Trav, snor och ungar

Helgen var riktigt trevlig, trots förlust som vanligt, på travet. Synd bara att jag gick och blev sjuk. Inte helt oväntat efter en vecka bland alla nya bacilurer. Immunförsvaret sliter hund kan man säga. Nu är det vätska, nässpray, ipren och näsdukar som gäller.

Första veckan på nya jobbet är avklarad. Det har gått så där. Att lära sig övergigantiskt många namn på så kort tid som möjligt är svårt. Eller att lära sig nya namn går väl an men att sedan para ihop namnen med rätt ansikten är värre. Det är konstigt det här med namn och ansikten. När jag fick mitt första barn såg jag att han inte såg ut som en Anton eller Nils. Likadant var det med de tre andra, de såg inte ut som en Alma, Lisa eller Wilma. Tyvärr lider jag av samma syndrom nu, vissa barn ser inte ut att heta Hanna eller Olle fast de gör det. Genast blir det mycket svårare att para ihop rätt namn med rätt ansikte.

Det börjar dra ihop sig. Nästa vecka åker maken och jag tillsammans med yngsta dottern för att hälsa på myndige sonen i hans nya hemland. Spännande. Pirrigt. Overkligt på något sätt. Trodde att verkligheten hade hunnit i kapp mig vid det här laget men det verkar inte så. Min son bor i ett annat land. Jag var och beställde ett nytt pass i går. Jag måste ha ett pass för att få hälsa på sonen.

Mina barn växer upp. Skrämmande tanke. Jag blir alltså äldre jag också. Samtidigt tycker jag det är roligt och spännande att följa deras utveckling. Att se vilka individer de håller på att utvecklas till. Få facit på om deras uppfostran var så trygg och bra som jag inbillade mig.
Maken satt och tittade efter bilar till tonårsdöttrarna i går. BILAR! Alltså bilar med stor motor, fyra hjul och en ratt. "Det är lika bra att börja titta nu" sa han. "Det är inte många månader kvar". Inte många månader kvar?? Hur gick det så fort? Snart ska väl yngsta dottern ha moped också. Jag måste vara jättegammal! Det är alltså inte konstigt att jag är trött. Det beror på min ovanligt höga ålder.

Zzzzzz

Jag har hittat mina nya idoler, glada och pigga heltidsarbetande föräldrar som får vardagen att gå ihop! Jag är inte pigg och de vettesjutton om jag är speciellt glad, orkar liksom inte skratta. Är förvisso bara heltidsarbetande sedan TVÅ dagar. Vad vet jag, man kanske kommer över tröttheten så det finns ork kvar till umgänge och skratt. Som det är nu samlas tvätten i drivor och jag bara suckar, pustar och stånkar. Tycker faktiskt lite synd om mig själv (ganska mycket om man ska vara noga). Ja, jag vet att jag frivilligt tog på mig ett vikariat men jag hade inte i mina vildaste drömmar kunnat tro att schemat skulle se ut som det gör.
Tack tv 4 för Fångarna på fortet! Lättsam underhållning som passar hela familjen, det ger mig som mamma pluspoäng. Vi umgås. Eller jag slappar och resen av familjen hejar ivrigt på dessa darrande fingrar som försöker få grepp om spindlar, ormar och skorpioner.
Nu är det bara tre arbetsdagar kvar sedan är det helg och vilken helg sedan. Det blir trav för hela slanten, Sundsvall Open Trot! Nog blir det för hela slanten alltid för vi vinner sällan. Borde nästan vara delägare i travbanan nu. För min del handlar det om att hitta roliga och annorlunda hästnamn samt gulliga hästar - det är kriterierna för att jag ska välja att spela på en häst. Efter en snabb titt i programbladet hittade jag några solklar vinnare, eller vad tror du? Med namn som Treecko, Vildvitter eller Istapp kan i alla fall inte jag låta bli att sätta en peng.

Fåglar och fönster

Till och från hela sommaren har det dunsat i fönstren av småfåglar som navigerat lite fel. Mest har det varit småfåglar men en och annan trast har också flugit fel och dött fönsterdöden. Grannens duns på sin köksruta tar dock priset!

Det är inte utan att man börjar fundera på om det är dags att sätta in okrossbart glas. Vad vet man, rätt som det är smäller det till och vips har man en kråka i köket.

