Jopp!

Det blommar i dag. Jag hade alltså rätt. För en gångs skull.

Dagen till ära skulle man kunna säga. Passar så bra. Bubblan och Bubbelhållaren kommer på besök. Middagsbesök dessutom. På en tisdag. Jag ska bara jobba lite först. Och stänga ytterligare ett kapitel i vårt liv. Fritidskapitlet. Yngsta dottern går sin sista dag där. Hon är stor nu. Hon kan gå hem själv efter skolan. Och vara hemma. Utan sällskap. Tänka sig. Lyxbäbisen har blivit en halvväxting. Men värt att notera är att varken jag eller maken har åldrats. Det minsta. Vi är otroligt välbevarade. Maken och jag.

Livets dryck

Det här är en farlig dryck! Det är en dryck som kan få en att göra det mesta. Fast man varken har planerat att göra det eller vill göra det.

Jag gick till kylskåpet på förmiddagen. Törstig. Utan minsta obehagskänsla. Utan att ana vad som komma skulle. Naturligtvis. Tänkte ta mig ett glas cola. Bara så där. Liksom. Då såg jag köttet jag tog fram ur frysen i går. Alltså tog jag fram det för att förbereda dagens middag. Medan jag kom ihåg det. Typ. När jag lägger köttet på köksbänken ser jag strykjärnet från gårdagens gardinbyte. Tänker naturligtvis att det är lika bra att ställa undan det. Medan jag kommer ihåg det. I tvättstugan ser jag "hålet" efter kylväskorna. Lika bra jag ställer tillbaka kylväskorna nu. Medan jag kommer ihåg det. När jag ställt undan kylväskorna ser jag den överfulla tvättkorgen. Lika bra jag kör igång en maskin tvätt. Medan jag kommer ihåg det.
Till slut landar jag i köket. Igen. Skär, bryner och fixar med middagsförberedelserna. Medan jag kommer ihåg det. Känner att jag är lite törstig. Då inser jag vad som skett. Vad denna törst efter cola kan ställa till med. Som sagt. Det är en farlig dryck.

Blåningar och äppelträd

Foten har varit på skrivning. Om det tyckte foten inte. Alls. Det syns. Kan man säga.

Jag kan tillägga att blåmärket visar på dotterns goda förmåga att lyssna. Inte på omkringsläpandet av foten. Hur? Har man foten i högläge flyttar sig blåmärket nedåt. Det "rinner" ner. Från vart? Operationsområdet. Det vid lilltån. Hur det ser ut nedanför stortån går inte riktigt att se. Än. Det handbollsstora bandaget är lite i vägen. Kan man säga.
Herr Doktor ringde i dag för att höra hur det var med ena tonårsdottern. När han hörde att allt var bra blev han lite förvånad. Han hade trott att hon skulle ha väldigt ont tydligen. Men som sagt. Hon har gjort precis som hon blev tillsagd att göra. Och det verkar löna sig. Omgående.
Till ena tonårsdotterns stora glädje behöver hon inte åka till distriktssköterskan för att ta bort stygnen. Jag fick tillstånd av herr Doktor att göra det. Tralallala. Den som känner mig vet hur glad det gör mig. Att få fixigrejsa lite. Och pillidutta.

Nu blommar det nästan. I morgon. Då. Då blommar det. Tror jag.

Hur det går med planteringen? Jo tack. Så där. Bar ut ett lik till i dag. Men bara ett. Resten växer faktiskt. Än. Och jag gör vad jag kan för att para chiliblommorna. Så det kan bli småchilisar. Så småningom.

