Stickelistick

Nu känns det som jag stickat hur länge som helst. Men lik förbenat har jag inte ett strumppar. Jag ger mig inte. Innan jag lägger mig ska båda strumporna vara klar. Men en sak vet jag. De kommer inte se likadana ut! Det kommer dom inte. Det ser jag redan nu. Finns risk för att jag åker på att sticka en tredje socka. Så de blir i ungefär samma storlek.
Ena tonårsdottern provade den färdiga sockan och tyckte om att skaftet var ganska slappt och hängde lite. Det var inte riktigt meningen att det skulle bli så. Det andra skaftet hänger nog inte lika mycket. Eller det hänger inte alls. Förmodligen beror det på krampen i fingrarna och händerna. Att krampaktigt hålla i strumpstickor sätter sina spår. Det verkar som jag bara stickar hårdare och hårdare. Spännande det här.

Jag köpte en virknål och garn till en mössa i dag. Tokig? Jaha! Än tokigare blev det när jag kom hem med det. Ena tonårsdottern ville prova att virka en mössa. Det har nog snurrat runt i hennes huvud också. Det är inte utan att jag börjar misstänka sviter efter operationen. Psykologiska sviter.
Hennes virkkarriär började med att hon ville ha hjälp att lägga upp maskor. Av mig! Gissa om jag njöt när jag fixade det. Men sedan var jag totalt över. Hon mummlade och muttrade bakom virknålen. Till slut struntade hon i allt. Att det gick åt skogen för henne var mitt fel. Jag hade tydligen köpt för klent garn. Jag som tog hjälp av den långa kvinnan i garnaffären. Det var hon som sa vad jag skulle ha för garn. Jag ser inte skillnad på garn och garn.
Mor frågade om jag köpt raggsocksgarn. Vad då "raggsocksgarn"? Jag köpte det garn som hade den färg jag ville ha. Huruvida det var raggsocksgarn eller tröjgarn vet väl inte jag. Kanske är det så att ena tonårsdottern får gå omkring med något som borde blivit en tröja på fötterna. I olika storlek. Vad vet jag. Jag har bara lyckats få till något som kan liknas vid sockar.

Nää, jag är inte tjurig!

När jag väl bestämt mig brukar jag inte ge mig. Men början på mitt stickäventyr hade kunnat få ett snabbt slut. Jag köpte garn och strumpstickor i dag. Att man måste göra något med garnet innan man börjar sticka visste inte jag. Eller jag hade nog bara förträngt de gånger jag suttit med armarna i vädret hållandes garn som mor nystade. Så det blev trassel. Efter cirka två minuter. Det var bara att riva upp de stackars maskor jag hunnit lägga upp.  

 Efter lite trasslande. Eller mycket trasslande.

Riktigt så där ska det ju inte se ut. Hjärnan fick snurra några varv och sedan kom jag på hur man skulle göra.

Naturligtvis måste jag snitsa till det med en till färg. Varför göra det enkelt? Naturligtvis var även det garnet tvunget att trassla en hel del innan jag fick upp det på ett nystan. Sen rullade det på ganska bra. Tills det var dags för hälen. Den förhatliga hälen. Hälen alla varnat mig för.Det svåraste på hela strumpan. Eftersom det är ena tonårsdottern som vill ha ett par raggsockor försökte jag övertala henne. Att inte ha någon häl. Det gick inte! Jag drabbades av stora prestationsnerven och fegade jag ur så jag hoppade över en inbjudan till att vara med på ett stickcafé. Alltså var det bara att bita i det sura äpplet och ringa mor. Samtidigt som jag försökte tyda ett recept, förlåt, en stickbeskrivning jag hittat på internet. Sticktermer är rena grekiskan för mig så mor fick förklara och förklara igen.

Efter några borttappade maskor, flera telefonsamtal till mor och ett gäng riktigt fula ord hade jag fått till något som i alla fall liknade en häl.

 Det var ungefär där som jag gav mig f#n på att sockelände skulle bli klar. Nu! Nu gick det inte riktigt så fort. Jag hade lite problem med alla stickor, trasslade liksom in mig i dom. Men till slut. Skam den som ger sig.

Inte en alldeles perfekt socka. Men det är min FÖRSTA raggsocka!! Synd bara att tonårsdottern har två fötter. 

Ett stort tack till bloggerskan som lagt ut receptet, att det ska vara så svårt att få in i huvudet att det heter mönster eller stickbeskrivning, och till min egna telefonsupport - mor! 

Dagen efter

Den opererade tonårsdottern vaknade upp till en ny dag. En dag där tryckförbandet från gårdagens operation skulle tas bort. Nu skulle hon få se storleken på såret. Jag såg såret i går, nysytt. Jag visste att det blev förhållandevis långt. Hon visste ingenting. Nu vet hon. "Vilket långt sår" och "det blev mycket längre än pricken, den mätte ju bara drygt 1,5 cm" var vad hon sa. Ja, det blev längre än hon trott. Men jag tror det blir bra. Jag hoppas hon inte ångrar sig. Det är svårt att göra det ogjort liksom.

   

Dimman äter upp omgivningarna här på hösten. Det är först en bra bit in på dagen solen bryter igenom och man ser den blå himlen. Trots att vi bott här några år nu har jag inte riktigt vant mig vid att vakna i en filtallrik. Att inte se längre än några meter.

Utsikten nedåt. Dimma, dimma och mer dimma.

Det är bara de som bor riktigt högt som ser den blå himlen. De som bor ovanför oss. De slipper vakna i fil. Men å andra sidan hamnar de i filen de också, så fort de ska på byn.

Utsikten uppåt. Blå himmel och sol!

Yngsta dottern mår fortfarande inte bra. Hon snorar. Jättemycket! Hon hostar. Inte jättemycket men nog för att det ska vara irriterande och jobbigt. Nu har hennes öron börjat göra ont också. Det är inte roligt längre. Jag tar tillbaka det jag sa tidigare. Att någon måste offra sig för den goda sakens skull. Nu vill jag att hon ska bli frisk. Även om det innebär att jag måste jobba med något jag inte tycker om. Att gå hemma med sjukt barn är inte heller något jag tycker om. Det räcker nu!

Grå vardag - välkommen!

Nu är det gjort!

Äntligen! Ena tonårsdottern har äntligen blivit av med sin prick. Nu blir det inget mer "pricken över i". Nu blir det stora I istället. Hon var nervös. Det var hon. Sköterskan från förra besöket var lika korkad i dag. Det var hon. När tonårsdottern försökte förklara vad som skrämmer henne fick hon iskallt till svar "det är så mycket man måste göra här i livet och det här är en sån sak". Korkskalle! Men lugnet lade sig i operationsrummet. Mamman var med och höll handen. Och pratade lugnande. Påminde även tonårsdottern om att andas lite nu och då. Hon andades.

