onsdag 31 augusti 2011

Annars då?

Om man hamnar i följande diskussion, har man problem då?
Yngsta dottern håller på att plocka ur diskmaskinen. Jo, jag har hotat med granbarr och kottar till middag och sängplats på logen om det inte blir gjort. Det funkar varje gång. Hon plockar och fixar. Kommer till glasen. Öppnar skåpdörren. Sätter händerna i sidorna och fräser "jaha, och vem har ställt in glasen nu då?" för att fortsätta med "så där ska de inte stå" och avsluta med en ilsken blick på maken. Maken nekar till brottet. Bestämt. Yngsta dottern börjar möblera om i skåpet och ställer in de rena glasen. Så ordningen ska bli återställd. Ungefär där. Bra precis där. Tittar jag in i skåpet. Och ser röran yngsta dottern håller på att skapa. Utan ett ord tränger jag in mina händer i röran av dotterns händer och de felplacerade glasen. Och börjar möblera om. Jag också. Yngsta dottern inser allvaret och backar ut sina händer. Så jag får fritt spelrum. Att ställa allt till rätta. En gång för alla. Maken fnissar lite lätt i bakgrunden men säger ingenting. Han vet bättre än så. Yngsta dottern däremot. Hon är inte tyst. Alls. "DU HAR JU SAGT ATT DE MED STÖRSTA PRICKARNA SKA STÅ LÄNGST ÅT DET HÅLLET!", och pekar med ett pekfinger som vid det här laget är längre än dottern. Ja, det har jag sagt. Förmodligen fler gånger än vi har glas. Men. "Det är så här de ska stå". Yngsta dottern gör ett sista försök att påpeka att jag minsann sagt att de ska stå som hon ställt dom.


Som om. Som om jag skulle ställa glas med ringar först. Jo, samma dag det regnar guldtior från himlen. Men inte före. Så det så. Nej. Jag talade vänligt men bestämt om för yngsta dottern att det är STOR skillnad på ringar och prickar. Vad yngsta dottern svarade? "Määhh..." "Jodu, försök inte", sa maken.

Så här ska det se ut. Störst prickar till vänster och ringar längst till höger. Så det så.

Men problem? Inte jag va?

måndag 29 augusti 2011

Eftertanke

Min hjärna har gått på högvarv några dagar. Världen ruskades om. Ordentligt. Världen runt mig. Ändå står jag långt på sidan. Jag är inte på något sätt mitt i händelsernas centrum. Inte alls. Men ändå.
Jag skrev för ett tag sedan om en pojke. Du kan läsa om det här. En pojke med ett stort hjärta. En pojke som gärna vill dela med sig. Som tycker att han har allt han behöver. En pojke som kämpat sig igenom tuffa behandlingar. Operationer, cellgiftsbehandling och strålning. Allt för att bli kvitt sin cancer. Nu står det klart. Att det inte räcker. Nu är det bromsmedicin och smärtlindring som gäller. 


Hans familj kan liknas vid en kätting. Tillsammans är de starka. Väldigt starka. Men vad spelar det för roll? Den styrkan kan inte bota. Den kan visserligen bära. Det kan den. Det ska gudarna veta. Men hur mobiliserar man kraften? När livet är som svårast.

När min pappa dog. För tidigt. För ung. Av cancer. Då fick jag se cancerns elaka ansikte. Jag såg hur den bröt ner pappa. För varje dag. Ändå gick det fort. Nedbrytningen alltså. Efter begravningen bestämde jag mig. Bestämde mig för att ta tillvara på varenda dag. Att njuta av make och barn. Vara tacksam för det vi har. Uppskatta livet liksom. Visst. Jag har mina svackor. Dagar när det mesta är tråkigt. När jag inte alls tycker att himlen är blå eller att glaset är halvfullt. När jag bara vill vara själv. Jag har sådana dagar. Det har jag.
Men. Jag firar varje födelsedag. Trots att jag definitivt inte blir yngre. Vilket jag önskat mer än en gång. Ett år till att lägga bakom sig. Ett år av upplevelser, känslor, möten och annat som hör livet till.
Jag ser till att vi inte skiljs som ovänner. Jag och min familj. Det är lite som en nojja.
Jag försöker vårda mina vänner. De växer inte på träd.
Jag försöker ta tillvara på livet helt enkelt. Men just nu känns det tungt. Man blir på något sätt påmind om sin egen sårbarhet. Det-händer-inte-mig-tanken ruskas om. Big time. Det kan visst hända mig.
Yngsta dottern har en klasskamrat som nyss förlorat sin mamma. I cancer. Inför skolstarten i dag pratade yngsta dottern om att klasskamratens mamma dött. "Jag skulle inte klara om du dog", sa hon. Jag vet att hon skulle klara det. Jag sa det till henne. "Självklart skulle du klara det", "det är jobbigt och tufft ett tag men man klarar det". Det lät väl bra? Eller? Men hur klarar man av att förlora ett barn? Hur hittar man styrkan att gå vidare? Att man gör det vet jag. Men hur?
Nu ska jag gå en sväng förbi mina barns sängar. Jag ska stryka dom över kinden. Lätt, så lätt. För att jag kan.   