Oskriven skrivning

Jag var lite kaxig när jag skrev att jag bara skulle arbeta en dag den här veckan. Jag borde veta bättre. Än att skriva så. Alltså. Det borde jag. Men inte då. Jag skrev så. Mot bättre vetande kanske. För naturligtvis blev det inte så. Jag skulle arbeta tre dagar. Jag tog på mig det. För jag har så svårt att säga nej. För att jag ställer upp när jag kan. Men jag fick avsäga mig en av dagarna. Nästan lika fort. Hur jag klarade av det? Jo, det gick ganska bra. Det var med en fullgod anledning. Ena tonårsdottern. Hon som har foten i ett paket. Hon känner ansvar. Vet inte vem som lärt henne det men bra är det. Hon har en skrivning oskriven. Som ska skrivas i dag. Hon vill skriva den. Fast hon är sjukskriven. Fast hon har ont i foten. Fast hon med gott samvete kan ligga på soffan med foten i luften. Och bara äta praliner. Och då är det så här. Vill hon göra ett prov så ska hon naturligtvis göra det. Jaha, kan man tänka. Vad har jag med det att göra? Varför kan inte jag jobba då? Enkelt. Busenkelt. Den inpaketerade foten vill inte bli omkringsläpad på buss. Den vill inte släpas runt överhuvudtaget. Men om den körs med bil från en dörr till en annan klagar den inte så mycket. Bara lite. Så lite att ena tonårsdottern tycker det känns ok att åka till skolan. För att skriva en skrivning. Bara det. Bara det faktum att hon vill skriva provet räcker som fullgod ursäkt för mig att inte jobba i dag. Så det så.

Nu är det bara en kvar

Första foten är paketerad och klar.

Inte för att det gick fort. För det gjorde det inte. Alls. Det var väntan här och väntan där. Och lite väntan där emellan. När jag kom tillbaka till sjukhuset efter en och en halv timmes väntan hade hon precis åkt in på operation. Så det blev till att vänta några timmar till. Men som sagt. Nu är det klart. För den här gången. Nästa fredag gör jag om detta. Inte för att jag tyckte att det var den perfekta fredagsunderhållningen. För det var det ju inte. Nej. Utan för att ena tonårsdottern har en tvillingsyster med samma problem. Så. Nästa fredag har vi en till fot i paket. Men jag ska inte klaga. Det är inte jag som har foten i bandage. Det är inte jag som har skruvar och andra konstiga saker i foten. Jag behöver bara stå ut med att ha barn på operation. Nedsövda. Jag behöver bara vänta. Igen.

Hela dagen har jag väntat på att få passera denna dörr. Strax efter fyra på eftermiddagen fick jag gå. Nästan sex timmar senare. Sysselsättningsproblem? Jag? Inte ett dugg.

Jag ger er en blomma eller två som avslutning i dag. Vad det är? Inte en aning. Tyckte den var fin bara. Trevlig helg!

Virus är inte bra

Kobajs innehåller virus. Så måste det vara. Helt klart. Efter förra inlägget, som handlade om just kobajs, brakade datorn ihop. Totalt. Efter flera timmars mekande blir den bara sämre och sämre. Nu ska den få åka på spa. Bara spaledaren kommer hem. Men nu när jag skriver om detta slår det mig. Kanske är det samma skit som mina odlingar har drabbats av. Så kossorna är helt oskyldiga. Kanske. Det betyder att datorn kommer dö. Snart. Väldigt snart. Om jag inte har fått bukt på plantdöden. Då blir den på sin höjd lite snorig. Och trött. Bäst den får vila. Orörd. I väntan på. Liksom.

Jag åker till en stad inte helt nära oss i dag. Så där bara tvärt. Fick en operationstid åt ena tonårsdottern.Så kan det gå när det står prio 1 och kort varsel på operationsremissen. Som skrevs förra veckan. Blev uppringda i går. Så nog gick det fort. Ena tonårsdottern är lite nervös. Kan man säga. Utan att överdriva. Jag är också nervös. Men det pratar vi inte högt om. Alls. Det kan vi ta efteråt. När allt är klart. Jag har varit lyckligt förskonad från den här upplevelsen. Som förälder. Tills nu. Nu ska jag vara med om detta. I dag och nästa fredag. Nästa fredag är det den andra tonårsdotterns tur. Att operera sig. Hon som klarade uppkörningen i går. Som har körkort nu. Just hon ska opereras nästa vecka.  

Varning!

Är du av den känsligare sorten? Den som inte tycker om svordomar? Då bör du hoppa över nästa stycke. Tycker jag. Det kommer bli många fula ord. Väldigt många. Lovar jag. Så. Skrolla ner du. Typ. Nu.

