Se hit!

Ibland tar livet oväntade vändningar. Som när ett litet barn föds med hjärtfel och måste tillbringa sin första tid i livet på barnhjärtavdelningen på Drottning Silvias barn- och ungdomssjukhus. När sådant händer är det lätt att känna sig osäker och rädd – och då behöver man trygghet. Någonting att hålla sig fast vid. Någonting som påminner om att det lilla barnet är unikt och speciellt. Inte bara sjukt. Någonting konkret och pedagogiskt men samtidigt mjukt och tröstande. Någonting som en Hjärtekatt.

Alla ni som kan. Kolla detta.
Jag kan inte virka och därför länkar jag. Det får liksom bli mitt bidrag. Se så. Klicka in där nu! Sitt inte här och häng. Vi kan ses en annan dag. Jag lovar. 
Trevlig Valborg på er alla.

Ryggläge

Det är jag och tjuren Ferdinand. Som hänger under ett träd alltså. Han under sin korkek och jag under en björk. Skillnader finns det. Massor. Det är nog bara hänget under ett träd vi har gemensamt. Om man inte gräver lite djupare. Då har vi kämparglöden och viljan gemensamt. Men just i dag är det hänget under trädet. Enbart. Jag la mig under en björk. På en träbänk. I lä. I solen. Det var så skönt.

Tills jag skulle kliva upp. Jo. Det var fortfarande skönt. Men jag kom inte upp. Alls. Upprepade alltså missen jag gjorde i fjol. La mig på rygg på en träbänk. Det ska jag inte göra. Jag kommer inte upp. Utan hjälp. Men att leka skalbagge på rygg ska inte underskattas. Det är spännande. Man vet aldrig hur det slutar. Får man hjälp? Blir man kvar? Rasar man i backen? Du ser. Alternativen är många. Jag fick hjälp. Jag kom upp. Även denna gång. Förhoppningsvis har jag lärt mig läxan. Förhoppningsvis.

Det fortsätter växa inne. Helt sjukt men så är det. Kanske käre morbror hade rätt. Ingen direktsol innan vanliga blad växt fram. Sa han. Jag kanske var för snabb med det. Eller så var det för kallt. Eller så var det bara otur. Eller så var det för tidigt. Eller så pratade jag inte tillräckligt snällt med groddarna. Eller så berodde det på något helt annat. Skit samma faktiskt. Det växer nu. Och blommar. 

Vad det blir? Inte en aning. Paprika eller chili. Kanske.

Nöjd med allt, nästan

Ibland har man tur. Jag hade det i dag. För att vara exakt. Liksom. Varför jag hade tur? Jag fick jobba. Visserligen på mitt lediga lov. Men vad gör väl det. När man får jobba med det absolut bästa jobb man kan ha. Som personlig assistent. Kööngjobb!
Men för att jag ska ta mig till det här jobbet måste jag åka bil. Försökte knäppa lite kort för att visa vad fint det kan vara längs vägen när solen skiner. Det gick så där. Kan man säga.

Älven slingrar sig så fint där nere. Det kunde ha blivit en kanonbild. Det kunde det. Om någon hade talat om för mig hur man gör. Någon.

Bergen och dalgången är vacker. Men det syns visst inte så bra på just det här kortet. Konstigt.....

Norrländskt så det förslår. Pengarna formligen forsar fram. Hyfsad bild ändå. Måste jag få säga.

Nåja. Lite berg och dalar fick jag med i alla fall. Inte den bästa bilden jag knäppt men inte den sämsta heller. Tilläggas bör att detta är bilder på naturen jag passerar för att ta mig till jobbet. Just det här jobbet. Mitt ordinarie jobb har inte en lika vacker väg. Kan jag tala om. Ska knäppa kort någon dag. Någon.

Har man tur eller har man tur?! Världens bästa jobb. Med världens bästa Humla. Vackraste.

Jomenserruattvisst.

Det är upp och ner ibland.

 

Håll i hatten.

