Änglavakt!

Hur sjutton skriver man ett sånt här inlägg? Utan att skrämma slag på alla. Redan vid första meningen. Det är nog bara att kasta sig rakt ut. Utan skyddsnät. Så. Nu kör vi. Jag fick ett telefonsamtal i dag på jobbet. Från ena tonårsdottern. Som var ledsen. Väldigt ledsen. Så ledsen att det var svårt att höra vad hon sa. Men jag förstod. Att något hänt. Och jag förstod vad som hänt. Innan hon sa det. Hon hade kört av vägen!

Hon hade snurrat flera varv på vägen. Över till mötande vägbana. Och ner i diket. Baklänges. Allt som kunde gå bra när det gått riktigt illa gick bra. Det kom inget möte. Hon missade alla träd. Bilen voltade inte ner i diket.Men viktigast av allt. Ungen mådde bra! Jodå. Nackvärk och ryggvärk. Men hon levde. Och mådde förhållandevis bra.
För att vara på den säkra sidan åkte vi till akutmottagningen i en lite mindre stad ganska nära oss. Där gick traumalarmet när ena tonårsdottern talade om vad hon varit med om. Man kan säga att det bara rasslade till.

Så hade hon en rejäl halskrage på plats. Inte speciellt bekväm. Men den fyllde sin funktion. Den höll nacken still. Sedan kom det in två sköterskor och talade om att tonårsdottern räknades som ett traumafall och skulle behandlas därefter.

Vips! Så låg hon fastspänd på en ryggbräda. I traumarummet. Av någon konstig anledning blir jag väldigt saklig när jobbiga saker händer. Jag klappar inte ihop. Jag gråter inte. Jag är bara med. Hela tiden.
Efter att ett helt gäng av läkare och sköterskor vridit och vänt på ena tonårsdottern blev det vidare transport. För fler undersökningar.

Det skulle röntgas både här och där. Efter konstens alla regler. Och fort gick det. Hon fick första plats hela vägen. Med den änglavakt ena tonårsdottern hade så klarade hon sig bra.

Väldigt bra. Bärgaren kunde inte förstå att bilen inte hade slagit runt när den åkte ner i diket. Jag kunde inte förstå att hon hade sådan tur att det inte kom en enda mötande bil när hon snurrade runt på vägen.

När vi kom hem släppte det för mig. Då rasade jag ihop. Och grät. En stund. Sedan reste jag mig, skakade av mig obehaget och kramade om dottern. Tacksamheten som finns i mig nu är stor. Väldigt stor! Jag har alla mina barn kvar. Hela dessutom.

Till slut så.

Nu mor skriver jag om DET. Det som tog sådan tid. Det gjorde det. Om det var värt att vänta på vet jag väl inte. Det var inte mycket. Alls. Men det blev vitt. Äntligen.

Lagom till första advent. Ligger det kvar till andra advent? Skulle inte tro det.

Här har det bakats pepparkakor i helgen. Inga grisar. Inga gummor. Inga gubbar heller. Nej då.

Här bakades det lastbilar, Pippi-skor och älgar. Är lite förvånad att det inte blev någon hammare. Men det klart. Julen är inte över än. Det hinner nog bakas både verktyg och hjärtan.

Och några fler älgar. Tänk att just älgpepparkakor gör sig så bra doppade i kall mjölk. Faktiskt bra mycket bättre än alla dessa hjärtan och stjärnor. Så det så!
Är du nyfiken på fjolårets pepparkakor? Titta här.

Förberedelser

Det krävs fyra ljus för att fylla en adventsljusstake. Alltså köper man fem. Man vet aldrig när det där extra ljuset kan behövas. Här fanns behovet redan från start.

Ååå, vad jag tycker illa om sånt här. Om jag bodde fem minuter från IKEA skulle jag nog inte morra lika mycket. Men bor man nästan en timme bort kvistar man inte bara dit och byter ljus.
Sedan var det det här med passformen. Om man köper en ljusstake på en affär borde en annan affärs ljus passa. Det borde vara någon sorts standard. Tycker jag. Men naturligtvis lyckades jag få tag på något utöver det vanliga. Något som krävde en del förarbete. Lite karvning med kniv. För att få ner ljusen. Lite eldning för att smälta stearin. För att få fast ljusen.