söndag 28 augusti 2011

Helgen i korthet

Efter några dagar tillsammans med goda vänner, många skratt, en glad norrman, en orolig gammal granne, god mat och uteblivna miljoner kan jag bara sammanfatta helgen som en lyckad tillställning.

Med flygande start tog vi oss an helgens utmaningar.


Vi checkade in på hotellet. Gjorde som de flesta gör. Kollade hur det såg ut utanför fönstret.


Kanske inte den häftigaste utsikten. Men vi såg högt. Sedan gjorde vi entré på travet.


Hästarna sprang runt runt. Fåglarna flög fram och tillbaka.


Hästarna gjorde kväll och vi hamnade på hotellet. Där fick vi lära oss något nytt. Eller nytt och nytt. Vi anade att det var så. Gamla grannen bekräftade bara det vi anade.


Voltaren gel smakar inte bra. Alls. Gamla grannen ville bättra på sin andedräkt innan den obligatoriska pubrundan. Vi kan säga så här. Han tog fel tub. Och spottade och fräste. Vi andra fick oss ett gott skratt.
Efter avslutad pubvisit skulle vi gå tillbaka till hotellet. En lagom promenad. Tvärs över gatan. Vad kan gå fel? Det mesta om du frågar gamla grannen. Inget. Om du frågar mig. En glad norrman undrade om vi visste vart stadshuset låg. Som utflyttad stadsbo kunde jag peka. På fel hus. Kom jag på precis när norrmannen började gå. Stoppade honom och sa att jag skulle visa honom hur han skulle gå för att komma rätt. Gamla grannen tyckte att det var en mindre bra idé. Vi skulle ju gå tillbaka till hotellet för lite socialt umgänge med resten av sällskapet. Jag sa lite hurtigt åt gamla grannen att gå till hotellet och med det gick jag och norrmannen. Småpratade. Om ditt och datt. Precis när jag skulle peka hur han skulle gå sista biten ringde min mobil. Det var gamla grannen. Jag fipplade till det när jag skulle svara så istället för att svara skickade jag upptagetton. Pekade ut vägen för norrmannen och ringde upp gamla grannen. Som var halvt hysterisk. Vart var jag? Mådde jag bra? Jag skrattade och sa att jag var två minuter från hotellet. Att jag snart var där. Gamla grannen gav sig inte. Han såg inte mig så vart var jag? Var inte norrmannen så glad och trevlig som vi trott? Hade han gett sig på mig? Där någonstans vek jag runt ett hörn och blev synlig för gamla grannen. Han så enormt lättad ut. Trots att det fortfarande fanns spår av panik i blicken. Jag ville bara vara hjälpsam. Hade inte en tanke på att den skrattande norrmannen kunde vara farlig. Jag var på "hemmaplan". Där sker inga hemskheter. Gamla grannen var på bortaplan. Där allt kan hända. Väl inne på hotellet skrattade vi gott. Igen.

Ny dag. Nya travlopp. Som de förutseende personer vi var hade vi förbokat taxi. För att komma till travbanan i tid. Det hade vi varit. Om taxibolaget hade skickat en taxi. Efter ett antal telefonsamtal till växeln på taxi kom till slut taxin. En timme sen! Redan där började vi undra hur det skulle bli med hemresan.

På travdagar som denna är det ofta en och annan som är utklädd. För att roa barn. För att dela ut reklam. För att synas. Om ena tonårsdottern varit med hade det blivit en spännande dag. Väldigt spännande. Hon hade förmodligen kutat fram och tillbaka i vild panik för att komma undan dessa utklädda varelser. Snäll som jag är lägger jag ut en bild på Uttern. Så hon i alla fall får se. På betryggande håll.