För alla som känner mig erkänner jag, jag tittade, tittade och tittade. Åå, vad jag tycker det är fascinerande med skalpeller och sår. Trist att man inte fick ha mobilen påslagen. Då hade jag tagit kort. Inte helt omöjligt att jag videofilmat heller. Om vi bott i en större stad hade jag genast sökt jobb som operationssköterska.

När vi blev kallade till väntrummet utanför operationssalen satt ett äldre par där. Mannen gjordes klar för operation. Tanten var med som moraliskt stöd kan man tro. Det var ett gulligt gammalt par. Men så fort mannen gått därifrån tassade tanten iväg på toaletten. Jag och tonårsdottern satt och småpratade. Allt för att hon skulle andas och slappna av. Hon började bli lite blek om nosen dottern. Plötsligt hör vi ett ljud. Tror att båda två var lite tveksamma till om vi verkligen hade hört rätt. Jodå. Prrruuuuuut, pruutt, prrutt, pppprrrruuuuutttt. Lät det från toaletten. Alltså om man tänker räserbajs. Då får man fram det där fräsande pruttljudet. När jag insåg att jag hört rätt brast det för mig. Jag tokskrattade. Tyst. Hela jag hoppade på stolen. Tonårsdottern fick raskt tillbaka färgen i ansiktet. Med råge! Hon skrattade hon också. Samtidigt försökte hon få mig att fortsätta prata. Antagligen för att pruttandet inte skulle höras lika bra. Det var stört omöjligt att prata. Jag hade fullt upp med att andas. Då slutade tanten prutta.

Jag samlade mig och började prata. Hann säga två ord tror jag. Sedan satte tanten igång igen. Pprrutt, ppprrruuuuuttttt, prutt, prruttt. Jaha, då var det kört igen. Att skratta hysteriskt är inte lätt. Speciellt inte när man måste göra det tyst. Tack och lov var andra pruttstunden lite kortare. Om tanten hade räserbajs eller inte vet jag inte men hon var rackarns så snabb att torka sig, tvätta händerna och komma ut. Vips kom hon uttassandes. Såg dessutom helt oskyldig ut. Undra om hon ätit lite väl många katrinplommon till frukost? 

Var det någon som trodde att vår röda fas var över nu? Tji fick ni!

Någon, jag vet inte vem men jag har mina aningar, har lyckats få rödfärg på ena barstolen i köket. Konstigt. Jag menar att färgen hamnat där. Så vitt jag vet (hahaha, vad fyndigt. Vitt!) målas det utomhus. Stolen har inte varit ute, vad jag vet. Ja, ja, vår röda fas fortsätter alltså.

I morgon ska jag inhandla nödvändiga handarbetsattiraljer. Bara så du vet. Om jag inte uppdaterar bloggen på några dagar har jag trasslat in mig i garnet. Och sitter fast. 

                                                                                                                     Kaninbilden är lånad på internet

I dag är det dags

Grodan klarade sig! Den överlevde och hoppade glatt ut från besiktningen. Den får leva ett år till alltså. Bra.

I dag är det en halvhistorisk dag. Om nu något kan vara halvhistoriskt. Ena tonårsdottern ska operera bort omgivningens skiljemärke. Tvillingarna ska bli mer lik varandra. Eller som en bekant sa "hur ska jag kunna se skillnad på dom nu?". Som om de var så lik varandra. Det är dom inte!

Jag kan förstå att ena tonårsdottern vill ta bort sitt födelsemärke. Samtidigt är det lite vemodigt. Pricken över i:et försvinner. För gott. Vi frågade henne för några år sedan om hon ville ta bort födelsemärket. Svaret vi fick då var "då är det ju inte jag". Hon var väldigt bestämd på den pricken, förlåt, punkten. Då. Nu är det annat. Nu ska märket bort.
Hennes nerver ligger utanpå kroppen. Det märks på flera sätt. Ögonen har fått den för henne så typiska blicken, nervblicken. Kan inte förklara hur den ser ut men ögonen ser glansiga och småstirriga ut. Fingrarna pillar okontrollerat på allt. Om inte annat trasslar dom in sig i varandra. Hon pratar, pratar, pratar och pratar. Om vad? Inte en aning. Bara en massa nervöst svammel. Att inte doktorn tänkte på de i hennes omgivning. Då hade han kanske skrivit ut lugnande till henne. Så vi runt henne fick det lite lugnare.
Mitt i den nervösa röran yrar yngsta dottern runt och snorar. Inte helt idealiskt att ha en snorunge just i dag. Hon är för sjuk för att lämnas ensam. Hon får helt enkelt följa med. Spännande bilresa lär det bli. Toksvammel från ena tonårsdottern och snorhissning av yngsta dottern. Undra vad jag ska hitta på? Tror öronproppar är en bra sak att ha med. Och en stor påse tålamod. Och ett gott humör. Väskan blir full med bra att ha saker.      

VAB

Bilden är lånad från internet

Måste gjort något rätt. Så han där uppe blev glad. Eller i alla fall så han tyckte jag behövde få vara hemma en dag eller två. Naturligtvis är det inte snällt mot yngsta dottern. Jag menar att hon var tvungen att bli sjuk. Men ibland måste man offra sig. För den goda sakens skull. I det här fallet gäller det ju mammans mentala hälsa. Nu är det inte så att yngsta dottern ligger platt på rygg och flämtar. Inte ens lite feberyrningar behöver hon stå ut med. Hon har ont i halsen och näsan kör med öppna spjäll. Det är inte värre. Men tillräckligt för att hon behöver vara hemma. Och jag med alltså. Vad gör man när man är hemma med sjukt barn då? När barnet mest ligger på soffan och jäser. När man inte kan åka flera mil för att inhandla garn och annat nödvändigt för sin egen utvecklings skull. Man gör allt det där man skulle gjort i helgen. Allt tråkigt alltså. Sen sitter man framför datorn och surfar runt. När man inte passar upp snorungen med mat, dryck eller sällskap.
I morgon är en annan dag. I morgon ska ena tonårsdottern opereras. Risken finns att yngsta dottern måste följa med, snorandes. Men det lär väl fungera det också. Maken har liksom fullt upp på sitt jobb han.

Tjolahopp, tjolahej, kom precis på en mindre angenäm sak. Grodan ska besiktas i morgon. Inte bra. Den får nog åka ut på baksidan med nedsänkt front och en massa plumpar i protokollet. Dyrt och tråkigt kommer det bli. Det vet jag. Grodan har liksom gjort sitt i den här familjen. Ja, Grodan är alltså min bil. Den ser bara ut som en groda, den hoppar inte fram. Inte än kanske det är bäst att tillägga.