Det går fort nu. Väldigt fort. Blundar man missar man vårens ankomst. Man brukar se så kallade musöron på björkarna. Innan löven slår ut. Det hinner man inte nu. Pang! Så är nästan alla blad utslagen. Om det inte var så att musöronen var där och jag missade dom. För jag var tvungen att blinka.
Jobbigt för allergiker. Med bladutslagning alltså. Inte att jag blev tvungen att blinka. Men å andra sidan borde det gå över fort. Allergin för bladutslagning. Tycker jag. 

                                    

Denna jäkla plantering. Den som nästan tagit över bloggen. Den som växer och dör i en fart man inte heller hinner med. Nu växer den. Endast. Det är nästan så jag inte törs skriva det. Nästan. Men jag tycker om att utmana. Så jag skriver. Det växer. Som sjutton. Och det är förhållandevis få dödsfall. Bland groddarna. Gurkorna högst hemmabyggda växthus är snart för litet. Igen.

Plantan som inte är en tomatplanta. Plantan jag fick av min morbror. För att han tyckte lite synd om mig. Den händer det saker på. Något är på väg. Blommor eller frukt? Jag vet inte. Vet inte vad det är för planta heller. Det gör inget. Det växer. Det är huvudsaken. Det är det som räknas. I det här huset.

Sen har jag en liten fundering. Jag ser att det är fler och fler som tittar in här. Men vilka ni är har jag inte en aning om. Jo. Vissa vet jag mycket väl vilka det är. Mina underbara stamgäster. Ni som titt som tätt lämnar ett avtryck eller två. Som kommer med glada tillrop. Tips. Idéer. Eller ett "hej". Men vilka är ni andra? Kan det vara så att det finns någon växtexpert? Någon som skulle kunna hjälpa oss med dödengåtan. Kanske finns det någon fotofreak som tittar in. Som skulle kunna tipsa om hur man bäst får till ett bra kort. På en tant i sina bästa år. Eller varför inte en väldigt trevlig person. Som kan glädja oss andra med en underfundig kommentar. Eller du. Just du. Oavsett. Stilla min nyfikenhet. Lämna ett avtryck. Fast du aldrig brukar göra så. Gör det nu. Typ. 

Så där.

Äntligen vardag. Fast inte vardag på så sätt att jag jobbar. Nej, träningsvardag. Det är nu det gäller. Det är nu det är upp till bevis. Nu vill det till att vågen går min väg. Annars.....

Ena tonårsdottern klev upp tidigt i dag. Väldigt tidigt. Om du frågar mig. Hon skulle inte jobba. Nej då. Hon har påsklov hon också. Vad hon skulle göra? Åka timmerbil! Alla ungdomar kliver väl frivilligt upp före klockan sex en ledig dag för det?! Eller?? För att vara petig. Yngsta dottern pratar om att hon minsann ska kliva upp tidigt i morgon. Hon ska också åka timmerbil. Så det så. Gissa vem som får kliva upp och köra henne till lastbilen.

Eftersom tonårsdöttrarna har blivit myndiga döttrar hade vi en liten  middag här. Mor, bror, brors sambo och fasters minsting åt här.

Men alltså. Det här med faster. Varför låter det så surt? Som en riktig surtant. En gammal sur tant. Med glasögonen längs ner på nästippen. Smal som en skrika. Eländig helt enkelt. Varför låter ordet faster så? Moster. Moster däremot. Det låter runt. Snällt. Mjukt. Varmt. Luktar nybakta kanelbullar liksom. Moster har inga glasögon längst ner på näsan. Moster har bara en och annan fräken där. Inte är hon skriksmal heller. Rund och go. Och lagom gammal. Det är vad ordet moster är. Varför är det så?

Lite efter, lite före och lite så där mittemellan

Vi ligger lite efter. Om man jämför med södra delen av landet. Jämför man med norra delen ligger vi före. Alltså ligger vi mitt emellan. Så där lagom svenskt.

Men jag längtar i alla fall tills träden är gröna. Gröna av utslagna blad. För jag är inte allergisk. Inte mot pollen. Inte mot våren heller för den delen.

Tänk när äppelträdet står i blom. Åååå.... Då är det vackert. Och sommaren är nära. Väldigt nära.