Nu är det bara timmar kvar tills det verkliga livet börjar. Vi ska prova på hur det är att ha två heltidsarbetande föräldrar i det här hushållet, spännande. Antingen går det hur bra som helst och jag tycker det är underbart att slippa matlagning, handling och hämtning av barn eller så kraschar allt. Maken tycker livet är skit och jag känner mig totalt utanför.

Tonårsdöttrarna tog morgontåget till Stockholm för en dag på Gröna Lund. Låter nog ganska trevligt men om man tänker på att det är 50 mil enkel resa börjar man fundera på hur dom tänkte. 100 mil för en dag på ett nöjesfält? Ja, kanske. Om man var ung. Det är inte jag längre. Jag får hämta dom vid tåget på kvällen, det är nog sådant man får syssla med när man inte är ung.

Så där ja.

Då var första arbetsdagen gjord. Det gick så där. Att byta arbetsplats ofrivilligt är inte helt lätt, det tar nog ett tag innan jag ställt om mig. Har alltid sagt att jag är väldigt flexibel, nu är det väl upp till bevis antar jag. Vissa saker känns helt ok medans andra saker känns så där. Men ska man se positivt på saken är det bara 17 veckor till jullov!
Kvällen har jag tillbringat på bilbingo tillsammans med ena tonårsdottern och hennes kompis från en stad inte helt nära oss. Pengar vann vi inte men attans så roligt vi hade.
Det här med uppdatering verkar inte vara min starka sida. Jag skrev några rader om ena dotterns mobiltelefontrassel för ett tag sedan. Då var jag på väg att ta en viss person i örat och morra lite över deras sätt att inte sköta servicen. Nu har vi varit ner och jag behövde inte morra och örat fick han ha kvar - orört. Det räckte tydligen att jag visade mig så förstod han vad klockan var slagen. Vips hade tonårsdottern en ny mobiltelefon och några hundra i kontanter i handen. Men säg den glädje som varar. Jag hann bara få ett mobiltelefontrassel löst så tog nästa vid. Yngsta dotterns mobiltelefon hade helt plötsligt fått ett streck tvärs över displayen så det var bara att lämna in den. Ska bli spännande att se hur lång tid och hur många resor det krävs den här gången. Jag tror det här med röksignaler är underskattat. Börjar det dyka upp rökpuffar på himlen är det bara vår familj som gett upp moderniteterna
När jag ändå är inne på lite uppdateringar, jag kan härmed stolt meddela att träning ger resultat! Jag har gått ner tre kilo och jag fortsätter......

Jaha....

....så var dagen här då, dagen när det är dags att gå tillbaka till verkligheten. Med bara minuter kvar innan det är dags att åka känns det minst sagt gruvsamt. Jag ska börja på en ny arbetsplats och träffa nya arbetskamrater. Om det varit självvalt hade det nog känts annorlunda, mer roligt liksom. Det blir säkert bra men jag har inte hunnit ställa om mig riktigt.

Pucken!

Festen är över, endast minnen återstår! Vädrets makter var återigen på min sida, visserligen var det inte strålande sol men det regnade inte. Eller, det regnade inte under femkampen i alla fall. Femkampen var något utöver det vanliga i år, vi fick bland annat köra en liten grävmaskin. Hur det gick? Det var jättekul men duktiga var vi inte. Vi skulle pricka tre olika stora hinkar med en pet-flaska och naturligtvis hängde och dinglade flaskan i ett snöre. Jag lyckades träffa alla hinkar inom tidsramen! Eftersom jag hade tid över såg jag min chans att öka på poängen. Svisch, swosch och kabom så svängde jag runt grävaren - jag var riktigt duktig på att svänga i alla fall. Det hade kunnat gå bra om inte tävlingsdomaren hade varit i vägen. Man kan säga att han blev lite jagad av en tokpendlande pet-flaska! Jakten slutade när domare och pet-flaska försvann bland träden.... Jag vann inte.

Lovade i ett svagt ögonblick en bild på min kostym och här kommer den.

Hur det gick att äta med en puck över halva kroppen? Det gick inte alls! Så nästa gång jag funderar på någon form av diet ska jag prova puck-dieten. Det går inte att sitta på en stol och ännu mindre vid ett matbord med pucken på. Att få mat till munnen går inte heller så man går garanterat ner många kilon på kort tid. Det enda jag, genom försök, vet är att flytande föda fungerar. Det fungerar jättebra om man dessutom har ett sugrör.

