Grönt är skönt

Jag var modig. Det var jag. Frågar man min mor håller hon med. Att jag var modig. När jag köpte gröna gardiner. Väldigt gröna gardiner.

Frågar man maken om han tycker jag var modig blir nog svaret "nej"! Han tycker inte om grönt. Alls. Men.
Jag fegade ur lite. Vågade inte köra med enbart grönt. Var alltså inte jättemodig. Bara lite modig.

Köpte vita gardiner med gröna tulpaner på. Som naturligtvis matchar de helgröna.
 

Maken har inte sagt något till mig. Om de gröna gardinerna. Bara till ena tonårsdottern. Det enda han sa var "vad grönt det blev". Huruvida han såg att det var nya gardiner förtäljer inte historian. Än.
Det mest förvånande är nog att jag är nöjd. Med de gröna gardinerna. Så nöjd att jag på fullaste allvar funderar på att köpa till lite gröna detaljer. Nej, mamma, jag har inte feber. Inte ens lite.

Takdropp

Det här inlägget skulle handla om hur fint det blev i köket. Efter gardinbytet. Hur våren hade flyttat in. Hur modig jag hade varit. Ja, när jag köpte gardinerna alltså. Nu blev det inte riktigt så. Det kom lite annat i vägen. Lite vatten. Kan man säga.

Har säkert knäppt 200 kort som sett ut ungefär så här:

Helt utan skärpa på själva droppen. Sedan har jag säkert knäppt 300 bilder där droppen inte ens har varit med. Snacka om tröttsamt!

Men nu, nu har jag lyckats. Två gånger!

Det är säkert. Jag har två kort där skärpan är där den ska vara. På droppen!

Skam den som ger sig!

Nu kan jag ta tag i fönsterputs och gardinbyten. Nu har jag tid. Liksom.

Tyngd med lätt avslutning.

Vi har nog alla i perioder ett visst behov av vägledning. Det kan vara så simpla saker som att välja färg på sockgarnet eller vilken pastasort man ska köpa. Eller så kan det vara stora tunga saker som huruvida man ska välja att donera sina organ eller inte.
Oavsett storleken på besluten kan det vara skönt med lite vägledning. Opartisk vägledning. Vägledning som hjälper en se på saken från olika vinklar. Det är där riktiga vänner kommer in i bilden. Riktiga vänner vågar. Vågar ifrågasätta. Vågar säga emot. Vågar finnas. Även när det är svårt. Även när det stormar.
Jag har sådana vänner. Några stycken. Som har funnits vid svåra val. Vid sorgliga tillfällen. Vid jobbiga perioder. Men de har även funnits vid de största och gladaste tillfällena i mitt liv. De är guld värda. Alla dagar på året. I alla lägen.  

Man kan nog likna dom vid ett ledmärke. Vännerna alltså. De finns alltid där. För att vägleda. Visa vägen hem. Även om de inte syns alla gånger så finns de. Sällan längre bort än ett telefonsamtal.

Det är lätt att bli djupsinnig när man tar en paus i livet. När man sitter och tittar ut över landskapet. När tankarna får sväva fritt.

Kanske är det nyttigt att ha ett lite tyngre inlägg någon gång ibland. Som motvikt. Liksom. Men bara ibland. Endast ibland.

Söndagen lider mot sitt slut. Tack och lov! Tråkdagen är snart över. Tvätten är tvättad. Städningen är klar. En ny vecka ligger oskriven framför oss. Ny vecka. Nya förutsättningar. Nya roligheter. Nya äventyr. 

Helgnöje!

Så här roar jag mig när jag inte tränar, tvättar, städar eller jobbar. Vad gör du?

Vill du ha ett gott skratt? Klicka på bilden!