På tal om före och efter. Läste i kommentaren till förra inlägget att en läsare redan tagit första doppet. Brrrrrrr!! Hos oss som bor så där mittemellan har isen nästan nyss gått. Vattnet är således riktigt kallt. Snudd på iskallt faktiskt. Jag badar inte i kallt vatten. Det gör jag bara inte. Doppet får vänta. Ett bra tag till.

Hej!

Näädå, jag har inte slutat skriva. Det var bara något som kom emellan. Livet kallas det visst. Åsså kom våren. Med besked! Då måste man kratta, elda, sucka, svettas, gnälla över hur jobbigt det är, skura och fixa. Helst ska allt göras klart samma dag det påbörjas. Helst. Om du frågar maken. Det var inte bara våren som kom i vägen. Påsken, kalas, födelsedagsmiddag med släkt och en del jobb trängde sig också på. Så, ja. Det har varit lite mycket nu. Men nu har jag lov. Påsklov!

Beställde en tårta till kalaset. 18-års kalaset alltså. En barntårta. Inte för att vara elak. Det var tonårsdöttrarna som ville ha ett riktigt barnkalas. Det var så. Jag lovar! Hur som helst. Dom fick en badbollstårta. Hon är duktigt tårtmakerskan. Döttrarna blev nöjda. Både över det estetiska och smaken.

Sen var det ju det här med plantorna. Gurkplantorna. Nu har jag gjort som du sa. Plastat in dom alltså. I en utbyggd druvlåda. Så vi får väl se vad som händer. Kan bara hoppas att du, eller din make, har rätt. Än så länge växer dom.

Min kära morbror tyckte nog lite synd om mig. Han skickade en tomatplanta. Tack snälla! Den ser i alla fall ut att kunna bära frukt till sommaren. Min lilla planta ser bedrövlig ut. Den längst till höger alltså. Hahahaha! Den ser verkligen bedrövlig ut. Men hoppet är det sista som överger mig.

Yngsta dottern njuter verkligen av våren. Av bara ben och ljumma vindar.

Ordlös.

Vad kan man säga? Jag älskar mina barn. Alla fyra!

Barnkalas

Det vankas kalas. Tittar man på vad som är beställt till kalaset kan man inte tro att födelsedagsbarnen blir myndiga. Det kan man inte. Utöver detta är en fiskdamm beställd. Jodå. Dom ville ha det med. Så. Vad gör man? Man handlar påsar och godis. Man planerar vart fiskedammen kan vara. Vad man ska använda som spö. När jag var liten var det moderns skurkäpp. Med ett snöre listigt fastsatt där hon annars nöp fast skurborsten. Kanske ska vi ta min nu då. Med smutsgrått trassel i ena ändan. Inte så kul kanske. Blir nog ett vanligt metspö.
Det roliga i kråksången är att fiskedamm betyder att jag och maken får vara hemma. För att fixa med den liksom. Vi får vara med. Visserligen i bakgrunden men ändå. Vi får vara där. Liksom.

Jag har inte googlat på mina groddars märkliga beteende. Det har jag inte. Jag har flyttat på dom. Lite. Så får vi se vad som händer. Men att det ska vara så märkvärdigt att få till några sketna tomatplantor och gurkplantor trodde jag väl aldrig. På jobbet har vi odlat flera år på raken och där har det bara växt. Av sig själv liksom. Men inte här hemma inte. Nej då. Här är det märkvärdigt. Väldigt märkvärdigt.

Så här ser en döende grodd ut. Bladen rullas liksom ihop. Dagen efter detta skett brukar stjälken vika sig. Ganska precis under bladet. Sen är det klart. Då är döden ett faktum. 

Surt sa räven. Eller kanske var det jag.

