onsdag 30 mars 2011

Oskarp engelska

Svårt. Svårt att hålla fokus när internetuppkopplingen konstant strular. Jag blir nästintill galen numer när det händer. Borde rycka på axlarna bara men det går inte. Inte när det strular så här ofta. Jodå. Du läste rätt. Internetuppkopplingen har strulat. IGEN! Visserligen bara över dagen. Men ändå. Jag betalar så vitt jag vet för uppkoppling dygnet runt. Men. Jag kan ha fel. Det är inte vanligt. Det vet jag. Att jag har fel alltså. Haha. Ödmjuk som vanligt. Ärligt talat har jag nog fel minst tio gånger per dag. Fler gånger om du frågar yngsta dottern.


Har börjat med dessa förbaskade droppar igen. Även där har jag svårt att hålla fokus. Tydligen. Men det är läckert med den tokblåa bakgrunden mot det klara vattnet. Tycker jag.

Fick telefonsamtal via skype i går. Myndige sonen. Men han började samtalet med att "vi är inte ensam". Eftersom jag redan hade listat ut att en flickvän fanns i hans liv förstod jag omgående att det var hon som var den utöver oss två. Så långt var allt bra. Sen kom det. Det som jag inte kände mig riktigt bekväm med. "Hur har du det med engelskan mor?". Hur jag har det med engelskan? Jo tack, bra. Så länge jag slipper prata det. Riktigt bra! Nu kom jag inte undan så lätt. Det skulle minsann pratas. Engelska. Bara så där. På en vardagskväll. Jomenvisstserruatt det gör vi. Hur kan det komma sig att man genast börjar fundera på hur det kommer låta. Om man säger rätt. Hur det här med grammatiken var. Man vill ju inte säga "jag om dricka tycker inte", typ. Fast på engelska då. Men jag tror att om man slutade fundera och bara pratade skulle det gå alldeles strålande. Eller strålande och strålande. Men man skulle säkert göra ett bättre intryck. Bättre än att genant fnissa fram "yes" och mumla något obegripligt på rejäl svengelska. "Maj najm is ÄlgEva and (uttalat som fågeln and) aj lajk to fishka". Du hör ju själv! Man skämmer ju ut sig. Och det var precis det jag gjorde. Big time! Oj, oj, oj. Sorry myndige sonen. Ska försöka skärpa mig nästa gång. Jag lovar. Nästan.
  

tisdag 29 mars 2011

Gröna fingrar.....

....har jag aldrig utgett mig för att ha. Aldrig. Så det så! Titta själv så får du se.


Någonting är fel med bilden. Eller inte med bilden. Med objektet. Om man jämför med det här. Jag sa ju det. Att det inte fanns några som helst garantier för fortsatt grodd. Men att vika ner sig på detta sätt. Det är inte snällt. Alls. Den mådde bra i morse. Det gjorde den. Nu är det väl bara att vänta på nästa. Som viker ihop sig. I bästa fall överlever en planta. Av 12. Undra om det blir gurka eller tomat?
Dom har fått ny jord och dom får vatten regelbundet. Ljust står dom också. Vad mer kan man begära? Jag tänker inte läsa godnattsaga. Det gör jag inte. Så det så. Lika lite som jag tänker klappa blad eller klia stam. Men vad gör jag för fel?

Biobesök


Jag och tonårsdöttrarna var på bio i går. Det är fascinerande. Att gå på bio. Och titta på förvirringen som uppstår när folk ska hitta sin plats. Eller det är väl inte då förvirringen uppstår. Den uppstår när någon satt sig fel. Det var fyra som satt sig fel framför oss. Snacka om jobbigt. Och förvirrat. Vi skrattade. Jag och tonårsdöttrarna. Hysteriskt. Det bar sig inte bättre än att de fyra som satt sig fel fick flytta. Men det räckte inte med det. Naturligtvis satte sig två i det sällskapet på fel stolar. Förvirring. Igen! Men snacka om att ena mannen var utrustad. I dunklet var det nog svårt att se numreringen på stolarna. Och på biljetten. Tanten tittade och tittade. Till slut tog mannen fram sin keps. Jodå. Han tog fram kepsen. Och tände lampan. Som satt. På skärmen! I ljuset såg de att deras platser var upptagna. Av kompisarna. Kompistanten hade fått nog av platsbyten. Lite bryskt sa hon "ja, vi sitter på era platser men det där är våra så ni kan sitta där" och "det blir så bra". Klok tant. Mannen släckte kepsen. Förlåt. Lampan. Paret såg lite förvirrat ut men satte sig ner.

Vi tyckte om filmen. Jag och tonårsdöttrarna. Det var ju bra. 

Ojdå!

Var försiktig med vart ni ställer ifrån er väskan!


måndag 28 mars 2011

Första dagen i nya testet!

Jodu. Kollegan hon vågade hon. Kommentera på fel inlägg. Om hon hade tänkt sig vara med i tävlingen om att komma sist i kommentatorsfältet. Men det vet man aldrig med henne. Hon kan göra tokiga saker. Bara så där. Men jag ska hjälpa dig. Om det är så att du faktiskt vill vara med och tävla. Gå in här och kommentera. Du får mer än gärna kommentera alla inlägg. Men du är inte med och tävlar då. Bara så du vet.

Här fortsätter det blåsa. Herregud, vilken dag i ordningen är det så? Måste ha blåst i minst en vecka nu. Tråkigt och trist. Det är vad det är. Med blåst alltså.