Mellanmål

Vi gick på promenad i det fina vädret. Min ena kollega och jag. Vi hade med oss mellanmål. Miljövänligt förpackat mellanmål. Man kan alltså slänga förpackningen rätt ut i naturen när man ätit klart. Förbaskat bra. Enkelt liksom. Men vad tokigt det blev.
Det var tänkt att den skulle landa på marken. Så smådjuren kunde äta upp den. Förpackningen alltså. Det var tänkt så. Om jag så skulle kasta 20 sådana förpackningar och sikta på en gren skulle jag aldrig träffa. Men nu gjorde jag det. Träffade grenskrället.

Tekniker, försenad vår och lite vatten

Jodå, jag hade en träff i går. En träff med en tekniker. Som min internetleverantör lejt. En lite annorlunda träff. Han ville inte träffa mig. Han ville pilla på knappar, lyssna på brus och göra andra tråkiga saker. Han skulle undersöka vad som är fel med vår internetuppkoppling. Enligt teknikern är det inget fel. Kanske. Eller så är det det. Man vet inte. Kan vara fel på en sladd. Fast det inte är något fel. Eller så kan det vara tv:n som stör ut internet. Fast den är ny och problemet med internet är nästan två år gammalt. Eller så beror felet på taklampan i tvättstugan. Fast om man ska vara ärlig. Teknikern sa ju att det inte var något fel. Att alla signaler är perfekta. Konstigt. Är det fel eller är det inte fel? Frågar du mig är det fel. Helt klart! Frågar du teknikern verkar inte svaret lika klart. Alls.
Tittade ut genom fönstret. Teknikern for runt inne här med någon makapär som lät lite likt en transistorradio utan kanal. Jag tröttnade på brus- och skrapljud. Tittade helt enkelt ut genom fönstret för att förlora mig där en stund. Då fick jag se följande:

Teknikern hade ett par gamla skidor med tillhörande stavar fastknutna på biltaket! Är kanske inte helt ovanligt att de får ut och skida omkring på dagarna. Teknikerna alltså. Men nog borde de kunnat få lite modernare skidor. Eller? Skidorna är nog kvar sedan tiden då det hette Televerket. Då de åkte omkring i oranga bilar. Som det stod Tele på. Nu är bilarna vita. Och inte står det Tele på dom.

Bilden är lånad här

Trotsade stormbyarna på eftermiddagen och gick en promenad. Klädde på mig ordentligt. För att inte frysa. Väldigt ordentligt. Hur jag tänkte då låter jag vara osagt. Jag skulle nämligen dra den stora vagnen. När man drar den stora vagnen behöver man inte oroa sig att man ska frysa. Inte ett dugg. Snarare tvärtom. Faktiskt! 

Hittade vintersvampar. Ganska fina. Nästan så dom är finare i vinterskrud än sommarnakna. Tur det. Sommarvärmen verkar vara långt borta. Väldigt långt borta. Vet inte om våren är så mycket närmare. Alls.



Isen i ån ligger tjock. Trots forsande vatten. Våren får nog vänta ett bra tag till.

Nu till något helt annat. Mina funderingar angående det minst sagt uteblivna resultatet av träningen. Jag kan å det bestämdaste tillbakavisa alla teorier om att det skulle vara muskler som orsakar min viktökning. Om inte muskler har en förmåga att öka och minska i vikt väldigt raskt. Så raskt som 2-3 kilo på fem dagar!
Jag måste samla på mig vatten. Mycket vatten. Men varför? Fortsätter det så här kan jag snart fylla poolen till sommaren. Med vatten från en högst privat källa. Praktiskt men inte ett dugg trevligt eller roligt.
Förslag på vad det kan bero på? Vattensamlandet alltså.

Vad gjorde du i natt?

Jag var på studiebesök. Utefter vägen. Djupt inne i skogen. I en större stad. I en hytt. Ett impulsbeslut som resulterade i en vaken natt.

Timmerhögar ser vi lite här och där. Dom bara ligger där. Som ett gigantiskt plockepinn. Efter vägen. Översnöade.

