Äsch

Jag tycker verkligen om vår hund. Jag gör det. Oftast i alla fall. Just nu tycker jag inte om henne. Alls. Faktiskt.

Jodå. Hon har gjort det igen. Stuckit. Som en avlöning. På en fredagskväll. Swosch bara. Puts väck. Borta! Jag hann se räven. Det gjorde jag. Sedan hann jag se rumpan på Äsch. Innan den försvann i natten. Förbaskade hundskrälle. Det är inte roligt när hon drar. Oavsett. Jag ropade. Några gånger. Halvhögt. Fasen. Man vill ju inte väcka grannarna. Inte familjemedlemmarna heller för den delen. Så jag skrek inte. Det gjorde jag inte. Lyckades på något sätt behärska mig. Hur vet jag inte. Men jag gjorde det. Jag ropade bara. Det kom ingen hund. Det gjorde det inte. Hon var liksom borta. 

Om jag inte haft ett hjärta i kroppen skulle jag gått in. Gått in och stängt dörren. Ryckt på axlarna bara. Nu har jag ett hjärta. Så jag satte mig i bilen och for. Alltså inte för att lämna hundeländet åt sitt öde. Jag åkte naturligtvis för att hämta hem henne. Finns det någon som vid det här laget på fullaste allvar tror att jag fick tag i hundskrället?

  

Bilden är lånad här

Nä, trodde väl inte det heller. Det var nog bara jag som trodde det. Att jag skulle få tag på henne alltså. När jag åkte på nersidan av vår gård såg jag inte hundskrället då? Johodå. På gårdsplan! Eftersom jag inte ville riskera att hon drog iväg igen ropade jag på henne. Nu passade det minsann att lyssna. Och att komma. Förbaskade j#"la hundelände!! Det var bara att lasta in henne i bilen och åka hem. Så numer kan hon även titulera sig som rävjägare. Som om jag var ute efter fler meriter på henne. Den enda merit jag vill ha på henne är att hon inte lämnar gården. Den meriten verkar dock svår att få. Om det inte räknas när hon sitter fast i linan.

I förra inlägget skrev jag om hoppet som inte överger en. Men i just det här fallet har jag inget som helst hopp om att hon ska sluta dra. Verkligen inget hopp alls.