Jag saknar dig.....

....såg jag och ena tonårsdottern i går. På biografen i grannbyn. Där är det inte lika modernt som i de större städerna. Man blir lite nostalgisk när biljetten landar i ens hand.

Och 70 kronor. I den lite större staden kostar samma film 100 kronor att se. Jo, jo, jag vet att både bild och ljudkvalité skiljer sig markant. Men det är en viss tjusning med lite rasp och bildavbrott. Att man dessutom får välja vart man ska sitta gillar jag. Alltså inte välja på en dataskärm. Nej, nej. Nu snackar vi välja inne i salongen. När man är på plats. Det är fint.

Det visade sig att det var till den här filmen tonårsdöttrarna provfilmade för några år sedan. Hur det kunde komma sig? Ja du. Det undrar jag också. Vi fick ett brev från Garagefilm. Ett brev där de talade om att de i ett tvillingregister hade fått fram tonårsdöttrarna och nu undrade om de var intresserade att provfilma. De filmade och skickade in. Vi kan säga så här. Efter att ena tonårsdottern sett filmen är hon glad att de inte fick rollerna. Inte för att filmen var dålig. Inte alls. Den var tänkvärd och väldigt känslosam. Men herregud. Det pussades ju. Med, för ena tonårsdottern, icke tänkbara pojkar. Bara en sådan sak kan ju få vem som helst att välja bort skådespelaryrket.

Bokat och klart!

Min del av uppdraget är slutfört. Nu återstår bara transporten. Kanske blir det cykel. Kanske blir det tåg. Vem vet?

Det blir en helg i den stora huvudstaden. Oavsett.

Förhoppningsvis blir vi inte lika trångbodda som svamparna runt stubben.

Svampskogen

Jag tog med mig andra tonårsdottern och for till skogs nu i kväll. För att fota lite fina höstbilder. Hade jag tänkt. Men sedan tänkte jag om. Eller jag tänkte på svamp. Tänkte att jag skulle titta om jag hittade några. För att se några svampar måste man kliva ur bilen. Och gå in i SKOGEN.

Lite läskigt är det allt. Varje gång. Ändå tycker jag det är så fint i skogen. Och skönt. Om man bortser från den ständige följeslagaren, skräcken. Jag hittade ingen svamp. Ingen jag vill äta i alla fall.

Jag gick. Det är säkert. Tror jag. I alla fall.

Oavsett om jag gick eller sprang. Det är fantastiskt vacker utsikt.

Resultat

Jag hade inte oljat in älgformen innan det flytande stearinet hamnade där. Jag värmde inte heller upp kanterna innan jag tog ut "ljuset". Jag tog helt sonika ut det. Utan omsvep. Skulle man kunna säga om man vill ljuga. Men riktigt så enkelt var det inte. Jag böjde framåt. Jag böjde bakåt. Jag vickade lite hit och dit. Jag pressade försiktigt. Till slut tog jag i. Så jag blev röd i ansiktet. Men se, då lossnade ljuset.

Inte så rolig färg. Alls. Lite så där modernt jordfärgad. Men en älg. Absolut. Skulle kunna nöja mig med den där bilden. Det skulle jag. Ta åt mig av alla vackra kommentarer om hur duktig jag var. Tacka och gå vidare till nästa inlägg. Men.

Så här ser ljuset ut. På riktigt. Det knakade och knäppte lite. Innan bitarna ramlade ut. Så nästa gång. Om det nu blir någon nästa gång. Då ska jag olja in formen. Och för att vara på den säkra sidan ska jag värma kanterna lite innan jag tar ut ljuset.

Göralös

Var jag absolut inte. Men jag hade verkligen ingen lust att göra någonting av alla tråkiga måstesaker. Så jag hittade på något annat. Något som hade kunnat vara roligt. Om det gått som jag hade tänkt. Kan säga så här. Det gick inte alls som planerat. Yngsta dottern fick springa till undsättning. Spring så fort som du aldrig någonsin gjort ropade jag till henne. Hon sprang. Men var alldeles för nyfiken för att hämta med sig en tidning i farten. Hon var liksom tvungen att kolla vad som hände först. Man kan säga att det var väldigt nära att det rann över.

Väldigt nära. Men efter lite fix och trix fick vi stopp på översvämningen. Men det planerade resultatet uteblev naturligtvis. Men skam den som ger sig.

Till slut lyckades jag fylla hela formen med stearin. Nu återstår bara frågan hur i hela fridens dagar jag ska få löst ljuset.

