Med flygande start tog vi oss an helgens utmaningar.
Vi checkade in på hotellet. Gjorde som de flesta gör. Kollade hur det såg ut utanför fönstret.
Kanske inte den häftigaste utsikten. Men vi såg högt. Sedan gjorde vi entré på travet.
Hästarna sprang runt runt. Fåglarna flög fram och tillbaka.
Hästarna gjorde kväll och vi hamnade på hotellet. Där fick vi lära oss något nytt. Eller nytt och nytt. Vi anade att det var så. Gamla grannen bekräftade bara det vi anade.
Voltaren gel smakar inte bra. Alls. Gamla grannen ville bättra på sin andedräkt innan den obligatoriska pubrundan. Vi kan säga så här. Han tog fel tub. Och spottade och fräste. Vi andra fick oss ett gott skratt.
Efter avslutad pubvisit skulle vi gå tillbaka till hotellet. En lagom promenad. Tvärs över gatan. Vad kan gå fel? Det mesta om du frågar gamla grannen. Inget. Om du frågar mig. En glad norrman undrade om vi visste vart stadshuset låg. Som utflyttad stadsbo kunde jag peka. På fel hus. Kom jag på precis när norrmannen började gå. Stoppade honom och sa att jag skulle visa honom hur han skulle gå för att komma rätt. Gamla grannen tyckte att det var en mindre bra idé. Vi skulle ju gå tillbaka till hotellet för lite socialt umgänge med resten av sällskapet. Jag sa lite hurtigt åt gamla grannen att gå till hotellet och med det gick jag och norrmannen. Småpratade. Om ditt och datt. Precis när jag skulle peka hur han skulle gå sista biten ringde min mobil. Det var gamla grannen. Jag fipplade till det när jag skulle svara så istället för att svara skickade jag upptagetton. Pekade ut vägen för norrmannen och ringde upp gamla grannen. Som var halvt hysterisk. Vart var jag? Mådde jag bra? Jag skrattade och sa att jag var två minuter från hotellet. Att jag snart var där. Gamla grannen gav sig inte. Han såg inte mig så vart var jag? Var inte norrmannen så glad och trevlig som vi trott? Hade han gett sig på mig? Där någonstans vek jag runt ett hörn och blev synlig för gamla grannen. Han så enormt lättad ut. Trots att det fortfarande fanns spår av panik i blicken. Jag ville bara vara hjälpsam. Hade inte en tanke på att den skrattande norrmannen kunde vara farlig. Jag var på "hemmaplan". Där sker inga hemskheter. Gamla grannen var på bortaplan. Där allt kan hända. Väl inne på hotellet skrattade vi gott. Igen.
Ny dag. Nya travlopp. Som de förutseende personer vi var hade vi förbokat taxi. För att komma till travbanan i tid. Det hade vi varit. Om taxibolaget hade skickat en taxi. Efter ett antal telefonsamtal till växeln på taxi kom till slut taxin. En timme sen! Redan där började vi undra hur det skulle bli med hemresan.
På travdagar som denna är det ofta en och annan som är utklädd. För att roa barn. För att dela ut reklam. För att synas. Om ena tonårsdottern varit med hade det blivit en spännande dag. Väldigt spännande. Hon hade förmodligen kutat fram och tillbaka i vild panik för att komma undan dessa utklädda varelser. Snäll som jag är lägger jag ut en bild på Uttern. Så hon i alla fall får se. På betryggande håll.
Det är något visst med nordsvenska travare.
Trots att de ser lite klumpiga ut så utstrålar de kraft. Urkraft.
Med lagerkrans runt halsen ser de ännu bättre ut. Vem hästen är? Hallsta Lotus. Hans far är en av de läckraste nordisar jag sett. Järvsöfaks.
Både kusk och häst kan sträcka på halsen lite extra när det gått bra. Tydligen. Det här är hästen som slog den jag skrev om i ett tidigare inlägg. Alltså, Iceland kom tvåa, Joke face vann. Jag spelade inte på någon av dom. Jag spelade på andra hästar. Än i dag är jag osäker på om dessa kommit i mål.
Hur det gick med taxiresan hem? Jodå. Taxin var sen. Igen. När det väl kom en bil var den för liten. Hälften åkte och andra hälften fortsatte vänta. Men tillslut var vi samlade igen.
Nästa år tror jag vi går. Det går nog fortare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar