Lantliv

Vi bor på landet. Och lever det lugna lantlivet. Kan man tro. Men i bland händer det saker vill jag lova. Helt utan vidare. Liksom. Som i kväll. Vissa skulle säkert kalla det för natt. Men jag har ju som bekant sovlov. Visserligen utan sovbiten men ändå. För mig var det kväll.
Jag stod ute på altanen och spanade. Njöt av svalkan kan man också säga. Då såg jag någon. Någon med hur mycket tålamod som helst. Verkligen. Jag stod länge och tittade. Började morra över att kameran låg inne i köket. Morrade lite till för att jag inte hade med mig mobilen. Då hade jag kunnat skicka ett sms till andra tonårsdottern. Och sagt att jag ville ha kameran. Till slut var mitt tålamod slut. Det var dags att chansa. Att smygspringa och hämta kameran.

Jag hann! Och det går faktiskt att se vad jag fotade.

Nu börjar du säkert förstå vart det här är på väg. Det betyder att om du är kräsmagad eller har svårt för livets gång bör du sluta läsa/titta ungefär här. Så. Nu var det sagt. Men jag är glad. Glad att jag lyckades fota händelseförloppet.

Det var en vänlig jägare. Han/hon stannade upp. Vände sig mot mig och stod still. Så pass länge att jag han ta två kort. Av bytet. Men jag visar bara det ena.

Sedan vandrade den stolta jägaren iväg. Mot en smaskig jaktmiddag kan man tro.

Tack för uppvisningen! Men framför allt. Tack för att du hjälper till att minska sorkbeståndet! 

Historien om bilen som inte blev köpt. Och lite till.

När termometern visar 24 grader. Klockan nio på morgonen. Då kan man nästan räkna ut med lilltån att det kommer bli en varm dag. Eller hur? Då borde man planera in en dag vid vattnet. Nära bad och svalka. Kan man tycka. Det tyckte inte maken. Han tyckte att en biltur till en lite större stad inte helt nära oss var en bra idé. Och det hade det kunnat vara. Om inte om hade funnits. Men nu är det så att om finns. Alltså blev det inte bra. Men det var inte makens fel. Det vill jag tillägga. Så det så. Nej då, en idiot till bilförsäljare ligger bakom allt som gick fel. En privatperson alltså. Som vill sälja sin bil. När separationsångesten har släppt. Eller vad f#¤n det nu sitter i. Vi åker alltså 25 mil. 25 mil! En perfekt baddag. För att köpa bilen han bestämt sig för att sälja. Men väl där är inget som det borde. Inga papper. Ingen säljare så långt ögat når. Ingen som helst förståelse från säljarens sida. Ingenting. Förutom två högst irriterade personer. Undertecknad och maken. Eventuellt löser det sig. Eventuellt. Tror jag ska skicka på korkskallen en faktura. På utebliven sovmorgon. På sveda och värmeslag. På uteblivet bad. På irriterade barn. Och frakt av tant. I värme! Den blir dyr den fakturan. Kan jag lova.

Jag vet att jag klagat mer än en gång på denna blåst. Jag vet det. Men i dag lovprisar jag blåsten. Önskar nästan att det tog i lite mer.

Öppna fönster i hela huset hjälper inte mycket. Det är varmt. Väldigt varmt. Men jag klagar inte. Det gör jag inte. Jag önskar bara att det blåste lite mer. Ute och inne.

Det ser lovande ut i äppelträdet. Inför hösten. Kanske beror det på att jag inte är det minsta inblandad.

Fast tomaterna växer. Trots allt. Liksom. Ååå, vad jag längtar till första tuggan. Första tuggan på min alldeles nästan självodlade tomat.

I morgon ska jag ha sovlov. Så det så. Ljudet på telefonen kommer vara avstängt. Hörseln kommer vara obefintlig innan kl.11. Jag kommer vattenbomba den som väcker mig. Med isvatten. Alltså vatten med STORA isbitar i. Bara så ni vet.

Om felprioriteringar

Det är varmt i dag. Det är det. Men det var inte lika varm mitt på dagen. Endast 24 grader. Och mulet. Alltså väljer vi att baka muffins. Hur vi tänkte då vet jag inte. Men det var nog mest jag som inte tänkte hela vägen. Som vanligt. Tänkte inte hela vägen när smeten skulle göras heller. I stället för tre teskedar vaniljsocker blev det nio! Hur jag tänkte? Inte alls. Trodde det var bakpulver jag slevade i. Eftersom andra tonårsdottern redan hade rört ner vaniljsockret. Men.....

Många muffins blev det. Hallon, blåbär, choklad, naturell, hallon/blåbär, blåbär/choklad och hallon/blåbär/choklad. Det blev mer smet än jag trodde. Vilket var tur. Vi slapp vara ute i det fina varma vädret.

Ena tonårsdottern blev sugen på blåbärspaj. En sån där allt-i-ett-paj. Mitt i muffinsbaket.

Yngsta dottern och hennes kompis drabbades av skaparglädje. Mellan fyrhjulingsturerna. Trollkläder skulle sys och klistras ihop.

Mitt i högsommarvärmen. Liksom. Men vad gör väl det när man har sommarlov.

Sedan ringde ena tonårsdotterns mobil. Ojoj. Det lät som den aldrig gör det annars. Tro mig. Det gör den. Om inte annat plingar det av sms. Mest hela dagarna. Men nu var det en kompis som satt i knipa. Som behövde hjälp. Mitt i muffinsbaket. Vad gör vi då? Naturligvis åker vi till undsättning. Det går bra att kalla oss Räddningspatrullen.

Med föräldrarna i annan land är det bra att ha vänner. Hur är det man säger? I nöden prövas vännerna. Nu kommer grabben hem i alla fall. Från sommarjobbet. Måste vara ett av de bättre. Han är med bakom kulisserna. Vilken föreställning det gäller? En midsommarnatts dröm. I år igen. I fjol jobbade tonårsdöttrarna med det. Och hade hur kul som helst. Har du inte sett den och har vägarna förbi Ragunda tycker jag du ska köpa dig en biljett och se den. Så det så! Inte nog med att du får se Sven Wolter, Kim Andersson och andra mer eller mindre kända skådespelare in action. Du gör det från Sveriges första (enda?) vridläktare.

Som publik åker man runt under föreställningen. Man följer skådespelarnas förflyttningar och scenen förändras. Utan avbrott. Det enda avbrott som kan bli är när tåget kommer. Då "fryser" skådespelarna i sina rörelser och orkestern spelar "tågmusik". Som sagt. Har du inte köpt biljett? Gör det! Packa sedan picknickkorgen och ladda för en magisk afton. Med fantastisk utsikt.

Aftonbladets journalist Staffan Heimerson skrev en mördande artikel om Ragunda. Bland annat gjorde han sig lustig över Döda Fallet, som namn. Han har verkligen inte en aning om vad som sker där. Kanske man borde samla till en biljett och skicka den. Så han fick se. Se hur levande bygden är.

Sovlov pågår

Jag har vänt på dygnet. Som man gör när man har sovlov. Som jag. Att sova tills man vaknar är underbart. Tills man tittar på klockan och inser att halva dagen är borta. Försvunnen. Men att vara vaken vid tvåtiden på natten. Det är grejer det. Jag njuter av ljuset. Önskar att det gick att spara. Till decembermörkret. Då det verkligen behövs.

Äntligen skiner solen. Äntligen visar termometern lite mer än 18 grader. Äntligen!
Odlingen. Det som är kvar av den. Har flyttat ut. Sommarblommor har inhandlats och planterats. Inte precis som jag tänkt. Men vem är förvånad? Inte jag i alla fall. Blomlådan jag hade i fjol är borta. Väldigt borta. Den försvann visst när jag hade drabbats av någon sorts kastiver i höstas. Eller när det nu var. Så blommorna fick trängas i olika krukor och amplar. Där det finns hjärterum.....

I det här hemmet håller vi avstånd från varandra. När någon är sjuk. Typ magsjuk. Bladlöss går under samma avståndstagande regel. Eventuellt får de flytta ihop igen. När/om lössen försvunnit.

Om man tittar noga kan man se att det faktiskt är TVÅ tomater på gång. Men med min tur/otur blir det väl minusgrader i natt så de dör. Och ja. Jag vet att jag inte skulle tjata om odlingen. Men jag kan inte hålla mig. Inte när det är positivt.

Av den blå himlen finns inte ett spår. Men den var där. Precis som solen. Tidigare.

Jag och maken var på en matvaruaffär i dag. Oftast åker jag själv. Men i dag gjorde vi sällskap. Då jag vet att han inte är speciellt förtjust i affärer. Överhuvudtaget. Skyndade jag mig. Sprang mellan hyllorna och svepte med det mest nödvändiga. Vissa varor gillar inte den typen av behandling. Nopp. Vissa varor vill bli behandlade med respekt. Bli nedlyft från hyllan med en mjuk vänlig hand. Speciellt tomatpuré på tub. Annars protesteras det. Bestämt. Varan blir inte ett dugg samarbetsvilliga. Märkte jag. Och min fot. Den är svullen och ond. Än. 

Midsommar kom och gick

Vi hade ett lugnt midsommarfirande. Väldigt lugnt. Jag stickade mest. Ett par hann jag inte ens fota. Innan de hamnade på ena tonårsdotterns fötter. Så varmt och skönt hade vi det. På midsommar.

När raggisarna var klar infann det sig en tomhet. En tomhet jag inte upplevt förut. Det var bara att lägga upp nya maskor. Och börja om. Men lite besviken blev jag allt. På garnet. Trodde det skulle vara rosa lite här och där. Inte bara i en "klump".

Nu väntar stickorna på en ny omgång maskor. Så enlingen på bilden får en maka/make.

Ena tonårsdottern och pojkvän tog en tur för att titta på grabbarna på byn. Ja. Även pojkvännen skulle titta. På grabbarna. Jag ångrar lite att jag inte följde med. Och tittade på grabbarna. Tur ena tonårsdottern tog med kameran

Hur högt de hoppar vet jag inte. Men det är högt! Och dom är duktiga. Väldigt duktiga.

För att återgå till midsommar. Solen tittade faktiskt fram. Två minuter eller så.

Så pass att jag hann ut med kameran. För att föreviga blombuketten på bordet.

I dag skulle vi röja. På gården. Ta bort allt höggräs. Tyckte maken. Jag gruvade mig lite. För alla sorkar. Som bor i gräset. Eller rättare sagt i hål i marken. Jag tänkte nämligen så här. Om man helt plötsligt och utan förvarning börjar klippa och kratta runt deras bon borde de få panik. Panik att flytta. Snabbt. Och okontrollerat. Det borde i sin tur betyda stressade sorkar som irrar omkring. Runt mina fötter. Inte bra. Inte roligt. Alls. Det gick bra. Ett tag. Sedan kom dom. Sorkarna. Då gick jag. Då hade jag krattat klart.

Midsommarafton

Jag skulle kunna ljuga och säga att jag haft fullt upp. Fullt upp med matlagning och förberedelser. Men det har jag inte. Jag har slappat. Slappat och plågat min arm. Snart ser ett nytt par raggisar dagens ljus. Det gäller att ha framförhållning. I dag är det precis sex månader till julafton. Ju.

Vädret är som det brukar vara den här dagen. Regnigt och kallt. Men vad gör det. När man har tak över huvudet och fleecefiltar i mängder.

Jag kan inte låta bli att ta upp det här med mina odlingar igen. Jag vet att jag lovade. Men. Nog är det väl själva den.

När det äntligen växer. Och blommar.

Det är inte bara en. Det är en miljard. Ungefär. Maken ruskade på huvudet. Sen kom frågan. Frågan han inte borde ställt. Vad är det för fel på att köpa gurkor, tomater, zucchini och annat på affären? Hur kan man ställa en sådan fråga? Till en som slitit sitt hår. Som gjort allt och lite till. Jag bara undrar. Tack och lov är det bara en planta som drabbats. Men ändå. Varför??