Nu har jag inte tid med det här. Måste kvista upp till affären innan middagen. Jag ska baka äppelkaka. Jag! Förvirringen i hjärnan har inte släppt. Undrar när jag återgår till mitt normalläge? Vad nu normalt är?        

Jag har kommit på det!

Ångesten kryper närmare och närmare. Snart är det dags för arbete igen. Åååå, vad jobbigt! Jag har kommit på vad mitt förvirrade tillstånd beror på. Eller kommit på... Jag har äntligen erkänt för mig själv. Jag vantrivs som bara den på mitt nya jobb. Jag tycker verkligen inte om min nya arbetsplats. Eller det är inte arbetsplatsen, det är arbetsuppgifterna. Jag vill inte jobba med det arbetsgivaren har förflyttat mig till. Jag vill inte! Men nu är det som det är. Det är liksom bara att gilla läget. Av den anledningen har min hjärna gjort en eller två frivolter för mycket. Den söker något roligt. Något annat, Något som kan få mig att tänka mer positiva tankar. Något som kan tänkas väga upp skiten. Typ.
Att jag är lite lätt förvirrad är inget nytt men att hjärnan så totalt hade sagt upp sig från allt logiskt tänkande är lite skrämmande. Hur tänkte jag när idén om virkning kom upp? Förmodligen tänkte jag inte alls. Hur ska jag kunna virka med två mindre fungerande armar? Logiken slog till som ett blixtnedslag i dag. Tadaa! Pucko!! Inte ens knyppling är ett alternativ. Vad sjutton ska man hitta på när armarna inte fungerar? Kanske anta en lite större utmaning? Lära mig virka med fötterna. Det vore något. Nu snackar vi utmaning! För att öka på utmaningen lite lägger vi till stickning. Jag skulle kunna sticka ett par raggsockar. Med fötterna. Det blir nog inte så roligt för mig, men familjen lär få sig ett och annat skratt. Det vill nog till att de använder skyddsglasögon när de är i närheten. Annars är nog risken stor för en eller annan strumpsticka i ögat.
Morgondagens uppdrag är alltså klart. Inhandla stick- och virkprylar samt beställa tid för fotvård. För säkerhets skull.

Lastbilsträff i Ramsele

Nu har jag varit på lastbilsträff, inte lastbilsmässa som jag skrev förut. Kallt var det i alla fall. Jävligt kallt! Truckers var det där, många. De flesta gick omkring och dividerade om lastbilsmärken och vilket märke som var bäst. Volvo eller Scania. Säg det. Jag tycker lastbilar med många lampor är fräcka. Speciellt när man ser dom efter vägarna när det är mörkt. Men om lamporna sitter på en Volvo eller Scania spelar mindre roll, om du frågar mig. Här ungefär skriker ena tonårsdottern "Volvo, Volvo ska det vara"!! Eller hur?!
Det fanns lastbilar från förr där. Från riktigt förr. Lastbilar det växte mossa på. Så gamla var de!

Sen fanns det lastbilar som var lite nyare. Som det inte växte saker på.

Åsså fanns det lastbilar! Målade och stylade lastbilar. Lastbilar man måste ta av sig skorna för att få kliva upp i.

Den här lastbilen vann visst ett pris. Ett första pris. Varför? Inte en aning. Kanske för motivlacken. Kanske för alla timmar ägaren lagt ner på att tvätta och putsa.

Man får med sig många saker när man varit på lastbilsträff. Ett gäng isskrapor, en bunt kepsar, bläckpennor för ett år, klistermärke, reflex, några nyckelband, flasköppnare, kåsor, massa godis och plåster! Vi fick en väska också. Så vi fick med oss allt därifrån.

Nu ser jag fram mot måndagen. Då ska jag lära mig virka. Så det så.

Förvirringen fortsätter

Vet inte när mitt huvud ska återgå till normalt läge. Vad nu normalt är? Men å andra sidan bestämde jag en sak för några år sedan. Ja, ok, det var många år sedan. Om man ska vara noga. Jag bestämde i alla fall att jag skulle prova på nya saker. Utan en massa undanflykter. Då, när löftet var färskt åkte jag kabinbanan i Åre. Det gör jag aldrig om! Men jag har åkt den. Jag klippte även av mitt jättelånga hår. Ja, alltså inte jag utan hårfrisörskan. Naturligtvis.
Nu ska jag åka på lastbilsmässa. I Ramsele. Jag!? Vet inte riktigt vad jag ska göra där men det kan ju bli trevligt. Jag och en bunt truckers. Ena tonårsdottern är nöjd. Helnöjd faktiskt! Hon ser verkligen fram mot dagen bland lastbilar. Det har inte snurrat runt i hennes skalle. Hon har all anledning att se fram mot utflykten. Hon går transportutbildningen på gymnasiet. Men jag? Det var nog i ett förvirrat tillstånd, verkar bli vanligare och vanligare, som jag lovade några vänner samt maken att jag naturligtvis kunde vara chaufför om de ville åka. Så på den vägen är det nu. Jag ska på lastbilsmässa.

Sticka eller virka?

Jag var in i en stickaffär i går. För att titta efter mönster till en mössa. Alltså jag funderade på fullaste allvar på att sticka en mössa. Nu visade det sig att just den mössan jag hade tänkt mig skulle man virka. Men inte skulle det vara några problem, enligt sticktanten. Hon visade mig mönstret med alla konstiga förkortningar. Luftmaskor, stolpmaskor och gud vet vad. "Sen gör du bara så här tills du fått rätt längd", avslutade hon hurtigt. Ja, just det. "Bara så här"? Hur tänkte jag när jag gick in i just den affären? Vet inte riktigt vad det gör för skillnad heller, stickat eller virkat. Jag kan inget av det. Jo, jag har lyckats sticka en Åre-mössa och en halsduk. Men det var bara fram och tillbaka. Ingen ökning eller minskning. Halsduken fick jag riva upp några gånger. Lyckades dubbla antalet maskor på något märkligt sätt. Mina virkkunskaper sträcker sig till att kunna virka en låååång tråd. Vilken typ av maska man använder till det vet jag inte. Så att, jodå. Förvirringen är total i det ÄlgEvska huvudet. Så total att jag på fullaste allvar funderar på att gå in i samma affär i dag för att köpa mönster och garn! Man borde kunna lära sig virka via internet. Eller??