Jag är på uruselt humör idag. Riktigt sur! Faktiskt. Att städa borde vara bra. När man är på dåligt humör. Tycker jag. Men det är det inte. Jag blir om möjligt på ännu sämre humör. Så nu är jag inte lätt att ha att göra med. Alls. Tycker klockan skulle vara halvvägs in på eftermiddagen. Så man får lägga sig snart. Så dagen är över. Slut. Förbi. Jo, hej du. Fem i elva. Alltså inte ens lunchtid. Så blir det när man vaknar tidigt. För tidigt för att det ska vara roligt. Man hinner med så in i bängen mycket. På en förmiddag. Jag har städat, fixat marinaden inför kvällens grillning och lagt köttet i den, diskat, tvättat, planterat nya frön, tagit fram mer mat, bäddat, slagit in paket, rensat kylen och tagit reda på tvätt. På en förmiddag. VA?! Har man inte något liv?

Jo, det var det där med min odling. För den observanta är det uppenbart. För oss andra kommer här ett förtydligande. Ett planterat frö gror. Grodden blir cirka fem centimeter. Sen dör den. Ett planterat frö gror. Grodden blir cirka fem centimeter. Sen dör den. Ett planterat frö gror. Grodden blir cirka fem centimeter. Sen dör den. Och så har det varit de senaste veckorna. HELA TIDEN! Nu har jag alltså satt nya frön igen. Skam den som ger sig. Men fortsätter det inte växa den här gången köper jag plantor. Färdiga. Tror jag.

Mer mat var jag tvungen att ta fram också. Och snabbtina på något hälsosamt sätt. För att kunna förena det upptinade med köttet som redan ligger i marinad. Efter ett telefonsamtal stod det klart. Maken hade bjudit hem halva byn på middag. Bara så där. Liksom.

Att slå in paket är alltid lika roligt. Att slå in paket till tonårsdöttrarna brukar vara kul. I år är det med lite blandade känslor. Tonårsdöttrarna blir myndiga döttrar. Väldigt snart. Det betyder att jag bara har ett barn kvar. Stopp! Jag vet vad du tänker. Vad du nästan säger rakt ut i luften. Att ens barn alltid är ens barn. Oavsett ålder. Men låt mig få prata klart. Eller i alla fall skriva klart. Jag kommer ha ett barn. Denna fyrbarnsmor. Ett barn. Resten vuxna. Tre stycken. Varav den ena inte ens bor och jobbar i Sverige. Hur kunde det bli så? Så fort menar jag. Inte har väl jag åldrats i samma takt? Det har jag väl inte? Visst är det väl så att barnen växer ikapp oss föräldrar!? Så är det. Så det så.

Det här med att rensa kylen. Jag undrar. Hur är det hos er? Är det alltid en och samma person som åker på att ta ut gamla äckliga matrester ur kylskåpet? Eller? Här är det jag. Nio och en halv gång av tio. Och jag är trött på det. Skittrött. Faktiskt. Lika trött som jag är på att ingen annan i denna familj kan torka av ett bord efter sig. Att ingen kan göra rent handfatet. Att jag förväntas serva alla. Utan uppmuntran. Om maken eller någon av tonårsdöttrarna har dammsugit, plockat ur diskmaskinen eller dammtorkat får jag alltid höra det. Förmodligen för att jag ska klappa på huvudet och säga "vad duktig du varit". Men vem f#n klappar mig på huvudet? Vem är tacksam för att jag finns? VA?
Hahahahaha, snacka om att jag är på dåligt humör. Vilket inlägg det blev. Riktigt surt. Men det känns bättre nu. Så. Tack. Tack för att du lyssnade/läste. Nu ska jag plocka ur diskmaskinen. För andra gången i dag.       

Vår, kycklingar och lite jobb.

Det blev en promenad i dag också. Letandet fortsatte kan man säga. Letandet efter våren. Efter, det i mitt tycke, det ultimata vårtecknet. Och i dag fanns det där. Bara så där. Med en bonus på toppen. Tada!!

 Efter lite mer spaning hittade jag blivande tulpaner intill en husvägg. Det är banne mig vår nu. NU!