Förbannade jävla helvetes skit kissochbajslastbil!! Hur jävla dum får man vara?? Ja, alltså inte lastbilen. Chauffören! Idiot. Piss, pest och senapssmör! Satans korkade pajas! Korkskalle. Må hundra loppor hemsöka ditt anus. Må dom ha många släktingar som hälsar på. Kanske en och annan farbror och några kusiner som flyttar in. Må dom göra det. Sedan hoppas jag att all sköns fiskmåsar bajsar i ditt hår. Ofta. Och mycket! Varför jag är så arg? Jo. Det ska jag tala om. Jag var på väg hem. Efter en shoppingtur med yngsta dottern i en stad inte helt nära oss. Bara det. Bara det kan få vem som helst att bli lättretlig. Absolut. Men den här gången hade vi det bara trevligt. Väldigt trevligt. Så naturligtvis måste den största idiot som gått i ett par skor ge sig ut på vägen. Framför mig! För inte skulle jag väl få komma hem glad. Inte en chans. Tydligen. Vad idioten gjorde som retade mig så? Han spred kiss och bajs över hela vägen!!!! Hela vägen. Full av en kiss och bajssörja. Som jag var tvungen att köra rakt igenom. Hur bilen luktar nu? Förjävligt illa. Typ kräkilla. Andra tonårsdottern spolade av bilen undertill. Hon spydde nästan. När jag klev ur bilen var det min tur. Att få besök av magen. I halsgropen. Bilen och gården luktar skitilla nu. Jävulskt illa! Så illa att jag måste ta ledigt en timme i morgonbitti. Så jag får åka och tvätta bilen. Jag måste. Det går inte att gå i närheten av den. Inte utan att spy. Hade jag vetat då det jag vet nu hade jag stannat och skällt ut idioten. Krävt honom på ersättning. Och biltvätt. Omgående. Men jag vet vart bonden som rår om kissochbajsgeggan håller till. Det vet jag.

Nu kan känsliga läsare börja läsa igen.

Vi, jag och yngsta dottern, gjorde en snabbtitt hos mor och en snabbtitt hos morbror. Det var roligt. Att träffa dom. Det var det. Men. Att se deras odlingar. Att se hur de lyckats var inte nödvändigtvis lika roligt. Alls. Att inse att om min tomatplanta fortsatt växa hade den kanske sett likadan ut. Kanske.

Som om inte det räckte. Nej då. Vi vrider om kniven lite till. Lite. Med den andra plantan jag fick. Som var en chili eller paprikaplanta. Min lever. Det gör den. Den blommar. Det gör den. Men blommorna vissnar och ramlar bort. Det gör dom inte på morbrors planta. Nej då.

Där växer det frukter. Minsann. Så gissa hur nöjd jag blev när jag såg detta. Bara gissa.

Skitnöjd kan jag säga. Skitnöjd!

Mor hade plockat blommor. Sommarblommor. Luktahurgottsomhelstblommor.

Och små blå blommor. Sådana man inte glömmer.

Tur det. Att hon hade plockat lite blommor. Så jag fick bli på lite bättre humör. Innan jag blev på så dåligt humör att det inte var sant. Fast det var det ju. Sant alltså. Att jag blev på dåligt humör.                           

Jag gjorde det.

Jag kröp till korset. I just det här fallet är korset trädgårdsbutiken. Heter det verkligen så? Trädgårdsbutiken. Eller heter det bara trädgården? Eller heter det något helt annat? Strunt samma. Jag åkte dit. Och köpte två gurkplantor. Så nu får vi se. Om det blir några gurkor menar jag. Jag hade nog kunnat ha gurkor nu. Om de första fröna hade tagit sig. Nu gjorde de inte det. Inte de andra heller. Eller de tredje för den delen. De fjärde pratar vi inte om. Inte de femte heller. Man ska inte titta i backspegeln i onödan. Nu tittar jag framåt. Kanske sneglar jag lite bakåt. Men bara för att jämföra. Lite. Ibland.

Lite skillnad är det. Men om de inte dör kan de säkert växa ikapp. Om inte annat kanske ge en gurka eller två. Men nu har jag i alla fall garderat upp det hela. Ökat mina chanser till skörd.

Tomatplantan min morbror förärade mig med pratar vi inte om. Det gör vi inte. Vi tittar på den som står i köksfönstret i stället.