Jag var med och tog bort några timmerhögar i natt. Eller det var ju inte jag som tog bort dom. Jag tittade mest bara på.
När timmret lastas på bil och vagn gungar det i hytten. Ibland mer, ibland mindre. En sövande gungning. Mitt i svarta natten. Ute i skogen. Bland miljoner älgar. Det är säkert. Det finns hur många älgar som helst där ute i skogen. Jag såg spår efter tusentals. Kanske inte riktigt tusentals då. Men efter många.

När bilen är lastad åker man till någon timmerindustri och lossar. Heter det timmerindustri? Nåväl. Där finns det regler. På vad man får göra och inte. Som passagerare får man inte åka med in. Man får alltså inte ens sitta i lastbilen. Ingen får sitta i lastbilen under lossning. Säkerhetsföreskrifter heter det. Föraren måste dessutom ha hjälm. När han/hon står utanför bilen. Som om det skulle hjälpa. Vad kan en plasthjälm göra om ett gäng timmerstockar kommer farandes? Uppifrån.

Efter tre timmars sömn och en snabbtitt i backspegeln kan jag konstatera följande: jag hade roligt i natt! Jag kommer garanterat åka med fler gånger. Om jag får. Men frågan är om det inte får lov att bli dagtid. I alla fall en gång. Det är så svårt med fotograferingen i mörker.

Raska tanter hinner mycket!

Det är inte klokt vad man hinner mycket innan jobbet om man startar direkt på morgonen. Jag började dagen som vanligt. Med taxiverksamhet. Sedan blev det en sväng på gymmet. Några övningar gick det att göra. Trots min onda rygg. Ja. Den gör fortfarande svinont. I vissa lägen. Fortsatte sedan med en mindre sanering av golven i huset. Rävhunden har börjat fälla vinterpälsen. #¤@*%, humpft och pfft!! Slalomspring med sladd i duschen. Vrålplugg om En skola för alla. Sedan blev det inte en skotertur. Det blev en liten utflykt. Med kameran som sällskap.

Det finns en kommun som vill titulera sig som den med de Annorlunda Upplevelserna. Det kan jag hålla med om. Vissa saker/upplevelser är nog svåra att hitta "utsocknes". Sedan finns det en sak där som bara finns i ett exemplar i hela Sverige. Vad jag vet den enda utanför Thailands gräns. 

Längst upp ser den ut så här.

 Lite längre ner ser den ut så här.

När jag försökte fota hela blev en del av spiran utanför bild. Den är ganska stor. Paviljongen. Som är byggd till minne av kung Chulalongkorns besök.

Lite coolt är det att se den i vinterskrud. Det är inte utan att den ser felplacerad ut. Den passar liksom inte riktigt in. Eller det gör den väl. Kanske. Om inte annat är den värd ett besök. Bara för att ha sett den. 

Självklart finns det ett växthus. I teak. I Thailand är teak som vår tall ungefär. Alltså lika vanlig. Tror jag. 

Nu ska den raska tanten rusa vidare. Mot nya äventyr. Nya utmaningar. Men även mot soffan. Så småningom.

Borttappad bokning?

Planen är att åka till fjällen på sportlovet. Om vi har någonstans att bo. Skickade iväg en stugbokning via nätet. Skickade iväg en bokning av skoterpulka samtidigt. Pulkbokningen har vi fått bekräftelse på. Inte på stugbokningen. Vad gör man om man inte får tag på något boende? Jag bor INTE i skoterpulkan. Det gör jag inte. Finns inte en chans. Då stannar jag hemma. Så det så. Skulle kanske ringa och kolla. Det borde man göra. Kolla alltså. Men det blir lite av ett strutsbeteende. Vill inte höra att det inte finns en enda stuga ledig. Inte en sängplats så långt ögat når. Vill inte höra det. Vill bara åka. Och hoppas på det bästa.

 Är det konstigt att man längtar bort ibland? När bort är det här!

Det är nästan så jag känner lukten av snö. Naturligtvis blandat med...

...skoterlukt!

