Jodåserruatt....

....moder natur hon kan hon!

Nu är jag tant, på riktigt!

Det finns sånt jag tycker bättre om. Det finns sånt jag tycker sämre om. En av de saker jag definitivt tycker sämre om är överraskningar. Nu menar jag inte överraskningar som att maken kommer hem med en blombukett mitt i veckan. Jag menar inte heller att jag tycker illa om överraskningen det är när barnen har städat hemma. Det är inte sådana överraskningar jag har problem med. Nej. Det är den sortens överraskning jag blev utsatt för på lördagkväll. Det är sådana jag inte tycker om. Alls. Att bli bakbunden och få ögonen övertäckta. Den typen av överraskningar. Jag blir riktigt arg. Genuint elak faktiskt. Att min egen familj skulle utsätta mig för något dylikt trodde jag inte. Så fel jag hade.

Jag blev bakbunden och fick ögonen övertäckta. Och instoppad i bilen. Det blev precis som det brukar kunna bli när jag drabbas av fel sorts överraskning. Jag blev arg. Tokarg. Om man ska vara noga. Jag svarade knappt på tilltal.

Nu blev det inte så hemskt. Jag möttes av ett stort gäng vänner. Ett gäng vänner med stora hjärtan. Ilskan släppte. Till slut. Vi pratade, skrattade, åt gott och ja, en och annan alkoholhaltig dryck slank ner också. Klockan hann bli söndag, med god marginal,  innan vi åkte hem.

Dagen efter tittade jag på alla presenter. På alla blombuketter. Jösses så uppvaktad jag blev.

Det syns på presentbordet att det var jag som fyllde år. Många älgar blev det. I alla möjliga former. Äntligen fick jag mig ett riktigt älghorn också. Vart jag ska hänga hornet vet jag inte riktigt. Än. Men jag kommer nog på en alldeles särskild plats. Där det kommer till nytta också.    

Födelsedag!

Att fylla år. Bli ett år äldre. Det är inte fy skam. Alls. Det finns många som skulle önska att de fick bli ett år äldre. Till och med flera år äldre. Tänk om alla kunde uppskatta sin födelsedag. Faktiskt fira den. För vad den är. Jag fick ett år till med nära och kära. Ett år till med upplevelser. Ok. Vissa upplevelser hade jag gärna varit utan. Men ändå. Ett år med mer insikt. Ett år med mer av ALLT. Så. Grattis till mig!

Det blev en trevlig dag!

Ena tonårsdottern klarade körkortet i dag. Glädjen stod högt i tak. Så högt att hungerkänslan försvann. Det var bara bilkörning i huvudet på henne. Nu sitter hon bakom ratten. Och åker runt. Vissa tråkiga vuxna kallar det för okynneskörning. Jag kallar det körglädje.

Kanske inte den roligaste årstiden att få körkort på. Tycker jag. För jag vet. Jag fick mitt en vecka in i november. För ungefär 100 år sedan visserligen. Men jag har bra minne. När jag vill. Att köra runt på förrädiskt hala vägar. I mörkret. Det är inte lika kul som att glida runt en ljus sommarkväll.

Vi gjorde en blixtutflykt i dag. Med våra elever. Till paviljongen.

Har fortfarande inte vant mig vid att se denna märkliga byggnad. Mitt ute i ingenstans.

Alla dessa thaiinspirerade detaljer. Inbäddad i frost. Det ser lite konstigt ut. Exotiskt på något vis. Eller?

Mitt i allt detta thailändska dök det upp fem rådjur. Som sprang för livet.

En suddig råbock var allt jag hann få kort på. Det fanns andra djur som var betydligt lättare att fota. Djur som såg ut som stora frostbollar där de stod.

Vädret ser inte speciellt trevligt ut. Men det blev det. Mitt på dagen.

En ensam fårskalle får avsluta dagens inlägg.

 Hoppas ni haft en minst lika trevlig dag som jag!