På torsdag är det slut. Slut på ledighet. Slut på sovmorgon. Slut på frihet. Slut på det mesta faktiskt om jag ska vara ärlig. Just nu känns det så i alla fall. Förändringar behöver inte alltid vara av ondo men vissa förändringar är det svårt att se positivt på, åtminstone från början. Jag tror det behövs en viss inkörningstid vid vissa förändringar och den här inkörningstiden kommer nog bli lång.

Vad ska jag hitta på de här sista timmarna i frihet? Storstäda och tvätta tunnorna tom så jag bara kan softa här hemma de första arbetsdagarna? Känns inte så lockande måste jag säga. Sova ut och kanske sova in lite tid på sömnkontot?Tror jag inte, då kan jag inte njuta av de lediga timmar som är kvar. Fortsätta gruva mig för arbetsstarten? Tror det är ganska enkelt så det blir nog en hel del sådant. I övrigt är det nog bara att vara vaken och fånga de ögonblick som är värda att fångas. Som i dag, en tur till skogen och några gula kantareller senare så var den här dagen gjord.

Dubbelmorr!

I morgon ska en minst sagt ilsken mor styra bilen till en stad inte helt nära oss för att ta en viss person i örat och förklara vad hon tycker om att bli felbehandlad. Ena tonårsdotterns mobiltelefonproblem är inte löst! Fraserna "till 99,9 % går reklamationen igenom den här gången" och "om ni inte hör något från mig i morgon ska ni inte få panik, det kan ta någon dag till" klingar illa i mina öron. Det är noga räknat åtta dagar sedan och i min värld är inte det "någon dag" så nu är tant arg! Att i det här läget åter igen skylla på den auktoriserade verkstaden eller tillverkaren går bort. Nu är det pengarna tillbaka som gäller och över min döda kropp att vi handlar så mycket som ett kaffefilter i den affären i framtiden. Presentkortet vi fick tror jag passar bäst i de nedre regionerna på personalen som jobbar där. Huruvida det blir jag eller någon annan som stoppar det där låter jag vara osagt.

Snart, mycket snart är det dags för årets fest hos oss. Tror jag har berättat om den förut och att temat för året är sport. Nu är min kostym klar, redo att användas! Men nog är det konstigt att en idé som från börjar kändes helt rätt nu börjar kännas lite fel. Det kan i och för sig bero på att jag börjar inse svårigheterna (eller rättare sagt bristen på funktion) med kostymen. Att äta med den på börjar mer och mer te sig omöjligt. Nu finns det säkert en och annan som tycker att det bara är att ta av kostymen men då tycker jag man fuskar. Får nog fundera lite till och se om jag inte hittar en vettig lösning eller så får jag helt enkelt proväta en gång. Skulle jag bestämma mig för en provätning kan du ge dig den på att halva byn har ärenden hit just då och alla förklaringar i världen skulle säkert låta helt idiotiska i det läget. Men vänta nu, skulle jag bry mig om det? Jag som under tidigare festkvällar gått genom byn klädd som Mary i Lilla huset på prärien, Pippi Långstrump, 50-tals pingla, sotare och gammal tant. Det verkar lite fånigt att helt plötsligt börja bry sig om vad folk tycker och tänker. Det blir nog en provätning och vem vet, kanske redan i kväll.

Diggiloo

Vädret var återigen på vår sida, det blev en kanonkväll i det gröna! Har inte hört några siffror men jag törs gissa att det var kring 5 000 personer som var på plats. Vi (jag, tonårsdöttrarna, yngsta dottern och pojkvännen) hade packat med picknick-korgen, filtar och ett glatt humör. Eftersom jag glömde några små viktiga detaljer är jag numera ägare till ett antal Diggiloo-stolar. Med de tröjor och jackor vi fått tidigare år (maken har varit med och byggt scen alla år) kan vi nu se ut som riktiga fans.

I lördags var jag och maken till en stad inte helt nära oss för några timmars kvalitetstid med en barndomsvän till mig. Måste säga att vi bara blir bättre och bättre på att ses. När vi ses brukar det bli lite shopping och de flesta av kvinnligt kön vet hur svårt det kan vara att få med de av det manliga könet. Vi har löst problemet. Eller vi och vi, tror faktiskt det var maken som löste det någon gång när vi träffades i huvudstaden. Numera kör vi alltid make-shopping (det är helt ok att byta ut "make" mot förnamnet, det blir mer personligt så) när vi träffas. Make-shopping innebär att så fort man handlat något och fått en påse är det dags för en öl! Alltså en påse = en öl. Kan tala om att vi aldrig misslyckats med den typen av shopping, maken shoppar och ler hela dagen!

