Konsten att hålla sig på mattan

Jag och yngsta dottern satt och tittade på tv. Fast jag tycker tv-tittandet är en enda stor suck nu för tiden. Programmet hinner nästan inte börja innan första reklampausen. Men reklampaus. Varför heter det så? Det är inte direkt en paus i reklamen. Det är mer en paus i programmet. Programpaus. Så borde det heta. Inte är det korta uppehåll heller. Mellan 5-8 minuter. Det var i en av alla dessa programpauser som yngsta dottern skuttade iväg. Inget konstigt med det. Alls. Hon skuttar faktiskt mest jämt. Om man ska vara petig. Programpausen tog slut men ingen dotter kom tillbaka. Inte helt ovanligt. Yngsta dottern har så många idéer som bara måste utföras när de ploppar upp. Oavsett när. Och vad. Att inte jag reagerade på hennes uteblivna sällskap är alltså inget konstigt. Men när jag gick ut till köket i nästa programpaus blev jag lite brydd. Över hennes tilltag.

Hon skuttade inte speciellt mycket. Alls. Hon sov mest. Djupt. På mattan. Det här med säng är tydligen överskattat.