra.

I morgon ska jag ta bort stygnen på den opererade tonårsdottern. Spännande att se hur ärret blev. Ja, jag vet, det tar ett år innan det är riktigt läkt. Innan man kan säga hur det kommer se ut. Det skiter jag i. Jag är nyfiken. Jag vill se hur min unge ser ut utan sin prick. Jag har aldrig sett det. Hon är född med den. Det känns lite konstigt. Väldigt konstigt faktiskt.

Jag fick ett telefonsamtal i går. Frågan var enkel. "Kan du ställa upp på lördag? Jag skulle behöva dig. Jag har inte fått klart från alla men de jag frågat tycker att det är en kanonidé. Kan du det?" Vad jag svarade? Jodå, jag sa "ja" - till slut. Vad jag ska göra? Haha, inte trodde du väl jag skulle avslöja det nu? Det gör jag inte. Då förstör jag ju en ganska bra cliff hanger.

Måste bara berätta en sak till innan jag tackar för mig i dag. När jag skrivit klart inlägget brukar jag göra en stavningskoll. Jag trycker på en ikon och vips lyser de felstavade orden gult. Ibland blir det lite fel. Alltså inte lite stavfel. Stavningskollen brukar ta semester och glömma sätta in en vikarie. Så var det nu. Definitivt! Den gulmarkerade ordet "röntgad. Det var inte felstavat men jag högerklickade för att se vilka alternativ det fanns. Det enda ord som fanns var "bondgård"!?         

Walk the line.

Att promenera med Äsch kan vara en alldeles underbar stund. Men det kan lika gärna vara en stund där man ber till de högre makterna. Där man funderar på om det här med hund verkligen är min grej. Hon är liksom inte alltid lika. Hon har en stor personlighet. Ibland visar hon den lite väl mycket bara. Eller det vete katten om det är sin personlighet hon visar. Det är mest bara en vansinnigt tjurig sida som kommer fram. När jag tänker efter kanske det är så att hon har selektiv hörsel. Att hon inte alls är tjurig. Bara döv. Men i dag var det en alldeles underbar stund. En promenad att älska helt enkelt! Hon gick inte "fot" hela tiden. Det gjorde hon inte. Men hon drog inte. Bitvis gick hon faktiskt "som en klocka".

   

Jaha, så har då en kvällstidningen gjort sin årliga undersökning om hur mycket folk tjänar. Det är ju bra för alla nyfikna. Jag är inte nyfiken. Jo, det är jag men inte när det gäller vad folk tjänar. Jag förutsätter att man tjänar det man förtjänar. Blåögd? Ooo ja! Men det gör inget. Jag vet att bakom vissa inkomster ligger det dubbla jobb. Eller i alla fall många timmars arbete. Jag är inte ett dugg avis på de som jobbar näst intill dygnet runt. Jobbar man mycket ska man naturligtvis ha mycket betalt. Sen kan man självklart diskutera orättvisan i lönesättningen. Men det tänker jag inte göra. Inte nu. Det får bli en annan gång. Jag vill bara att du tänker efter en eller två gånger innan du fäller kommentaren "jaha ja, tjänar han/hon så mycket. Inte undra på att han/hon kan göra/köpa/ha så mycket" eller "hur kan han/hon tjäna så mycket på X, det gör ju inte jag?". X:et är i det här fallet lika med arbetsplats eller arbetsgivare. Den du känner avundsjuka eller missunsamhet mot kan vara en som "jobbar häcken av sig". En som har två eller kanske tre arbeten.
Jag har ett arbete. Ett väldigt lågavlönat arbete. Ett arbete som inte är heltid. Jag kommer aldrig hamna på några "vem tjänar mest listor" i kvällstidningarna. Men det gör inget. Jag har själv valt. Eller det är ju en sanning med modifikation. Jag hade valt själv. Sedan la sig arbetsgivaren i och valde åt mig. Det blev inte bra. Det blev faktiskt inte alls bra. Så nu kan det bara bli bättre, knappast sämre. 

Bloggtävling!

Om man surfar runt på andra bloggar ser man att de har tävlingar lite titt som tätt. Det har aldrig jag haft. Men nu! Nu är det dags för en tävling på den här bloggen också. Eller dags. Det har varit en utan att ni vetat om det. Hahaha! Jag har räknat och räknat. Överdrev nog en smula där. Jag har i alla fall räknat kommentarerna. Eller rättare sagt, räknat vem som varit duktigast på att kommentera, alltså flest gånger. Stort som smått. Och vinnaren är, här skulle det ha varit en fanfar, KOLLEGAN!! Du är bäst. Som vanligt faktiskt. Det är så. Kollegan är en helt fantastisk person. Hon finns där både när man behöver henne och inte. Vad hon har vunnit?

Naturligtvis de senaste raggisarna jag stickat! 

Nu ska ni inte vara ledsna ni som blev utan. Det kan komma fler tävlingar. Eller det kommer komma fler tävlingar. Jag lovar! Vad som krävs för att ha chansen att vinna? En liten ledtråd kan ni få. Det har med kommentarerna att göra.

Det är aldrig försent....

....att lära sig något nytt. Det är sant. Jag har precis lärt mig något nytt. Man ska alltid läsa på etiketten som sitter runt garnet. Innan man slänger in det man precis stickat i tvättmaskinen. Alltid! Om man inte är gammal och vis. Jag är visserligen inte ung men inte helt gammal heller. Vis vill jag nog inte påstå att jag är. Definitivt inte när det gäller garner och vad de tål. När det gäller det är jag rent korkad. Faktiskt! Jag hann nästan glädjas åt de nystickade raggsockar till ena tonårsdottern innan jag stoppade in dom i tvättmaskinen. Nu kan man med all rätt undra varför jag skulle tvätta dom på en gång. De blev lite olika slappa i sitt utförande kan man säga. Jag tänkte att en tvätt skulle fixa det. Dom är inte slappa längre. Inte alls faktiskt. Dom är mer kompakta nu. Känns ungefär som dom skulle vara tovade. Står liksom av sig själv. Ja, det var ullgarn. Tydligen.