Dagsfärger

Åååå, vad tråkiga en del dagar är. Jag tycker inte om torsdagar. Torsdagar är bruna. Jag tycker inte om brunt. Men i dag är det onsdag. Onsdagar är vita. Vitt är neutralt. Om vitt tycker jag ingenting. Jag tycker inte om dagens onsdag. Det har varit en megajättevansinnigt tråkig och fel onsdag.
Misstänker att det är nu vissa börjar fundera över mitt mentala tillstånd. Med all rätt. Men det finns vissa som förstår precis vad jag svamlar om.
Måndagar är gröna. Jag har lite svårt för grönt. Tisdagar är blå. Blått är min färg! Fredagar? Fredagar är gula. Gult är inte fult men inte någon favoritfärg. Lördag är rosa. Rosa kan vara en underbar färg. Söndag är röd. I min ungdom hade man röda veckan. Numera hör rött till jul tycker jag. Börjar du ge upp? Fattar du ingenting om mitt svammel? Titta här .

Snart är det helg. Tjoho! Då ska jag städa bilen, städa huset (invändigt), tvätta, laga mat och allt annat jag inte hinner med på vardagarna. Lyckos mig. Men vänta nu. Är det inte jaktuppehåll till helgen? Är det inte nu älgarna ska passa på att göra fler älgar? Då ska jag ut i skogen. Inte för att smygtitta på någon älgskog, jag lovar. Jag ska plocka svamp. Det ska jag göra i helgen. Plocka svamp och smörja själen med skogsluft och lugn. Till ljudet av bjällran som sitter fast i jackärmen.

Det var det här med rött.....

Nu skiftar Äsch i rött. Nej, vi är inte toksossar. Nej, vi har inte bestämt oss för att fira en tidig jul. Det bara råkade bli så att både det ena och andra går i rött hos oss nu. Vi kan kalla det en fas. En fas vi bara måste ta oss igenom.

Ska nog måla naglarna röda också. Eller så kanske jag låter bli.

Förvirrande

Någonting har hänt. Definitivt! Vad det beror på vet jag inte men hänt har det. Jag som aldrig haft ett intresse för utomhuspul ser nu massor man skulle kunna göra på tomten. Ja, inte bara där. Tittade på broräcket nu på morgonen. Kanske jag skulle plocka lite tallris och stoppa ner i en blomlåda? Kanske rent utav fixa i ordning en dörrkrans och några amplar när jag ändå är i farten. Det ser så tomt ut. Va!? Jag!? Som om inte det räckte. Belysning. Skulle gjort något åt den saken också. Lite lampor här och där liksom. Ute. Det skulle säkert bli fint. Helt plötsligt inser jag att bilen behöver städas. Planerar till och med för en städning av den till helgen.
Något måste absolut göras. Men vad? Fel är det. Någonstans. Jag bakade i helgen. Matbröd. Bara för det fanns fil över som ingen ville äta. Skulle liksom ta tillvara på filen. Va!? Jag!? För att beskriva hur sällan jag gör sådant; jag fick ringa mor för att höra vilken konsistens degen skulle ha! Vad kommer här näst? Ska jag börja sy? Och faktiskt tycka om det? Skulle inte förvåna mig. Just nu är det inte mycket i mitt beteende som förvånar mig. Kanske omgivningen höjer ögonbrynen en aning. Så pass att ögonbrynen sitter i nacken faktiskt.
Nu ska jag packa ihop och åka till jobbet. Vem vet, jag kanske stannar och njuter av utsikten. Eller varför inte, jag kanske cyklar till jobbet. Det är ju bara 2,5 mil!

Vips, vaps.....

....så gick vår tv sönder. Vips, vaps kom maken på att nu, nu ska vi köpa ny soffa (?). Han menade verkligen NU. Med cirkus en timmes resväg till Ikea kom han på kl. 16.45 att vi skulle åka och köpa ny soffa. Någon timme tidigare gick vår tv sönder. Hur tänkte han där? Ny soffa?? Från ingenstans kom soffköpet. När tv:n gått sönder!!? Han är gullig min make. Nu blev det bara så, vi åkte och köpte ny soffa. Hur tänkte jag där? Jo, jag var bara glad. Äntligen var vi överens om att det skulle köpas en soffa och inte två fåtöljer. Ny tv får vänta lite. Hur länge vet man aldrig. Min make är full av överraskningar Det blev i alla fall kanonbra med den nya soffan. Den röda soffan!

Den som är riktigt observant ser älgarna. Dom finns lite här och där i vårt hem.

Tittar på.

I dag tittar jag mest på. Tittar på när andra jobbar. Det är kul. Muraren målar fasaden på huset. Pojkvännen dammsuger. Ena tonårsdottern torkar golven. Den andra tonårsdottern skurar toaletten. Maken kan jag inte titta på. Han har åkt i väg för att byta bil. Han får jag titta på sedan. Jag då? Jag har städat köket. Det räcker tycker jag. Nu ska jag ha helg. Eller kanske inte riktigt då. Ska tvätta lite. Men bara ibland.

Rött eller blekgult?

En liten släng av överaktivitet har nog muraren i alla fall. När jag kom hem i dag hade han målat två sidor av huset. Det blir så fint!!Äntligen kommer snickarglädjen till sin rätt.
Jag som normalt den här tiden på året brukar toklängta efter vintern känner en viss längtan efter sommaren. Kanske den nya husfärgen har väckt liv i något jag inte trodde jag hade. Lusten att plantera och göra fint ute. Det är nästan så jag blir rädd för mig själv. Den där hjärnskakningen jag hade för några år sedan. Det kanske blev större skada än vad farbror doktorn trodde. Jag skulle vara observant på om jag fick några personlighetsförändringar sa han. Kanske kommer dom retroaktivt. Kanske man skulle ringa och fråga. Eller så låter man bli och hoppas att omgivningen inte märker något. Fast det blir nog svårt. Maken kommer med all säkerhet misstänka att något är galet om jag börjar rensa ogräs, plantera och faktiskt ta hand om växtligheten ute. Håller det dessutom i sig mer än en kvart vet han att något är fel.

Nu har jag en fråga till Kollegan. När åker vi? Augusti 2011? Jo, jag lider nog av försenade sviter från hjärnskakningen. Det måste vara så.

Fönsterputsning blir det inte i helgen! Det har jag bestämt utan att sett en enda väderprognos. På sin höjd kan det bli lite vanlig tråkig men ack så nödvändig städning. Tror jag ska prova något nytt. ÄlgEvastädning. Vad det är? Det vet jag inte. Så fort jag har hittat ett roligare sätt att städa på lovar jag att det kommer kallas ÄlgEvastädning. Kanske dammtorka ett rum - en hutt, dammtorka ett annat rum - hutt nr.2 och så vidare. Det vill nog till att huttarna är små annars är risken stor att städningen slutar i totalt kaos. Men ett roligt kaos.

Livet i 150 knyck

I dag har jag haft en släng av överaktivitet. Det måste jag ha haft. Annars skulle jag aldrig ha pallat jobb i 8 timmar och en snabbsväng förbi hemmet för att hämta upp tonårsdöttrarna och pojkvännen för vidare transport till en stad inte helt nära oss. Väl där åt vi middag på stående fot, nästan i alla fall. Detta för att hinna med en matshoppingtur innan bion. Allt inom loppet av två och en halv timme! Filmen då? Den var rolig och underhållande.

