fredag 29 juli 2011

Husvagn

Vi har haft husvagn. Haft. Maken gillade inte riktigt husvagnslivet. Inte lika mycket som jag. För mig var det semester, med riktigt stora bokstäver, att bo i vagnen. Vi hade vagnen uppställd över sommaren i en stad ganska nära oss. Lugna dagar. Utan krav. Man lagade mat. Ibland. Diskade. Ibland. Städade. På fem minuter. Semester med andra ord.

Bilden är lånad här

Campinglivet bjuder på många skratt. När de som provar på campinglivet för första gången kommer in på campingen. Det är då veteranerna radar upp sig. Bakom hörnet. Tillsammans. För att titta på skådespelet. När den ovane ska försöka backa in vagnen på plats. Med frugan ståendes helt fel. Där maken inte ser henne. Viftandes. När förtältet ska sättas upp. Av några som endast hört talas om tältets fördelar. Att man inte sätter upp tältet en gång hemma innan man ger sig i väg verkar vara mer regel än undantag.

Vi satt på en camping i Orsa för några år sedan. Det var vi och tre familjer till. Som campade intill varandra. Som tillsammans packade in campingen i den obligatoriska middagsröken var och varannan kväll. Middagen just den här kvällen var uppäten. Disken var på tork. Som vanligt var det nu glöden var som bäst. Vi satt i den vanliga klungan och pratade. När ekipaget kom. Ekipaget som personifierar de jag nämnt ovan. Maken satt bakom ratten. Frun bredvid. I baksätet trängdes tre barn. Tre otåliga barn. Nu skulle bara vagnen parkeras. På utvisad plats. Det var tydligen inte helt lätt. Maken ville inte backa. Hur jag kan veta det? Han åkte tre varv på campingen innan han fick vagnen rakt. Någorlunda rak. Sedan stängde han av bilen. Barnen kastade sig ur bilen. Sprang runt som ystra kalvar på grönbete. Ivriga att upptäcka den nya omgivningen. Föräldrarna var mer ivriga att få vagn och förtält på plats. Att förena dessa olika viljor var bara det ett jätteprojekt. Det slutade med att mamman bestämt satte ner den yngsta i vagnen med ett Pringles-rör i handen. De andra två fick moderns välsignelse att ta med sig vagnen med yngsta barnet i och gå en sväng runt campingen. Men med förmaningen "gå inte så långt".
Det allför bekanta rasslet av tältpinnar som dimper ner på marken hördes snart. Männen i vårt sällskap smög runt för att titta. Titta på vad som komma skulle. Skulle de få upp tältet rätt på första försöket? Jag kan säga att de fick dom inte. Alls. Den hemmagjorde ritningen vändes upp och ner flera varv samtidigt som mannen kliade sig i huvudet och frun kom med goda idéer. När de efter mycket om och men fått upp några pinnar skulle tältduken träs på. På avigan. Såg männen i vårt sällskap. Och skrattade. Hjärtligt och rått. Vi (tanterna) försökte få männen att gå dit och hjälpa till. Men icke. De började en vadslagning. Om hur lång tid det skulle ta innan de upptäckte misstaget. Om de överhuvudtaget skulle upptäcka det. Till slut gick jag dit. För att hjälpa. För att informera om hur tältduken skulle vara. Det var två svettiga och rejält stressade människor som mötte mig. De tackade för hjälpen och talade om att de lånat vagn och tält. Som för att förklara problemen de haft.
Vi åkte hem dagen efter. Hur det gick för familjen att plocka ihop? Inte en aning.

torsdag 28 juli 2011

På sidan av plan

Det blev en sväng till Nipyran. I gassande sol. Varmt med andra ord. Väldigt varmt. Men nu är det gjort.
När yngsta dottern är med går det inte att undvika en shoppingrunda. Kan inte förstå att hon alltid är utan det mesta. Är det inte örhängen så är det tajts eller linnen eller strumpor eller hårspännen eller pennor eller.... Ja, du förstår. Viktiga saker helt enkelt.
Med en plastpåse innehållandes det mest "nödvändiga" styrde vi näsorna mot parken. Där schäfervalpar från Försvarsmakten visades upp. Valpar som behöver fodervärdar. Och dom är sååå söta. Eller som yngsta dottern sa "titta mamma vad gulliga dom är", "jättegulliga ju".


Men jag fick syn på något annat. Något som fångade min uppmärksamhet. Som fick mig att gnugga korpgluggarna lite extra. Såg jag verkligen rätt? Eller hade solstinget slagit till med full kraft?


Jodå. Jag såg rätt. Eller rätt och rätt. Jag såg en kalv. I koppel. Bredvid en kvinna och hennes barnvagn. Den var söt. Väldigt söt. Men malplacerad. Kan man säga.