Jag ställde mig på vågen idag. Fyy.... Har aldrig vägt så här mycket. Jo, när jag väntat barn. Tvillingar! Jag hade satt ett rimligt mål. - 4 kilo till sommaren. Nu är det 5 kilo som ska bort! Vad gör jag för fel? Trodde kroppen skulle bli snygg. När jag slutade röka och började träna. Men icke! Det blir bara värre och värre ju. Nu sitter det minst två och läser detta och tänker "muskler väger mer än fett, hon har byggt muskler" och lägger till "fattar hon inte det?". Men så är det inte. Jo. Att muskler väger mer än fett. Det vet jag. Men om jag spänner musklerna så är det annat löst runtomkring. Både ovanför och nedanför muskeln. Som liksom jäser ut. Som gör att jag inte kan ha mina byxor. De byxor som jag hade för ett halvår sedan. Provade några par i fredags. Med lite vilja och massor av våld gick det att få byxorna över låren men sedan var det stopp. Att knäppa dom var ren idioti. Det gick ju inte att andas! Det värsta är att jag inte överdriver. Inte det minsta.

Bilden är lånad här

Så. Nu står jag här. Med två par byxor. Ett par är köpt strax före jul och börjar redan bli för litet. Det andra paret är sex år. Sex år! Och då rasade de ner. Om jag inte hade skärp. Nu sitter de väl infällda i valkarna på magen.
Alltså. Jag har kommit fram till en sak. Det är inte att jag växer ur kläderna som är det värsta. Det är det inte. Även om man kan tro det. Vad som är värst? Att inte veta vad det beror på. Eller vad jag kan göra åt det. 
Men nu har jag påbörjat ett test. Ett test som ska pågå i exakt en månad. Jag har lagt om träningen och kosten har jag jonglerat lite med. Funkar inte det här kör jag nästa test. Jag menar. Vad är två månader? Av ens liv. Inte mycket. Inte mycket alls! Samtidigt fortsätter jag hos "min" homeopat. Det vill säga. Jag fortsätter vakna onödigt tidigt. Varje morgon! Oavsett. Och jag fortsätter äta ordinerade piller. Ett tag till. Kanske han har något mirakelpiller för viktnedgång också. Vem vet. Att jag inte tänkt på det. Borde nog slå en signal och fråga. Jag menar. Fråga kan man alltid göra. Eller?  

söndag 27 mars 2011

Håller tummar och tår!

Sitter och tänker. Tänker tunga tankar. Tankar som gör ont. När man tänker dom för långt. Jag sitter i den sitsen att jag kan välja att inte tänka tankarna så långt att dom gör ont. Jag vet en som inte kan välja att inte tänka dom tankarna. En tjej jag gick undersköterskeutbildningen med. Den tjejen sitter i detta nu i Umeå. Vakandes. Över en nyopererad son. 14 år är hennes son. Han är opererad för hjärntumör. 14 år! Den upptäcktes i går kväll. För ett dygn sedan. Jag håller alla tummar och tår i världen för att allt ska sluta väl. Jag tänker på dom så hjärtat värker. 14 år. Livet har knappt börjat. Grabben borde sitta hemma och trotsa alla regler som finns om att lägga sig tidigt just nu. Han borde sitta uppe i smyg och spela tv-spel. Chatta med kompisar. Inte ligga uppe i Umeå. Nyopererad. Det är fel. Så fel!

Livet kan vända i 180 grader. Vips! Utan att man hinner med. Blev jag abrupt påmind om i kväll. Nu påminner jag er andra. Ta vara på livet. Här och nu!

Söndag, tråkiga söndag.

Söndag. Smaka på den dagen. Den smakar verkligen ingenting. En fadd smak av noll. Tycker jag. Hela dagen går mest ut på att få den att gå. På ett eller annat sätt. Ibland ger jag upp och tillbringar hela dagen på soffan, slötittandes på tv. Ibland gör jag allt för att vara så flitig som möjligt. Idag hade jag inget val. Fröna jag satte för några dagar sedan tog sig. Har du hört något värre? Stoppa pressarna! Nyheten måste med. ÄlgEva har lyckats driva fram grönt! Hon har faktiskt gjort det. Drivit fram både gurka och tomat. Nu kan man inte annat än hoppas de fortsätter växa. Så det blir någon skörd. Liksom.
  

Tänkte verkligen inte göra mer. Rörande grönt alltså. Inte alls. Tyckte jag varit duktig så det räckte. Men.... Efter en liten titt över axeln fick jag vackert tänka om. I köksfönstret hängde några stackars blomstjälkar uppgivet över krukkanten. Det var nästan så jag kunde höra deras rop på hjälp. På köksbänken stod blommor i näst intill jordlösa krukor. Från dom hördes nästan hoten om stämning. För misskötsel. Det var bara att ta fram blomjorden igen.
Efter lite blomjord mest överallt och lecakulor utspillda över golvet avslutade jag eländet. Det får verkligen finnas gränser för hur mycket jag står ut med på en dag.


Grodan ser nöjd ut i alla fall. Borde nog duschat av blommorna också. Men det gör jag sen. När det är sommargrader. När det är varmt. När jag kan skräpa ner ute.

Med tvättmaskin och torktumlare igång ger jag upp. Ger upp försöken att få något mer nyttigt gjort idag. Jag hör hur soffan ropar. Ropar ut sin ensamhet.

Som en parentes kan jag tala om att "fusk" är helt tillåtet i kommentatorsfältet. Man får alltså skriva flera gånger. Om man vill. Och törs.

lördag 26 mars 2011

Nattliga promenader

Jag tog mod till mig. Jag kaxade upp mig. Jag gav mig f#n på att det skulle gå bra. Att ingenting skulle hända. Jag stoppade "propparna" i öronen och slog på musik. Det skulle gå bra. Det trodde jag. Helt säkert. Jag påbörjade promenaden hem. I natten. Det gick bra i fem minuter. Sen hände det. Jäklar vad det hände. Hemska saker. Väldigt skrämmande saker. Det var nära att byxorna hade behövt en tvätt. Väldigt nära. Svisch! Svosch! Såg i ögonvrån hur någonting kom farandes. Från vänster till höger. Ur mörkret. Ut på vägen. Hjärtat stannade. Innan jag insåg vad det var. Innnan jag förstod hur det låg till. Precis innan det. Då trodde jag det var älgar. Jag trodde det. Jag slutade andas. Sedan svor jag. Högt! Jävla skitdjur! Fyra vitrumpor for ut över vägen. Alldeles framför mig.