Den som odlats på jobbet. Den tittar vi på. Och håller tummarna att den fortsätter växa. Så det blir skörd även där.
Tur man inte satsat på att bli växtodlare. Att bli självförsörjande. Då finge vi svälta. Tänk om jag i min odlariver fått för mig att anlägga ett potatisland. Allt slit för - ingenting. Det är svårt att åka till trädgården och köpa ett helt potatisland. Tror jag. Faktiskt omöjligt. Fast ingenting är omöjligt enligt Gunde. Men det kanske var på fortet det. Så var det nog.

Sex.......

......arbetsdagar kvar innan jag går på sommarlov. Inte för att jag räknar eller längtar. Inte alls. Tänkte att det kan vara bra att veta bara. För er. Så ni vet. Varför det blir tyst här. Om ett tag.

Bilden är lånad här

I fjol var det annat

Gjorde en snabbtitt bakåt i tiden. I fjol såg gurkorna ut så här den 24 maj.


I år ser de ut så här.

Löjligt. Larvigt. Fånigt. Korkat. Är det konstigt att jag misströstar? Inte ett dugg. Faktiskt. Blir det några gurkor i år? Kanske inte just här. Men säkert hemma hos någon annan. Men jag ska åka och köpa en planta. Bara för att.

För ett år sedan skrevs en remiss för att ena tonårsdottern skulle få operera bort sitt födelsemärke. Jag skrev om min förhoppning. Förhoppningen om att det skulle vara en skicklig kirurg. Som bara lämnade ett litet ärr. Det blev inte riktigt så. Eller ärret i sig är ganska litet. Det är "hundöronen" som är problemet. Och hur det slutar vet vi inte än. Tidigast i höst vet vi. Men vad är det man säger? Inget är som väntans tider. Eller?
Det skrevs en annan remiss också. Gällande hennes fot. Knölen på fotens vara eller inte vara skulle beslutas. Det beslutades att den skulle vara kvar. Men det beslutet står inte kvar. Knölen ska ju som bekant opereras bort. Snart. Landstinget hade inte många rätt i fjol när det kom till ena tonårsdottern. Kan man kanske summera det hela.

I år är det nog precis som vanligt den här tiden. Man längtar. Till sommar och ledighet. Till äppelblom

och syrendoft.

Och inte minst till värmen. Den verkar sitta hårt inne i år. Den globala uppvärmningen till trots.

Kraftmätningar på olika sätt

Metmasken har res sig upp. Magsmärtorna är över. Dom hemska. Dom som fick yngsta dottern att gå dubbelvikt. Dom är borta. Nu är allt som vanligt igen. Tack och lov!

Jag och tonårsdöttrarna åkte en sväng. För att titta. Prata. Umgås. Vi hittade ett gäng fåglar som inte bara pratade. Tror bestämd de mätte krafterna. Alla fem.

Fascinerande med dessa vita "bollrumpor". För att inte tala om de röda ögonbrynen. Eller vad man nu kallar dom. Man känner sig utvald på något sätt. När man får bevittna sådant.

Än mer utvald känner jag mig som får bo så vackert. Och att jag faktiskt har vett att uppskatta det. Nästan varje dag. Om vädret är fint. Annars vetesjutton om jag tycker vi bor så fantastiskt. När det regnar på tvären. Eller när det är 30 grader kallt. I flera dagar. Då uppskattar jag nog inte riktigt allt lika mycket. Alls. Men i dag. I dag uppskattar jag det. Fullt ut. Nästan. Om det inte var för alla dessa knott som envisas med att trivas här också. Och verkar ha en förkärlek för just mitt blod.

Så där ja. Då var det dags igen. För ett litet utbrott. Av en vulkan. På Island. Kan tänka mig att de flesta nyhetsuppläsare blev lite nervösa. Över om det skulle klara av att uttala vulkanens namn. Innan de visste. Att just den här vulkanen har ett löjligt lätt namn. Om man jämför. Och så klart ska vi göra det. Fjolårets vulkan hette Eyjafjallajökull. Årets heter Grimsvötn. Larvig. Enkelt. Namn alltså.