Nu är dom på plats. En stund i alla fall. Tills någon inte kan låta bli att peta på ljusen. Det som fattas nu är julstämningen. Eller adventsstämningen. Snön lyser med sin frånvaro. Skotersäsongen verkar långt borta. Längre bort än gräsklipparsäsongen.

Det är nya tider nu.

På skolan där jag arbetar firar vi advent i byns kyrka. Varje fredag fram till jul. Det har vi gjort så länge jag har jobbat där. Kyrkan öppnar alltså för skolan. Eleverna får sitta i kyrkbänkarna och lyssna till kyrkklockorna som ringer i klocktornet. Gör man så i städerna också?
Från början var det tryckta psalmtexter i ett häfte. Ibland fick vi läsa/sjunga direkt ur psalmboken. Så gick det inte till i dag.

I dag visades psalmtexterna med hjälp av en kanon. Mellan psalmerna fick vi titta på pingviner. Med altartavlan i bakgrunden.

Nya kunskaper är inte att förakta.

Om facebook kan man tycka mycket. Jag tycker en del. Lite blandat. Rätt använd kan ansiktsboken vara bra. Att ständigt uppdatera sin status tycker jag mindre om. Varför skulle andra vara intresserad av att jag bytt gardiner, skruvat bil, stekt köttbullar eller pillat mig i naveln? Tackar vet jag små, korta uppdateringar som kan få en att le. Få huvudet att åka lite lätt på sned samtidigt som man utbrister ett sött ååååå. Myndige sonen gjorde en sådan uppdatering i dag. Som fick mig att le. Faktiskt skratta högt.

Bilden är lånad här

Jo, det är en skål med keso. Och ja, det var just keso som fick mig att skratta. Högt. Varför? Keso är köttfärs gjord på Mumintroll.

På liv och död.

Slötittar på tv, 112 på liv och död. Blir lika full i skratt varje gång det kommer ett inslag som handlar om polisernas arbete. Oavsett om det är speakern eller någon av poliserna så säger de nästan alltid "plötsligt kommer det ett larm". Som om det skulle vara konstigt. Liksom. Självklart kommer larm plötsligt. Eller?

Tack för den du!

Åkte en tur till sjukhuset i en lite större stad en bra bit från oss. Ena tonårsdotterns operationsärr skulle bedömmas av en plastikkirurg. Det var nu det gällde. Skulle "hundöronen" tas bort eller skulle hon tvingas leva med hunddetaljer i ansiktet?
Att det är ont om parkeringsplatser i anslutning till sjukhuset är ingen nyhet. Vi irrade runt en stund innan vi hittade en plats som inom en ganska snar framtid skulle bli ledig. Bara tanten och hennes mor kom in i bilen. Men alltså, hallå! Vilken procedur vissa har för sig innan de sätter sig i bilen. Trots att de ser hur andra står och väntar. Ingen som helst tanke på omgivningen inte. Öppna ena bakdörren. Titta in. Jodå, där var det fortfarande tomt. Gå runt. Titta om det är någon som står och väntar. Öppna andra bakdörren. Ska jag lägga in jackan? Nä, jag behåller nog den på. Stänga ena bakdörren. Gå runt. Titta om det fortfarande är någon som står och väntar. Stänga andra bakdörren. Mamman öppnade passagerardörren. Till slut. men klev damen in? Nja. Det tog ett tag. Det gjorde det. Men när hon väl satt sig stängde hon dörren fort. Nu var det bara tanten kvar ute. Hon öppnade förardörren. Tittade om det mot förmodan fortfarande stod någon kvar och väntade. Klev in i bilen. Startade bilen. Stängde av bilen. Startade bilen. Klev ur bilen. Slängde ett getöga mot oss. Som ja. Fortfarande stod och väntade. Krafsade på vindrutan. Kanske måste rutan skrapas. klev in i bilen. Lade i backen. Nu jäklar var det nära. Så här nära hade det inte varit på hela dagen. Började backa! Tjoho, jag var bönhörd. Hon flyttade på sig. Snabbt hävde jag in bilen på parkeringsplatsen. Känslan var lite "jag vann!". Då kommer tanten. Men va f#n hann jag tänka innan jag öppnade dörren. Ångrade hon sig? Nej då. Hon hade två parkeringsbiljetter i handen. Som jag kunde få. Det var omtänksamt tänkte jag och tackade så mycket. Sedan tittade jag på biljetterna.

