Husvagn

Vi har haft husvagn. Haft. Maken gillade inte riktigt husvagnslivet. Inte lika mycket som jag. För mig var det semester, med riktigt stora bokstäver, att bo i vagnen. Vi hade vagnen uppställd över sommaren i en stad ganska nära oss. Lugna dagar. Utan krav. Man lagade mat. Ibland. Diskade. Ibland. Städade. På fem minuter. Semester med andra ord.

Bilden är lånad här

Campinglivet bjuder på många skratt. När de som provar på campinglivet för första gången kommer in på campingen. Det är då veteranerna radar upp sig. Bakom hörnet. Tillsammans. För att titta på skådespelet. När den ovane ska försöka backa in vagnen på plats. Med frugan ståendes helt fel. Där maken inte ser henne. Viftandes. När förtältet ska sättas upp. Av några som endast hört talas om tältets fördelar. Att man inte sätter upp tältet en gång hemma innan man ger sig i väg verkar vara mer regel än undantag.

Vi satt på en camping i Orsa för några år sedan. Det var vi och tre familjer till. Som campade intill varandra. Som tillsammans packade in campingen i den obligatoriska middagsröken var och varannan kväll. Middagen just den här kvällen var uppäten. Disken var på tork. Som vanligt var det nu glöden var som bäst. Vi satt i den vanliga klungan och pratade. När ekipaget kom. Ekipaget som personifierar de jag nämnt ovan. Maken satt bakom ratten. Frun bredvid. I baksätet trängdes tre barn. Tre otåliga barn. Nu skulle bara vagnen parkeras. På utvisad plats. Det var tydligen inte helt lätt. Maken ville inte backa. Hur jag kan veta det? Han åkte tre varv på campingen innan han fick vagnen rakt. Någorlunda rak. Sedan stängde han av bilen. Barnen kastade sig ur bilen. Sprang runt som ystra kalvar på grönbete. Ivriga att upptäcka den nya omgivningen. Föräldrarna var mer ivriga att få vagn och förtält på plats. Att förena dessa olika viljor var bara det ett jätteprojekt. Det slutade med att mamman bestämt satte ner den yngsta i vagnen med ett Pringles-rör i handen. De andra två fick moderns välsignelse att ta med sig vagnen med yngsta barnet i och gå en sväng runt campingen. Men med förmaningen "gå inte så långt".
Det allför bekanta rasslet av tältpinnar som dimper ner på marken hördes snart. Männen i vårt sällskap smög runt för att titta. Titta på vad som komma skulle. Skulle de få upp tältet rätt på första försöket? Jag kan säga att de fick dom inte. Alls. Den hemmagjorde ritningen vändes upp och ner flera varv samtidigt som mannen kliade sig i huvudet och frun kom med goda idéer. När de efter mycket om och men fått upp några pinnar skulle tältduken träs på. På avigan. Såg männen i vårt sällskap. Och skrattade. Hjärtligt och rått. Vi (tanterna) försökte få männen att gå dit och hjälpa till. Men icke. De började en vadslagning. Om hur lång tid det skulle ta innan de upptäckte misstaget. Om de överhuvudtaget skulle upptäcka det. Till slut gick jag dit. För att hjälpa. För att informera om hur tältduken skulle vara. Det var två svettiga och rejält stressade människor som mötte mig. De tackade för hjälpen och talade om att de lånat vagn och tält. Som för att förklara problemen de haft.
Vi åkte hem dagen efter. Hur det gick för familjen att plocka ihop? Inte en aning.