Det är något visst med nordsvenska travare.


Trots att de ser lite klumpiga ut så utstrålar de kraft. Urkraft.


Med lagerkrans runt halsen ser de ännu bättre ut. Vem hästen är? Hallsta Lotus. Hans far är en av de läckraste nordisar jag sett. Järvsöfaks.


Både kusk och häst kan sträcka på halsen lite extra när det gått bra. Tydligen. Det här är hästen som slog den jag skrev om i ett tidigare inlägg. Alltså, Iceland kom tvåa, Joke face vann. Jag spelade inte på någon av dom. Jag spelade på andra hästar. Än i dag är jag osäker på om dessa kommit i mål.

Hur det gick med taxiresan hem? Jodå. Taxin var sen. Igen. När det väl kom en bil var den för liten. Hälften åkte och andra hälften fortsatte vänta. Men tillslut var vi samlade igen.
Nästa år tror jag vi går. Det går nog fortare.

fredag 26 augusti 2011

Konsten att hålla sig på mattan

Jag och yngsta dottern satt och tittade på tv. Fast jag tycker tv-tittandet är en enda stor suck nu för tiden. Programmet hinner nästan inte börja innan första reklampausen. Men reklampaus. Varför heter det så? Det är inte direkt en paus i reklamen. Det är mer en paus i programmet. Programpaus. Så borde det heta. Inte är det korta uppehåll heller. Mellan 5-8 minuter. Det var i en av alla dessa programpauser som yngsta dottern skuttade iväg. Inget konstigt med det. Alls. Hon skuttar faktiskt mest jämt. Om man ska vara petig. Programpausen tog slut men ingen dotter kom tillbaka. Inte helt ovanligt. Yngsta dottern har så många idéer som bara måste utföras när de ploppar upp. Oavsett när. Och vad. Att inte jag reagerade på hennes uteblivna sällskap är alltså inget konstigt. Men när jag gick ut till köket i nästa programpaus blev jag lite brydd. Över hennes tilltag.


Hon skuttade inte speciellt mycket. Alls. Hon sov mest. Djupt. På mattan. Det här med säng är tydligen överskattat.

torsdag 25 augusti 2011

Travande helg

I helgen travas det i en ganska stor stad nära oss. Hästen jag inte spelade på i början av sommaren är där. Den som ingen trodde på. Den som hade gett oss sju rätt på v75. Den hästen springer i helgen. Förmodligen vinner den inte om jag spelar på den. Men spelar jag inte vinner den. Regeln om livets små jäkelskap kan man säga. Vilken häst jag pratar om?


Finns det några hästkunniga som är inne här och hälsar på? Någon som vet vilken hästen är?

onsdag 24 augusti 2011

På annan ort

Ställde klockan på en näst intill plågsam tid i går morse. Allt för att komma i tid till bussen som skulle ta hela arbetet till annan ort. Med arbetet menar jag naturligtvis dom som jobbar där. Inte lokalerna. Vi skulle tillbringa två dagar tillsammans för att planera och strukturera läsåret 2011-2012. En del personalvård stod också på schemat. Nog så viktigt. Tycker jag.
Efter en mindre rolig bussresa kom vi så fram. Till byn med alla backar och en sjö.


Förmiddagen tillbringade vi i små grupper. För att prata om varför vi valt att arbeta med barn. En inte helt lätt fråga att svara på. Varför har DU valt att arbeta med det du gör?

På eftermiddagen fick vi äntligen komma in i våra rum. Vilken fröjd att få sätta sig på altanen. I tysthet. Ensam. Fast speciellt länge var jag inte ensam. Jag fick sällskap av en väldigt närgången liten gäst.


Småfåglar är söta. På håll. När de snudd på kliver in i skorna man har på sig är de inte så söta längre. Tycker inte jag i alla fall.
På eftermiddagen fick vi göra vad vi ville. Några valde att bada. Några valde gymmet. Och några valde shopping. Vad jag valde? Det var inte helt lätt. Eller? Självklart valde jag shopping! Maken-shopping. Den bästa av shoppingvarianter. Jag lovar. När du handlat och håller en påse i handen har du gjort dig förtjänt av en öl eller annan valfri dryck. Alkoholfritt alternativ funkar också. Har jag hört.