Murarna kom i dag. De lider nog också av lite överaktivitet. Nästan allt trasigt på fasaden är lagat och ena husgaveln ska målas i morgon! Ska bli spännande att se huset helt och i en annan färg. Förvirrad som jag är tror jag väl att jag har hamnat fel kommande dagar. Vi har bott i ett blekgult hus i över åtta år. Helt plötsligt ska jag förstå och komma i håg att vi numera bor i ett rött hus!

I morgon är det fredag. Tjoho! Myndige sonen åker till Skottland för att fira sin födelsedag. Jag stannar hemma. Förmodligen kommer jag stå ute och titta på huset. Eller så står jag inne och svär över hur jävliga fönstren ser ut. Om man ser att de ser hemska ut när det är mörkt ute så.... Det kanske måste bli lite fönsterputsning i helgen. Skit. De som följt bloggen ett tag vet att jag inte är så förtjust i just fönsterputsning. Kanske kan smhi rädda mig den här gången. Kanske kan det regna hela helgen. För det vet de flesta, man putsar inte fönster när det regnar.

Summering

Det var ju det här med familjen Struls Irlandsresa. När jag summerar resan kan jag konstatera att både jag och yngsta dottern fastnade i säkerhetskontrollen. Jo, yngsta dottern fick också prova på det här med att bli sedd som en säkerhetsrisk. Trots att hennes föräldrar dubbelkollade och talade om vad som måste tas av innan man går igenom en metalldetektor. Trots att yngsta dottern efter min muddring ifrågasatte varför jeansknappar inte gav utslag. Trots att mitt svar var att de inte innehåller så mycket metall. Trots det pep det och blinkade rött när hon gick igenom metalldetektorn. Hon behövde inte gå igenom en muddring. Säkerhetstanten använde en sån där liten metalldetektor som ser ut som en bordsdammsugare. Hennes jeansknapp gav utslag! Hur vi ska göra vid nästa utlandsresa vet jag inte. Kanske åker vi som familjen Mysbyxor. Bara för att slippa pip, röda blinkande lampor och säkerhetstanter.

Makens jacka blev kvar på Irland. Den sågs sist liggandes på en stenmur utanför hotellet. Fyra personer passerade och missade jackan. Alla ryggsäckar och resväskan som stod intill jackan tog vi reda på men jackan blev kvar. Myndige sonen ringde hotellet och bad dom ta reda på den. Hur det gick med den saken återstår att se. Om någon på Irland ser myndige sonen i en svart jacka med reklam för makens byggfirma på höger arm så vet ni historien om hur den blev hans. Maken sa nämligen åt honom att ta jackan om det var så att den fanns kvar.

Här hemma har vardagen slagit till med full kraft. Tvättmaskin och tumlare går skift. Jag har hunnit jobba två dagar. Kanske inte mitt klokaste beslut att bestämma mig för att jobba samma dag som jag kom hem (klockan 5 på morgonen) efter resan. Men det är gjort och historia nu. Middagslagning och handling har inte kommit i gång riktigt. Man kan säga att det haltar lite lätt. Att orken inte riktigt finns där. Eller vad sägs om dagens middag. Fiskpinnar och pulvermos. För att sätta lite hemlagad känsla på det hela gjorde jag filsås i alla fall.

I morgon ska jag försöka få till lite kvalitetstid med tonårsdöttrarna. Vi ska ta oss iväg på bio. "I rymden finns inga känslor". Ska bli riktigt roligt!

Sen var det ju det där med den otroligt fina bilden. Det var inte så bra skärpa på just den bilden. Alltså blir det ingen bild. Tänkte jag först. Sen drabbades jag nog av en släng sinnesförvirring. Så - efter lite hyperventilering, tvångstankar, planlöst vankande och panik kom beslutet. Beslutet att sätta ut en bild på mig själv. I egen hög person! Poserandes på bron som skymtar i filmen "Ps. I love you". Känsliga tittare varnas!

Irland del 4, slutet

Efter jättestrul med inloggningen i några dagar kommer nu äntligen slutet på Irlandsresan.

En liten länga med affärer. Det stora huset fick inte plats på bild!

Myndige sonen tog oss med till ett köpcenter i Blanchardstown på söndagen. Nu snackar vi köpcenter! Det var affärsbyggnader överallt. Alltså affärsbyggnader större än Birsta City. Hur många affärer det fanns sammanlagt vet jag inte. Jag vet bara att det var många. När det blir så där många affärer och så där mycket folk ser jag ingenting. Alltså blev det inte mycket till shopping. Om man inte frågar yngsta dottern. Hon har svart bälte i shopping! Sen finns det en annan aspekt på det här med hur mycket man shoppar. Vikt. När man reser är vikten väldigt viktig. Vi tänkte lite fel när vi packade våra väskor hemma. Vi packade lite för mycket kan man säga. Det fanns inte så många kilon att bolla med. Det såg vi vid incheckningen när vi skulle hem. Väskan fick väga 20 kg. Den vägde 19,8 kg! Då hade jag ändå stoppat ner jeans och lite andra tyngre saker i handbagaget.

Jag berättade tidigare om vår busstur. En titt på stegräknaren från den dagen visar att vi gick en hel del. Drygt 8 000 steg blev det. Snacka om busstur! Vi blev lämnade på ett ställe med orden "gå den gröna vägen så står bussen på parkeringen längre fram" och "det är en fin promenad på 35-40 minuter". Som de lättlurade turister vi är så gick vi. Det gjorde inte de rundlagda damerna från Australien, de satt kvar i bussen. De rundlagda damerna från Australien hade nog besökt en och annan pub innan bussturen för de hördes HELA turen. Stannade bussen för pinkpaus eller matpaus så nog var det damerna vi fick vänta på, varje gång. Kanske var tur att de satt kvar i bussen, annars har vi nog stått kvar uppe i bergen och väntat än.

Tydligen har myndige sonen nämnt min blogg för några på den gröna ön. Dessa några har nu fått de, av myndige sonen, utlovade autograferna. Jag kan numera kalla mig kändis. För det är väl bara kändisar som får skriva autografer?! Fick ingen champagne till frukost så stjärnstatusen på den här kändisen är nog ganska låg. Men kanske blir det som ringar på vattnet, det här är bara början. Skämt och sido. Jag hoppas autograferna kan locka fram ett och annat skratt.