Nu önskar jag alla nya och gamla läsare en helt underbar midsommar. Med små grodor, jordgubbar, regndroppar, sill och nubbe.

Till mor.

Nu blommar dom! Blommorna du tycker är så fina.

Fler är på gång. Många fler.

Det doftar precis så där gott som det gjorde i fjol. Eventuellt lite godare. Bara så du vet.

Konsten att skriva mycket utan innehåll.

Farbrorn vi köpte huset av tittade förbi i går. När jag fortfarande sov. Han lämnade fisk och en dvd. En dvd på vårt bröllop. Han är snäll farbrorn. Väldigt snäll. När jag hade masat mig ur sängen tittade vi på filmen. Jag och ungarna. Vi skrattade. Mer än en gång. Mycket har hänt. Sedan vi gifte oss. Maken och jag. Det var en fin film.

Kanske är det därför vi försöker njuta av varje dag. Även om vissa dagar är lättare att njuta av än andra. Som i går. I går var det en tråkig dag. En dag som var väldigt lång. Som nästan aldrig tog slut. Det fanns ingenting roligt att göra. Allt kändes bara tråkigt. Jag lät som barnen. "Åååå, det är såå tråkigt. Jag har ingenting att göra". Det fanns massor att göra. Om man ville. Jag ville inte. Det var bara tråkiga saker. Som att städa tvättstugan. Det är tråkigt. Väldigt tråkigt. Men det borde göras. Medan man fortfarande kommer in. Men jag hade ingen lust. Alls.

I dag är en annan dag. En dag med nya förutsättningar. Som visserligen hade kunnat börja lite senare. Det hade uppskattats. Av både mig och tonårsdöttrarna. Vi blev väckta. Av en ylande Äsch. Klockan åtta! När man har sommarlov. Det är tidigt. Vem som orsakade ylningen? Målaren. Han som ska bättra på de brister som fortfarande finns kvar. Efter två år. Nu är inte han ansvarig för att det drog ut på tiden. Inte alls. Målaren är en bra kille. Som vill att allt ska bli bra. Men åtta på morgonen....

Snart är det midsommar. Det behövs ingen kalender för att veta. Det märker man på utetemperaturen. Känns nästan som höst. Kallt, blåsigt och regnigt. Regnet kom på tvären i går. Det är inte kul. Det är bara kallt och tråkigt.
Jag är inte den som vill ligga och steka på en strand. Det är jag inte. Men jag vill kunna sitta på altan och njuta av att det är sommar. Utan att frysa. Nu gäller det att hitta på annat att göra. Något som håller en varm.

Jag har stickat. Det har jag. Inte konstigt att armen värker. Så stickningen får vara ett tag. I alla fall tills jag köpt mer garn.

Snyggt snarat av ena tonårsdottern



Kanske fiske kan vara något. Det vet jag att det är. Något alltså. Det är rogivande. När man sitter vid en sjö och tittar på ett guppande flöte. Det är helt fantastiskt gott. Fisken man får upp alltså. Inte själva fisket. Men att sitta vid en sjö när det blåser. Nja, jag vet inte det jag. Fast kanske. Kanske man skulle packa ryggsäck och fiskeväska. Och ge sig iväg.

Stickning och värk i arm

Det här med stickning. Det här med stickning är inte lätt. Alls. Av flera anledningar. Jag lärde mig sticka i höstas. Via internet. Och mor. I telefonen. Nästan lite synd att inte någon tog ett foto av eländet. Intrasslad i garn och stickor framför dataskärmen. Med telefonluren fastklämd under hakan. Förmodligen med håret åt alla håll. Svärandes. Fräsandes. Förbannad min idioti mitt i allt. Hur i hela fridens dagar kan man komma på att lära sig sticka i vuxen ålder? Utan något som helst tidigare intresse för garn, stickor, mönster, nål, tråd, tyg och allt annat som hör syslöjden på skolan till. I vuxen ålder liksom. Bara att läsa ett mönster. Det var som grekiska. Jag fattade ingenting. Det gör jag fortfarande inte. Men jag lärde mig. Att sticka raggsockar. Men första paret gick det inte så bra med. När det väl var klart. När man inte vet något om garn kan det bli lite tokigt. Finns det något som kan gå fel så gör det det. Garanterat! Om du undrar vad jag menar går det att läsa om fadäsen här. Trots detta har jag fortsatt. Men nu är jag lite mer noga att läsa tvättrådet innan jag köper garn. Hur många par jag stickat? Har faktiskt tappat räkningen. Så många par har det blivit i alla fall.