I dag regnar det här, eller det öser ner och jobbångesten sköljer över mig i takt med regnet. Alltså jag har inga problem med jobbet som sådant men att måsta börja ställa klockan och kliva upp tidigt på morgonen - hua! Hur det ska gå att få upp yngsta dottern vill jag inte ens tänka på, än. Skjuter på det problemet några dagar till.

Ibland är livet bara underbart!

Jag och maken packade med oss middagen och drog till en tjärn ganska nära oss. Jo, jag vet, hemska föräldrar som lämnar barnen hemma. Men om man är en hemsk förälder ibland orkar man vara en bra förälder där emellan, tror jag i alla fall. Vi fick sällskap av några goda vänner där vid tjärnen. Solen sken, vattnet låg spegelblankt, elden värmde och skratten ekade mellan trädstammarna - det blir inte mycket bättre än så. Eller som en god vän till oss brukar säga "om man har det så här när man har det som sämst är det inte så illa"!

I morgon kväll blir det sång, underhållning och umgänge på en filt i gräset. Diggiloo kommer till byn, igen! Helt makalöst att de kommer till vår lilla by och att så många tusen personer söker sig hit, i fjol tror jag det var 6000 personer som var här. Att ta sig över vägen en sådan dag är näst intill omöjligt och fundera inte ens på att ta middagen från grillen. Trots det kaos som utbryter här i byn är det ett roligt kaos.
Första året de var här hjälpte jag till att bygga produktion (ljus och ljud) till showen. Det märktes ganska raskt att det var folk från stora staden som kommit hit, inte en av dom hade en mobilleverantör med täckning i norrland. Förvirringen var total! Det skulle ringas både hit och dit men ingen hade någon mottagning. Jag minns att jag skrattade lite lätt åt de smått hysteriska själarna som sprang runt med mobilerna i högsta hugg och sökte mottagning. Jag lät de hållas ett tag innan jag talade om för dem att de inte skulle hitta någon mottagning här. Jo, lite skadeglad lät jag nog men jag lånade ut min mobil så de fick ringa sina livsviktiga samtal. Vem vet, de kanske hade blivit efterlysta annars och då hade det förmodligen vimlat av poliser och andra myndighetspersoner här. Alla letandes efter ett helt gäng förvirrade "roddare". Ingen bra pr för vår by. Man kan bara hoppas att de lärt av sitt misstag och har en annan leverantör eller att de ringer alla sina viktiga samtal innan de tappar kontakten med yttervärlden, om inte annat kanske det finns en annan vänlig själ i den här byn som lånar ut sin mobil.

Vad gäller yngsta dotterns utsvävningar i går natt, hon var på dans. Jo, det är säkert, hon var på dans - styrdans! En kompis (till yngsta dottern) mamma skulle iväg och dansa och barnen fick följa med. Hon hade jättekul! Om de vuxna runt omkring hade lika kul förtäljer inte historien.

Nu ska jag pula lite till med sportutstyrseln jag ska ha nästa lördag sen är det dags för lite skönhetssömn. Ena tonårsdottern har målat och fixat lite ikväll så jag borde nog lägga ner lite energi på det hela jag också. Vad det är för utstyrsel kan jag inte skvallra om än, det får vänta till nästa helg. Jag kan lova att bilder på skapelsen kommer!

Det är nya tider nu

Om någon hade sagt till mig för ett år sedan eller varför inte i måndags att jag skulle sitta uppe och vänta på yngsta dottern en onsdagnatt hade jag skrattat - högt! Nu vet jag bättre. Jag har suttit och väntat på henne nu. Hon har precis tassat upp till övervåningen för lite välbehövd vila. Vart hon har varit? Skulle kunna utlysa en liten tävling men sorry, jag tror inte någon kan gissa rätt.