Att vara bland fjälltoppar är balsam för själen. Avkoppling på hög nivå. För att vara lite rolig då. Det är så vackert. Jag älskar fjäll. Det gör jag. Kan sitta i timmar och bara titta på de olikformade topparna. Vilket par vi är. Maken och jag. Han sitter och tomglor rätt ner i den öppna elden och jag tomstirrar rätt upp mot fjälltopparna. Helt förlorade i våra egna världar. Men ändå tillsammans. I nuet.   

Åååå, nu längtar jag ut. Ut till fjäll, skoteråkning och fiske. Men ibland får man nöja sig med lite. Det gör jag. Jag nöjer mig med en liten skotertur. Här och nu.

Äsch

Jag tycker verkligen om vår hund. Jag gör det. Oftast i alla fall. Just nu tycker jag inte om henne. Alls. Faktiskt.

Jodå. Hon har gjort det igen. Stuckit. Som en avlöning. På en fredagskväll. Swosch bara. Puts väck. Borta! Jag hann se räven. Det gjorde jag. Sedan hann jag se rumpan på Äsch. Innan den försvann i natten. Förbaskade hundskrälle. Det är inte roligt när hon drar. Oavsett. Jag ropade. Några gånger. Halvhögt. Fasen. Man vill ju inte väcka grannarna. Inte familjemedlemmarna heller för den delen. Så jag skrek inte. Det gjorde jag inte. Lyckades på något sätt behärska mig. Hur vet jag inte. Men jag gjorde det. Jag ropade bara. Det kom ingen hund. Det gjorde det inte. Hon var liksom borta. 

Om jag inte haft ett hjärta i kroppen skulle jag gått in. Gått in och stängt dörren. Ryckt på axlarna bara. Nu har jag ett hjärta. Så jag satte mig i bilen och for. Alltså inte för att lämna hundeländet åt sitt öde. Jag åkte naturligtvis för att hämta hem henne. Finns det någon som vid det här laget på fullaste allvar tror att jag fick tag i hundskrället?

  

Bilden är lånad här

Nä, trodde väl inte det heller. Det var nog bara jag som trodde det. Att jag skulle få tag på henne alltså. När jag åkte på nersidan av vår gård såg jag inte hundskrället då? Johodå. På gårdsplan! Eftersom jag inte ville riskera att hon drog iväg igen ropade jag på henne. Nu passade det minsann att lyssna. Och att komma. Förbaskade j#"la hundelände!! Det var bara att lasta in henne i bilen och åka hem. Så numer kan hon även titulera sig som rävjägare. Som om jag var ute efter fler meriter på henne. Den enda merit jag vill ha på henne är att hon inte lämnar gården. Den meriten verkar dock svår att få. Om det inte räknas när hon sitter fast i linan.

I förra inlägget skrev jag om hoppet som inte överger en. Men i just det här fallet har jag inget som helst hopp om att hon ska sluta dra. Verkligen inget hopp alls.

Hoppa och hoppas

Det sista som överger en är hoppet.

Vissa hoppas mer än andra. Andra hoppar. Högt. Äsch hoppar. Högt. Med en inte nödvändigtvis vacker stil. Jag hoppas. Mest hela tiden. På viktnedgång. På pengauppgång. På ledighet. På arbete. På en hel del mer. Men också på en hel del mindre. 

Arbetsmässigt blev det mer den här veckan. Inte precis vad jag hade hoppats på. Just nu. Samtidigt är det roligt att jobba. Jag har ju den förmånen. Att tycka om mitt arbete. Men just nu föredrar jag något annat. Ledighet. Så jag kan förlora mig i mig själv. Men det får bli en annan dag. En annan gång. Hoppet finns.

Jag tycker mina uppdateringar här sker ganska ofta. Näst intill dagligen. Inte under helgen kanske. Men på vardagarna. Men tydligen inte. Enligt mor. Hon ringde nu på förmiddagen för att kolla om vi var sjuka här uppe. Va? Sjuk? Varför skulle vi vara det? Jo. Jag hade inte skrivit så mycket. Enligt mor. Hon var tvungen att ringa och kolla. Om det var någon sjukdom i vägen. Inte då. Här är vi friskheten själv. Just nu i alla fall. Jag hoppas det förblir så.  