Det här med vädret på Irland skulle behöva en egen berättelse. Eller kanske inte. Det regnade och blåste varje dag vi var där. Det var bara en fråga om hur mycket det regnade, hur länge det regnade och hur mycket det blåste. Bilden visar ganska bra hur det var. Först blå himmel som på ett ögonblick förvandlades till en himmel full av regntunga moln. Det var precis som bilden visade, regnet och molnen kom alltid från höger. Kanske inte så konstigt med tanke på att det konstant blåste från höger. Jag har numera allt hår på vänster sida, ståendes rakt ut!

Myndige sonen och maken var ju på whiskeyprovning en dag. Myndige sonen förärade maken med en alldeles egen whiskeyflaska. Till makens stora glädje. Han var allt lite nervös när vi stod på flygplatsen och såg hur de kastade väskorna. Han såg hur de kastade vår väska. När vi landat i Sverige och stod där alla andra står och väntar på väskorna sa han bara "är väskan blöt blir jag vansinnig". I skrivande stund har jag inte kollat om flaskan är hel men väskan var i alla fall torr.

När man flyger med Ryan Air spelas det en liten fanfar efter landning. Roligt kan man tycka. För de flygrädda är det nog inte lika roligt. Jag är inte flygrädd, bara åksjuk men första gången jag hörde fanfaren och hörde rösten säga att "Ryan Air till 90 % landar". Precis där slutade jag lyssna. Vad då? Landar till 90 %? Störtar de andra 10 %? Hade vi bara tur som kom ner på marken helskinnade? Vi kanske ska ta båt hem. Där bröt maken mina funderingar. Han sa "90 % av alla deras plan landar alltså tidsenligt eller innan utsatt tid, det är ju bra!" Jaha, fanfaren handlade alltså inte om lyckade landningar utan om tidtabellen. Vi flög hem också. Det blev ingen båt. Och fanfaren spelades även vid denna landning.

Nu är vi hemma och myndige sonen är kvar på den gröna ön. Nästa gång vi ses blir nog till jul. Myndige sonen har beställt stuvade makaroner, stekt falukorv och gräddstuvad pyttipanna till julbordet. Jag är inte helt säker på att han får som han vill. Det är som det är det här med traditioner. Vissa håller jag stenhårt på. Andra är till för att brytas men...

Här skulle det vara en bild från luften. En jättefin bild. Den kanske kommer med en annan gång.

Irland del 3

Nu har yngsta dottern och jag gjort Dublin. Alldeles själva! Vi tuffade till oss och skickade iväg maken och myndige sonen på whiskeyprovning. Jag som kan tappa bort mig själv i en Ica-affär. Men vi hittade det vi skulle och hittade till mötesplatsen vi bestämt med maken och myndige sonen. Några fynd blev det allt. Men att shoppa i en affär där bakgrundsmusiken är på så hög volym att det krävs att man skriker för att höras var lite annorlunda. Faktiskt riktigt svårt. Jag menar, mina engelskakunskaper är inte de bästa. Att höra och samtidigt förstå vad den vid kassapparaten säger var inte helt lätt.

Vi åkte buss från hotellet till Dublin. Dubbeldäckare. Det var intressant. Vi satt på övervåningen och där såg man allt. Kyrkogårdar, trädgårdar, röran folk hade på sina bakgårdar och husfasader. Myndige sonen förklarade att man enkelt ser huruvida ett bostadsområde är bra eller mindre bra. Står det hästar i trädgården eller lite här och där är det ett sämre område. Vi såg en hel del hästar.

Här ligger man tätt...

Lilla gubben står fastknuten på en bakgård. När en häst är det första man ser på väg in i ett bostadsområde vet man att det är ett sämre område, enligt myndige sonen.

En absolut nödvändig text på gatan vid ett övergångsställe om du frågar mig. Jag tittar konstant åt fel håll. Det är ett under att jag inte blivit påkörd än.

Irland del 2

Vi har sett en del av den gröna ön, via buss. Höga berg och djupa dalar. Ljung så långt ögat kan se och lite längre.
Till höger om den här dalen ligger Guinnessjön. Vattnet i sjön ser ut som ölen. Mörkt som natten. Såg inte riktigt ut så på bild så det fick bli en bild på dalen intill i stället. Inte så illa!

Den här bron är med i filmen "Ps I love you". Vi poserade som de turister vi är men de bilderna behåller jag för mig själv. Naturen är precis så storslagen som jag trodde!

Varför vi skulle gå på en smal, slingrig och stenig stig till den här sjön kommer jag inte i håg. Det gör inget. Det var fint där. Alldeles till höger utanför bild står det en väldigt hårig man och torkar sin kropp. Det var ingen vacker syn. Han brukar, enligt guiden, åka till den här sjön för att simma en runda titt som tätt. Kanske blir han 102 år just av den anledningen, vem vet.

Vädret på Irland skiftar lika fort som i fjällvärlden. Blå himmel och strålande sol ena sekunden och spöregn på tvären nästa sekund. Jätteskumt fenomen det här med regn på tvären. Jag har många gånger sagt att det regnar på tvären hemma. Det gör det inte. Här regnar det på tvären! Jag och myndige sonen kom fram till att kravallsköldar skulle fungera kanon som regnskydd. Paraply hjälper inte. Å andra sidan blåser ett paraply sönder i samma sekund man fäller upp det. För blåser gör det här. Hela tiden. Det är bara en fråga om hur kraftigt det blåser.

I dag ska vi shoppa. I Dublin. Allt för att glädja yngsta dottern. Bussresan var kul för mig, maken och myndige sonen. Yngsta dottern var inte lika road. Jo, av får och branta bergsväggar.

Irland

Nu har vi äntligen landat på den gröna ön och träffat sonen! Resan gick bra förutom ett litet missöde vid säkerhetskontrollen. Jag blev muddrad från topp till tå, som den värsta kriminella tanten. Varför? Jag glömde ta av handledsskenan innan jag gick igenom metalldetektorn. Förvirrad? Ja!! Jag om någon borde veta att det är en metallskena i det jag har på armen dygnet runt. Går man igenom en metalldetektor är det halvsmart att ta av sig all metall innan. Det vet jag nu. Men å andra sidan vet jag även nu hur en kroppsvisitering känns. Det visste jag inte innan.
I morgon ska vi ut och åka buss. Det blir en guidad tur genom den Irländska naturen. Jag längtar!
Återkommer i morgon, nu är det dax för lite skönhetssömn. God night!

WOW!!

Funkar den här är det helt otroligt! Nyfiken? Kolla här! Tack och lov för alla dessa uppfinnarJockar. Jag kan inte annat än hålla alla tummar och tår jag har.