Inskolningen i går gick fint. Jag kände mig som en nybörjare. Det var många år sedan. Säkert väldigt nyttigt. Men det märks att jag blivit äldre. Nojjar inte över att det tar lång tid. Eller att jag är lite fipplig. Jag tar liksom det utan vidare. Utan att bli svettig och stressad. Utan att bry mig om vad andra ska tycka och tänka. Skönt. Att ha blivit lite klokare. Och inte bara äldre och tyngre. FNISS! Så i dagsläget har jag två jobb. Som när man var ung. På något vis. Man jobbade lite här och lite där. Lite nu och lite då. Funderar även på att söka ett annat jobb. Vad? Säger jag inte. Inte nu. Kanske sedan. När jag bestämt mig. Om jag ska söka eller inte.

Snart är det påsk. Dun. Ris. Kycklingar. Ägg. Godis. Mat. I långa banor. Surfade runt lite på en blogg här och en blogg där. Hittade en rolig idé. Som jag ska prova. Helt klart. Gällande påskgodis. Inte något tråkigt och äckligt marsipangodis. Nej, nej! Det var ju roligt. Riktigt kul. Tyckte jag. Så nu ska jag prova. Är helt övertygad att någon kommer bli lurad. Av godiset alltså.

Svammelvärdinnan har talat.

Ibland känner jag mig lite splittrad. Vet inte varför. Hehehe. Vet jag visst det. Mycket väl. Den här veckan är en enda stor röra. Rolig röra bitvis. Visade lite av hur min lediga dag såg ut i början av veckan. Kan säga så här. Det har fortsatt så. Jobba lite här. Jobba lite där. Oavsett om jag har varit ledig eller inte. Och däremellan försöka hinna med familj, hem och mig själv. Tack och lov tar tonårsdöttrarna hand om Äsch.

Dagen började som frukostvärdinna. Visst heter det väl så? Man ska ju ha så fina titlar nuförtiden. Frukostvärdinna. Hmm. Jag fixade frukost åt fritidsbarnen. Det gjorde jag.

När disken var klar och borden avtorkade var det dags för lite träning. Blir man träningsvärdinna då? Efter välbehövd dusch var det dags för lite efterlängtad hudvård. Då borde man bli hudvärdinna.

I kväll ska jag iväg på inskolning. På ett nytt jobb. Som vikarie. Då blir man vikarievärdinna va?

Glömde en sak. Efter hudvården stod ju matlagning på schemat. Måste ju förbereda för familjens middag. Förberedelsevärdinna som man är. Jag stekte köttbullarna i ugnen. I dagsljus. Så för min del var pannlampa överflödigt. Men håll med om att ena tonårsdottern löste bristen på ljus bra.

Det är en av missarna jag gjorde under återuppbyggnaden av huset. Jag missade uttag och belysning på två ställen. Vedspisen är ett av ställena. Alltså är jag även en missvärdinna. När man lagar mat där kvällstid kan det bli lite mörk. Men som sagt. Med påhittiga barn behövs inget fast lyse.

Just nu är jag bloggvärdinna men ska snart bli tvättvärdinna för att därefter bli torktumlevärdinna. Det är nog inte så konstigt att jag känner mig lite splittrad ibland.

Vår hos landstinget?

Jag vet en sak. Jag vet flera saker. Men en speciell sak. Jag vet varför det går så ont för landstinget. Jag vet varför det är så långa vårdköer. Hade ett besök inbokat för ena tonårsdottern. Operationsärret skulle visas upp. Eller. Det var hundöronen som skulle visas upp. För åtgärd. Trodde vi. Lurad! Vi fick åka 12,5 mil, enkel resa. För fem minuters besök. Där läkaren sa "ni får höra av er om ett halvår, vi gör ju ingenting nu", "det gör vi aldrig". 12,5 mil! Vi hade kunnat mailat in en bild. En bild på öronen. Bara så där. Vips. Så, 25 mil senare är vi inte ett dugg klokare. Endast en halv arbetsdag fattigare. För min del. För ena tonårsdottern blev det en hel skoldag mindre. Och reseersättning? Hahahahaha. Skit!

Om det skulle vara så att någon undrar vart jag leker med mina bilder så gör jag det här. Gratis och ganska roligt. Faktiskt.