Nu är det hjort!

Jobbade en stund på morgonen. Sedan bar det av. Mot en lite större stad. Igen. Med andra tonårsdotterns huvud. Ja, hennes kropp fick också följa med. Naturligtvis. Det skulle göras ett allergitest. För att se om huvudvärken beror på pollenallergi. Logiskt? Inte ett dugg.
Det ritades, droppades, sticktes och torkades. På 12 ställen.

Flaska nummer sju. Titta lite extra på den.

Snacka om att gräva ner sig.

Dropparna måste torkas bort. Med en för ändamålet avsedd papperslapp.

Tittade du noga på flaska nummer sju? Gjorde du det? Säkert? Ok. Då vet du att den översta ringen visar att andra tonårsdottern reagerade på björk.

Så nu vet vi att hon reagerar på björk. Hon har aldrig märk av någon form av allergi. Men hon reagerar på björk. Spännande att se hur det blir till våren. Då kanske det kommer värsta allergichocken.

Så. Nu är det gjort. Allergitestet alltså. Hon är dessutom utskriven från barnmottagningen. Hon räknas visst som vuxen nu. "Yes!", vrålade andra tonårsdottern.

På vägen in till den lite större staden såg jag ett djur. I ärlighetens namn såg det ut som en lama. Det gjorde verkligen det. Det var inte ett rådjur. Det var inte en älg. Det var inte en räv, björn eller grävling heller. Vad det var?

En hjort! Om du klickar på bilden tror jag den syns bättre.

Så. Nu var det här inlägget hjort. Hahahahaha!

Grattis!



Nog är hösten här alltid. Men visst gick det väl lite väl fort. Kala träd längs vägen skvallrar om höstvindars framfart. Nu som det ska vara som finast. Med färgsprakande löv vajande i vinden.

I dag var det dags för bad igen. Förra gången berättade jag om den varsamma hand vi leder våra elever med. Den här gången gick det inte lika varsamt fram.

Kan man säga. Men vad gör väl det? Huvudsaken är att man har roligt. Speciellt när vädret är grått och tråkigt.

Jag hittade ett akvarium. Med stillsamma fiskar. Eller var de verkligen så stillsamma?

Skulle inte tro det. Spottade sand både hit och dit. Minsann!

Tur inte skärpan blev så bra. Fisken ser inte helt rakt igenom snäll ut. Kanske var den bara irriterad över mitt stirrande.

Att vara på barnhabiliteringen är vilsamt. Avstressande på något vis. En här-och-nu-känsla infinner sig liksom. Det mesta är genomtänkt. Något att sysselsätta sig med. Något att upptäcka med fingrarna. Något att lyssna på. Både med öron och kropp. Något att slappna av till. Något att vila blicken på.

I morgon bär det av igen. Till samma stad men med ett annat mål. Andra tonårsdottern ska till sjukhuset. För en uppföljning av huvudvärken som inte vill ge sig. Fast förra gången vi var där envisades tant doktor med att det förmodligen rör sig om en pollenallergi. Mitt i vintern? När det är höst? Tror inte riktigt på det jag. Alls. Men nu ska det göras ett allergitest. Bara för att. Men vem vet. Det kanske dyker upp några okända allergier. Mot jobbiga morsor och irriterande syskon.

Avslutar med ett gigantiskt stort GRATTIS!

Till myndige sonen som fyller år. Precis i dag.

Jag sitter fast!

Riktigt fast.

Ska vi spela?

Påhälsning

Jag fick besök i dag. Finbesök.

Världens bästa morbror stannade till. Tänk så roligt det är med dessa spontanbesök. Kan det vara för att det så långt mellan gångerna?

Så blev det

Av min odling blev det inte mycket. Alls. Solen uteblev så tomaterna mognade inte speciellt bra. Plantorna växte. Det gjorde dom. Mer än bra faktiskt. Tog upp hela "växthuset". Trots utebliven sol har jag lyckats få några röda tomater. Tack vare ett fat, en fönsterbräda och en sjuhelsikes tålamod.
Av melonplantan. Den jag envist hela sommaren kallat för pumpaplantan. Av den blev det mest bara blommor. Som vissnade och föll av. Men någonstans skedde det en förväxling. Ser det ut som.

En pumpatomat blev det. Inte konstigt att det inte blev några meloner.