När yngsta dottern sett sig mätt på valparna suckades det högt. Över att hon var några centimetrar för kort. För att åka jätteboll.


Men vem vill åka runt i en sån? Och bli hysteriskt yr i huvudet. Och kanske illamående. Och kanske värst av allt. Att kräkas. I en boll. Som snurrar. Kan det bli mycket värre? Så. Jag tyckte inte det minsta synd om tösen. Inte alls faktiskt.

Sen var det dags för lite uppvisning. Av sånt som Äsch kan. Nu pratar jag inte om förmågan att yla öronen av folk när telefonen ringer. Nej. Den förmågan är hon nog ganska ensam om. Jag pratar inte heller om förmågan att på en bråkdel av en sekund försvinna ur synhåll så fort en katt visar sig. Nej. Jag pratar om förmågor som ligger i dvala. Förmågor som gått på semester. Men som finns där. Förmågor som kräver lite utrustning.


Nu börjar du förstå va?!


Äsch hämtar också saker. Utan kommando. Pulkor, pet-flaskor, hinkar och lite annat smått och mindre gott.


Jodå. Hon kan det där också. Det vet jag. Hur jag kan veta det? Vi kan säga så här. Mot bättre vetande sprang jag ifrån henne första veckan vi hade henne. För att testa inkallning. Tänkte jag. Då fick jag veta att hon kan sånt där. Hon gjorde rätt dessutom. Helt enligt regelboken. När jag stannade och stod still släppte hon min arm.


Det är lika fascinerande varje gång. Att se en vältränad hund "in action". Yngsta dottern blev mäkta imponerad när jag och ena tonårsdottern sa att Äsch också kan det där. På riktigt.

Vi hade en bra dag i den lilla staden ganska nära oss. Så bra att ena tonårsdottern nu bär på en hemlighet. En hemlighet om när körkortsprovet ska göras. Spännande och efterlängtat!


Nu är det nära. Att semestern är slut. Att vardagen tar vid. Med rutiner och måsten. Med ordning och reda. Eller vad man nu ska kalla det för att det ska kännas bättre att ställa klockan.

tisdag 26 juli 2011

Utflyktsdag

Enligt väderprognosen skulle det regna. Till och från. Av den anledningen bestämde vi att en tripp till Härnösand och Technichus skulle göras i dag. Till yngsta dotterns stora glädje. Vi klev alltså upp i hyfsad tid och packade oss iväg.

En timme senare var vi på plats. På Technichus får man inga vanliga tråkiga entrébiljetter inte. Nej då. Där får man ett käckt klistermärke. Som ska placeras på tröjan. Väl synligt.


Vi klättrade, spelade, experimenterade, lekte, klädde ut oss, studsade, tittade, och roade oss i drygt två timmar.
En och annan abborre såg vi. I ett akvarium!


Lite insekter hann vi också se. Fastnaglade med hjälp av nålar. De är fasligt mycket lättare att fota då.


Sen var vi slut. Tokslut. Av värmen. I Härnösand regnade det inte. Alls. Solen sken från en klarblå himmel.


Lunch ute i det fria var ett måste. Vid en snabbmatskedja. Gissa vilken?


Vi hann bara börja äta. Tog första tuggan. Sen kom det. "Oj, oj, inte bra. Inte bra alls!". Yngsta dottern tappade sin dressingburk. Under bordet. Där vi hade våra fötter.


Närmast av alla var andra tonårsdotterns foppatoffel. Man kan säga att den blev lite kletig. Men bara lite.

Eftersom vi var i en "vattenstad" kändes det naturligt att ta en promenad längs kajkanten. För att söka vackra saker. Drömmar.


Och nog hittade vi en dröm. För de som tycker om att vara ute till havs. Jag är mest en landkrabba. Som blir sjösjuk bara av att stå på en brygga som inte är pålad.


Man kan säga att den som kastade det där ankaret träffade lite fel. Lite.


Det finns mycket fint i närheten av vatten. En rostig kätting. Ful i sig. Men med lite blått vatten och solsken. Vilken skönhet. Vad har den varit med om? Hur många båtar har den hållit kvar. Vart är den svagaste länken?

I morgon bär det av till Nipyran. Även det något som står med på yngsta dotterns saker-att-göra-i-sommar-lista. Hoppas vädrets makter är med oss även då. 

söndag 24 juli 2011

Söndag.

Vad är det med söndagar? Varför tycker jag nästan alltid att just söndagar är tråkiga dagar? Oavsett om jag är ledig eller inte dagen efter. Just den här söndagen är ändå ursäktad. För att den känns tråkig. Det ofattbara som hänt i Norge ligger som ett svart sjok över allt. Det går liksom inte att ta in riktigt. Trots all information och alla hemska bilder man får via tv, facebook, tidningar eller twitter. Kanske vill man inte ta in det stora mörka. Kanske orkar man inte. Man vill inte att världen ska vara så hemsk. Så kall. Så ond. Samtidigt förstår jag ju att det hänt. Det gör jag.