Bilden är lånad här

Skutt, hopp och studs. Och vips var dom borta. Det var nära att Lille Skutt-tårarna kom. Jättenära.

Det kommer dröja länge innan jag går själv igen. Väldigt länge.

Konferens

Har tillbringat fredag kväll och lördag förmiddag sittandes i en aula. Har lyssnat på en föredragshållare. Intressant. Absolut. Tråkigt? Jovars. Nyttigt? Helt klart!
Bitvis har det varit grupparbeten/diskussioner. Givande? Japp!
När man sitter hela tiden dricker man en del. I alla fall jag. För att ha något att göra. Hålla sig vaken. Liksom. Till slut får man behov av att besöka en vattenklosett. Trängande behov! Det fick jag. Och hamnade på följande toalett.


Kolla placeringen av elementet! Och rören till badkarskranarna. Annorlunda kan man säga. Det luktade inte hallon där inne. Det lovar jag. Nästan lite 60-tal. Men samtidigt var det lite spännande. Ett badkar! Inne på toaletten. I en ganska stor konferansanläggning. Som trots 60-tals känslan på toaletten känns ganska modern. I alla fall 90-tal. Men tänkt dig. Du är på konferens. Under kafferasten kommer det en deltagare gåendes i badrock och tofflor. Deltagaren hade tidigare tappat upp badvatten. För att hinna ta sig ett bad under nämnda kafferast. Nog vore det halvfränt. Visst hade det! Tror jag ska göra så nästa gång. För vi ska vara där igen. Innan sommaren. Det ska vi. Kanske skulle man köpa med sig en badbomb eller två. Bara för att. Liksom. Kul skulle det vara. Och klart värt det. Att se blickarna på övriga deltagare. Alltså.

Vad det gäller kommentarerna till förra inlägget. Det spelar ingen roll om de är långa eller korta. Det handlar bara om att vara sist att kommentera. Lycka till!

fredag 25 mars 2011

Alex har löst problemet åt oss!

Ja, Alex Schulman alltså. Nu vet jag hur jag ska bli av med i alla fall ett paket som ligger här. Det är jätteenkelt! Den som kommenterar det här inlägget SIST får ett paket. Genialt faktiskt.

Kan tillägga att jag vet när tiden går ut.

Nu vet jag!

Jag har kommit på det. Varför våren kom av sig. Jo, jag har kommit på det. Jag har liksom svaret.


Jag tog fram mina gympadojjor. Jo, jag gjorde det. Det var vår i luften den dagen. Solen sken. Det var varmt. Varm för att bara vara mitten av mars. Favvodojjorna åkte fram och på. Coola benvärmare lite lätt nerhasade runt vristerna. Solglasögonen på näsan. Vår! Trodde jag. Det gick över.
Det har stormat. Med och utan snö. Det har haglat. Det har regnat. Det har varit svinkallt. Det har varit allt utom vår. Allt på grund av mina gympadojjor. Men ni kan vara lugna. Jag har ställt undan dom. Tar förmodligen inte fram dom före midsommar. Det är nog bäst så. För alla. Men speciellt för mig. Nu när ni vet. Vet vem som pajjade vårens ankomst. Jag ska aldrig göra om det. Tror jag. Men jag lovar inget.
Magiskt tänkande? Jag? Kan jag väl aldrig tro. Så fungerar det väl inte? Eller gör det det? Om jag spottar tre gånger över axeln, hoppar jämfota över första bästa brunnslock, går runt stegen och ylar mot månen. Då räknas inte mitt misstag med dojjorna. Visst gör det inte det?

torsdag 24 mars 2011

Som det kan bli

- Min magen tycker inte om iprenen längre.
- Nähä?
- Jag måste gå på toa när jag ska pruppa.
- Jasså!?
- Det visste jag inte första gången.
- !!!!

onsdag 23 mars 2011

Nu börjar det hända saker.

I bästa fall är internetuppkopplingen fixad på fredag. Vad tycker vi om det?

Bilden är lånad här

Hittade ingen svensk "gilla-knapp"....

Men vågar jag tro på det? Skulle inte tro det. Har blivit klokare. Så här på äldre dagar. Eller är det så att jag åldrats en del av telefonköandet? Åldrats till visdom.

Jag har nog lyckats drilla en och annan inom koncernen. Först ringde ju teknikern på morgonen för att höra hur allt hade fungerat sedan sista avbrottet. Sedan ringde samma tekniker igen.På eftermiddagen. För att tala om vad det är som är fel. Som om jag bryr mig. Hahaha. Inte ett smack. Sen talade han om att det kan dröja ända till fredag innan felet är lagat. Mindre kul. Inte kul alls. Men å andra sidan har vi tv till helgen i alla fall. I bästa fall. Så vi kan titta på travet. Ja, just det. Jag lyckades få in sex rätt i lördags. Naturligtvis var det en hel del favoriter men det var sex rätt. Så det så. Nåja. Tillbaka till ämnet. Efter några timmar ringde en av "mina" supportnissar. För att tala om att teknikern som håller på att laga felet beräknas vara klar på fredag. Känns ändå som det borde ligga lite sanning i det när två säger samma sak. Så kanske. Kanske. 

Livet går annars bara vidare med oss. Veden är klar. Kapad, klyven och staplad. Tjoho!! 
Yngsta dottern har fått en väldigt tjurig bacilur. En feberbacilur. Som ger hög feber i flera dagar. Stackarn. Hon har inte varit riktigt vid medvetande de senaste tre dygnen. Sovit mest hela tiden. Määh. Kan det vara så? Att hon blir sjuk av att vara utan tv? Hon har sovit sedan vi blev utan uppkopplingen. Hon började vakna till i dag. I dag som vi har börjat få tillbaka lite uppkoppling. Det är nog så. Hon har drabbats av bristpåtvbaciluren. Den är inte att leka med har jag hört. Bristpåtvbaciluren.  