  

Kort sagt, en påse - en öl. Att sätta sig på favoritkrogens uteservering med solen i ryggen, skutan i blickfånget och en kall öl på bordet är livskvalité. Vardagslyx.
Att sedan beställa in kycklingvingar som tilltugg ökar bara på välmåendet. Jag lovar! Om man inte är vegetarian då förstås. Då får man beställa in något annat.


Varför bilden är vriden vet inte jag. Men å andra sidan gör det inte så mycket.

Efter en god middag. Som jag och polaren kom lite sent till. Vi hade liksom fullt upp med att njuta av livet och tappade bort tiden en stund. Men, efter middagen styrde vi näsorna till ett av rummen. För lite personalvård. Och som vi vårdade. Om ett gott skratt förlänger livet kommer jag och mina kollegor leva i all evinnerlighet. Helt säkert. Kollegan halvsatt i någon konstigt förvriden ställning i en av fåtöljerna. Skrattandes med tårarna sprutandes ur ögonen och ett vagt hot om att det snart skulle ske en olycka om inte skrattet lugnade ner sig en stund. Kollega nr.2 pep något om att hon var tvungen att andas. Att hon inte fick åt sig någon luft.  


Jag kan inte förstå varför dom skrattade. Har faktiskt inte en aning. Jag begriper inte heller varför ena tonårsdottern tyckte att jag såg ut som ett troll. Jag ville bara skicka en bild på mössan jag köpte åt henne. Jag tyckte det var snällt. Ena tonårsdottern verkade inte vara av samma åsikt. Konstigt....


Att ha detta utanför fönstret är själavård. Efter alla goda skratt var det skönt att avsluta kvällen med denna vy.


I dag såg det ut så här när jag vaknade. Dimman var precis på väg att lätta. En strålande dag grydde. Dags för frukost och ett sista ryck för att slutföra planeringen.

Vi har haft två bra dagar. Men det är skönt att komma hem. Ja, just det. Nu höll jag nästan på att glömma.


Lovade kollegan att lägga ut en bild på bilen. Bilden hon skulle visa sin make. För att visa vilken typ av bil hon vill ha nästa gång. Kan hända att det blir lite svårt att hitta vinterdäck. Men. Vill man åka fint kanske det får bli spark vintertid. 2,5 mil, enkel resa, till jobbbet borde inte vara några problem. Det handlar väl bara om att starta i tid.

söndag 21 augusti 2011

Hemliga lådan

Ni var inte många som gissade. Det var ni inte. Men ni som gissade hade fel. Inte tokfel men inte tokrätt heller. Kan säga att lådan är en föregångare till något som de flesta i dag har hemma. Något vi använder dagligen. Vissa mer vissa mindre. Nyfiken?
Här kommer det rätta svaret. Om det nu är rätt det som står på locket.


Svårt att se vad det står? Klicka på bilden så blir den större. 

fredag 19 augusti 2011

Underbara ungar!

Titta vad tonårsdöttrarna åkte iväg och plockade till sin mor! Bara så där liksom.


Nu är det gjort.

Shoppingresan till en stad inte helt nära oss blev av i dag. Bilresan pratade vi bort. Kollegan och jag. Tänk vad mycket fortare det går när man har roligt. Att jag i medtrafikanters ögon gjorde en idiotisk omkörning bjuder jag på. Lugn. Ingens liv var i fara. Det var inte så att jag körde om med möte. Och inte körde jag om på insidan heller. En omkörning i flera hundra kilometer i timmen var det inte heller. Så andas ut. Med rätta kontakter går det att göra en säker omkörning utan fri sikt framåt. Tror du mig inte? Det är säkert. Lika säkert som att jag är livrädd älgar. Jag ringde helt enkelt chauffören i timmerbilen framför mig och frågade om det var klart! Praktiskt va?!


I det stora köpcentrat gjorde jag fynd. Jo, jag vet att vi var ute i tjänsteärende. Men man måste väl få rast. Även under shopping. Jag tog mig i alla fall en rast. Och fyndade. Efter ett otal byxprovningar där jag lämnat alla affärer utan byxor hittade jag i dag TVÅ par jeans. Men alltså vad är det frågan om? Vad är det för fel på att ha EN byxknapp? Är det något jag missat? Går det inte att lita på dagens knappar? Eller har vi blivit rundare om buken? Så pass runda att byxtillverkarna vill gardera med kryss? Så knappskjutningen upphör. Jag menar. TRE knappar. På ett par byxor. Vad är meningen med det? Förutom att göra så man nästan pinkat på sig innan man knäppt upp alla knappar. Två par jeans. Två helt olika modeller. Sex knappar. Alltså tre knappar per par. Alla knappar till trots. Jag är nöjd med byxorna. Förmodligen ända till den dagen nöden trycker på. På allvar.