Jodå, jag lånade bilden här

Askmolnet som sprids är allt annat än larvigt. Det gnälls på Island och islänningarna. Som om de bestämmer över vulkanernas utbrott. Som om de gjorde detta för att jävlas. Med sig själva. Eftersom det är öborna själva som drabbas värst. Kanske är det så att vi borde rannsaka oss själva lite. Kanske är vi medbrottslingar. Vi och/eller våra förfäder. Kanske är det alla föroreningar som ligger bakom detta. Som gör att glaciären smälter och orsakar vulkanutbrott. Inte vet jag.  

Amerikanska nyhetsuppläsare kämpar och sliter

Att vara amerikan och försöka uttala Eyjafjallajökull är inte lätt. Det fick vi prov på ifjol.
För er som missade det. Eller har glömt hur roligt det lät. Här har ni chansen igen.

20 mil senare

Sommaren är här. Det är grönt. Väldigt grönt. Temperaturen är behaglig. Fast timmen börjar bli sen. Fåglarna sjunger. Benen är bar. Gräsklipparen går varm. Skolavslutningen närmar sig. Tjoho!!

Jag och tonårsdöttrarna har varit på 1-års kalas. Brorsans yngsta. 1 år. Jäklar vad fort tiden går. När man har roligt. Dom bor i en stad inte helt nära oss. Men inte i staden där sjukhuset vi hör till ligger. Nej. I en annan stad inte helt nära oss. Åt ett annat håll. Där det finns ett stort shoppingcentrum. Där var jag och tonårsdöttrarna också i dag. Och dit ska jag till veckan. Igen. Med yngsta dottern. Hon som ÄLSKAR att gå i affärer. Lyllo mig. INTE! 

När man åker till staden där sjukhuset ligger ser det ut så här:

Det är fint. Ännu finare är det när vädret är bra. När man åker till staden min bror med familj bor i ser det ut så här:

Inte fel. Alls. Väldigt vackert faktiskt. Norrland i ett nötskal. Höga berg och djupa dalar. Vyer där man kan se hur långt som helst. I en salig blandning.

Yngsta dottern var nog inte magsjuk. Tror jag. Det verkar mer vara något hon fått i sig. Inte en gång har hon kräkts. Sedan hon kom hem. Trots makaroner och korv. Men ont i magen har stackarn. Väldigt ont. Min "magsjuka" är i och med det inte över. Lite oroligt är det allt i magtrakten.   

Bilder, plantor och så lite spya

Tänk att man kan bli så glad av en bild. På en burk. Jag är inte speciellt mycket för retro. Eller vintage. Eller vad man nu kallar det. Det är jag inte. Men det finns vissa saker. Vissa saker som triggar igång någonting hos mig. Som den här bilden. På burken. Den fick mig att le.

Växande frön har fått mig att le. Förut. Nu är det knappt så jag reagerar. Det är mest en uppgiven reaktion. Lite grann "vi får väl se hur lång tid det tar innan de här också dör". 

Det växer, igen.

Från en dag till en annan ser man resultat.

Lika fort ser man resultat åt andra hållet. Jag hoppas verkligen jag slipper se detta igen. Verkligen. 

I dag är det söndag. Den har kunnat börja bättre. Dagen alltså. Klockan fem i morse blev jag väckt av telefonen. Eller jag blev inte väckt av telefonen. Jag blev väckt av hunden. Som ylade för att telefonen ringde. Äsch du vet. Hon som har lite konstiga saker för sig. Att yla när telefonen ringer är en sådan sak. Nåväl. Jag blev väckt. Tidigt. Väldigt tidigt. Och ombedd att hämta hem yngsta dottern. När telefonrösten sa att hon hade kräkts dog jag. Nej. Det gjorde jag ju inte. Men nästan. Jag och magsjukan går inte hand i hand kan man säga. Jag har problem med just den åkomman. Väldiga problem. Jag får psykisk magsjuka. Det är nog snäppet värre än den vanliga. Det tror jag. Jag mår illa. Väldigt illa. Slutar äta. Spritar. Allt! Hela tiden. Tar i saker med armbågarna. Prova öppna en liter mjölk med armbågarna. Det är svårt. Kan jag lova. Äter vitpepparkorn. Till frukost, lunch och middag. Suckar. Stönar. Tomsväljer. Tycker allmänt synd om mig själv. Om jag tycker synd om den som kräks? Faktiskt inte. Jag har fullt upp med mig själv. Jag mår ju illa!    