Christina Adielsson
Jag tog med mig kameran och gick ut. För att hämta luft. Se något vackert. Höra vinden i träden. Tänka på något annat. En stund. För jag har den förmånen. Att kunna gå undan. För jag lever inte mitt i den mardröm media kablar ut.


Höstens frukter växer. Tur det har regnat i ett dygn. Så äppelträdet får lite vatten.


Botanisk som jag inte är så har jag ingen aning om vad det här är för blomma. Men den var fin. Tyckte jag.


Det är någonting visst med stubbar. De som stått ute i ur och skur. Oskyddade. De är så vackra. Så naturliga.


Till veckan väntar en och annan utflykt. Vi behöver något roligt att se fram mot. Helt klart.

fredag 22 juli 2011

Blandat och klart

Om det säger "PANG" i ett fönster finns det några olika alternativ det kan bero på. En alltför kickglad men ack så illa prickskytt har skjutit en fotboll genom rutan. En ung liten tjej har tappat sin hjälm rakt in i fönstret. Två komplett galna ungdomar har haft flaskkrig med en inte allt för intelligent hund så flaskan hamnat på fönstret. Eller så har en trast helt enkelt kraschlandat på fönstret. Vad verkar mest troligt? I min familj alltså. Trots att jag har det rätta svaret skulle jag nog svarat "något av de tre första alternativen". Men...


....rätt svar var en kraschad trast. Man kan säga att den tvärdog. Utan plågor. Man kan också säga att fönstret höll. Glädjande nog. Det gjorde inte rutan som myndige sonen sköt en fotboll på.

Den ena dagen är den andra lik här. Just ingenting händer. Så att blogga nu är inte lätt. Alls. Det får bli några fina bilder i stället. Som kollegan så klokt och sant sa "det börjar mer och mer bli en bildblogg". Men vad gör väl det?


Det finns så många fina saker i vår natur och runt oss. Det handlar bara om att öppna ögonen och titta.


Eller att gå ut i precis rätt minut. Så man inte missar en dramatisk kvällshimmel.

torsdag 21 juli 2011

Längtan

Vissa gör allt dom kan för att njuta av sommaren. Så länge det bara går. Andra gör allt dom kan för att bara fördriva tiden. Tills det blir vinter igen.

onsdag 20 juli 2011

Ingen kan göra allt men alla kan göra något


Jag har funderat. Jag har tänkt. Jag har vägt för och emot. Nu har jag bestämt mig. För att sätta ut en länk här. En länk till en insamling. En insamling i min väns sons namn. En insamling till Barncancerfonden. Grabben tycker det är dags att dela med sig. Att ge till andra. Alltså delar jag med mig. Av länken. Så. Här är den. Sprid gärna länken vidare.
Är du nyfiken på vem grabben är? Vill du läsa mer? Om en ung grabb med ett enormt stort hjärta. Läs här.

Så där ja!

Ena tonårsdottern föll för mina böner. Ett provisoriskt växthus skulle skapas. I dag. För ett lyckat resultat behövs vissa ingredienser.

En "stadig" grund.


Lite blå plast.


Brädor. Av varierad längd och bredd. Jag menar. Vem är noga av sig?


Hämtade med fyrhjuling. För det är mycket roligare så.

Hammare. Skruvdragaren är med maken. Spik. Av olika storlek. Till och med en och annan dyckert (hur sjutton stavas det?) fick vara med. Tumstock. Penna. Och sågen.

Visserligen sist men. Helt klart den viktigaste ingrediensen.


Två galna tonårsdöttrar. Med glimten i ögat.

Efter lite mätning och streckdragning var det dags. För sågning. Alltid lika roligt. Eller hur det nu var.


Ena tonårsdottern hamrade och spikade. Spikade och hamrade. Minst tusen spikar slog hon i.


Sen tog hon en välbehövlig paus.


För att inta dryck. Väl kyld dryck. Det blir tydligen varmt när man spikar. Det blir det inte när man fotar.

Om det nu sitter någon och funderar vart den blå plasten kommer in i bilden kan jag säga. NU!


Det är nu dyckerten (det var det där med stavningen) får rycka in. Eftersom även häftpistolen har en dag med maken.

Hur det blev? Alldeles strålande! Skulle bli mäkta förvånad om det inte drar ihop sig till skörd snart. Väldigt snart.


När kvällen kommer och det börjar bli lite svalare ute. Då.

Då ställer jag mig på tå. Håller tungan rätt i munnen, mumlar, muttrar, svär och pillrar ner framsidan av den blå plasten. Och vips har plantorna paketerats in.