Äsch fortsätter hoppa! Jag fortsätter hoppas!

Uppgivet njutande

Ja, jäklar. Vad bra väder det blev! Strålande sol, blå himmel och -5 grader. Har man det så här när man har det som sämst är det inte illa.

Jag gick ut och satte mig vid vindskyddet i dag igen. Den här gången njöt jag. Som vanligt hade jag med kameran. Det har liksom blivit så. Kameran släpas med mest jämt. Den här gången gav jag mig den på att jag skulle fota en vattedroppe på glid.

Spelade ingen roll hur jag än gjorde. Droppeländet var konstant utanför fokus. Måste nog gå en fotokurs. Eller kanske två.

Tänk vilken fin bild det hade kunnat bli. Det hade det. Så det så. Men jag fick helt enkelt ge upp. 103 bilder senare!

Då är det lättare att fota äppelträdet. Mycket lättare.

Molntussarna smög sig sakta närmare. Till slut var det helt mulet. Lagom när grillglöden var som bäst.

Jodå. Vi tar en tulpanbild i dag också. Bara för att vi kan. Eller om vi ska vara petiga. För att jag kan!

Helgen

Vilken dag det var i går! Vaknade och såg en klarblå himmel utanför fönstret. Med en tants vighet kastade jag mig ur sängen. Läs med fördel rullade. Nu skulle det minsann åkas skoter och fiska. Inget snack om saken. Packa och iväg bara.

Tills jag kom ner och såg hur många grader det var ute. -25! Men alltså, hallå!! När det är kanonväder ska det inte vara så kallt. Det ska det inte.

Vi eldade och suckade över kylan. Det gjorde vi. I flera timmar. Sedan gick jag och maken ut och satte oss i vindskyddet på gården. Så vi hade varit ute i alla fall. Det var inte skönt. Det var kallt.

En klar och kall dag resulterar ofta i en vacker solnedgång. Så det så.

Det ser ut att kunna bli en bra dag i dag. Termometern visar bara -14 grader. Molnen håller på att luckras upp. Kanske blir det en skotertur. Kanske.

För mycket av det goda

Det var en fin begravning. Det gick bra. Trots att jag hade växt ur byxorna. Har man som jag inte någon uppsjö av svarta byxor. Eller några andra byxor heller för den delen. Då får man trolla. Toktrolla. Det var nog en decimeter för mycket av mig för att det skulle gå att få igen dragkedjan. Helt säkert! Med lite tid och just inget tålamod gällde det bara att lösa problemet. Eller som i det här fallet. Trolla. Hokus pokus. En lååång kavaj. Inte någon kunde se glipan, gluggen, gapet, glappet, kalla det vad du vill, eller den bit av mig som inte fick plats i byxan. Snacka om magiker.
 

Lokalen vi fikade i låg i en gammal skola. I en gammal skola som jag gått. Eller gått och gått. Vissa av våra aulaskrivningarna var placerade i den här skolans aula. Nu har skolan bytt skepnad. Igen. Nu är det Kyrkans Hus. Innan min skoltid var det en flickskola. Säg det som varar för evigt.

Ett minnesalbum skulle man skaffa sig medan man lever. Som efterlevande kan få. När man inte finns längre. Att skratta till. Att gråta till. Att minnas till.  För trots att det var en gammal människa som begravdes rullade det många tårar. Av saknad. Av sorg. Kanske till och med av en påminnelse. En påminnelse om sin egen dödlighet. För så tror jag det är. Man blir väldigt påmind om sin egen dödlighet när man befinner sig på en begravning.
Det gäller att leva livet fullt ut. Göra allt man vill. Säga allt man behöver. Nu.

Jodå. Det blev en tulpanbild i dag också. Men inte lika färgsprakande som de tidigare. Tyckte de var fina. Det är nästan så man kan se färgerna ändå.