Några få höstastrar har det kommit. Så pass många att det gick att plocka in och sätta dom i en för årstiden passande vas. Eller är det en vinkaraff? Passande för årstiden är den i alla fall.

Karaff eller inte.

Knölar, mössor och party

Alltså hur mycket snor får det plats i en näsa? Verkar vara obegränsat. Efter tre dagars snorande, hostande, halson och total utmattning börjar jag bli less. Väldigt less.

Googlade fram en blid på snorpapper. Orkar helt enkelt inte fota min egen hög. Om jag haft ork hade jag fotat knölen jag fått framför höger öra. Vad sjutton kan det vara? Kände i måndags att jag var lite svullen. Men kände ingenting när jag gapade. I dag kan jag knappt gapa utan att det gör ont. Väldigt ont. Kan det vara förkylningen som hittat en egen liten plats att hänga på?

Tonårsdöttrarna närmar sig vuxenlivet med stormsteg. Med samma hastighet som det blåser ute alltså. Nu börjar sista-året-aktiviteter-på-gymnasiet rada upp sig. När en annan tog studenten. För så där en trehundra år sedan. Då var det under några intensiva veckor på vårterminen allt skulle ske. Mössprovning, studentfester, klädinköp och studentbal. Nu börjar det nästan samma dag höstterminen drar igång. Mössprovningen är inte bara en utprovning för att se vilken storlek man ska ha på mössan. Nej då. Nu ska man välja vad det ska stå på mössan. Vilket mönster man ska ha på insidan. Vilka färger det ska vara på utsidan. Om man vill ha en inbyggd kamera i mössan. Vilket "plutt" man vill ha framtill. Valen är oändliga.

Jodå, bilden är framgooglad

Dessutom ska det vara studentfester. Många. Ofta. Och gärna. Första festen är redan i dag. På en torsdag. Stackars lärare som ska stå ut med dessa studentfixerade elever ett helt läsår. Tänk dig lukten i klassrummen i morgon. Ett gäng dagenefterstinkande, gäspande, tjattrande och fnissande blivande studenter senare går det nog inte att vara där utan att själv få en promillehalt långt över det tillåtna. De är ju myndiga. 18 år. I Sverige får man supa sig redlös på krogen då. Man får inte gå in på Systembolaget och köpa alkohol. Det får man inte. Men på krogen. Där får man köpa så mycket alkohol man vill. Det känns bra med tydliga och raka regler.

Nu ska jag ta en tur förbi spegeln. Igen. För att titta hur mycket större knölen framför örat blivit. För den växer. Sakta men säkert. 

Inbillad förföljningsmani?

Om man lånar ut en släpvagn. Vad skulle kunna hända? Jag menar. Den åker från punkt A till punkt B. Sedan åker den från punkt B tillbaka till punkt A. Eller så åker den från punkt A till punkt B för att sedan åka halvvägs tillbaka till punkt A. Och där skulle historien kunna ta slut. Om man inte vill berätta om släpvagnens sista färd. Den med bärgningsbilen. Eller om vad som orsakade släpvagnens död. Mer rätt vore att säga vem som orsakade döden. Jag säger bara en sak. En sak. Jag är förföljd. Förföljd. Av älgar. Överallt. Är det inte en döing på en älgdragare så är det huvud av nämnda djur som hoppar på en annars tom släpvagn. Jodå. Jag lyckades hamna bakom en man som transporterade ett par älgskallar på sin släpvagn. Och jodå, de hoppade upp och ner. Som för att skrämma mig. Liksom.

Är det någon som missat bilden som spridit sig som en löpeld över tidningar, bloggar, facebook och twitter? Allting började som en liten notis här. Bilden? Den ser ut så här:

Om vi återgår till släpvagnen. Om vad som blev släpvagnens död. Du anar vart jag är på väg nu va?

Vi kan säga så här. Älgen springer inget mer. Alls.

Skoljoggen 2011

I morgon springer yngsta dotters skola Skoljoggen. Den här gången springer yngsta dottern med ett mål. Eller som hon själv sa när hon fick veta varför skoljoggen arrangeras "jaha, är det därför skoljoggen finns, då ska jag springa som bara den".
Det har pratats en del om barn med cancer i vår familj. Speciellt senaste halvåret. Nu har pratet gått över till vad vi som utomstående kan göra. Vilken skillnad några insatta kronor kan göra för barn och deras familjer. När livet är som jobbigast. Jag har länkat till Olivers insamling till barncancerfonden. Det finns mängder av fonder och stiftelser som gör skillnad. Det spelar ingen roll vart man skänker pengar. Huvudsaken är att man skänker.