Blommor både här och där

Tonårsdöttrarna har börjat "pimpa" bilen. Inte min alltså. Deras. För den som missat varför de delar på en bil kommer förklaringen. Maken lovade samtliga barn i den här familjen var sin bil den dagen respektive unge tog sitt körkort. Galning, tänkte jag. Han tyckte nog i det ögonblicket att det var minst 100 år tills det skulle hända. Men. Har man med barn att göra går tiden fort. Väldigt fort. Även i den här familjen. Myndige sonen har än i dag inte tagit något körkort så.... Men tonårsdöttrarna. De har bara haft bil och körkort för ögonen sedan de började närma sig 16 år.
Plötsligt var dagen där. Dagen när en av ungarna kom hem och var med körkort. Maken började känna av sitt löfte om en bil. En bil som lite snabbt skulle bli två. Inom samma år. Förmodligen inom ett halvår. Jag ojade mig. Som vanligt. Om varför han var tvungen att lova något sådant. Fattade han inte att den dagen skulle komma? Han letade bilar med ljus och lykta. Hela vintern. Att hitta två "rätta" bilar var inte lätt. Det slutade med att tonårsdöttrarna fick välja. Två lite sämre bilar och alltså var sin bil. Eller en lite bättre att dela på. Naturligtvis valde de en lite bättre. Förmodligen med en tanke i bakhuvudet. Man kan alltid låna morsans bil.
Åter till "pimpandet". En bilklädsel inhandlades i dag.


Som alla säkert vet har bilklädslar en förmåga att rymma. Bäst vad det är sticker de liksom bara. Ut genom bildörren och sedan är de borta. Spårlöst. Det är i alla fall vad tonårsdöttrarna tycks tro.


Men den här klädseln sticker ingenstans. Någonsin.

Jag har också ägnat mig åt lite "pimpning". Av bordet på altan.


Trots makens protester köpte jag en vaxduk. Har för länge sedan tröttnat på alla kletiga textildukar som kräver tvättning efter nästan varje måltid. Det blev faktiskt riktigt somrigt. Så här i slutet av juli.

Mina odlingar lever. Det är massor av små tomatembryon på gång. Till och med melonen lever. Och blommar.


Men jag misstänker att de behöver komma in. I värmen. För att det ska bli färdiga frukter. Så. I morgon har ena tonårsdottern lite arbete framför sig. Hon ska bygga ett högst provisoriskt växthus. Sen tror jag hon ska få bygga ett riktigt åt mig till nästa sommar. Det vore något det. Att pyssla med i vinter. Som examensarbete menar jag.

måndag 18 juli 2011

Lite skit i hörnen.

Om man tycker det var länge sedan man städade och det börjar se ut så här:


Är det länge sedan då?
Skämt och sido. Det är ute på altanen det vävs. Inte inne. Inne har vi inte så stora spindlar. Inte vad jag vet.

Det är lite fascinerande att se när de väver. Snacka om tålamod. Runt, runt och runt igen. För att fånga en fluga eller två.   

torsdag 14 juli 2011

Färgbyte....

....och då är det inte ena tonårsdottern som ligger bakom bytet.


Nej då. Det är moder natur som fixar och trixar. När man minst anar det. Plantan fick jag av morbror. Hans frukter är betydligt större. Och gröna. Som mina. Trodde jag alltså. Men nu börjar de bli röda. En grön skymtar i bakgrunden. Men den blir nog också röd. Kan man tro. Eller är det så att det är en kameleontplanta? Finns det sådana ens?  

Besök

Vi har haft besök. Av bror med två av sina tre barn. Yngsta dottern levde i ett dygn i någon sorts låtsasvärld. Där hon faktiskt hade en lillasyster. Som hon kånkade runt på. Som hon lekte med. Som hon bytte blöja på. Som hon skrattade ikapp med. Tanken var att hon skulle ha roligt tillsammans med brors äldsta son. Min tanke alltså. Men. Det blev inte riktigt så. Alls. Men brors äldsta son klagade inte. Han var nog bara nöjd att slippa lillasyrran en stund.


Hon har fått mina och brorsans lockar. Ja, alltså inte bokstavligen. Vi har våra kvar. Men hon är lockig i håret. Väldigt lockig. Som en docka.


En stund på studsmattan var allt vi fick. Tillsammans med lilla fröken. Resen av tiden tog yngsta dottern. Men å andra sidan fick jag och bror tid tillsammans. Tid att prata. Att bara vara.

Nu målas det på altan. Ena tonårsdottern tar sitt sommarjobb på fullaste allvar. Men vart ska jag vara? Där solen är står fullt med bord, stolar, grill och annat som kan vara bra att ha. Jodå. Bra att ha saker finns även där.  

tisdag 12 juli 2011

Se upp!

Vad jag gjort de senaste dagarna? Tittat upp. På alla moln som passerat.


Tur det. Annars hade jag missat hjärtat som flög förbi. Undra vem som skickade det?