Hemmamamma.

Jag älskar min familj. Tro inget annat. Men alltså. Att gå hemma hela dagarna. Det är inte riktigt min grej. Att dessutom inte kunna göra speciellt mycket på grund av en hysteriskt ond arm gör inte saken bättre. Så. Vad gör man när tristessen hotar att ta över hela ens liv? I mitt fall. Fotar. Med en sjuk yngsta dotter får de ske inomhus. Med det som finns att tillgå. Vatten i det här fallet.
Lite bling-bling i livet kan väl adrig vara fel. Eller?

Har man tur dyker det upp en liten gumma också. Med huckle på huvudet.

En kär vän till mig sa en gång att hon såg fram mot bilder på ånga/rök. Jag är inte sämre kamrat än att jag försöker tillgodogöra hennes önskemål. Jag är dock inte i mål riktigt än. Men några timmar till med en tonårsdotter som blåser ut ljuset så kanske skärpan kommer.

Det blev lite tråkigt att fota samma hela tiden. Väldigt tråkigt faktiskt. Försökte komma på något som kunde vara kul att fota och som kunde ge några fräcka bilder. Det gick så där kan jag säga.

Besöket hos sjukgymnasten i dag var inte speciellt uppmuntrande det heller. Hon misstänker att även överarmen fått sig en nervskada. Jippie.....

Ännu en helg till ända.

När man är hemma och försöker vila sig i form är helgen extra efterlängtad. Äntligen lite sällskap! Vardagar hemma på soffan är inte riktigt min grej. Att bara vara är jobbigt. Men framför allt tråkigt. Så tråkigt att klockorna världen över borde stanna. Av sympati. Men icke. Det tickar på som aldrig förr. Armen börjar bli bättre. Men det går sakta. På tok för sakta. Den inflammationshämmande medicinen jag fick är säkert bra. Men inte för min mage. Den protesterar. Med smärta. Det verkar som jag måste välja. Ont i armen eller ont i magen.
Äsch blir helt slut av att lyssna på mina suckar.

Så kom den då till slut. Snön alltså. Men nog var det väldigt mycket liv för det lilla som faktiskt kom. Det var ju knappt att taken hann bli vita innan regnet tog över. Men ett kort fick jag i alla fall. På den omtalade snön.

Ett par glada vänner var här på middag i går. Tänk så mysigt det är att sitta och småprata med trevligt sällskap. Efter några glas "gott" till maten lovar man både det ena och det andra. Man skrattar lätt och ledigt åt sånt som till vardags på sin höjd kan få ena mungipan att höja sig. Efter en kväll i glada vänners lag har livslängden ökat med 10 år. Om det stämmer att ett gott skratt förlänger livet. Jag har dessutom lovat att åka med till Fäviken nästa sommar. Bara en sån sak. Det plussar på ytterligare några år på livslängden.

En bra helg kan inte annat än avslutas på ett bra sätt. Den här årstiden betyder det styckning av älg. Nu när min arm är satt ur funktion innebär det att tonårsdöttrarna får skära desto mer. Tur tonårsdöttrarna har arbetsvilliga pojkvänner. Andra tonårsdotterns pojkvän håller som bäst på att läras upp. Hur man skär till de bitar som ska bli köttfärs. Han sköter sig riktigt bra måste jag säga. Har tålamod som ingen annan i den här familjen. Ena tonårsdotterns pojkvän fick sköta vågen. Att paketera och väga köttfärsen är nog så viktigt. Även han skötte sig bra. Faktiskt lika bra som sist. Maken är chef på själva malandet. Det är viktigt att sätta rätt man på rätt plats när mängder av kött ska hanteras. Vad jag gjorde? Jag kom med glada tillrop. Titt som tätt. Jag peppade tonårsdöttrarna när de var less. Jag var en stjärna på att slipa knivar. Och till sist. Jag stoppade in det färdigpaketerade köttet i frysen.