Dagens impulsköp redovisades i förra inlägget. Hur läcker är inte den klockan. Som accessoar menar jag. Att jag med jämna mellanrum kan hålla mina kollegor uppdaterade med rätt klockslag är bara ett plus. Förvirringen blev total ett tag i dag. Mitt i ett samtal talade jag högt och tydligt om för mina kollegor att klockan var 14.00. De tittade på mig med frågande blickar. Jag såg hur det snurrade i deras huvud. Vad skulle vi göra kl.14? Vad hade de missat? Precis innan någon av de båda hann fråga sa jag "det vet jag för jag har klocka jag". Sedan fortsatte jag så. Resten av dagen. Kollega nr.4 var inte med i dag. Är det någon som törst sätta en peng på att hon kommer bli lite förvirrad i morgon? När jag börjar tala om vad klockan är helt plötsligt.

För den uppmärksamme kan jag tala om att "nej, bilderna har inte ett dugg med shopping att göra". Men på vägen hem gjorde vi en avstickare för att kollega nr.2 skulle få hämta sin hemnyckel. Vi hämtade upp henne i en stad inte helt nära oss. Människan hade varit iväg och snusat på sitt första barnbarn. Nu börjar det bli lite ensamt på den här sidan strecket. Men lyssna nu mina barn! Jag har ingenting emot att vänta ett gäng år. Inte alls. Jag lovar! Tillbaka till hemresans avstickare. Hemnyckeln var hos kollega nr.2´s make. Och maken var fullt upptagen med bastubygge. Vid älven. Snacka om toppenläge. Jag ser redan fram mot en bastukväll där. Väl där åkte kameran fram. Så bilderna är från dagens utsvävningar. Dock inte från köpcentrat.


Håll med om att det ser ut att bli en fin bastu. Egentimrad sådan. Naturligtvis.

Såg att några hade vågat sig på en gissning på lådan. Fortsätt gissa. Svar kommer. Jag lovar.

torsdag 18 augusti 2011

Impulsköp

Lite blingbling är väl aldrig fel!


onsdag 17 augusti 2011

Inlägget som aldrig blev skrivet

Jag hade planerat att jag skulle skriva om vår shoppingtur. Min och kollegans. Jag skulle berätta om alla armbågar kring realådorna. Om alla semesterbruna människor som irrade runt bland alla fyndvaror. I alla fall de som fortfarande var lediga. Jag skulle även berätta om kollegans totala förvirring när hon skulle förklara vart hon sett de perfekta krokarna vi skulle köpa till jobbet. Jag skulle berätta om hur jag omedvetet prutade på fem meter kardborreband. På priset alltså. För att inte tala om hur makalöst god den bakade potatisen med skagenröra var. Den perfekta lunchen! Jag skulle även ha berättat om alla hjärtliga skratt i bilen på väg till och från en stad inte helt nära oss. Nu kan jag inte göra det. En halvtimme innan avfärd ställdes resan in. Det blev möten hela dagen i stället. Från möten finns det sällan något roligt att berätta. Men i morgon. Då. Då rackarns ska vi åka på shoppingtur. Så med lite tur kan jag berätta om det då.

Allvarligt. Jag kan inte påstå att ni är speciellt bra gissare. Alls. Inte en enda har gissat på lådan i förra inlägget. Tro nu inte att jag tänker ge er svaret. Nopp. Så enkelt går det inte till.


Vad är det här för låda? Kom igen och gissa nu! 

tisdag 16 augusti 2011

Hallonkräm i armar

Att jobba i en äldre skola har sina fördelar. Faktiskt. Man kan hitta så många lustiga saker. Speciellt om det finns ett skolmuseum. Och det gör det naturligtvis på "min" skola. Är det någon som vet vad det här som jag hittade i dag är?
Med locket stängt ser den ut så här.


Den är förhållandevis stor. Det låg några pärmar intill. Som jag naturligtvis flyttade på för att bara få med lådan på bilden. Skulle tro att det utan problem går att lägga i ett gäng pärmar. Kanske är den så hög som ett A4-papper. Kanske.
Så här ser den ut med locket öppet.