Mosig eller är det kanske svampig?

Om man inte har en aning om vad man ska skriva. Om det mest bara är mos i huvudet. Då borde man inte sätta sig vid datorn och ens försöka skriva något vettigt. Så jag gör inte det. Försöker skriva något vettigt alltså. Jag lägger ut ett gäng höstbilder. Helt enkelt.

Jag fick ett mms. Med en bild på en STOR Karl-Johan. Jag åkte helt enkelt till avsändaren och knäppte ett kort.

När jag ändå var där passade jag på att fota en annan svampsort. En svamp man kan äta en gång. Sedan blir det inte så många till svampar ätna. Så kan man säga. Om man vill vara lite rolig.

Men om man bara äter en liten då? Det borde väl gå bra. Eller?

Naturen börjar bli modern. När det gäller färger alltså. Jordnära.

Är det så bra det? Att klä sig i jordnära färger alltså. Så här i älgjaktstider menar jag.

Kanske en klöverblomma i knapphålet hjälper. Att lysa upp liksom. Om inte annat får man ta ett gäng rönnbär och sätta i mössan eller håret.

Det finns ju ett gäng liksom. Eller flera gäng. Blir det som i fjol då blir det mycket snö. En riktig vinter!

Innan det blir vinter ska vi njuta av hösten. Och gratta alla födelsedagsbarn. Vi grattade två i dag. I vår lilla klass. Humlan var den ena. 

Avslutar med en inte lika vacker bild. En bild på hur det kan se ut när Äsch varit i farten. Igen.

Yngsta dottern hade av någon okänd anledning fyllt en burk med sand. En burk med sand som naturligtvis var den mest värdefulla och viktigaste i världen. Precis just den tog Äsch. Och, ja, resultatet kan ju alla se. Endast jag kan höra yngsta dottern suckar och klagolåt. Var glad för det.

Hösten är här!

Livet rullar på. Även här. Oavsett vad som händer runt oss. Hunden som bor hos oss, Äsch, är inte som alla andra hundar. Kanske beror det på det faktum att hon bor just här. Kanske beror det på att hon helt enkelt är född så. Jag vet inte. I ärlighetens namn har jag bara accepterat hennes små egenheter. Som det här med att hon ylar så fort någon telefon ringer här hemma. Signaturmelodin till Björnes magasin, en fras som upprepat talar om att "det är din mor som ringer" eller en gammal hederlig ring-ring-signal spelar liksom ingen roll. Hon ylar som en besatt. Jag satt på toaletten en dag när hemtelefonen började ringa. Efter andra signalen ylade Äsch som en varg i fullmånens sken. Hur stressande är inte det? När den som ringer inte har vett att lägga på efter så där en 37 signaler är en stressframkallad hjärtinfarkt inte långt bort. Alls.
Sen har hon andra hyss för sig vår Äsch. Hyss som de flesta hundägare någon gång får uppleva. En söndertuggad foppatoffel.

En uppäten strumpa. En försvunnen pulka. En uppäten kubb-pinne. Ett söndertuggat hundben. Alltså inte ett tuggben utan hundens egna ben. En kidnappad pet-flaska. Det tar aldrig slut. Liksom. Det senaste hysset roade inte mig ett dugg. Om man precis innan man ska åka till jobbet bara ska släppa in hunden och möts av den här synen:

Då är det inte kul längre. Hon var lerig från nos till svans. Den svarta hunden hade bytt färg. Till den lite mer moderna jordnära färgen. Brun. Att i det läget vara på väg. Jag skulle ju bara.... Som tur är har hon en egen plats under trappan. Med grind. Problemet fick lösas senare.
En nybadad hund är en hund som visserligen luktar gott. Det gör den. Men attans så mycket hår det blir överallt. Utom på hunden. Min nästa hund får nog bli en kinesisk nakenhund.

Ett liv

Mina tankar går till de föräldrar som just förlorat sitt barn.