Nu när det är fullt i alla frysar betyder det att skogen är några älgar fattigare. :-D 

Ibland går det överstyr.

Med eldningen alltså.

Nu är det vinter.

Det finns vissa kriterier som måste uppfyllas innan man kan säga att det är vinter. Vissa tycker det är vinter när kalendern visar på november. Det räcker inte. Om du frågar mig. Vissa tycker det är vinter när termometern visar på minusgrader. Det räcker inte. Sedan finns det dom som förknippar snö med vinter. Det räcker inte. I alla fall inte för mig. För mig krävs det en sak till.

Att ta cortison eller inte ta cortison, det är frågan.

Jag tog mig i kragen och gick till doktorn i dag. Med mig själv. Efter flera veckors smärta i axel och arm. När jag började snegla på yxan var det liksom dags.
När en doktor TROR att det är en inflammation blir jag skeptisk. Väldigt skeptisk. Nervskadan jag har i underarmen TRODDE doktorn var en tennisarmbåge. Och behandlade med cortison. Naturligtvis blev jag inte bättre. Alls. Då och där lovade jag mig själv att aldrig låta någon spruta in cortison i min kropp utan att vara helt säker på vad som är fel. Så. När doktorn inte med säkerhet kunde säga att det var en inflammation kunde jag med säkerhet säga NEJ till en cortisoninjektion. Rätt eller fel? För mig kändes och känns det rätt. Jag provar hellre någon annan metod först. I det här fallet blev det tre. Inflammationshämmande, tejpad axel/arm och total vila. Hoppas verkligen att det hjälper.

När man är lite osäker på innehållet

Måndag

Så var det dags för bad, igen. Hur länge vi kan åka och bada är det ingen som vet. Badet ska visst läggas ner. Det betyder att det ack så viktiga varma badet försvinner. Inga stela muskler mjukas upp. Simträningen tar slut. Den sociala stunden med vattenlek uteblir. Det stämmer nog till viss del. Att det var bättre förr. Förr när människan räknades. Nu är det bara pengarna som räknas.

Endast tanten är vaken.

Tiden när alla utom jag sover är min. Det är en väldigt värdefull tid. För mig. En tid för återhämtning. Den stund på dygnet när jag laddar batterierna.

För att jag kan.

Hade med mig kameran på eftermiddagspromenaden. Tänk att ha den lyxen. Eftermiddagspromenad. På arbetstid. I solsken.

Det var ganska fint ute. Frost som tinade av solens varma strålar. Hög och klar luft.

Om bara snön ville komma. Nu.

Den grå hösten.

Tänk att man varje år anklagar hösten för att vara grå och trist. När den är allt annat än just grå. Trist är den. Speciellt när den vägrar gå över i vinter. Men inte grå. Eller?

När man tittar ut genom köksfönstret och ser detta är det lätt hänt att maten bräns vid. Kan jag berätta. Tur att maken vill ha sin falukorv välstekt.

Yngsta dottern har hämtat sig. Tarmstumpen har slutat göra ont. För gott hoppas jag. Men det finns synliga spår efter äventyret. Som Bubblan så fint skrev i förra inlägget "det måste ju alltid vara så märkvärdigt". Naturligtvis fick yngsta dottern ett blåmärke efter droppkanylen. Men inte ett alldeles vanligt. Nej då. Lite så där lagomt märkvärdigt var det allt.

Eller vad tycker du?

Så blev det.

Vi är hemma. Äntligen. Det blev en lång natt. Kan hända blev dagen ännu längre. Att vänta är slitsamt. När det dessutom är ett barn med i bilden, som har ont, blir väntan nästan olidlig. Det hjälps inte att två prinsessor placeras i ett grodrum.

Sjukhusets sängar gör inte vistelsen trevligare eller skönare. Alls. Kuddarna jag hade var plastförpackade. Ordentligt. Varje gång jag bytte läge pös det ut luft i samma takt som huvudet sjönk längre ner. Täcken är en uppfinning som sjukhuset inte hört talas om. Man får ett tunt lakan och en stickig gul filt som gör sig bättre som hästfilt. Men vi fick var sin säng. Det fick vi.