Jomenvisstserruatt.....

....här är det som vanligt. Ingen internetuppkoppling alls söndag-tisdag. Det betyder att vi inte haft tv eller hemtelefon heller. Kul? INTE!! Är skapligt less nu. Telefonköandet kan jag vid det här laget. Men nu förvånade dom mig. Jag blev kopplad både hit och dit. 40 minuter och tre! telefonköer senare var felet anmält och skickat till "mina" supportnissar och jag var lagom uppretad. En av de jag pratade med försökte nämligen sälja på mig en annan tjänst, inom samma koncern. Eftersom de jag har inte fungerar så bra. Hur tänkte hon där? Det ringer en kund som är hyfsat missnöjd med vissa av deras tjänster. Jaha. Då tar vi och erbjuder henne några till. Som om. Liksom. När hon dessutom var totalt ovillig att hjälpa mig lösa problemet jag hade. Måste säga att det är väldigt nära en uppsägning nu. Med omedelbar verkan. Har aldrig varit så nära faktiskt.

Bilden är lånad här

Jag åkte på jobbet efter allt telefonköande. Jobbade och gjorde lite nytta i alla fall. Fick ett sms från internetleverantören på eftermiddagen. En större driftstörning låg bakom vår uteblivna uppkoppling. Teknikerna jobbade på för fullt. Felet skulle beräknades vara åtgärdat klockan 14, dagen efter. Vad var det man brukade säga? Jo. Just det. Tack för det televerket!
Kommer hem efter jobbet och släpper bomben. "Vi blir utan tv och internet en kväll till". "Jaja", suckar maken. "Vi har inget vatten nu", lägger han till. Där och då dog jag. En liten stund. Hallå 2011!! Inget internet, ingen hemtelefon, ingen tv och nu då - inget vatten. "Men för faaan", skrattsuckar jag. "Är det inte lika bra att de klipper strömmen också?". "Så det blir någon utmaning", mummlar jag på vägen in mot köket. Efter några timmar var vattnet tillbaka. Läckan var hittad och lagad. Tack och lov!
Tisdag och iväg på jobb. Fick ett nytt sms av internetleverantören. Nu beräknades felet vara åtgärdat klockan 17. Visserligen samma dag men med garderingen att det kanske kunde dra ut på tiden. Uppdateringar fanns att läsa på internet. Hahahaha!! Det var ju det där med internetuppkopplingen då.
  
Bilden är lånad här

Tisdag kväll fick vi tillbaka internet. I en ordentligt seg variant. Teknikerna måste ha hällt sirap med klumpar i ledningarna. Tv har vi däremot inte. Att surfa runt på internet är inte direkt att tänka på. Faktiskt. Det går på tok för långsamt. Att ladda upp en sida som innehåller bilder är nästan omöjligt.

Bilden är lånad här

Den där teknikern som var hit och sa att tv och tvättstugelampa störde ut det mesta här i huset ringde mig på onsdag. För att höra hur det hade fungerat för oss efter förra felet. Förra felet! Jodå. Vad svarar man? Det fungerade bra fram till nästa fel. Så svarade jag. Han skulle undersöka saken. Via ett telefonmöte han skulle vara med på. Kul för han. Vi sitter fortfarande här med ett mer än lovligt segt internet, ingen tv och en hemtelefon som inte är att lite på. Men möta på du. Gör det. 
Tänk om någon av dessa tekniker eller supportnissar kunde komma på tanken att förse oss med en mobil uppkoppling. Som vi kunde använda när det fasta inte fungerar.

Som om det inte räckte. Jag sa i ett överilat ögonblick något som jag faktiskt inte menade. Jag gjorde inte det. Menade vad jag sa alltså. Att dom skulle kapa strömmen. Jag menade inte det. Det gjorde jag inte. Det var bara något jag sa i affekt. Pfft. Strömmen försvann på tisdag kväll. I flera timmar. Ååååååå. Hur ska de kunna laga internetuppkopplingen utan ström?


Vi kommer aldrig få tillgång till cyberrymden igen. Alla har förmodligen gått ut ur Big Brother-huset innan vi kan se på tv. Men. Det finns en fördel. Inte en enda telefonförsäljare kan nå oss.
Strömmen försvann någon timme mitt på dan i dag också. Suck. Dubbelsuck.

Efter några kvällar utan tv och internet kan jag säga så här. Kvalitetstid med familjen är överskattat. När det blir så många timmar. Vi var nyligen till fjälls också. Så vi har umgåtts. Mycket. Det räcker. Nu ser vi fram mot en kväll i soffan. Med slötittande på tv:n. Med ungdomar som hänger över dataskärmen. När det nu kommer hända.  

torsdag 17 mars 2011

Vår

Skrev i går att Äsch hårsläpperi är ett vårtecken. Jag hittade ett annat vårtecken i dag. Ett betydligt trevligare tecken.


Kanske är lite svårt att se men det är en videkisse på g. Jo. Jag säger videkisse. Vad heter det annars? Jag vet inte.

Jag har promenerat i dag. Minst en mil. Minst. Jag ska mäta i morgon. Om jag kommer ihåg det. Jag tänker inte ha dåligt samvete om gympasset i morgon uteblir. Det tänker jag inte. Men å andra sidan kan det mycket väl bli så att jag tränar en sväng. En liten sväng. Har upptäckt en mystisk sak. Jag slappnar verkligen av när jag tränar. I huvudet alltså. Kroppen får minsann slita. Tro inget annat.

