Kan själv, med lite hjälp.

Jag får ofta höra fraser som "men kan dom göra någonting?" och "vad gör ni på dagarna, jag menar dom kan väl inte göra mycket?" Tyvärr får jag även höra hur man ifrågasätter livskvalitén hos våra elever. Som om jag kan avgöra vad som är livskvalité för en annan människa. Jag har valt att bo på landet. En inbiten stadsbo ser förmodligen lika liten livskvalité i det händelselösa lantlivet som jag ser i det stressade stadslivet. Men inte dömer jag stadsbons livsstil. Jag förstår att vi alla är olika och ser olika på lika saker.
Våra elever som "inte kan göra någonting" bakade muffins i dag. På varje individs villkor.

Kan man inte hålla en elvisp kan man starta den och hålla den igång. Med ett enkelt hjälpmedel. Och lite hjälp att placera handen rätt.

Smart va! Och folk säger att dessa elever inte kan göra något. Det är bara vi i omgivningen som sätter gränser. Det är bara vi som säger "det går inte".

Efter bakning behöver små händer vila. Så de orkar med lite mer.



Som att spela keyboard till exempel. Borde använt videokameran så ni fått höra att eleven faktiskt spelar. Visserligen inte für elise men det spelades. Jag kan hålla i en elvisp. Jag kan gå. Jag kan äta själv. Men spela für elise kan jag inte. Jag kan inte bygga ett flygplan. Jag kan inte gå på lina. Jag kan inte räkna ut komplicerade ekvationer. I ärlighetens namn kan jag nog inte räkna ut några ekvationer. Har mitt liv sämre kvalité då? För att jag inte kan allt. 

Nästa gång du ser en människa i rullstol. Titta då med andra ögon. Titta vad människan kan.