Min var dock av det hopvikbara formatet. Som jag fick vika ut och bädda. Alldeles själv.

Yngsta dottern var en exemplarisk patient. Inte ett pip sa hon när droppkanylen sattes. Inte ett pip! Trots att kanylen var av vuxenstorlek.

När droppet var kopplat ville hon inte röra armen. Ett dugg. Det blev annat när hon väl somnade.

Då åkte armen in under filten. Så pass att jag ett tag var orolig för flödet i slangen. Men flickebarnet sov. Just då var det viktigare än allt vätskedropp i världen. Så. Jag rörde henne inte. Slangen fick vara intrasslad där under filten.

När man ligger på sjukhus med ett sjukt barn kommer den egna sömnen på sjätte plats. Ungefär.  Jag slumrade av och till i tre timmar. Sedan kom syster Teo in och ville ta en temp på yngsta dottern. Då gav jag upp. Solen var på väg upp. Klockan började så sakterliga krypa mot ringatilljobbetochmeddelafrånvarotid.

En lång natt var slut. Nu låg bara en ännu längre dag framför oss. Med nya provtagningar. Nya tryck på ond mage. Hungerkänslor som fick lämnas åt sitt öde. I väntan. På ronden och domen.

Det blev några steg trampade i korridoren. Med herr droppställning som sällskap. Och en och annan förvirrad patient. Barnavdelningen delas nämligen med någon annan avdelning. En avdelning som mest hade äldre patienter. Där vissa inte hade en aning om vart de befann sig. En i rullstol. Fullt påklädd. En annan sittandes på sin rollator. I sjukhusskjorta. En annan bläddrandes i en Kalle Anka tidning. Och där. Mitt bland dessa äldre människor. Ett barn. Och en droppställning.

Vi fick åka hem. På eftermiddagen. Lyckan stod högt i tak vill jag lova. Tills vi hade åkt bil i ca fem minuter.

Bilkö. En lång sådan. I många långa minuter. Drygt 20 minuter stod vi i kö. En lastbil hade kört av vägen. Vi kom precis när bärgningsbilen skulle till att dra upp den ur diket. Men vad gör väl det? När man äntligen är på väg hem.

Magen är inte helt smärtfri. Det är den inte. Men yngsta dottern tycker inte att det gör någonting. Vi får väl se. Jag hoppas tarmstumpen har spökat klart nu. Att hon slipper opereras. Trots att all personal vi träffade på var underbara. Hjälpsamma på alla sätt. Ja, förutom att jag fick vika ut och bädda sängen själv då. Och att de lyckades väcka oss. Varje gång vi hade slumrat till. Oavsett hur bra personalen är vill man inte vara på sjukhus. Man vill inte det.



En natt i grodrummet.

Yngsta dottern fick ont i magen. Väldigt ont i magen. Så ont att vi till slut åkte till akuten. Falskt larm, tänkte jag. Inläggning för observation tänkte doktorn. Vätskedropp tänkte sköterskan. Så. Nu ligger vi här. I grodrummet. Och väntar. På att magontet ska gå över. Om jag bara kunnat med telefonen skulle det vara en bild på grodrummet här. Men. Nu kan jag inte med telefonen så bilden får helt enkelt vänta. Att sova i en sjukhussäng ger en plastig känsla. Minsta lilla rörelse ger ett fantastiskt prasselljud. Som man förväntas kunna sova till. Nu ska jag inte ta upp hur obekväm sängen är. Inte heller ska jag nämna hur hård sängen är. Jag ska bara ligga här och vänta.

Spretigt inlägg

Jag och min vän fikade. Man kan lära sig mycket av att sitta på ett fik. Som till exempel att det aldrig är för sent att "ragga". Om man är äldre. Och då menar jag riktigt äldre, inte så där halvgammal så man klassas som 40, 50 eller 60+. Om man är så gammal kan man ragga på ett café. Om man vill. Om man ser någon som är så där vacker att man inte kan hålla sig undan. En äldre herre såg en sådan äldre kvinna. Som han tydligen fattade tycke för. Som han ville få kontakt med. Med en för honom alldeles fantastisk replik. Som han levererade till den äldre kvinnans 40+ son. "Hon är så fin, du måste gett henne mycket vin!". Han fick till både rim och komplimang. I en och samma mening. Den äldre kvinnan uppskattade nog inte komplimangen. "Han är min son", sa hon bestämt till den äldre herren samtidigt som hon pekade på 40+ sonen. 40+ sonen såg allmänt förvirrad ut. Så. Det är aldrig försent. Att "ragga".

