Fobiträning

I dag var jag med ena tonårsdottern på röntgen. Jodå, det tar slut på alla dessa läkarbesök, operationer, och andra undersökningar. Någon gång. Bara inte just nu. Mer kommer vid ett senare tillfälle. Hälsocentralen vi var på ligger ganska centralt i den lite större byn. När vi var klar rattade jag bilen ut från parkeringen och nästan ut på vägen. Tittade vänster, tittade höger..... Vad i hela fridens dagar?? Tittade vänster igen. Jopp. En älg! En skenande älg. "Kör dit!" sa tonårsdottern. Eftersom jag är en snäll mor styrde jag bilen mot älgen. Tänkte väl att min fobi behövde sig en liten omruskning. Återigen, hur tänkte jag där?

Älgens beteende var inte direkt logiskt. Den irrade hit och dit i full trav. Längs med vägen. Jag körde bilen. Eller, jag styrde och gled fram. Med vitt uppspärrade ögon och bultande hjärta. Helt plötslig bestämmer sig fru Älg för att korsa vägen. Framför bilen alltså! Framför bilen som jag sitter i. Jag vet inte hur jag ska köra/glida för att inte komma för nära. Samtidigt sitter ena tonårsdottern beredd med kameran. Helnöjd! Där någonstans bestämde jag mig för att jag också skulle knäppa ett kort. Ett kort där fru Älg skenade över vägen. 

Visst blev det bra!? Ser du fru Älg? Hon finns där. Jag lovar. Jag fipplade lite väl mycket med linsskyddet. Det är väldigt svårt att få till finmotoriken när fingrarna skakar.

Ena tonårsdottern lyckades bättre. Mycket bättre. Eller helt bra blev det ju inte. Det blev inte ett kort där fru Älg skenar över vägen. Mer ett kort där fru Älg ser ut att leka fru Vägren.   



Men hon var nära. Alldeles för nära för min smak.

Innan hon försvann bakom ett bostadsområde skenade hon över en gångväg. En gångväg där det gick en dam med stavar. Döm om min förvåning när damen inte med en min visade att hon sett fru Älg. Hon slog inte ens av på takten. Trots att älgen skenade över gångvägen endast 30 meter framför henne! Som om det alltid sprang älgar där. Som om det inte var det minsta konstigt. 

När fru Älg var utom synhåll var det dags att vända bilen. Där och då tappade jag mina ben. Eller inte tappade i ordets bemärkelse. Tappade mer kontrollen över dom. Benen skakade som asplöv i höststorm. Hjärtat? Det höll på att hoppa ur kroppen. Men jag gjorde det. Jag styrde bilen mot en älg. Jag fortsatte köra. Visserligen skitsakta men jag fortsatte framåt. Så det så!