När semestervädret är grått kan man sticka. Mycket och länge. Speciellt när åskan envist mullrar till och från. Just nu försöker jag sticka ett par barnsockar. Kanske passar de till en tvååring. Kanske passar dom maken. Man vet aldrig.
Det blir tråkigt att sticka samma hela tiden. Jag skulle vilja lära mig att sticka annat. Men vad? Nu varierar jag den vanliga sockstickningen med en försöksvariant. Det är lite roligare så. Men det gör ont. Så förbenat ont. I armen. Armeländet som värkt i snart tre år. Borde jag opererat den? Borde jag gjort det? När jag hade chansen. Eller är det så att jag borde avstå stickningen. Ett tag. Så armen får fortsätta läka. Om den gör det. Men hur kul är det? Att bara sitta. Rätt upp och ner. Vad gör man då?   

Livet.

Morbror hälsade på i helgen. För att fixa lite. Men även för att roa sig. Med fiske. Jag har länge tjatat om fiske. Att vi borde åka tillsammans. Till en sjö inte så långt från oss. För "där får man alltid fisk". Nu gällde det. Nu var det upp till bevis. Liksom.

Vi hade en underbar dag. Vid sjön. Grillade korv. Tittade på ett svanpar. Lyssnade på en målbrottsgök. Kort sagt njöt vi. Än större blev njutningen när det nappade. Flera gånger dessutom.

På kvällen grillades de nyfångade öringarna över öppen eld. Om man har det så när man har det som sämst här i livet är det inte så illa.

Små resultat

Nu fattas bara några riktigt små fötter.

Bara att jag lyckades få till något som liknade sockar. I miniformat. Bara det. Det är värt mycket. Men be mig för allt i världen inte att göra om det. Har inte en aning om hur jag gjorde. Bara att jag gjorde det. Hade inget mönster. Ingen beskrivning. Så det gällde att snabbt som ögat göra socka nummer två. Medan jag fortfarande kom ihåg hur. Trots onda armar. Jösses vad ont man får i armarna att sticka så smått. Jag får ont annars också. Det får jag. Men inte på långa vägar lika ont.

Annars gör jag inte så mycket. Faktiskt så lite som möjligt. Jag har ju semester. Tjatig? Jajamen!

Så där ja.

Man kan säga så här. Jag har semester. Nu. Och åtta veckor framöver. Hur det blir med solen vet jag redan. Utan fiskben, rökpuffar och andra hjälpmedel för att sia väder.

Men det gör ingenting. Alls. Jag är ledig. Så om solen mot förmodan skulle få för sig att titta fram kan jag skutta ut och njuta. Om jag vill. Annars kan jag låta bli. Så är det att vara ledig.

Jag kommer att ha fullt upp några dagar till. Med ett drama som gjort för Grannfejden. Ett par sliter dagligen för att försörja sina barn. De har ett samarbete som är få förunnat. Men. Säg den familjefrid som varar. En utomstående försöker nästla sig in. En titt genom ingången lyckades inkräktaren med. Innan maken bryskt körde bort honom. Några dueller, makarna emellan, har flaxat förbi. Tro inte att det skedde i det tysta. Nej, nej. Ett skrän och ett skrik var det.
Nu har ett gäng på fem andra individer lagt sig i. Det börjar bli lite vilda västern-känsla här. Alla är ute efter samma sak. Att sitta ute på altan är snart en omöjlighet. Jag hade en som cirklade runt mig i dag. Riktigt läskigt var det. Jag måste ta ett snack med maken. Ett allvarligt snack. Om bristen på fågelholkar. Och hans ansvar att snickra ihop några till nästa vår.