Oanmält anmäld

De har ändrat lite på rutinerna. Alltså på sjukhuset i en stad inte helt nära oss. Förr. På den gamla goda tiden. Då anmälde man sig vid respektive mottagning. Det gör man inte i dag. Nu anmäler man sig direkt innanför entrédörrarna. Oavsett vart man ska. Fyra eller fem kassor ersätter alltså alla andra. Det betyder kö. Lång kö om man har otur. Det hade vi. Otur alltså. Men till slut. Till slut var det vår tur. I samma veva det var vår tur gick turen över. Kan man säga. Ena tonårsdottern kunde inte anmäla sig. Hon fanns helt enkelt inte. I datasystemet. Borta. Utraderad. Utfryst.

Vi fick helt enkelt trava bort till mottagningen och försöka anmäla oss där. Är det någon som i det här läget törs satsa pengar på att det gick? Tänkte väl det. Men anledningen till varför det inte gick kan ni nog inte lista ut.

Hon var redan anmäld! När vi passerade med bilen utanför sjukhuset. Då blev hon registrerad. Hur det gick till vet bara damerna i kassan. Anmäld var hon i alla fall. Av någon annan. Om den som anmälde sig fick ut några papper/kvitton med ena tonårsdotterns personuppgifter på förtäljer inte historien. Det enda vi med säkerhet vet är att det har hänt flera gånger. Alltså inte att ena tonårsdottern blivit anmäld utan att de registrerat fel i kassan. Betyder det att vem som helst kan få tillgång till dina personuppgifter? Verkar inte bättre.

Vad gäller borttagandet av ena tonårsdotterns "hundöron" är vi lika ovetande som vi var innan vi åkte hemifrån. En plastikkirurg ska titta och göra en bedömning. Antingen nu i höst eller till våren. Den som väntar på något gott väntar alltid för länge.

Oavsett dagens resultat var resvägen hem fantastiskt vacker. Strålande sol. Blått vatten. Gula löv. Frostvita vägkanter. Berg och dalar.

Så glad jag är att jag tar mig tid att uppskatta livet. Här och nu.

I morgon är en annan dag. En dag som kan bli hur trevlig som helst.

Den lever!

Efter två dygn inbäddad i ris och förvarad på ugnsluckan till vedspisen lever mobilen.

Den beter sig som det aldrig hänt. Toalettdyket alltså. Vet i ärlighetens namn inte om jag ska skratta eller gråta. Hade en perfekt grej att önska mig i födelsedagspresent. Om telefoneländet dött. För gott. En totalt omotiverad grej. En sån där sak som jag absolut inte behöver. Men som jag vill ha. Jättegärna. Fast om jag tänker efter kan jag hitta flera olika anledningar till varför jag vill och behöver just en sådan grej. Men. Nu lever alltså telefonen. Skittelefonen kan man säga.

Lagomt när telefonen började fungera ramlade kylskåpsdörren löst. Kan det vara så att det måste vara en viss balans? I vad som går bra och vad som går mindre bra. Jag börjar tro det i alla fall. Efter lite lyftande, vickande, skruvande och en hel del tummhållande sitter kylskåpsdörren som den ska igen. Så. Vad ska gå sönder härnäst?

Jag hoppade över städningen i helgen. Vädret har varit alldeles för bra för inomhusaktiviteter. Jag har eldat lite här. Plockat lite där. Stått en stund här och en stund där i stället.

Den lilla solrosen har blommat färdigt. Trots det lyser den vackert gult bland det höstigt bruna.

I morgon bär det av till sjukhuset i en lite större stad inte helt nära oss. Ena tonårsdotterns ärr ska bedömas. Hundöronens framtid ska avgöras. Jag hoppas verkligen vi blir bättre bemött än de tidigare besöken. Att tonårsdotterns önskan om en korrigering tas på allvar. Att mitt krav på att en plastikkirurg ska utföra korrigeringen blir av.

Såg att besökssiffran börjar närma sig 10 000. Inte dåligt må jag säga. Långt ifrån storbloggarnas besökssiffror. De har nog 10 000 läsare varje dag, om det räcker. Men för lilla mig är den siffran stor. Väldigt stor. Så stor att vi borde ha någon sorts tävling. Men hur ska tävlingen gå till väga? Så den blir så rättvis som möjligt. Jag fixar ett pris värdigt 10 000 besökare och ni kommer med förslag på hur tävlingen ska gå till. Är vi överrens om det? Va??

Ett ickeköp!

Jag kan säga så här. Jag köpte INTE den här blomman!

