Oskriven skrivning

Jag var lite kaxig när jag skrev att jag bara skulle arbeta en dag den här veckan. Jag borde veta bättre. Än att skriva så. Alltså. Det borde jag. Men inte då. Jag skrev så. Mot bättre vetande kanske. För naturligtvis blev det inte så. Jag skulle arbeta tre dagar. Jag tog på mig det. För jag har så svårt att säga nej. För att jag ställer upp när jag kan. Men jag fick avsäga mig en av dagarna. Nästan lika fort. Hur jag klarade av det? Jo, det gick ganska bra. Det var med en fullgod anledning. Ena tonårsdottern. Hon som har foten i ett paket. Hon känner ansvar. Vet inte vem som lärt henne det men bra är det. Hon har en skrivning oskriven. Som ska skrivas i dag. Hon vill skriva den. Fast hon är sjukskriven. Fast hon har ont i foten. Fast hon med gott samvete kan ligga på soffan med foten i luften. Och bara äta praliner. Och då är det så här. Vill hon göra ett prov så ska hon naturligtvis göra det. Jaha, kan man tänka. Vad har jag med det att göra? Varför kan inte jag jobba då? Enkelt. Busenkelt. Den inpaketerade foten vill inte bli omkringsläpad på buss. Den vill inte släpas runt överhuvudtaget. Men om den körs med bil från en dörr till en annan klagar den inte så mycket. Bara lite. Så lite att ena tonårsdottern tycker det känns ok att åka till skolan. För att skriva en skrivning. Bara det. Bara det faktum att hon vill skriva provet räcker som fullgod ursäkt för mig att inte jobba i dag. Så det så.