Jag gjorde som jag sa till min kollega. Så fort jag kom hem efter jobbet i dag sprättade jag en öl. Aldrig har en kall öl smakat så bra. Efter en så god öl måste firandet fortsätta. Med bilbingo. Det visade sig vara ett bra drag. Med bilbingo alltså. Två gånger fick maken tuta. Åt mig. Som fick bingo. Snacka om fin semesterstart.  

En fiende hälsar på

För de flesta av oss rullar livet bara på. Jobb, handling, matlagning, barn som ska hit och dit, konflikter med barnen som måste redas ut, räkningar som måste betalas och så vidare. Banala saker. Självklara saker. I det stora hela. Som bara fortsätter. I all evighet. I bästa fall. För vissa blir det inte så. För vissa stannar livet upp. Abrupt. Någon okänd drabbas. Drabbas av det som ingen vill drabbas av. Cancer. Ett ord laddat med så många känslor. Någon drabbas. Vi hör talas om att någon drabbats. Vi tänker en kort sekund på den drabbade och dennes familj. Sedan fortsätter vi livet. Som om inget hänt. Blundar. Slår dövörat till. Tills någon nära drabbas. Då stannar även vårt liv upp. Då blir tjafset vid middagsbordet inte så viktigt. Att visa hur mycket man betyder för varandra blir viktigt. Att ta ett steg i taget. Värderingarna kastas över bord. Allt ställs på sin spets. Med all rätt.

Min pappa dog i cancer. Det gick fort. Det var smärtsamt. Men jag lärde mig något. Det låter klyschigt. Jag vet. Men det är så. Jag lärde mig att ta tillvara på dagarna. Att visa de mina hur betydelsefulla de är. Att prioritera. Att använda min energi på ett positivt sätt. Att fira varje födelsedag. Varje år!

En väldigt kär vän sedan ung ålder drabbades av cancer. Vi pratade ofta i telefon. Om döden. Om familjen. Om livet. Om behandlingar. Om operationer. Jag oroades. Jag våndades. Jag njöt av varje framgång vännen hade. Jag firade när behandlingarna var klar. Jag njuter av att ha vännen i livet. Att kunna lyfta luren och prata en stund. Ses när tillfälle ges. Vännen är i allra högsta grad levande!

I dag går en mamma igenom det ingen förälder borde ha några som helst erfarenheter av. En mamma jag gick i skola med. En mamma med en styrka jag inte trodde fanns. Mammans barn har drabbats av cancer. De tillbringar sommaren på sjukhus. Tillsammans med pappan. Deras barn strålbehandlas. Efter en tuff vår med cytostatikabehandling. Mina tankar vandrar titt som tätt till denna familj. Tack och lov för dessa sociala medier. De håller oss utomstående uppdaterade. De låter oss skicka uppmuntrande ord. De låter de drabbade veta att de inte är ensamma. Att vi andra finns. Att vi tänker på dom.

För att hjälpa till kan man hjälpa andra att göra sjukhusvistelsen lite drägligare. Lite roligare. Hjälpa dessa barn att vara barn. Trots sjukhusvistelser. Det finns många insamlingar. Många fonder. Jag länkar till en som mamman pekat på. Gå in här och läs. Vill du skänka en slant? Gör det. Stor eller liten spelar ingen roll. Alla kan göra något. Ingen kan göra allt. 