Början på slutet?

Stod ute på gården härom kvällen och kände en bekant doft. Drog in luft i näsan några gånger extra innan doftminnet vakande till liv. Hägg. Det luktade hägg. Så där lagom. Vad underbart det är med dessa årstider. När det växlar. När det nya tar fart.

Sommarängarna börjar ta fart. Börjar skifta i färg. Vackert. Glädjande. Tungt. Tungt att veta att detta är sista dagen. Sista dagen jorden finns. Enligt en äldre herre i alla fall. I kväll ska jorden gå under. Har han sagt. Harold Camping. Hur han vet det? Det är enkelt. Han har räknat ut det. Hör här bara. Man multiplicerar försoning med fullkomlighet, sedan multiplicerar man det med himlen, i kvadrat, så blir siffran 722 500. Just den siffran är antalet dagar det är sedan Jesus korsfästes. I dag. Och det är alltså liktydigt med jordens undergång. Säger Harold. Jag vet inte, jag läste det här. Om jag tror på det? Nja. Inte direkt då. Men för säkerhets skull ska jag gå ut och lukta på den kommande sommaren en extra gång. Bara för att. För att jag kan. Liksom.

En lång dag.

Det blev en lång dag. Ett tag trodde inte jag att den skulle ta slut. Någonsin. Dagen började med att jag fick hjärtat i halsgropen. Mina kollegor skrämde skiten ur mig. Kan man säga. Hur?

Jo, det är löjligt. Att bli rädd för en sådan. Jag vet. Men när den kommer rusandes över bordet. I fullt sken liksom. Bara så där. Då blir man rädd. Skiträdd. I alla fall jag.

Efter jobbet bar det iväg till en stad inte helt nära oss för ett besök på sjukhuset. I entrén pågår någon sorts ombyggnad. I stället för att ha en tråkig byggavstängningsvägg har de gjort så här.

Smart va!?

Självklart skrev ena tonårsdottern på väggen. Vad hon skrev? Ja det var inte riktigt vad de efterfrågade. "Jag är snäll".

Klockan 19.15 hade ena tonårsdottern tid. 19.15! Det ni. Inte undra på att dagen aldrig tog slut. Besöket resulterade i att ena tonårsdottern är uppsatt för operation. Hon också. Som en prio 1. Med kort varsel. Han är bra den där doktorn. Alla borde ha en egen. Inte nog med det. När han tittade på orsaken till att vi var där såg han en annan sak. Ett annat problem. Smart som just den här doktorn är tyckte han att det var lika bra att fixa det också. När de ändå opererade. Liksom. 

Efter besöket var vi hungriga. Och ville hem. Det fick bli en rask lösning. Inte nödvändigtvis den godaste eller bästa. Men en lösning.

Och nej, det tog inte så lång tid att det blev frukost. Serverar de ens frukost hela dagen? Som skylten säger.

Jo, vi tog en sväng för att fördriva tiden lite då vi var tidiga. Titta vad vi hittade!

Tv-seriens "Luftens hjältar 112" helikopter. Redo för nya uppdrag. Uppdrag där de räddar liv. Men allvarligt. Man väljer väl helikopter för att spara tid, komma till sjukhuset fort och ge patienten en hyfsat behaglig resa. Eller? När man åker helikopter till just det här sjukhuset gör man inte det. Åker till sjukhuset alltså. Man landar en bra bit därifrån. Sedan blir man omlastad till ambulans. För att ta sig till sjukhuset. Det tycker jag är lite konstigt. Lite. 