Så. Vad är detta? Någon som vet? Rätt svar kommer när ni gissat färdigt.

Hallonkrämen i armarna har fått en välbehövlig vila över natten. Så. Tanterna kavlade upp tröjärmarna i dag också. För att försöka bringa någon ordning i det kaos vi skapade i går. Om det var möjligt? Se själv.


Var sak på sin plats. Luftigt och fint. Ja. Gitarren på bordet ska naturligtvis inte vara där. Den hamnade där efter luftfärden kollegan bjöd den på. När hon var klar. Hon drog av ett riff innan vi gick hem. Det var så gardinerna stod rätt ut ett tag. Så mycket svängde det. Och som hon sjöng. Det kvinnliga adamsäpplet fladdrade på hennes hals. Inte ett öga var torrt. Ståpälsen sträckte sig från nagelbädden på tårna till hårsäckarna längst upp på huvudet. Det blev lite konsertstämning. Med tända ljus. Naturligtvis. Visserligen med en ack så liten publik. Jag. Men ändå. Vilket ös!
Vid det här laget sitter förmodligen inte kollegan ner längre. Misstänker att hon står rakt upp. I någon sorts givakt. Röd i ansiktet. Beredd på strid. Beredd att ta till orda i kommentatorsfältet. För att förneka. Förneka det jag just berättat om. Säga att det aldrig hänt. Att jag ljuger. Det kan hon väl få göra. Kommentera alltså. Men jag ljuger. Jag gör verkligen det. Ingenting hände. Men håll med om att det hade varit häftigt om hon verkligen hade spelat och rockat loss. Det hade det. Men nej. Det enda vi roat oss med i dag är att plocka, plocka, plocka och åter plocka. Varvat med lite kastning av diverse skräp. Så nu är det fint. Väldigt fint.


Nu ska det bara planeras. Inför hösten. Inför skolstarten.

måndag 15 augusti 2011

Ursäkta röran, vi bygger inte om men.....

.... vi möblerar om. Så började min första arbetsdag efter åtta veckors semester. Ett något decimerat gäng möttes upp i morse. Endast halva styrkan var på plats. Det betyder två tjuriga tanter med en vilja av stål och hallonkräm i armarna. Det var bara att kavla upp tröjärmarna och grotta in sig i hyllorna.


Och som vi grottade runt. Allt plockades ut. Verkligen ALLT. Sedan tog hallonkrämen över. Då ringde vi efter lite flyttförstärkning. I form av maken och ena tonårsdottern. Hyllor är tunga att konka runt på. I alla fall för två tanter med hallonkräm i stället för biceps.


Vi, tanterna alltså, nöjde oss med att bära runt madrasser, kuddar, pärmar, korgar, pennor, pussel, vattenkokare, små bord, stolar, tamburiner, kossor, bollar, väskor och en miljon andra saker. Sådana saker klarar hallonkrämen av.


Det är inte klokt vad mycket saker som ryms i en hylla. Eller ryms och ryms. När allt kom ut på bord, fönsterbrädor, golv och stolar var det svårt att tro att allt hade fått plats i en hylla en halv dag tidigare.


Det tog liksom aldrig slut. Hur vi än gjorde blev det bara mer och mer saker. Överallt. Högarna växte. Okontrollerat.


Man brukar prata om ett organiserat kaos. Men i just det här fallet blev det nog mer ett konstaterat kaos. Utan någon som helst organisation. Från början till slut. Fast slutet har vi inte kommit till. Än.
Vad vi gör i morgon ter sig ganska uppenbart. Vi fortsätter sortera. Och vi bär sakerna ett varv till. Kanske två.

söndag 14 augusti 2011

Resumeé

Vi bor i ett Pippi-hus. Nästan i alla fall. Det finns snickarglädje lite här och där. Små detaljer. Som levt ett tillbakadraget liv länge. Sedan målade vi om huset. Från blekgult till falurött. Plötsligt trängde detaljerna fram.


Krävde att få synas. Och som dom syns. Vackra detaljer utan känd ålder. Som pryder sin plats.


Små utskjut från taket. För att rama in. Att bo i ett äldre hus värmer. Själ och hjärta.

Sommaren lider mot sitt slut. Ledigheten, som i juni kändes som en evighet, har bara timmar kvar. Vardagens rutiner och måsten närmar sig med stormsteg.