En stillsam promenad hade det kunnat bli

Om man är ute och går. I lugn och ro. Då borde man komma fram till slutstationen utan problem. Om man inte har problem som jag. Då inträffar det allt som oftast något. Något som ställer till det lite. Eller mycket. I dag var hjärtinfarkten nära. Väldigt nära. Fast jag borde veta bättre. Det borde jag. Speciellt i tider som dessa.
Om man går längs en grusväg och hör en fyrhjuling komma körandes då borde man kunna räkna ut vad som är på g. Det borde man. Och det gör nog de flesta. Utom jag. Men efter ett tag började de små grå signalera. Signalera om att jag borde vända mig om och titta. Titta om det var som jag började tro. Jag vände mig om. Såg att hjulingen drog på en vagn. Tittade framåt igen. Lugnt. Tänkte. Vände mig om och tittade en gång till. Såg det sista jag ville se. Tittade framåt. Panik. Insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen. Frös till is. Stannade i klivet. Med ryggen mot vägen. Darrade som ett asplöv i de värsta stormvindar man kan tänka sig. Stopp. Hörde hur hjulingen stannade. Precis bakom mig. Tårarna skvalpade, precis på kanten av de undre ögonlocken. Bröstkorgen snördes åt. Hårt. Andades endast ytligt. Länge stod jag där. Fastfrusen. Den stackars vän jag hade i telefonen trodde nog inte sina öron när hon hörde mig kvida. Trodde säkert att jag drev med henne. I alla fall från början. Efter ett tag tror jag hon förstod. Trots det skrattade hon. Flera gånger. Fullt förståeligt. Det lät säkert inte klokt. Helt galet skulle jag tro. För vem skulle kunna förstå den panik jag brottades med? Endast den som lider av samma galna fobi. Älgfobi.
Vad jag såg?

En väldigt vanlig syn den här tiden på året. En älgdragare med en nyskjuten älg. Men det hjälps inte. När de kommer så där nära och plötsligt händer något i mig. Paniken kickar igång med full kraft. Jag har ingenting emot döda djur. Ingeting alls. Klä av en älg och jag har inga problem att hantera den. Inga som helst. Men en påpälsad. Huuu.
Bilden är på älgen min fd kollega sköt första jaktdagen.

Med varsam hand eller vart tog tiden vägen

Med varsam hand vägleder och stödjer vi våra elever.

Eller?

Kanske gör vi lite av varje. Stödjer, vägleder och busar. Det sistnämnda är nog så viktigt. Om inte annat förbenat kul!

Vi har alltså badat i dag. Enkel resa dryga 12 mil. För att bada. Vi åker på morgonen och är tillbaka på eftermiddagen. Samma dag. Så har det i alla fall varit. Men i dag var jag inte lika säker. På att vi bara var borta över dagen alltså. När vi kom tillbaka till byn på eftermiddagen skulle vi tanka upp bussen vi använt. På en av byns två bensinstationer. Gissa om vi blev förvirrade när det första som mötte oss innanför dörren var det här.

Inte just den här granen men en liknande. Klädd och klar. För jul. Som om inte det var läskigt nog så stod det även ett gäng...

....tomtar. Mest överallt inne på macken. Hade vi varit borta så länge? Så september sprungit rakt över både oktober och november för att landa i december? Alla tänkbara juldekorationer var framme. Överallt där inne. Vi tittade förvirrat på varandra när vi kom ut. Visserligen brukar man säga att tiden går fort. Men så här fort? Det ville till att vi skyndade oss hem. Om vi skulle hinna koka skinka, leta reda på den perfekta granen, koka knäck, handla julklappar och julstäda. Allt måste vara klart innan tomtefar knackar på dörren. Men vart sjutton är snön? 

Allvarliga saker

Såg att frågan kom huruvida jag menade allvar i förra inlägget. Självklart behövde inte yngsta dottern äta granbarr och kottar till middag. Även om det kändes frestande att se hur hon skulle reagera om hon serverades en sådan middag.

Att sova på logen går bort. Av naturliga skäl. Det finns inte plats. Annars skulle jag med jämna mellanrum förvisa olika familjemedlemmar dit. För husfridens skull. Liksom. Men det här med glasen. Det skämtar man inte om. Det är allvarliga saker. För mig. Vad resten av familjen anser? Vi kan säga så här. De är inte av samma åsikt som mig i just den frågan. Heller.

Det ska planeras ute. Då behövs jord. Mycket jord. Till Äsch stora glädje.

Hon har praktiserat som jordfräs nu på morgonen. Intensivt. Det är tydligen jobbigt. Så jobbigt att hon var tvungen att ta en paus. Eller så beror utmattningen på den höga tunna luften där uppe på toppen.

Får hon hålla på ett tag blir nog jordhögen jämnad med marken.