Igen tål tydligen att sägas - igen

Jag har sagt det förr men det tål att sägas igen. Lediga dagar är överskattade. Det måste dom vara. Eftersom jag åter igen har jobbat på en sådan. Varför? Tja, varför inte. Liksom. För inte gör jag det för att tjäna storkovan. Det går inte. Inte med det jobb jag har. Även om jag skulle jobba 25 av dygnets 24 timmar. Jag har nämligen valt att jobba med människor. På golvnivå. Kan man säga. Jag jobbar inte på hög nivå. Inte alls. Jag jobbar verkligen med människor. Och det lönar sig inte. Inte ett dugg. Om man tittar rent ekonomiskt. Jag har inte tittat så. Förut. Nu börjar jag snegla. Inte för att jag vill tjäna massa pengar. Eller jo. Det klart jag vill det. Men nu tänkte jag inte så. Jag tänkte mest på att jag börjar bli lite lätt irriterad på att inte få uppskattning för det jag faktiskt gör på dagarna. Fast nu är jag lite orättvis. Det finns de som uppskattar det jag och mina kollegor gör. Det gör det. Men det verkar inte som cheferna gör det. Alls. Faktiskt. Kanske är jag orättvis. Kanske inte.

I morgon bär det av. Igen. Till ett sjukhus inte helt nära oss. För bedömning. Igen. Av en tonårsfot. Igen. För att se om det blir operation. Igen. Det blir många "igen" när man har tvillingar. Tydligen.
Nästa vecka bär det av. Igen. Till ett sjukhus inte helt nära oss. Igen. För operation. Inte igen. Av en annan tonårsfot. Så. Nu har jag sagt det. Igen.

Något annat som jag kan säga är att nu växer det. Igen. 

Några meningar i natten

Satt och tittade på fejjan. Eller facebook. Eller göralösboken. Eller vad man nu vill kalla det. Tittade på hur folk skriver. Inte utan att jag smålog lite. Talspråk och en liten släng av dialekt. Det gör gott. För skrattmusklerna. Eller vad sägs om "gott na jävulst"? Så säger man om grillens vårrullar. Är det något man borde gjort men inte har lust kan man alltid svara; "ska görne" i morgon. När vi andra säger att "det bara är att spotta" låter det nästan larvigt. Om man jämför. Och det gör jag. När en på fejjan ska skriva låter det mer som något en skogshuggare skulle säga. "He väl för fan ba å spött". Varför jag sitter och filosoferar över detta? "Bara brist på å göra". 

När det snurrar snurrar det fort, väldigt fort

Ibland är det svårt. Väldigt svårt. Då borde man låta bli. Att skriva här. Men jag vill inte det. Det finns så mycket som snurrar runt i huvudet. Så mycket som jag skulle kunna skriva här. Men vad ska jag välja? Det finns säkert någon eller några som tänker "men så svårt kan det inte vara, det är väl bara att ta något". Men det är precis så svårt det är. Vad passar bäst en tisdag? Recept på ärtsoppa? Så den hinner bli klar innan torsdag menar jag. Eller är det tips på olika marinader jag borde skriva om? Köttet mår ju bara bra av att få ligga några dygn i marinad innan grillning. Kanske skulle jag skriva något om vad som hänt ute i den stora världen. Eller så låter jag bli det. Bror skrev om det här . Det gjorde han bra. Eller så skriver jag om något helt annat.

Jag längtar bort. Fast ändå inte bort. Det är hem på något vis. För mig. Men speciellt för myndige sonen. Han bor där. Att åka till sonen är som att åka lite hem. Jag längtar efter sonen. Det känns som det var en evighet sedan vi träffades. Det var ifjol. Det är länge sedan. Snudd på en evighet. Faktiskt. Tittade på resor i dag. Beställde nästan. Men insåg att jag borde prata med resten av familjen. Snart ska resan beställas. Väldigt snart. Allt har liksom stått på vänt. På en operationstid. Ena tonårsdottern har fått den nu. Så nu vet vi det i alla fall. Nu återstår bara att ta reda på hur länge farbror doktorn anser att hon behöver vila efteråt. Sedan så. Då bokar jag. Snabbt som ögat. Så. Kollegan. Ska du med? Dum fråga. Klart du ska med! Eller? 

Tack och skam den som ger sig.

Det gick! Vi kom över 6000 besökande. Inte några svindlande summor. Alls. Om man jämför. Det gör inte jag. Jag är otroligt tacksam. Att ni så många gånger varit in på just den här sidan. Tack!

Kan nu meddela att jag för sista gången satt frön. Jo, det är sista gången. Absolut. Fungerar det inte nu åker jag till trädgården och köper plant. Jag ska ta hand om odlingen som vore den mitt barn. Vattna varje dag. Inte för mycket. Inte för lite. Prata med växtligheten. Om det blir någon. Prata positivt. Inte ge för mycket sol. Inte ge för lite sol. Göda lite, inte mycket. Hålla tummar och tår. Mycket!