Ett annat wow, dock betydligt mindre, är att jag har "påtat" i trädgården. Tack vare kollegans goda minne. Jag nämnde för x antal år sedan för henne att jag ville plantera en häck mot vägen. Yrade något om att det måste vara en snabbväxande häck. Vips pratade vi pil. Ja, alltså inte en som man skjuter iväg med båge utan en växt. Kollegan hade pil växande hemma så det skulle inte vara några problem att få lite skott. Men från prat till handling kan steget vara enormt för mig ibland. Det var det den gången. Det steget var så stort att jag aldrig tog det. Men jag har en klok kollega. I år ringde hon helt sonika och talade om att "nu finns det pilskott att hämta". Dum gör ju som dum säger. I dag hämtade jag skotten. Det vara bara det att de var tvungna att hamna i backen nu. Inte sedan. Inte när jag fick lust att göra det. Utan nu! Därav mitt "påtande" i trädgården. Det var inte ett plötsligt påkommet intresse för trädgårdsskötsel som vaknat. Nej då. Långt därifrån. Och för att göra plågan kortare och lite trevligare anlitades ena tonårsdottern. Vi snittade och pillade ner skotten i jorden. Sedan kallades nästa tonårsdotter ut för att hjälpa till med vattenlangningen. Naturligtvis räckte inte trädgårdsslangen. Nu hoppas jag bara att han där uppe gör sitt och väcker liv i pilskotten. Ser till att vårt jobb lönade sig liksom. Ska bli spännande att se hur det ser ut när vi kommer hem från helgens resa. Om vi säger så här. Jag skulle inte bli förvånad om de ligger som några hoptorkade före detta pilskott på marken. Men eftersom hoppet är det sista som överger en....

Nu ska jag ta reda på lite tvätt och titta igenom mina listor en gång till innan det är dags att hoppa i säng och sova sig i form.

Yngsta dottern och myndige sonen

Yngsta dottern klarade av hela dagen utan att bli allvarligt sjuk! Ända tills det blev sängdax. Då blev det lite knorrande om en ond hals. Hon är rolig yngsta dottern. Hennes rum ligger på övervåningen så när hon lagts sig skickar hon sms när hon vill något. Det vill hon mest varje kväll. I kväll lät det så här;

Yngsta dottern: "Kan du komma med halstableter?"

Jag: "Du har ju borstat tänderna."

Yngsta dottern: "Det är ju mint och tandkräm är av mint."

Hon är lustig den lilla skitungen.

Jag: "Kul du. Sov gott, älskar dig."

Yngsta dottern: "Men jag och min hals då?"

Det är tur hon inte ser ansiktsuttrycken via sms. "Jag och min hals", hur gulligt var inte det då!?

Jag: "Halstabletter i morgon."

Yngsta dottern: "Jag kommer aldrig såmna."

Jag: "Vila då."

Tror hon gav upp där. Tycker säkert hon har den mest känslokalla mamman på jorden. Men om jag gett med mig och steppat upp till henne har jag med all sannolikhet fått steppa upp igen efter 30 minuter med ett glas vatten. Halstabletter är starka grejjor som kräver vatten.

Myndige sonens lista har fyllts på. Eller jag hade glömt en sak. Jag som aldrig glömmer något, host, host. Men jag är ganska osäker på om jag fixar den här saken. Han vill att jag köper med en Carlsbergsgrön slips. Vart sjutton finns det en sån? Finns det verkligen slipsar med den färgen? Å, å, å, å, myndige sonen har fixat en utflykt tills vi kommer. Eller utflykt. Det är en busstur ut i den Irländska naturen. Jag längtar! Han la till ett litet "ps" i slutet, "ta med allväderskläder" och "bussen går oavsett väder". Tur maken la till lite extra vikt på vårt bagage.
I morgon ska jag prova att checka in oss via nätet. Önska mig lycka till eller håll tummarna.

Passuppdatering

Jo då, jag fick ut mitt pass. Men helt enkelt var det inte. Har man inte med sig sitt gamla pass måste man göra en polisanmälan. Hur anmäler man att man misstänker att maken slängt det? Jag anmälde det som försvunnet. Sa att det måste ha kommit bort i flytten. "Jaha, när var det då?", frågade polistanten. Det kändes lite fel att säga "oktober 2008" men det var ju då vi flyttade ut tillfälligt ur huset. Polistanten tittade lite konstigt på mig men knappade vidare på tangentbordet. När hon frågade efter min adress kom det en tung suck från henne. Vi bor i ett annat län. Det betyder tydligen att då måste man knappa och leta. Och leta och knappa. På en fredagseftermiddag. Tror inte polistanten tyckte speciellt bra om mig just då. Kanske var det därför jag fick passet, så hon skulle bli av med mig. För min del spelar det inte någon större roll. Jag kan åka och hälsa på myndige sonen. Jag slipper vara den evige chauffören till och från Arlanda. Jag kan åka på solsemester. I alla fall i 5 år. Sedan får vi väl se.

Börjar bli lite orolig för flygresan. Jag hostar och snorar vidare och det må väl vara men, yngsta dottern klagade i morse över en ond hals. Tror inte det är någon hit att flyga med en snorig unge. Speciellt inte om man lätt blir åksjuk. Det blir jag. Jag är knappt kontaktbar under flygresor. Sitter mest och stirrar ut genom fönstret och tomsväljer. Det blir maken som får trösta när yngsta dottern tror att trumhinnorna ska sprängas.

Jag brukar skriva listor innan vi ska åka bort. En lista över vad som ska packas, en lista över vad jag måste göra innan jag åker, en lista över vad som ska handlas till de som blir kvar hemma, en lista över vad de som blir kvar hemma måste göra när jag är borta och eventuellt en lista över vad jag ska köpa när jag är borta. Den här gången får jag skriva en lista till. En lista över vad myndige sonen vill att vi köper med. Det verkar vara ett lite udda land han bor i. Lösviktsgodis och innebandybollar är tydligen inte så lätt att få tag på där för det ska vi köpa med oss. Det står på listan!

Bingo!