Skulle du gjort det?

Plopp!

Man lär sig något nytt varje dag. Så är det. I dag har jag lärt mig att man inte ska förvara sin mobiltelefon i tröj/jackfickan när man ska gå på toaletten. Det hade jag. Jag hade inte lärt mig det då. Jag fällde upp toalocket. Vände mig om för att öppna byxorna och hörde hur det dunkade till bakom mig. Trodde i min enfald att det var toalocket som åkte igen.

Det hade det inte. Gissa om mina ögon blev stora när jag såg mobilen ligga längst ner i botten på toastolen.



Nej, nej, NEJ! Inte ner där! Men se, där låg den. På botten. Utan att tänka mig för sträckte jag ner handen för att plocka upp telefonen. Gick det att få tag i den? Nopp. Den åkte vidare. Mot kröken. Men jag fick upp den. Till slut. När jag vände displayen mot mig stod det "ett nytt meddelande". Jag hade alltså fått ett sms. När telefonen låg nere i vattnet. Alltså är det mottagning i toastolar. Kan vara bra att veta. Faller också under "man lär sig något nytt varje dag". Liksom. 

Övergiven

Om du någon gång helt plötsligt blir ensam hemma. Oplanerat. Njut! Ta tillvara på varje minut. Missa inte en enda sekund av njutning. Gnäll inte över känslan av övergivenhet. Bara njut. Det gjorde inte jag. Jag gnällde. Jag tyckte synd om mig själv. Jag ojade mig. Jag som normalt brukar njuta. Jag kände mig övergiven. Lika fort som gnället kom i gång gick chansen att njuta bort. Tokbort! Det blev en akututryckning. För att serva några tappra pannreparatörer med kaffe och macka. Eller. Jag hann inte riktigt dit. De var för snabb. Det var bara att vända hem. Med kaffe och mackor.
Så nu sitter jag här. Med kaffe och mackor. Jag som inte ens dricker kaffe.

Mardrömsnatten

Härom natten var vi björnvakt. Ägaren försäkrade att björnen var snäll. Den behövde bara ha tillgång till sin sovbur så skulle allt gå bra. Jag tyckte att buren var i minsta laget men ägaren sa att björnen ville ligga i den. Hur björnen skulle få plats i buren förstod jag inte men tänkte att ägaren borde veta.
Det fanns en sak som skulle kunna bli ett problem. Andra tonårsdottern hade precis köpt en jämthundsvalp. En valp som skulle växa upp och bli värsta älghunden. Hur skulle valpen klara av att ha en björn sovandes i huset?

Björnen kom, med ägaren i släptåg. Inkvarteringen gick bra. Ägaren åkte hem. Kvällen förlöpte utan några större problem. Morgonen efter vaknade jag och smög mig ner. Hur skulle björnen reagera? Skulle den se mig som ett hot och äta upp mig hel? Björnen brydde sig inte nämnvärt om mig. Den låg inknölad i den på tok för lilla buren. Endast rumpan stack ut. Puh! 

Efter en liten stund började jag fundera vart andra tonårsdotterns valp var. Jag ropade. Jag lockade. Jag visslade. Ingen valp. Efter lite letande hittade jag valpens söndertuggade halsband. På golvet under köksbordet. Men ingen valp. Gulp. Andra tonårsdottern skulle inte bli glad. Det visste jag. Men vad hade hänt valpen?

 
Jag vet faktiskt inte vad som hände valpen. Jag kan bara gissa. Gissa att björnen åt upp den. Och spottade ut halsbandet. Jag vaknade nämligen efter att jag hittade halsbandet.

Kan själv, med lite hjälp.

Jag får ofta höra fraser som "men kan dom göra någonting?" och "vad gör ni på dagarna, jag menar dom kan väl inte göra mycket?" Tyvärr får jag även höra hur man ifrågasätter livskvalitén hos våra elever. Som om jag kan avgöra vad som är livskvalité för en annan människa. Jag har valt att bo på landet. En inbiten stadsbo ser förmodligen lika liten livskvalité i det händelselösa lantlivet som jag ser i det stressade stadslivet. Men inte dömer jag stadsbons livsstil. Jag förstår att vi alla är olika och ser olika på lika saker.
Våra elever som "inte kan göra någonting" bakade muffins i dag. På varje individs villkor.