I dag regnar det inte här. Än.

När dimman väl släppte greppet om älven tittade solen fram. Den skiner faktiskt fortfarande. Men. Mörka moln finns lite här och där. Förutom i mitt sinne. Där skiner solen och fåglarna kvittrar. Hela tiden. Sommarlovet är nära nu. Väldigt nära. Så här nära har det inte varit på ett helt år. Snart är det paus från  tidiga mornar, läxor, busstider att passa, prov och andra tråkiga måsten som hör jobb och skola till. Snart.... 

Nu är det ruskigt nära 6000

Det regnar en stund. Mest hela förmiddagen faktiskt. Så pass att jag tycker det är lite kallt inne (+20.7) och startar upp en eld i vedspisen. Skönt!

Då ändras vädret lite. Det blir liksom en glugg bland alla regnmoln. Solen tittar fram. Och värmer. Mycket.

Det blir varmt inne (+27,6). Väldigt varmt. Av solen. Men även av det som brinner vidare i vedspisen. Jag öppnade altandörren. För att få in lite luft. Lite svalka.

Då började det regna igen.

Vårstädning

Tog och vårstädade lite. Här inne. Tyckte det var dags för lite ljusare färger och så. Medan jag satt och fnulade bland mallar, färger och annat roligt kom jag att tänka på Eurovision Song Contest. Ni vet den där musiktävlingen som var i helgen. Tävlingen där Sverige vann fast det var ett helt annat land som kom etta. Just den tävlingen. Men vad hette landet som kom etta? Yngsta dottern visste. Asserbanjan. Bara så ni vet. Och slipper fundera.

Tidig morgon

Jag blev väckt i morse. Tidigt. Väldigt tidigt. En timme innan klockan skulle ringa. Det fattades folk. Man undrade om jag kunde jobba. Jag svarade att jag inte hade en aning. Att jag inte hade vaknat än. Fantastiskt! Normalt brukar jag aldrig erkänna att jag har blivit väckt. Brukar ljuga ihop något fånigt. Som inte en levande människa kan tro på. Men jag svarade sanningsenligt. Rak av. Utan knussel. Tur det. Så jag inte lovade att jag skulle jobba. För det går inte. Alls. En titt i kalendern avslöjade den taxiverksamhet jag ska bedriva idag. Det ska köras ungar både hit och dit. Ingen ska åt samma håll samtidigt. Ingen.  

Som om inte det räckte. Jag har ont i halsen. ONT! Det har inte jag beställt. Måste vara en felleverans. Vem saknar sitt halsonda? Kontakta mig så kan du få tillbaka det. Omgående. Jag kan leverera det ända fram till din dörr. Jag är inte omöjlig så. Inte alls.

En nästan regnig dag

I dag har det nästan regnat. Hela dagen. Vad gör man när det nästan regnar en hel dag? Vi packade in ved, grillkorv och fiskegrejor i bilen och åkte iväg. Till ett vindskydd. Så det skulle finnas tak. När regnet kom. Det kom inte. Inte när vi var ute i alla fall.

Inte så mycket som ett napp hade jag. Inte ens ett bottennapp. 

Men jag hittade fina stenar. Röda stenar. Dom finns överallt här. Röda alltså. Någon har berättat varför dom är röda. Men det har jag glömt.

Sen kom regnet. När vi var hemma. Efter en snabb titt ut genom fönstret kunde jag konstatera att häggen blommar. Det går fort nu. Lite sol och värme så exploderar det nog. Av grönska.

Orkidéerna i köket är på väg att blomma. Dom lever och frodas dom. Det är mer än vad man kan säga om plantorna. Dom dör. Igen. Till och med tomatplantan håller på att dö. I dag blev jag desperat. Köpte växtnäring. Så kanske. Kanske.

Ute blommar det. Nästan.

Men å andra sidan tror jag att det är pingstliljor. Så det är absolut ingen brådska. Alls. Det växer och frodas. Det räcker för mig.

Hittade en pyttegullviva bland maskrosbladen. Den blommar. Kan man väl säga. Eller?