Internetleverantörer, hanar och möten

Bilen är lånad här

Jag och min internetleverantör har ett nära förhållande. Kan man säga. På sätt och vis. Vi hörs en gång i veckan. Han ringer. En gång var det en hon. Det är trevligare med han.

I dag ringde det en tekniker. En annan han. Han är dock lejd av den första hanen. Leverantören alltså. När jag pratar med teknikern. I mobiltelefonen. Ringer hemtelefonen. Yngsta dottern svarar. Det var till mig. Det var den första hanen. Yngsta dottern sa att jag var upptagen. Första hanen lovade att ringa upp om fem minuter. Jag pratade vidare med teknikern. Vi bokade träff. Jag och teknikern. Till veckan. Precis när vi pratat klart ringde första hanen. Internetleverantören. Han ville veta om teknikern varit här. Det har han ju inte. Än. Berättade om vår träff till veckan. Första hanen sa då lite käckt "då ringer jag på torsdag och kollar hur det gick". Dom är gulliga dessa supportnissar. Alla borde ha ett eget gäng av dom. Som jag har.

Döden, raggisar och tulpaner

I morgon ska vi på begravning. Det är aldrig roligt. Aldrig! Oavsett. Sen kan man tycka att det är en sak när det är en gammal människa som somnat in. Ställt mot en som somnat in i förtid. Men ändå. Det är inte roligt med begravningar. Någonsin. Tanten som dött är dock nöjd. Det tror jag. Helt säkert. Hon har varit färdig med sitt liv länge. Har man levt i 92 år får man önska sig ett värdigt slut på livet. Tycker jag.

Vårraggisarna är klar! Det är ett missbruk. Att sticka alltså. Två dagar tog det. Två dagar! Nu är de redo att flytta hemifrån. Och jag är redo att köpa mer garn. Vilken dag som helst. 

Många bilder på tulpaner blev det i det här inlägget. Det gör inget. De är så fina. Jag ska nog köpa nya snart. Andra färger. Andra sorter.

Det blev bara två sorter den här gången. Skulle vilja ha krulliga tulpaner. De är inte speciellt fina. Mest bara roliga. Busiga på något vis.

Den här spetsiga tulpanen ser lite uppkäftig ut. Lite som "jag gör som jag vill, när jag vill".

Galen ko och en krokig rygg.

Bilden är lånad här

Falskt alarm! Ingen fara. Allt är bra. Jag behöver inte börja röka. Inte ens i medicinskt syfte. Vågen har bytt riktning. Tack för det! Det var bara klimakteriekossan i mig som spökade. Ni vet hon som skickar vikten upp och ner i samma hastighet som vallningarna kommer och går. Hon fick mig den här gången. Det fick hon. Men det kommer inte hända igen. Icke!
Tack vare kossan toktränade jag i dag. Tog i som en galning verkligen. Vad resulterade det i då? En pajad rygg.
Ett tag var det nära ett telefonsamtal till kollegan. Trodde på fullaste allvar att jag skulle bli kvar där jag satt, på roddmaskinen. Det gjorde så ont. I vekryggen. Ländryggen kan man också säga.
Nu går jag omkring och ser ut som jag gjort något högst olämpligt på helt fel plats.
Vet inte om jag törs sätta mig heller. Tänk om jag inte kommer upp. Är det så här det är att ha ryggskott? 
 
Hade tänkt skriva lite mer. Om raggisar och döden. Nu blir det inte så. Ville ladda upp några bilder till den texten men se det gick inte. There was an error står det i rutan som kommer upp. Så. Text och bilder får komma vid ett senare tillfälle. När erroret har gått över.  
 

Hårdkörning på schemat

Jodå, jag har köpt garn. Så jag kan sticka sockar. Igen. En socka är klar. Den andra är påbörjad. Det blir på något sätt maniskt det här med stickningen. Dessutom har det blivit så att under tiden raggisarna blir klar brukar det synas på sockarna vem som ska ha dom. Om det inte redan var bestämt. Sockarna jag stickar på nu har ingen tilltänkt ägare. Eller de hade inte det. Nu har de nog det. Tror att brorsans.... Ja, vad säger man? Vad kallar man vuxna partners för? De har barn tillsammans. Det har dom. De bor i samma lägenhet. Det gör dom. Men vad säger man? Tjej? Flickvän? Sambo? Skit samma. Hon ska få dom. Om hon vill ha dom.