Kan man inte hålla en elvisp kan man starta den och hålla den igång. Med ett enkelt hjälpmedel. Och lite hjälp att placera handen rätt.

Smart va! Och folk säger att dessa elever inte kan göra något. Det är bara vi i omgivningen som sätter gränser. Det är bara vi som säger "det går inte".

Efter bakning behöver små händer vila. Så de orkar med lite mer.



Som att spela keyboard till exempel. Borde använt videokameran så ni fått höra att eleven faktiskt spelar. Visserligen inte für elise men det spelades. Jag kan hålla i en elvisp. Jag kan gå. Jag kan äta själv. Men spela für elise kan jag inte. Jag kan inte bygga ett flygplan. Jag kan inte gå på lina. Jag kan inte räkna ut komplicerade ekvationer. I ärlighetens namn kan jag nog inte räkna ut några ekvationer. Har mitt liv sämre kvalité då? För att jag inte kan allt. 

Nästa gång du ser en människa i rullstol. Titta då med andra ögon. Titta vad människan kan.   

Trovärdighet

Inte för att jag är den som är den. Det är jag inte. Men.....

....nog borde annonsen vara rättstavad. Eller? Det är ju inte bara ett fel. Att sedan lägga ut en bild på en tjej som, vad det ser ut som, tar på eller av ett örhänge hjälper inte trovärdigheten på traven. Om man säger så. Skulle du gå in på den hemsidan? Och köpa något?

Sista dagen

Det blev en tur till Hötorget i dag igen.

Vet inte riktigt vad det är som mor är så förtjust i just där. Hon pratar om alla blommor som finns att köpa men jag vet inte riktigt jag.
Vi vandrade runt på gator och torg. För att fördriva tid. I väntan på att tåget hem skulle gå. Det var tur det. Att vi vandrade runt alltså. Det gav mig tid att komma på en sak att köpa till maken. Och faktiskt hitta den. Mitt i all denna vandring dök det upp en liten kontrast till allt nytt.

En gammal spårvagn. Lagom bucklig och skamfilad i lacken.

I ärlighetens namn tillbringade vi mest tid på centralen.

Orken att vandra tog slut tre timmar innan tåget skulle gå. Att sitta där och titta på alla som jäktar åt olika håll är ganska avslappnande.Och roande. Speciellt när en "kostymnisse" tog till flykten. I rena förskräckelsen. För vad?

En duva! En fotlös hungrig duva som letat sig in på centralen fick mannen att fly.
Är det någon som tror mig om jag säger att det pågick en filminspelning på centralen när vi kom dit? Jag kan säga att det gjorde det. Men nej, jag kom inte med på bild.

När man åkt tåg från en stor stad till en lite mindre är det inte så tilltalande att sätta sig i bilen och köra nästan 10 mil. I mörkret. Men så är det när man väljer att bo lite på sidan av. Jag klagar inte. Inte ett dugg. Men att köra i mörkret är en sak. Att köra i total dimma är en helt annan sak.

Jag såg inte mycket. Alls. Lyset som syns är inte ett möte. Det är mina billjus. Att det dessutom var någon minusgrad gjorde att hastigheten drogs ner ännu mer. Men inget negativt som inte har något positiv med sig. Om en eller annan älg fått för sig att kliva ut på vägen hade jag på sin höjd puttat lite på den. Jag hade inte fått in den i bilen i alla fall. Bilen före mig tog det inte lika lugnt. Kan man säga. Endast sladdspåren var kvar på vägen. Bilen? Den stod i diket.

Nu ska jag njuta lite av att äntligen vara hemma. Sedan ska jag sova några timmar. Så jag orkar åka till en annan stad i morgon. För lite bad. Men lugn. Jag är inte ledig. Jag åker med jobbet.

Dag nummer två

Det är fascinerande att vara i en stor stad. Alla verkar vara på väg. Hela tiden. Oavsett hur långt från tåg och bussar jag varit. Det dras resväskor hit och dit.

De som inte släpar på en väska har en kamera runt halsen och en stadskarta i handen. Ivrigt tittade åt alla håll. Gärna samtidigt. För att inte missa en enda sevärdhet.