Gjorde bort mig. Riktigt ordentligt. Staplade ved en timme i morse. Det kan man ju tycka är bra. Att jag också gör lite nytta med veden alltså. Men varför? Hur f#n tänkte jag? Tänkte jag överhuvudtaget? Min arm. Min stackars arm som håller på att läka sig frisk. Som jag kämpat med i två och ett halvt år. Den tokvärker nu. Det gör verkligen svinont. Nästan så ont som det gjorde från början. F#n, f#n, f#n och f#n igen!! Ska nöja mig med glada tillrop och hurtiga beröm hädanefter. Det ska jag. Inte ett vedträ ska förflyttas med min hjälp. Inte alls.


I morgon är det fredag. Igen. Tycker det var helg alldeles nyss. Travakademin ska ha träff här på lördag. För att titta på travet. Äta gott. Heja på hästar. Hoppas på vinstpengar. Hur nu det ska gå till. Det är min tur att göra och lämna in travraden. Eller vad det nu heter. Någon som har stalltips att dela med sig av? Jag är i desperat behov av det. Tips alltså. Massor. Eller inte massor. Det räcker med sju. Vinnare.

onsdag 16 mars 2011

En helt vanlig dag

Jag gick på en promenad i går. Längs samma väg som jag och ena kollegan gick för ett tag sedan. Längs vägen som vi åt ett mellanmål. Jag kan säga så här: Den miljövänliga förpackningen fanns kvar. Inte med samma färg. Men den fanns kvar.

Men nog önskar man att något djur hade kunnat förbarma sig och ätit upp den. Förpackningen alltså. Älgar tycker om banan. Det vet jag. En älg hade gott och väl kunnat mumsat i sig skalet. Tycker jag.

Hade snabbesök i dag. Av en bäbis. Som tyckte vedbacken var ett alldeles underbart ställe.


Jag vårstädar. När jag inte är på gymmet, jobbet eller i bilen. Pillren jag fick av homeopaten är inte att leka med. På fullaste allvar. Jag är pigg. Tokpigg! Vaknar före sju på morgonen. Jag. Som helst sover tills morgon gått över till förmiddag. Före sju! Man hinner med mycket. När man vaknar tidigt. Dagen blir liksom lång. Onödigt lång. Långtråkigt lång. Så jag vårstädar. Dammsuger soffan, torkar lister, putsar glasskåp, tvättar, plockar, dammtorkar, dammsuger golv, fixar ordningen i skåpen, dammtorkar, diskar glas, dammsuger, tvättar, putsar speglar, dammsuger och så fortsätter det. I det oändliga. 
Pälshögen i familjen släpper hår. Mycket hår. Hon borde vara dubbelt så stor som hon är, hon Äsch. Med tanke på hur mycket hår som rasar av henne. Hår, hår, hår och åter hår. Överallt. Hela tiden.
Det är vår! 

tisdag 15 mars 2011

Gamla kunskaper blir som nya.

När man är barn har omgivningen obegränsade möjligheter att lura i en saker. Saker man bär med sig som sanningar resten av livet. Om inte någon vänlig själ informerar om eventuella felaktigheter. Blod-Svälte är en felaktighet som följt mig ända upp i mer än vuxen ålder. Jag var helt övertygad om att han hette så. HELT övertygad.

Bilden är lånad här

Lika övertygad som bror var att de sa "mot kör mot skogen".

Bilden är lånad här

Och precis lika övertygad som jag är att de spelade in Barnen från Frossmossofjället på vägen mot "vårt" fjäll.


Precis som det står på bilden heter fjället Frostmofjället. Har jag lärt mig i vuxen ålder. Bror har lärt sig att de säger "mot Sherwoodskogen", även han först i vuxen ålder.
Det här med Blod-Svälte. Det är en annan sak. Han borde heta så. Faktiskt. Det låter mer rövaraktigt. Än Blod-Svente. Hur töntigt är inte det? Inte ett dugg rövaraktigt. Ju.

När jag fick mitt första barn tänkte jag tanken. Jodå. Jag tänkte tanken. Och jag erkänner det. Utan omsvep. Tanken att lära mitt barn lite tvärtomspråk. Hur kul hade inte det varit?! Ja betyder nej och tvärtom. Liksom. Kan jag få en glass? Ja. Och vips har man ett grinigt barn. Som slänger sig på golvet grinandes och skrikandes "men jag vill ha glass"! Det hade varit kul. Det hade det. Som ett test. Bara.

måndag 14 mars 2011

Jippiiiiieeee!

Tänk att tanten blev som ett litet barn. Bara så där. För några droppars skull. Halvfjantigt? Jodå. Bryr jag mig? Icke ett skvatt!
Nu är det gjort. Väntan och längtan är över. Jag ger er bilden. Jag ger er möjligheten att sucka, mumla, rycka på axlarna eller jubla. Ni som jublar jublar ikapp med mig och yngsta dottern.


Borde ha vänt på bilden. Men det gjorde jag inte. Foten är till vänster, utanför bild. Alltså är knät till höger, också det utanför bild. Det finns en anledning att dropparna är fyra till antalet. En droppe för varje barn. Myndige sonen fick den största droppen, tonårsdöttrarna de i mitten och yngsta dottern fick således den minsta. Varför just droppar? Liv. Naturligtvis. För mig symboliserar vatten liv. Mina barn gör mitt liv. Jag gav mina barn liv. Filosofiskt så det förslår. Hur som helst. Jag är sjukt nöjd!

Första gången

Vissa första gånger kommer man ihåg. Som om det var i går.
Maken och jag tittade på Pretty woman i går kväll. Scenen där Julia Roberts kysser Richard Gere. Rakt på munnen. Den scenen. Den framkallade ett minne. Ett minne som än i dag får det att pirra i magen. Ordentligt.
Minnet gäller första gången jag och maken sa "jag älskar dig" till varandra. Det kom från ingenstans. Bara så där. Jag minns precis när det hände. Vad jag gjorde. Hur det såg ut runt mig. Men mest minns jag precis hur det kändes. Pirret i magen. Förvåningen över att jag faktiskt kände så. Att jag älskade honom. Hur jag blev röd och varm om kinderna.