Tror de fungerar bäst som tofflor nu. Tofflor med skaft. Ena tonårsdottern vill inte ha dom längre. Skyllde på mig. Jag fattar ingenting. Först var de för sladdriga och nu är de för kompakta. När är hon nöjd? Hon sa att man måste börja ta på dom en halvtimme innan man skulle ut. Så trånga blev dom. För henne. För en med lite mindre fötter värmer dom nog bra. För husfridens skull, ja, även för min skull, har jag börjat sticka ett nytt par. Ena sockan är klar. Blev ena tonårsdottern nöjd? Nej. Nu är den för tajt. Där fick jag för att jag slitit med att inte få den för sladdrig. Men den är inte kompakt. Bara välstickad. Om du frågar mig. Och ja, jag har läst på etiketten den här gången.

Jomenserruattsåärdet

Somliga i familjen vet sin plats.

Yngsta dottern hade lagt den här lappen på en mjukishund. Mjukishunden hade hon lagt på köksbänken. Hunden hade på något mystiskt sätt tappat nosen och yngsta dottern ville att jag skulle sy fast den igen. Eftersom jag är en strängt upptagen mor, eller bara allmänt lat och förvirrad, blev svaret förmodligen "jag gör det sedan". Jag vet inte. Men något måste jag sagt eftersom hunden, den lösa nosen och lappen hamnade på köksbänken. Hur jag nu ska kunna sy fast nosen när hon så tydligt talar om att man inte får röra. Om jag inte minns fel var det i går hon kom med hunden. Alltså har lappen legat fullt synligt ett antal timmar. Ingen har dock sett den, vad jag vet. Jag såg den nu. Jag log lite. Hon är rolig yngsta dottern. Eller jag kanske ska börja kalla henne minstingen i familjen.  

Vi håller på att få nya grannar. Det bärs och släpas på andra sidan häcken. Kartonger bärs in och kastas ut. Det är med andra ord som gjort för förvirring. Jag menar, en i vår bekantskapskrets kallas ju här för grannen. Det är den grannen som flyttat och sålt sitt hus till våra nya grannar. Börjar vi umgås med de nya grannarna, vilket vi förmodligen kommer göra, blir det lätt förvirrat. För mig alltså. Jag litar helt på att du som läser har full koll. Vad sjutton ska jag kalla grannen nu? Fd grannen? Kallar jag honom för grannen blir det fel. Och de nya grannarna. Hur länge kan man kalla dom för de nya grannarna?

Hur som helst. Jag är glad att vi fått byfolk som grannar. Med risk för att sticka ut hakan och orsaka rabalder. Jag ville inte ha 08:or som grannar. Det ville jag inte. Inte för att just 08:or är dummare eller elakare än andra. Utan bara för att de är just 08:or. De bor i huvudstaden och inte här. De kommer hit på visit när de har ledigt. Huset får stå tomt och tomten är oskött större delen av året. Som om jag hade världens mest skötta trädgård. Det har jag inte. Jag sätter en och annan blomma i en ampel på sommaren. Maken klipper gräset. Grabben med hjulllastaren skottar snön. Men vi bor här. Året runt. Vi lär känna de som bor här. 08:orna lär inte känna så många. De har nog inte tid. De ska ju hinna hämta krafter och ladda batterierna när de är här. Visst låter det som jag har förutfattade meningar om det här? Men vi har 08:or som köpt ett hus nedanför oss. Som inte många här känner. Som låter sin hund bajsa på vår gård. Så jag vet hur det kan bli. Så det så!

I kväll blir det fredagsmys hos oss. Det har maken bestämt. Vad fredagsmyset innebär vet jag inte än. Vet bara att vi ska fixa och äta pizza hemma. Sedan ska vi äta grönsaksdipp. Det har maken bestämt. Det blir säkert bra. Och mysigt. Kanske gör vi som så många andra, tittar på Idol. Det spelar inte så stor roll. Det är fredag. Det är början på helgen. Familjen är samlad. Det kan inte annat bli än succé!     

Klart!

Nu blir nog ena tonårsdottern glad. Sockarna är klar! Blev de likadana? Nej, men nästan. Jag är faktiskt lite stolt över mig själv. Jag har lyckats sticka raggsockar, ett helt par! Trots trasig armar. Som värker nu. Det gör dom. Det var verkligen inte helt lyckat att sticka men jag gjorde det ändå. Att ta det så långt som att säga att jag lärt mig sticka tycker jag inte vi ska göra. Men jag lyckades läsa en stickbeskrivning. Med hjälp av mor förstås. Och jag lyckades få till ett par raggisar. Utan fysisk hjälp! 

  

Man hinner bara göra klart en sak och nästan glädjas åt resultatet innan nästa uppdrag/önskan läggs fram. Nu vill yngsta dottern att jag ska sticka något. Typ benvärmare fast de ska sitta runt handlederna. Det hade inte varit några större problem om det inte var för en sak. Hon vill ha hål för tummarna! Hur i hela fridens dagar gör man planerade hål? Jag kan bara få till små oplanerade hål. Som hamnar lite vart som helst och kan bli hur många som helst.