Ilskna mödrar är inte att leka med

Jag och ena tonårsdottern tillbringade en halv dag i yngsta dotterns rum för ett tag sedan. Vi städade och gjorde så fint. Jag undrade hur länge det skulle få vara fint där. Så länge hon inte var hemma är svaret! Hon hann nästan bara komma hem så var kaoset ett faktum, trots att hon blev så glad över sitt nystädade rum. Men hon är påhittig dottern. Förut har det legat saker överallt. Att hitta en strumpa i en skrivbordslåda var ingen omöjlighet, om man säger så. Den här gången nöjde hon sig inte med att bara dra fram saker, hon drog fram hela sängen. För att göra kaoset komplett flyttade hon in barbiedockorna under och bakom sängen. Att pilla fram alla barbieskor var inte det lättaste. Att en unge på nio år kan kräla och krypa under sängar är inget konstigt, en unge får plats. En tant får inte plats lika enkelt. Jag hade behövt långa armar för att slippa kila fast mig mellan golv och säng. Det slutade med att jag rev ur sängen och balanserade på ribbotten för att få ut allt som var så fint uppställt under sängen. Maken gjorde sitt bästa för att få bort allt som yngsta dottern hade arrangerat mellan sängen och väggen. Det var säkert ett väldigt vackert barbiehem dottern byggt men inget bygglov var utlovat så rivning var ett faktum. Ordningen är nu återställd och vi får väl se hur länge det varar.

Jag och ena tonårsdottern var till en stad inte helt nära oss i går. Det var dags att se hur reklamationen av hennes mobil gått. Det gick inte alls. Hon fick tillbaka telefonen och vi fick ett presentkort på en löjligt liten summa som plåster på såren. Eftersom telefonen varit inlämnad för samma fel fyra gånger utan att de lyckats laga den var min tro på att de nu helt plötsligt hade lyckats liten. Med mobilen i fickan gav vi oss iväg för en shoppingtur. Efter 20 minuter dog telefonen, igen! Den här gången fick försäljaren se med egna ögon hur telefonen beter sig. Han ringde upp tillverkaren och nu verkar det som reklamationen äntligen ska gå igenom. Men vis av erfarenhet gällande just den här telefonen ropar vi inte "hej" än. Papperskvarnarna har inte malt färdigt än men om de gör det och det blir som tonårsdottern vill har hon en ny telefon i brevlådan inom en vecka. Annars får försäljaren träffa en minst sagt irriterad mor, en mor som är trött på att frakta en mobil fram och tillbaka. En mor som i flera månader hört tonårsdottern morra, klaga och sura över denna telefon. En mor som inte är att leka med! En mor som inte nöjer sig med ett löjligt presentkort och en förklaring som talar om att det inte är deras fel, att de bara följer instruktioner. En mor som troligen äter taggtråd till frukost och försäljare till mellanmål.

Sommaren rullar på

Vi (jag, två tonårsdöttrar och en pojkvän) gjorde Fäviken på lördagen. En himla trevlig tillställning. Vi åkte i god tid för att slippa stressa. Att ta sig dit var inte det lättaste, 20 mil gick bra, den sista kilometern gick i snigelfart. Om man ska vara ärlig tror jag alla sniglar i världen körde om oss faktiskt, så sakta gick det. Arrangörerna hade misslyckats totalt med parkeringsuppgiften kan man säga. Efter 45 minuters köande fick vi äntligen en plats att ställa ifrån oss bilen, så långt från marknaden man kunde komma utan att lämna området!

Regnkläder var lika självklart som fika nerpackade och solen sken från en nästan klarblå himmel. Trots att vi åkt i god tid fick vi öka på steglängden (tack parkeringsvakter för den språngmarschen) för att hinna njuta av Jocke Smålännings pricksäkerhet.

Solen som värmt oss gick helt plötsligt i moln, mörka moln. Dags att ta fram de raska benen för en promenad till bilen där regnkläderna låg. När vi ändå var där passade vi på att flytta bilen lite närmare, mycket närmare faktiskt.

Resten av dagen strosade vi runt bland mässutställare och olika uppvisningar. Vi provade på att sitta i en bil som kör med 40-gradig lutning. Jäklar vad det lutar! Hädanefter ska jag inte fega när det är en dikeskörning som krävs för att komma förbi en långtradare på skogsvägarna här omkring.

Fäviken är en marknad som riktar sig till naturfolk (jakt-, fiske- och skogsintresserade). På ett sådant ställe förväntar man sig inte att gång efter gång få höra speakerrösten efterlysa ägare till bilar där hundar sitter och mår dåligt men det fick vi höra, hela dagen. Om man inte tycker att hunden kan vara med under marknadsbesöket varför tar man då med sig hunden?

I morgon ska jag styra bilen mot en stad inte helt nära oss för att se vad de gjort med ena tonårsdotterns mobil. Man kan bara hoppas de tagit sitt förnuft till fånga och bytt ut den mot en ny.