Strömavbrott

Tänk vad ett planerat strömavbrott kan röra till det. För vissa. Ena tonårsdottern meddelande andra tonårsdottern att det var strömavbrott. Direkt efter det sätter hon sig vid datorn. För att surfa lite. Hur tänkte hon då? Utan el fungerar inte modemet. Ju. När surfningen uteblev stod frukost på schemat. Naturligtvis plockar hon fram brödrosten. Som också den kräver el för att fungera. Det blev till att äta "råa" mackor. Duktig som hon är ställer hon in disken i diskmaskinen. Som blir full. Som behöver startas. När elen är tillbaka. Men det tänkte inte ena tonårsdottern på. Heller. Hon laddar med maskindiskmedel och trycker på knappen. När effekten uteblir tänds det ett liljeholmen. Ja, just det ja, vi är utan el. När maken skickar andra tonårsdottern på macken för att köpa en kopp kaffe står ena tonårsdottern förvirrad bredvid. Varför duger inte kaffemaskinen? Daah! Glädjen hos ena tonårsdottern när andra tonårsdottern glömde bort sig och skulle försöka platta håret kan vi nog alla förstå. Den hördes. Länge. Det som gör denna historia så rolig är att allt detta utspelade sig under en timmes tid. Alltså inte under en hel dag. Utan EN TIMME.

Jag hade inte några större problem med strömavbrottet. Jag stickade vidare. Nu är två par raggisar klara för vinterbruk. Provade att sticka en liten raggis. En väldigt liten raggis. Det gick bra! Ingen är mer förvånad än jag. Men det blir inget par. Trodde verkligen inte det skulle bli en socka så jag stickade av restgarn. Restgarn som bara räckte till en. Nu har jag rotat igenom lite påsar och hittat resterna av ullgarnet jag stickade mina första raggisar av. Rester som räcker till ett par. Ett par små raggisar. Om jag lyckas få till små sockar en gång till.

När vi bodde i en ganska stor stad inte helt nära där vi bor i dag var det en fågelsort man bara såg vintertid.

Efter att vi flyttat hit ser jag den fågelsorten mest sommartid. Hur kan det komma sig? Är det så att den bor i en ganska stor stad inte helt nära oss vintertid? Att det är en sorts flyttfågel. Eller?

Vi åt inte köttfärssås till middag

Så nära som det är nu har det inte varit förut. En arbetsdag står just nu mellan mig och en lång och ledig sommar. En dag. Fast den är inte i morgon. Nej. Så lätt går det naturligtvis inte. Men det gör ingenting. Alls. Inte när jag vet hur länge jag blir ledig.

Man kan undra vad jag ska pyssla med under alla veckor av ledighet. Jag funderar inte. Jag tar förmodligen varje dag som den kommer. Varken mer eller mindre. Fast det klart. En och annan semestertripp ska nog hinnas med. Viktigast är den till myndige sonen. Därefter kommer yngsta dotterns önsketripp. Som är viktig för henne. Inte lika viktig för mig. Men när jag ser glädjen i hennes ögon. Då. Då är den trippen viktig även för mig.

Jag började jobba lite senare i dag. Så pass sent att städningen jag hade bokat in i morgon är klar. Redan. Det går fort när man är många. Nästan lika fort som det går att skita ner. Och dra fram alla tänkbara och otänkbara saker. När man är många. Då går det fort.

Solen lyser med sin frånvaro. Men tack och lov även regnet. Det enda det är gott om är alla dessa moln. Vita moln, gråa moln, tjocka moln, tunna moln och regnfyllda moln. Men inte en regndroppe. Om man inte räknar regnet i går. Som innehöll många och snabba droppar. Men. Inte ett endaste muller. Sedan i förrgår. Tur det. Huj vad blött allt är nu. Håret krullar sig bara jag går utanför dörren. Tur det finns fina blommor att vila ögonen på. När man sitter inomhus och kurar.

Läderveksrapporten

Det regnar här i dag. Också. Det började med blåsväder för några veckor sedan. Då blåste det så det tog slut på vindarna. Efter det tog värmen vid. Varmt blev det. Så varm att värmen tog slut. Men inte behövde vi gå väderlösa inte. Nej då. Vatten fanns det kvar. I mängder tydligen. Men nu har det regnat. Mycket, intensivt och länge. Det borde vara slut på vatten nu. Det borde det. Men vad blir det för väder då? När vattnet är slut. Orkan? Snö? Eller varför inte en hederlig hagelskur. Som håller i sig i en vecka eller två. Bara för att. Liksom.

Men väderskiftningar kan vara underhållande. När det byts kulisser i skyn. Säg att du ser kamelen. Säg det. Snälla!

Den som hoppar mellan molnen. Visst ser du den?