Det var under ett telefonsamtal. Vi hade träffats av och till i nästan ett års tid. Nattliga telefonsamtal hörde till rutinerna. Samtal där vi pratade om allt. Verkligen ALLT! Plötsligt visste jag bara. Allt var solklart. Det var han. Som var mannen i mitt liv. Han som jag ville leva tillsammans med. Tills döden skiljer oss åt. En underbar känsla. En läskig känsla. En känsla av att jag bara måste berätta för honom vad jag känner. Men jag hann inte med. Hjärnan hade ingen kontakt med munnen. Alls. Munnen bara vräkte ut "fan vad jag älskar dig"! I samma sekund som hjärnan insåg vad munnen precis sa åkte handen upp till munnen. Som för att försöka ta tillbaka det som precis sas. Lättnaden när maken lite förvirrat svarade att han älskade mig var enorm. Gigantisk! Det är nästan så jag kan höra våra röster. Darret. Fnittret. Lättnaden. Pirret i magen finns definitivt kvar. Än i dag. Fränt. Tycker jag att det är. Att kunna känna pirret efter flera år. 

söndag 13 mars 2011

Vårbruk

Den här tiden på året är det många som fokuserar på våren. Värmen. Ljuset. Vi som eldar med ved fokuserar på nästa vinter. Jodå. Så är det. Det måste man göra. Om man inte vill frysa. Om man fnular med veden själv. Vi brukar köpa färdig ved. Brukar. Det ska vi inte göra i år. I år ska vi fnula med veden själva. Vi har gjort det någon gång förut. Så det är inte första gången. Bara så du vet.


När det börjar se tomt ut i vedboden är det dags att börja. Vi började i dag. Vi. Maken, ena tonårsdottern, pojkvännen, andra tonårsdottern och jag. Med tanke på mina halvtrasiga armar var jag mest ett moraliskt stöd. Men vilket stöd sedan. Var nog länge sedan ett stöd var så engagerat. Så på liksom. Skämt och sido. Några vedträn lyckades jag nog flytta på. Några.

Annars letade jag mest saker att fota. Tror å det bestämdaste att träning och åter träning är det som gäller. Om man vill bli hyfsad i alla fall. Sedan är det nog bara att gå en fotokurs. Det ska jag nog göra. Tror jag. Kanske.

Näste stock till rakning.

Ååååå, vad jag längtar nu. Så sjukt mycket. Så mycket att det inte går att sätta ord på det. Hur nu det är möjligt. Att jag blir stum menar jag. Kommer det ett återbud igen tror jag det kommer rulla en och annan tår på min kind. Det tror jag faktiskt. En stor en!
En anna sak som kommer hända i morgon är att en av mina supportnissar ska ringa. För att kolla så allt har fungerat. Igen. Det är då jag tänker släppa bomben. Bomben i form av kompensationskravet. Vad är realistiskt att begära? Jag menar. Vi har haft problem i snart två år. Två år! Vad kan det vara värt? Att ha betalat för en tjänst som inte fungerat som den ska. Finns det någon annan som är så korkad som jag? Oavsett. Jag ska kompenseras. Big time. Så det så!

Barndomsminnen

Att åka till fjällen är som att åka bakåt i tiden. Många år bakåt. Nästan otäckt många år bakåt. Sådär en 30-35 år. Det är otäckt många. Kan man tycka. Men jag har lärt mig att tänka om. Att uppskatta varje år. Att fira varje födelsedag. Rejält. Ett år till. Ett år till som jag har fått lära mig nya saker och umgåtts med nära och kära. Verkar vuxet att tänka så. Kanske. Men jag tänker så. Har faktiskt tänkt så sedan min far dog för drygt tio år sedan. Han dog alldeles för ung. Alldeles för fort. Bara så där tvärt. Där någonstans lärde jag mig att uppskatta livet.
Men nu var det ju det här med fjällen. Och en liten tidsresa. Bakåt i tiden.

Den lilla röda stugan på bilden är full av minnen. Härbret. Eller som jag alltid sagt - häbbret. Vi hyrde det. Mormor, morfar, pappa, mamma, brorsan och jag. Jodå. Det gick att knöla in sex personer där. Genom dörren som var så låg att de flesta slog huvudet minst två gånger per vistelse. Vi bodde där. I tio dagar! Med toaletten i huset bredvid. Duscha fick vi göra i källaren. Också det i huset bredvid. Där hyrde folk rum. I stora huset alltså. Så man delade dusch och toalett med minst fem familjer till. Ingen klagade. Ingen tyckte det var jobbigt. Man delade kök, kyl och skafferi också. När man hyrde rum i stora huset. Tv-rummet fick även vi från häbbret vara med och dela. Till oss barns stora förtret. Det var nästan alltid hockey på tv:n. Vi barn hade inte mycket att säga till om. Vad det gällde tv:n. Heller. Det var de vuxna som regerade. Riktigt så är det nog inte i dag. I dag måste barnen få se Bollibompa. Oavsett om de vill eller inte.

Det kom folk ända från Oxelösund. Till den lilla byn mellan fjälltopparna. Det var stort. Jösses vad jag tyckte de hade rest långt. Var djupt förundrad över att de åkte hela vägen på en dag och inte två.
Vi var ett gäng barn som lärde känna varandra under påsklovsveckan. Som träffades år efter år. Och hade hur roligt som helst. Det finns bland annat en, i dag, företagsman från en lite större stad inte helt nära oss som upplevde sin första fylla i den lilla byn. Vi övriga fascinerades över hans mod. Jodå. Du läste rätt. Vi fascinerades över hans mod. Modet att prova både snus och alkohol. Samtidigt. Samtidigt var vi avundsjuka. Sjukt avundsjuka. På att han hade så cool pappa. En pappa som bjöd sin son på både snus och sprit. Pappan visste nog vad han gjorde. Väldigt väl. Skulle jag tro. Resultatet lät inte vänta på sig.
   