Sjukvården i Sverige brukar vara bra. När man har turen att träffa rätt läkare. I dag var jag till sjukhuset med ena tonårsdottern. Hon vill ta bort ett födelsemärke hon har på hakan/käken. Först gick allt bra, läkaren höll med om att märket ska tas bort. Sedan gick det mindre bra. Tonårsdottern är riktigt spruträdd! Svimningsrädd. Jag försökte få läkaren att förstå det. Att det kanske skulle vara en bra idé med lite lugnande innan ingreppet. "Det går att använda bedövningssalva" sa doktorn. Bedövningssalva?? Sedan när hjälper det mot spruträdsla? Jag påpekade att små barn brukar kunna få lugnande men serru det gick inte. Då måste det vara narkospersonal med, så det så. Ja, han kunde ju kanske skriva ut så vi fick fixa det själva på hemmaplan. Men lika snabbt som han sa det kom han på att vi skulle få prata med en sköterska om problemet. In i rummet kommer sköterskan från helvete! "Det går så bra med bedövningssalva" och "du kommer att få så många sprutor i ditt liv så det är lika bra du börjar träna nu". Va? VA?? Hur kan hon veta hur många sprutor min dotter kommer få i sitt liv? Vem är hon att bestämma när och om min dotter ska träna bort någon rädsla? Hon var helt klart frånvarande från skolan den dagen de gick igenom hur viktigt det är att kunna lyssna på patienterna. Och läkaren då? Han ställde sig raskt bakom sköterskan och nickade medhållande. Det är inte utan att man undrar om de hade något fuffens för sig tillsammans den där skoldagen. Hans följande kommentar fyllde bara på bägaren med idioti, "operationen blir i november eller december, då har du gott om tid att träna". Så nu ska vi träna operation här hemma, hur man nu gör det. Vi kanske ska göra så här, tonårsdottern får lägga sig på köksbänken så sticker jag henne med en nål upprepade gånger i ansiktet. Det botar säkert hennes spruträdsla. INTE!! Pucko! Det är väl bättre att göra ingreppet så snart som möjligt. Då slipper tonårsdottern gruva sig så länge. Det kanske är i det här läget man borde hyra sig en mental coach. Undrar om landstinget står för kostnaden? Hahahaha.

Nu har det snurrat runt för maken och mig. Vi har varit på bingo. Alltså på sån bingo där man sitter i en ganska stor lokal tillsammans med en hel hög äldre medborgare och kryssar för siffror som ropas ut i högtalare. Vi brukar åka på bilbingo några gånger under sommaren. Det är faktiskt trevligt. Men vanlig bingo? Hur tänkte vi? Inte en aning. Men det var ganska roligt. Skulle inte bli förvånad om vi åker någon fler gång. Hur mycket vi vann? Lika mycket som alla andra gånger - ingenting alltså.

Allt man kan behöva under en bingokväll finns på bordet. En påse M inhandlades dock i pausen. Lite socker måste man ha. Ibland i alla fall. Om man tittar på bingobrickorna med gröna pluttar kan man se hur långt ifrån bingo jag var. Man skulle ha en hel ruta full av pluttar. Jag hade inte ens en rad tror jag.

I morgon ska jag göra ett gästspel på min gamla arbetsplats. Ledighet och sjukdom har gjort att de är lite kort på personal. Stackars sjuka ex-kollega. Inte lika stackars lediga ex-kollega. Men tur för mig. Jag saknar mina gamla kollegor. Jättemycket! Jag kommer nog gå omkring med ett fåning leende i ansiktet. Hela dagen. Känslan nu är nästan lite som den jag hade som barn kvällen före julafton. Jag borde gå och lägga mig så det blir en ny dag men jag kan inte - för mycket pirr och förväntan i kroppen. Jag tror jag går och tränar en stund. Eller så sätter jag mig helt enkelt i soffan och tittar på tv. Så får det bli.

Blommor

Jag och blommor går inte riktigt ihop. Jag har inte gröna fingrar Inte alls. I alla år jag bott hemifrån har min mor alltid stoppat ner ett finger i första bästa blomkruka när hon kommit på besök. Varje gång har hon fällt kommentaren "du måste vattna blommorna". I alla år. Jag har haft eget boende i minst 25 år! Hon har alltså inte lärt sig på 25 år att jag är värdelös på blomvattning. Å andra sidan har inte jag lärt mig att vattna blommor på 25 år heller. Snacka om obildbar. Men nu. Nu har jag hittat blomman som klarar av min brist på vattning och omplantering. Nej, jag planterar sällan om mina blommor. Nästan aldrig faktiskt. Jag hinner ju inte, de dör. Men som sagt, jag har hittat blomman som klarar av min blomsterhållning!


Och som den klarar det, nio blommor på en gren!Det är säkert inget rekord ute i den stora världen men hos mig är det ett jätterekord! Det du mor, slå det om du kan!

Passa dig

Man ska beställa nytt pass i god tid för att vara säker på att hinna få eländet innan det är dags att dra i väg. Alltså borde jag varit ute i sista minuten när jag beställde ett nytt pass i måndags. Icke! I dag, onsdag, fick jag ett sms från polisen att mitt nya pass finns att hämta ut. Då undrar jag genast vad "att vara ute i sista minuten" betyder?
Är naturligtvis glad att det gick så fort men ett problem återstår och det känns som ett stort problem. Polismannen talade noga om att det var viktigt att jag hade med mig mitt gamla pass när jag skulle hämta ut det nya. Han sa det minst två gånger. Alltså är det viktigt. Jätteviktigt. Jag har letat överallt. Överallt där det kan tänkas ligga och på några helt ologiska platser också. Passet finns verkligen inte i vårt hus. Undrar om det varit någon passtjuv framme? Strumptjuvar har vi, det vet jag. Annars skulle vi inte ha så många strumpor som är enlingar. Men passtjuv? Vad ska tjuven med mitt pass till? Ha det som vapen vid ett bankrån? För det vet väl alla, ett passfotot kan man skrämma ihjäl vem som helst med. Tänk dig synen på banktanten bakom disken när rånaren trycker mitt pass under näsan på henne och talar om att det är ett rån. Hon hinner knappast ta fram några pengar innan hon svimmar. Nä, att använda mitt pass vid ett rån är nog ingen bra idé om man vill ha med sig pengar.
Jag har en som är ganska misstänkt, maken. Jag har nämligen hittat allas pass utom mitt. Dom ligger så fint tillsammans i ett skåp. Men inte mitt. Varför jag misstänker maken? Han är duktig på att kasta bort det jag tycker vi ska spara. Nu är det inte riktigt så att jag tycker att mitt pass är värt att spara. Men ändå. Han tyckte nog det var onödigt att spara ett pass med fel efternamn i. Tror jag. Oavsett vem som rår för att mitt pass är borta, problemet kvarstår. Vad sjutton säger jag till polismannen som var så övertydlig med hur viktigt det var att det gamla passet var med när jag skulle hämta ut det nya? Tänk om jag inte får hämta ut det nya utan det gamla. Då får jag aldrig hälsa på sonen. Att tillbringa några dagar på en strand i ett varmt land kan jag också glömma. Jag blir helt enkelt kvar i Sverige. För alltid. Jag blir den alla ringer till när de ska åka utomlands och behöver någon som kör till Arlanda. För åka med kan jag ju inte utan pass. Men han är säkert en snäll polisman. Han tycker säkert synd om mig och lämnar ut det nya passet ändå. Då måste jag köpa en tårta till polismannen som tack för vänligheten. Räknas det som muta? Om det gör det blir det nog ingen resa i alla fall, trots att jag har ett nytt pass. Då får jag sitta i fängelse för mutbrott. Han får ingen tårta. Han får ett tack i stället!