Som jag sa i går. Varför längtar man efter detta?

Var ute på promenad. Det är baske mig vatten överallt. Snart.

I morgon. I morgon händer det. Roligt ska det bli. Så in i bängen! Vad jag ska göra? Tänker jag inte tala om än. Det gör jag en annan gång. Kanske i morgon.

En alldeles vanlig ledig dag, eller?

Jag klev upp. Jag vaknade. Jo. Det var verkligen i den ordningen. Sen blev det så här.

På plats i köket. Gröten är kokad och borden är dukade.

När man ska transportera sig från A till B är vägen halva nöjet.

 Nästa skola. Nästa arbetsuppgift.

Det verkar gå troll i älgarna i dag. Men som tur är inte på vägarna.

Det pratas mycket om den. Alla har längtat så. Jag undrar bara. VARFÖR??

Även jag ska ha mitt. Eller jag. Båtbojen. Men vad hjälper det. Kilona fortsätter uppåt. Oförtrutet....

Även solen har fläckar. Alltså även en energisk människa måste andas. Ibland.

Pausen byttes raskt ut mot något helt annat. Kul. Spännande. Pirrigt. Äntligen!

Familjen är utfodrad. Tvätten är hängd. Diskmaskinen är startad. Kanske är det min tid nu. Eventuellt.

Hur har din dag varit?

Katastrofen närmar sig

Helgen är över. Förbi. Nu väntar en ny vecka. En vecka som kommer sluta i katastrof. Tro mig. Men det tar vi sen. Nu ska jag gå igenom helgen. Så det så.

Tro det eller ej. Men det växer. Så det knakar. Och det är inte speciellt många som dött heller. Än. Konstigt va? Eller är det så att det fungerade med uttröttningsmetoden? Dör en sätter jag ett nytt frö. Så enkelt är det.

Stormat har det gjort i helgen. Som bara den. Sen har det regnat. Inte som bara den. Bara lite duggregn. Hela tiden. Vad gör man då? Tvättar bilen så klart. Utvändigt och invändigt. Så nu är den renare.  

Jag kunde inte låta bli. Jag var bara tvungen. Att köpa ett gäng tulpaner. Igen!

Jag köpte marsmallows också. Stora. Borde köpt små. Insåg jag. Men dom blev goda. Väldigt goda. För goda. Faktiskt. Och stora.

  

Var lite snabb i mitt uttalande om växtligheten. Eller. Det är så här. Gurkorna växer. Tomaterna gör det inte. Alls. Nu har dom dock fått ett växthus. Så kanske. Kanske börjar dom växa nu. Eventuellt.

Nu är jag redo att ta upp det här med katastrofveckan. För det kommer bli en sådan. Tro mig. Jag har tagit på mig att fixa frukosten på fritids. Jag. Som formligen hatar tidiga mornar. Och inte bara en dag. Nej, då. Tre! Tre tidiga mornar. På raken. Hej och hå. Som om inte det räckte. Tog på mig att öppna fritids en morgon också. Så. Fyra dagar ska jag kliva upp åt helsefyr för tidigt. Det kommer bli katastrof. Tro mig. Jag somnar förmodligen med huvudet på tallriken under middagen. Så något socialt liv efter klockan tre på eftermiddagen finns nog inte. Inte till veckan i alla fall.

Jag har precis pratat med myndige sonen. Vi har skypat. Ska man visst säga. Han hade något att berätta. Något han hade gjort. När dom hade varit på ett köpcenter. Det var ett videosamtal. Så myndige sonen med flickvän satt i rutan. Direkt föll min blick på deras ringfingrar. Men nej. Inga ringar. Vad sjutton hade han gjort? Piercat bröstvårtan? Piercat något annat? Vänta ska du få se. Sa sonen. Jag väntade. Med bävan. Det hade jag inte behövt gjort. Bävat alltså. Han hade tatuerat sig. På ena underarmen. En text. Morsan. Stod det. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Bättre betyg än så på sin föräldraroll kan man nog inte få. Tror jag. Jag blev väldigt glad. Undra vad myndige sonens mormor kommer säga?