Vi hade en trevlig eftermiddag. Min vän och jag. Det hade vi.

Nu är vardagen tillbaka. Just nu är jag så in i bängen less på vardagar. Vardagar betyder jobb. Jag vill inte jobba. Eller jo, det vill jag. Men jag vill ha roligt på jobbet. Som förr. Då var det roligt. Då tyckte jag om att åka till jobbet.

Tur man kan glädja sig själv i bland. Hitta något som roar. Jag lyxade till det under höstlovet. Jag var riktigt egoistisk. Köpte något åt mig själv. Något jag absolut inte behövde. Men som jag ville ha. Ajfånen har landat i min hand. Äntligen. Som jag längtat. Jag har faktiskt det.  

Vänner för livet

Höstlovet är till ända. Endast helgen står mellan ledighet och arbete. Men. Man ska alltid försöka se det positiva i livet. Om knappt sju veckor har jag jullov. Två veckors ledighet. Det är något att se fram mot. Och lagomt när arbetet drar igång efter julledigheten ska jag vara lite ledig. Då är det äntligen dags att åka till den gröna ön för att hälsa på myndige sonen. Jag längtar. Sjukt mycket.

Det är grått ute nu. Väldigt grått. Tur man har ljusglimtar att se fram mot. Vissa större, vissa mindre. En stor ljusglimt är morgondagen. Då ska jag träffa min vän.
Det finns olika sorters vänner. Vissa kommer inblåsandes i ens liv. Andra smyger sig in. Det finns vänner som försvinner. Självvalt eller bortvalt. Vissa lämnar ett stort tomrum. Andra glöms nästan bort. Det finns vänner som funnits där hela livet. Oavsett. Ibland kan det ta nästan ett år innan man pratas vid. Men det gör inget. Samtalet bara fortsätter, där man slutade sist. Vänner som vet mer än andra. Vänner man utan omsvep kan prata med om det allra jobbigaste i livet. Och ändå skratta. Vänner man kan sitta tyst med. I timmar. Utan att känna sig obekväm. Vänner man kan skratta sig fördärvad med. Precis en sådan vän ska jag träffa i morgon.  

Katt på kall loge

Vissa dagar har man hur mycket energi som helst. Vissa dagar krävs det en lyftkran för att få upp rumpan från stolen. I dag har jag yrt runt som ett höstlöv i vinden. Fast inomhus. Putsat lite fönster. Tvättat. Städat tvättstugan. Städat toaletten. Dammsugit och torkat golv. Men nu är jag inte ute efter beröm eller en klapp på huvudet. Inte alls. Endast en galning gör så här. Eller en som har betalt. Det har jag verkligen inte. Betalt alltså. Så. Jag är en galning. Men en nöjd galning. Att sitta i soffan och veta att alla dessa tråkiga måsten är borta trollar fram ett leende. Min iver drog i gång andra tonårsdottern och yngsta dottern. De startade en bakverkstad i köket.

Det är ju kul. Att vi samarbetar så bra. En städar och två stökar ner.

Blå sockerkaka blev det. Och kladdkakemuffins.

När man har torkat, flyttat runt, skurat, plockat och yrt runt i största allmänhet blir man varm. Man fryser i alla fall inte. Frisk luft finns att få. Ute. Så jag gick ut på altanen. För lite svalka. Gissa om jag blev förvånad när jag såg att vi fått ett nytt husdjur. På logen.

Hur katten kom upp på logen vet inte jag. Den måste ha klättrat på väggarna. Vems katten är? Inte en aning. Men den verkar inbodd.

Höstlov

Att hinna ha lov mellan två arbetsdagar är stressigt. Jag vill göra så mycket. Både roligt och nödvändigt. Så. Jag stressar vidare.