Bilden är lånad här

Jäklar vad grabben spydde. Resten av den kvällen. Det var nästan så han var grön i ansiktet dagen efter också. Pappan hade säkert räknat ut det hela. I dag skulle den pappan nog bli lynchad. För att han fyllde sin son. Med sprit och snus. Sonen var kanske 14-15 år. Då.

Annat är det i dag. När man åker till fjälls. Det ska vara de senaste kläderna. Att komma dragandes med fjolårets vinterkläder är ett säkert tecken på dålig stil. Att man inte hänger med. Sedan måste man åka till rätt ställe. Det går inte att åka till någon liten by utan afterski och nattöppna krogar. Att bo där det är tyst. Där man kan höra vinden i träden är så fel. Nej. Mitt i smeten ska man bo. Med ski-in och ski-out. Mitt i backen helst. Att bo utan egen toalett och dusch är helt absurt. Det accepteras inte! Minst en tv i varje rum ska det vara. Diskmaskin. Tvättmaskin. Dvd. Bastu. Det är många saker som är ett måste. Ett måste för att vistelsen ska räknas som lyckad. Vi i vår familj är nog inget undantag. Vi har också krav. På vad vi vill ha för att semestern ska ses som lyckad. På en punkt ger vi oss aldrig. Oavsett hur ute vi är. Det ska vara tyst och lugnt. Vi bryr oss inte om huruvida vi har årets vinterkläder. För oss är det viktigare att vi inte fryser när vi är ute. Att kläderna är funktionella. Resans mål är solklart! Att få tid tillsammans. Hela familjen. Att hämta kraft. Att samla minnen. Gemensamma minnen. 

Vem vet. Kanske finns byn kvar. Om otäckt många år. Kanske åker våra barn dit på semester. Kanske framkallar den minnen hos dom. Trevliga och varma minnen. Om vår fjällvistelse. Om året när vi nästan inte kom fram. 

lördag 12 mars 2011

Vårkänslor

Berättade om den trevliga toaletten på macken. Macken som ligger bredvid väg 87. Nu har dom bytt bort vinterludden. Den charmiga. Men ack så ovanliga nyckelknippan.

Vet inte om jag tycker det känns helt rätt. Bytet alltså. I tid.


Men det är gulligt. Med så små foppisar. Alltså.

Våren vill verkligen fram nu. Solen värmer. Det droppar från taken. Snön fiser ihop mer och mer. Men. Kylan biter sig envist kvar.


Vi grillade lunch ute i vårt vindskydd i dag. Det är hög mysfaktor på sådant. Väldigt hög! Hur hög färgfaktorn i mitt ansikte är låter jag vara osagt. Brukar sällan få färg. Får jag det är det mer åt det grisrosa hållet. För att sedan gå över i blekblå. Men trägen kanske vinner. Trots allt. Ser ut att bli en del sol i veckan som kommer. Några promenader mot solen kanske kan ge en svag nyansskiftning. Så pass att man ser frisk ut i alla fall.

fredag 11 mars 2011

Äntligen!

Efter sju sorger och åtta bedrövelser är jag tillbaka i cyberrymden. Förhoppningsvis för ett bra tag. Men jag håller inte andan. Det gör jag inte. Jag bara skriver och tar tillvara på uppkopplingstiden.
Jo, vi har haft lite problem med uppkopplingen. Men det var nog löst i måndags redan. Problemet är bara att då åkte vi bort. Jag hade kunnat uppdatera bloggen från mobilen. Om jag haft en sån där frän ajfån. Jag har ingen sån. Jag har en som det bara går att få till rubriker på. Så ni fick hålla tillgodo med några sådana. Vart jag varit?


Ja, inte riktigt där kanske. Men vi åkte förbi. Det gjorde vi. När vi väl kom från gården. Den lånade bilen ville inte riktigt som vi. Så kan man nog sammanfatta det hela.


Efter lite extra sandning och bilbyte kom vi från gården i alla fall. Sedan visade det sig att den lånade bilen inte tyckte om att dra en fullastad släpvagn. Inte alls. Det blev till att åka med två bilar. En som drog vagnen och en som transporterade några av människorna i familjen. Fiffigt va? Att låna en bil så vi skulle slippa åka i två bilar alltså. Om det hade fungerat som det var tänk. Då hade det varit fiffigt. Jättefiffigt. Nu tog det oss en timme att komma fem kilometer. En timme!


Vi fick några underbara dagar i fjällen i alla fall. Trots allt. Liksom. Och nu fungerar internet. Och på måndag händer det. Det som skulle hänt förra veckan. Då magsjukan kom ivägen. Tjoho! Nu fattas det bara en sak. Att ni bestämmer hur jag bäst lottar ut de paket jag har liggandes här. Att utlysa en tävling hur som helst innebär att det tillkommer läsare. Det är roligt. Tro inte jag tycker annat. Jag fick några som fortfarande hänger kvar. Som jag verkligen uppskattar! Men skulle det inte vara roligare om ni som hänger här ofta fick en egen utlottning? Som tack. Liksom.