Ett spretigt och rörigt inlägg kräver ett liknande kort!

I morgon är det träningsdax igen. Äntligen! Men jag börjar bli lite fundersam. Kanske rent av orolig. Jag tränar ju tre gånger i veckan. Det är tre gånger mer än jag någonsin gjort i vuxen ålder. Jag äter som jag brukar. Men lik förbannat går jag upp i vikt. Hur går det till? Jag varierar övningarna. Jag intervalltränar. Ena tonårsdottern hade en teori. Nya muskler. Tyvärr helt fel. Kan det vara så jävligt att det är cigaretterna som hållt vikten åt mig tidigare? Att jag som rökfri får räkna med ökad vikt? Sa till maken tidigare i kväll att om det ska vara på det här viset kommer jag börja röka igen. I rent medicinskt syfte. Skämt och sido. Jag fortsätter träna till slutet av mars. Fortsätter jag gå upp i vikt måste jag nog gå till läkaren. Vad nu en läkare ska kunna göra.
Nu blir det hårdkörning. På allvar. Mina leder klarar inte av en viktökning. Jag klarar inte av att gå upp i vikt.

Sjukstugan här hemma håller på att räta upp sig. Ena tonårsdottern sov sig nog piggare. Hon sov till halv ett i dag! Yngsta dottern sov också länge. Men tydligen inte tillräckligt länge. Huvudvärken och den onda halsen ger sig inte så lätt. Verkar det som. Hon får sova lite längre i morgon.
Tjohejsan hoppsan. Kom precis på en sak. Mina dagar börjar med att jag kör tonårsdöttrarna till bussen. Efter ett tag är det dags för yngsta dottern att åka till skolan. Efter att jag kört henne till skolan brukar jag åka och träna. I morgon ska inte yngsta dottern till skolan. Det betyder att jag måste ha självdiciplin. Massor av den varan. För att klara av att ta mig till gymmet på morgonen. För att inte skjuta på det. Det finns ett annat alternativ. Inte så väldigt lockande. Alls. Att jag tränar direkt efter att jag kört tonårsdöttrarna till bussen. Att jag börjar träna kvart över sju. På morgonen. Så får det nog bli. Jo, så blir det!    

Hjärtansdag och snor.

Jodå, vi firade den kommersiella dagen i vårt hus. Det gjorde vi. Med blomster, paket och god mat. Mumsigt och mysigt. Det blev måndagsmys i stället för onsdagsmys. Nää. Så kan vi inte ha det. Ta bort en mysdag till förmån för en annan. Så kan man inte göra. Måndagsmyset får bli en bonusmysdag. Så får det bli! Onsdagsmyset förblir orört. Ett tag till.

 Maken kom hem med blommor i ett hjärta...

...och ett hjärta.

Jag hade köpt tulpaner. Många tulpaner. Tycker det är så fint med många tulpaner i en vas. Det ger en föraning om vår. På något vis. Jag köpte tre förpackningar tulpaner på Ica. Det såg nästan larvigt ut. Vasen vi har rymmer alldeles för många tulpaner. Efter lite fix och trix såg det hyfsat ut i alla fall. Skulle kanske ut och leta redan på några fina kvistar att stoppa ner i vasen. Eller blir det påskkänsla då?

Här hemma är det sjukstuga. Två däckade "ongar" kraxar på övervåningen. Jag gör vad jag kan för att inte bli smittad. Samtidigt gör jag naturligtvis vad jag kan för att passa upp sjuklingarna. Vilket inte är speciellt svårt eller ansträngande. De sover. Hela tiden! 

Jag kan med gott samvete åka på jobbet.