Krångel

Internetuppkopplingen strular. Väldigt mycket! Förmodligen enbart på grund av gårdagens telefonsamtal. Samtalet jag hade med en av mina supperternissar. Ni vet dom som ringer upp mig en gång i veckan.
Vi beslöt i går att avsluta vårt samarbete. Allt har fungerat så bra. Jättebra. Tills nu.
Gissa om nervkollapsen var nära i går kväll. Maken mummlar något ohörbart och sedan kommer frasen jag hört allt för många gånger "internet funkar inte". Det tar inte många minuter så hörs det från tv-rummet "tv:n hackar jättemycket". Sneglade på osthyveln. Skulle jag använda den? Har hört att den är bra att kamma sig med när livet är jobbigt. Man blir både sedd och hörd. Har jag hört. Man får träffa farbröderna som har de där felsydda vita skjortorna. Ni vet dom med armarna bak. Jag sneglade bara. Gjorde inte mer än så. Då.
I morse ringde jag upp vad jag trodde var rätt supportnissar. Det var det naturligtvis inte. Mina supportnissar kan man tydligen inte ringa upp. Det är lite "ring inte oss, vi ringer er" hos dom. Med andra ord hade jag ringt upp någon annan supportnisse. En som tar 19 kronor/minut! Tror jag kommer bli riktigt arg om någon får för sig att debitera mig den kostnaden. Galet arg! Den överhurtiga pojken som svarade på dyrsupporten sa med en larvigt vänlig röst att jag vackert fick ringa nummret som framkallar rysningar hos de flesta, 90200! Nummret som lämnar en i timslång telefonkö. Efter att man knappat och tryckt sig tokig. Jag ringde. Det gjorde jag. Jag knappade. Jag stod i telefonkö. Det gjorde jag också. Men endast i 35 minuter. Jag hade nog tur.
En väldigt trevlig kille svarade och undrade vad han kunde hjälpa mig med. Stackars sate. Han ångrade nog att han hade tagit just det där samtalet. Tänkte säkert på vad bra det hade varit om han blivit kissnödig eller akut drabbats magsjuka. Så han sluppit. Det gjorde han inte. Han svarade. Jag pratade. Hårt. Halvhögt. Duktigt argt. Insåg vad fel det blev. Förklarade att jag var fullt medveten om att det inte var hans fel. Att jag visste att de hade sina rutiner. Att jag trots detta sket fullständigt i det. Att jag var arg. Less. Att tålamodet var slut. SLUT!! Att jag ville komma i kontakt med mina supportnissar igen. Att jag inte var intresserad av att starta om modemet, använda kabel mellan dator och modem och att jag med bestämdhet vet att det är första jacket vi använder. Att jag inte vill ha ett nytt modem. Att vi bytt modem ett antal gånger de senaste två åren. Att jag har ångrat mig. Att jag visst vill bli kompenserad. Big time!

Bilden är lånad här

Killen var klok. Väldigt klok. Han skulle omgående lägga ut ärendet till mina supportnissar. De skulle höra av sig inom 24 timmar. Lovade han. Han lovade också att han skulle föra noggranna anteckningar om vårt samtal. Så allt fanns nedskrivet sa han. Han sa att han såg i loggarna hur mycket problem jag haft. Att man inte ska behöva ha det så. Att jag självklart skulle kompenseras. Att problemen måste lösas. Att han skulle blivit galen. Om han hade råkat ut för samma sak. Klok kille. Har förmodligen läst till psykolog. Fick inget jobb. Tog telefonjobbet för att kunna börja betala av studielånen. Smart. Av telebolaget att anställa en psykolog. Som kan bemöta alla galningar som väntat alldeles för länge i telefonkö. Som är halvtokiga när de väl kommer fram. Smart. Han kan ju konsten att lugna ner galningarna. Han behöver inte vara duktig på datorer. Hans samtal leder förmodligen sällan eller aldrig till den typ av support han är anställd för. Han förstår kundens irritation. Han säger att det naturligtvis inte ska gå till så. Att det måste åtgärdas. Där någonstans är nog de flesta nöjda. Lägger på telefonen med ett leende. I tron att allt ordnar sig. När det inte gör det är det högst osannolikt att det är psykologkillen som svarar när du ringer igen.