Alla gurkor jag skulle skörda i sommar uteblev. Av tomaterna har det blivit EN röd. Resten hänger omoget gröna. Chili-frukterna är många men små. Tur det kommer en ny vår. Med nya förutsättningar. Nya odlingsmöjligheter.

Men vad är det med dessa små kusar som hysteriskt dansar runt äppelträdet?


Att fånga dom på bild är näst intill omöjligt. Liknar mest ett blurr. Hysteriskt blurr. Är det sista rycket innan vintern? Sista dansen?

fredag 12 augusti 2011

Utflykt

Telefonen ringde. Jag svarade. Samtalet resulterade i att dessa åkte på.


Ja, jag vet att det är hundhår på strumporna. Men om man vet att Äsch just nu håller på att byta till vinterpäls så tycker man att det är lite hår. Herre gud, det är ju bara två eller kanske tre strån. Men nu var det inte hundhår det här skulle handla om utan anledningen till att just älgstrumporna åkte på.
Jag skulle till skogen. Den där stora gröna massan där alla vilda djur lever. Du vet. Älgskogen. Men inte för att spana på älg. Inte för att jaga älg heller. Det får man ju inte än. Men snart. Nej. Det var gula kantareller vi skulle leta efter. Vad tror du är det första jag ser när jag kliver in i skogen?


Precis! Älgbajs. I massor. Det betyder alltså att otäckingarna tycker om att vara precis där jag trampade omkring. Att leta svamp när man är skiträdd för att stöta på en eller flera älgar är inte lätt. Alls. Kan jag tala om. Och just i dag var det jobbigare än vanligt. Det kändes som jag hade ett bälte hårt åtdraget runt bröstkorgen. Att andas var jättejobbigt. Jag flåsade som en maratonlöpare i värsta uppförsbacken, 500 meter före mål. Att då gå och titta på marken letandes efter svamp och samtidigt försöka hålla reda på vart jag satte ner fötterna var inte lätt. Men jobbigt. Ett och annat felsteg blev det allt. Men det var det värt.

 
Tänk så glad man kan bli av att se lite gult skymta i lingonriset. Att på 0,5 sekunder plocka så många svampar som möjligt är svårt. Och jobbigt. Speciellt med andnöd. Kompisen som var med fick sig nog både ett och annat gott skratt åt mig där jag flåsade och försökte prata lugnande med mig själv. Att hennes fyrfota vän sprang kors och tvärs hjälpte inte heller till. Bäst som det var fräste det till i riset bakom mig. På 0,1 tiondels sekund stod jag upprätt med panik i blicken. Vart var älgen?


Det kom aldrig någon älg. Det var Ripa varje gång. Den söta lilla vesslan.

torsdag 11 augusti 2011

En högst ointressant dag

Vissa dagar bara är liksom. De går ganska obemärkt förbi. Fast man får en hel del gjort. Inne. Ute vill man inte vara. Luften är högre och kall. Brrr! Snart skiftar löven färg också.
Rensade kylskåpet på gammal skåpmat. Fy vad man sparar på sig kan-vara-bra-att-ha-saker. Grisarna blir glad i alla fall. Hittade en pyts med tomater som ingen verkar vilja ha. Vad gör man med oönskade tomater? Torkar dom! Kom jag på.


Första gången någonsin så vi får väl se vad dom smakar. Torr blev de åtminstone.

Annars har vi mest försökt möblera om i vardagsrummet. Jag och tonårsdöttrarna. Med en ommöblering kommer sorteringar. Av alla dessa cd-skivor och dvd-skivor. Och tomma fodral. Varför är det så svårt att stoppa skivorna i ett fodral? Kan det bero på att fodralen har en förmåga att gå upp i rök. Samma rök som vissa skivor verkar försvinna i.


Att gå ut har inte varit aktuellt. Det var svårt att hitta luckorna i regnskurarna. Ett tag regnade det på baksidan men inte framsidan. Snacka om lokala skurar.


I kylskåpsrensen hittade jag en bit purjolök som såg lite ledsen ut. Vad gör man med en ledsen purjo? Lax i folieknyten naturligtvis.


Synd bara att jag inte kollade skärpan bättre innan jag fotade. Vi åt inte suddig mat. Vi gjorde inte det. Jag lovar. Det blir förbenat gott när man gör så. Alltså lax i knyten. Inte fotar suddigt. Det har ingenting med smaken att göra.

Nu är det bara lite drygt 72 timmar kvar. Tills jag börjar jobba. Ångesten är ganska total kan jag säga.