fredag 4 mars 2011

Krångel

Internetuppkopplingen strular. Väldigt mycket! Förmodligen enbart på grund av gårdagens telefonsamtal. Samtalet jag hade med en av mina supperternissar. Ni vet dom som ringer upp mig en gång i veckan.
Vi beslöt i går att avsluta vårt samarbete. Allt har fungerat så bra. Jättebra. Tills nu.
Gissa om nervkollapsen var nära i går kväll. Maken mummlar något ohörbart och sedan kommer frasen jag hört allt för många gånger "internet funkar inte". Det tar inte många minuter så hörs det från tv-rummet "tv:n hackar jättemycket". Sneglade på osthyveln. Skulle jag använda den? Har hört att den är bra att kamma sig med när livet är jobbigt. Man blir både sedd och hörd. Har jag hört. Man får träffa farbröderna som har de där felsydda vita skjortorna. Ni vet dom med armarna bak. Jag sneglade bara. Gjorde inte mer än så. Då.
I morse ringde jag upp vad jag trodde var rätt supportnissar. Det var det naturligtvis inte. Mina supportnissar kan man tydligen inte ringa upp. Det är lite "ring inte oss, vi ringer er" hos dom. Med andra ord hade jag ringt upp någon annan supportnisse. En som tar 19 kronor/minut! Tror jag kommer bli riktigt arg om någon får för sig att debitera mig den kostnaden. Galet arg! Den överhurtiga pojken som svarade på dyrsupporten sa med en larvigt vänlig röst att jag vackert fick ringa nummret som framkallar rysningar hos de flesta, 90200! Nummret som lämnar en i timslång telefonkö. Efter att man knappat och tryckt sig tokig. Jag ringde. Det gjorde jag. Jag knappade. Jag stod i telefonkö. Det gjorde jag också. Men endast i 35 minuter. Jag hade nog tur.
En väldigt trevlig kille svarade och undrade vad han kunde hjälpa mig med. Stackars sate. Han ångrade nog att han hade tagit just det där samtalet. Tänkte säkert på vad bra det hade varit om han blivit kissnödig eller akut drabbats magsjuka. Så han sluppit. Det gjorde han inte. Han svarade. Jag pratade. Hårt. Halvhögt. Duktigt argt. Insåg vad fel det blev. Förklarade att jag var fullt medveten om att det inte var hans fel. Att jag visste att de hade sina rutiner. Att jag trots detta sket fullständigt i det. Att jag var arg. Less. Att tålamodet var slut. SLUT!! Att jag ville komma i kontakt med mina supportnissar igen. Att jag inte var intresserad av att starta om modemet, använda kabel mellan dator och modem och att jag med bestämdhet vet att det är första jacket vi använder. Att jag inte vill ha ett nytt modem. Att vi bytt modem ett antal gånger de senaste två åren. Att jag har ångrat mig. Att jag visst vill bli kompenserad. Big time!

Bilden är lånad här

Killen var klok. Väldigt klok. Han skulle omgående lägga ut ärendet till mina supportnissar. De skulle höra av sig inom 24 timmar. Lovade han. Han lovade också att han skulle föra noggranna anteckningar om vårt samtal. Så allt fanns nedskrivet sa han. Han sa att han såg i loggarna hur mycket problem jag haft. Att man inte ska behöva ha det så. Att jag självklart skulle kompenseras. Att problemen måste lösas. Att han skulle blivit galen. Om han hade råkat ut för samma sak. Klok kille. Har förmodligen läst till psykolog. Fick inget jobb. Tog telefonjobbet för att kunna börja betala av studielånen. Smart. Av telebolaget att anställa en psykolog. Som kan bemöta alla galningar som väntat alldeles för länge i telefonkö. Som är halvtokiga när de väl kommer fram. Smart. Han kan ju konsten att lugna ner galningarna. Han behöver inte vara duktig på datorer. Hans samtal leder förmodligen sällan eller aldrig till den typ av support han är anställd för. Han förstår kundens irritation. Han säger att det naturligtvis inte ska gå till så. Att det måste åtgärdas. Där någonstans är nog de flesta nöjda. Lägger på telefonen med ett leende. I tron att allt ordnar sig. När det inte gör det är det högst osannolikt att det är psykologkillen som svarar när du ringer igen.   

onsdag 2 mars 2011

Dubbelmorrar

Jag tycker inte om magsjuka. Det gör jag INTE! Alls. Har jag aldrig gjort. Men i dag tycker jag om möjligt ännu värre om det. Riktigt illa. Tycker jag om magsjuka. I dag. Jag längtade som ett barn. Ett barn kvällen före julafton. Tills i dag. Åååå, vad jag längtade. Men vad händer? Magsjuka!! Den där j"#¤#"a magsjukan sätter stopp för mig och sätter min längtan på paus. Aliel tyckte att jag lämnade er hängandes på klippkanten i går. Sorry. Ni blir kvar där ett tag till. Så fort jag vet något vet ni. Lovar. På heder och samvete.

Vitrumporna får väga upp mitt dåliga humör. Dom där jäkla vitrumporna som jag flängt runt efter. För att fota. Nu fick jag dom på bild. Haha. Skulle nog dom säga till mig om dom kunde. När jag äntligen lyckas knäppa kort gör jag det så in i bängens överexponerat. Solen sken. Det gjorde den. Men inte så där mycket. Men. Man ser att det är vitrumpor. Det gör man.
Nu ska jag sura ett tag. Toksura!

tisdag 1 mars 2011

Det var droppen.

Jag bara måste. Kan inte låta bli liksom. Måste! Hela kroppen skriker. Rakt ut. Gör det!!!!

Inte bara en droppe. Utan två! Och tittar man noga kan man se en tredje.

Droppen finns där. Jag lovar. Det är bara det att den inte syns. Den har liksom dykt ner. Med ett splasch!

Det här är nog favoriten. Som en spökdroppe liksom. Fin!

Nu så. Nu har jag fått det ur kroppen. Det var skönt. Då kan vi gå vidare i livet. Jag lovar inte. Det gör jag inte. Men det kommer dröja innan jag lägger ut några fler droppbilder.

Jag längtar tills i morgon. Det gör jag. Vuxna människan håller på att bli tokig. Av längtan. Galna tantsjukan är nära. Vad jag längtar till? Hmmmm. Låt mig se. Vi kan säga så här. Vissa skulle nog ruska på huvudet och säga att jag är galen. Andra är säkert lite avundsjuk. Vissa utan att erkänna det. Öppet i alla fall. Några säger "varför". Sen finns det dom som bara rycker på axlarna. Och säger "och". Men än så länge får det vara en hemlis. Vad jag längtar till alltså. Min hemlis. I morgon kväll. Då. Då ska jag berätta. Jag lovar.