Jag och mor gick i dag. Också. Mer än i går faktiskt. Mor tycker om att titta på det mesta. Kan man säga. Jag tycker om att gå mot ett bestämt mål. Väl där gör man det man ska. Sedan går man mot nästa mål. Och gör det man ska. Så man kan gå tillbaka till hotellet. Och slappa. Vi kan sammanfatta det så här. Vi gick jävligt mycket! Och tittade på riksdagshuset. Och hotell Sheraton. Vi tittade också på Rosenbad.

Där hände det inte mycket i dag.

Hötorget tittade vi också på, igen. Piperska muren. Den tittade vi också på. Och Clarion, där mor bodde en gång, tittade vi på. Pub var vi in på. För att konstatera att det inte såg ut som det gjorde sist mor var där. Sedan var vi in på ett otal affärer. För att leta en röd halsduk till mor. Hon hittade ingen. Det var inte det att det inte fanns röda halsdukar. För det gjorde det. Men de var för tjocka. För stora. Eller så var det fel form på dom. Jag däremot. Jag som inte skulle ha någonting. Tyckte inte jag behövde något. Om man tittar på antalet påsar verkar jag varit utan det mesta. Några påsars innehåll är visserligen inte till mig, men ändå.

Det var en fröjd att komma tillbaka till hotellet. Och njuta av utsikten.

Av alla hustak.

Kvällen tillbringade vi på Göta Lejon, Romeo och Julia. Föreställningen var riktigt rolig.

Men som vanligt får man inte fota under föreställningen. Ni får helt enkelt föreställa er Måns Zelmerlöw i kråsskjorta.

Avslutar med ett litet tips. Om du någonsin funderar på att äta i Hötorgshallen. Välj noga vart du sätter dig.

Fiskdisken är ingen bra bordsgranne. Det vet jag.

Resan till huvudstaden

Det här med att sitta åt fel håll är inte att leka med. Hur vet man att man sitter åt fel håll? När magen börjar åka hiss och hjärnan snurrar. Då sitter man åt fel håll. Då är det dags att ta fram hundvalpsögonen och lenaste sammetsrösten. För att vädja till konduktörens hjärta. Att få byta plats.

Där borta, åt fel håll, sitter mor. Helt opåverkad. Det sociala under tågresan uteblev alltså. Det tog vi igen när vi kom fram. Jag lovar.

Åååå, vad vi gick. Gata upp och gata ner. In och ut i affärer. Titta, sa mor, där gick det en kändis. Hon kom aldrig på vem det var, men en kändis var det. Robert Wells däremot visste hon namnet på. Han passerade när vi satt och fikade. I Hötorgshallen hittade mor två kändisar till. En inredare och en skådespelare, utan namn.
Min kära barndomsvän anslöt på eftermiddagen. För lite shopping och mycket umgänge.

Efter en lång dag vandrade trion mot hotellet. För lite mat och mer umgänge. När man möts av en lapp som denna...

....vid hissen. Då vill man helst byta hotell. Än så länge har jag inte sett några kameror. Men vem vet. Kanske är det kameror bakom varje spegel.

I dag ska mor och jag vandra runt lite. Kanske blir det shopping. Kanske blir det mest bara ett himla promenerande.

Fel dag helt enkelt

Dagen började med ett platt bakhjul och avslutades med tunnbrödsbak. Vad som hände där emellan kan vi lämna utanför det här. Jag kan summera dagen så här - platt däck borde per automatik ge sängläge hela dagen.

Tunnbrödet blev gott. Absolut. Men känslan av stress fanns där hela tiden. Stressen över att inte hinna klart med allt som behöver bli klart innan jag lämnar hemmet kring 06.00 i morgon. Nu kan vän av ordning undra varför jag sitter vid datorn när jag i stället borde göra klart allt. Undra på vet jag. Men jag behöver den här pausen. Jag behöver rensa hjärnan. Och fylla på med lite energi. Energin från den stenugnsbakade pizzan är liksom slut.

I morgon bär det av till vårt lands huvudstad. För lite rekreation. Lite shopping. Lite musikal. Lite umgänge med en väldigt kär vän. Sist men inte minst, kvalitetstid med mor.