tisdag 30 november 2010

Nu är det dags för en svängom!


Jodå, den globala uppvärmningen fortsätter. I morse när jag klev upp visade termometern -24.3. Då är det myggfritt kan jag lova. Borde inte klaga. Borde inte det. Men jag gör det ändå. Fullt medveten om att det kan bli värre. I vintras var det mer än -30. Flera dagar på raken! Så nog sjutton kan det bli värre. Men det bryr jag mig inte om. Jag tycker det är kallt. Nu! Jag har en egen klubb - "våga vägra frysa". Det är ganska enkelt att bli medlem. Allt som krävs är att man klär på sig. Gärna allt som hänger i hallen och lite till. Jag har en standardutrustning. Den har jag alltid på mig. Oavsett om jag är ute eller inne. Långkalsonger, jeans (eller andra byxor), linne, collegetröja (ibland två), fleccetröja (gärna fodrad) och raggsockar. När jag ska gå ut lägger jag till täckbyxor (modell skoterbrallor), täckjacka (också modell skoter), halsduk (en sån där man kan ha över huvudet samtidigt), torgvantar, handskar och mössa. Jag vägrar frysa!
Av någon konstig anledning tycker jag om vintern. Det kanske man inte kan tro men så är det. En strålande vinterdag är det inte mycket som slår. Jag menar, klarblå himmel, sol och gnistrande snö.

Jag menar;

  
Det kan inte bli så mycket bättre än så!

Nu är det bara snön som fattas. Men den verkar ha åkt lite fel. Den har hamnat där dom inte kan hantera den. Söderut alltså. Där blir det kaos och elände varje gång det vita guldet faller ner. Bilar sitter fast. Folk snöar inne. Skolorna får stänga. Affärernas hyllor gapar tomma efter uteblivna leveranser. Taken ramlar in. Visserligen får hemvärnet jobba. Men det är ju för sjutton här skotrarna står och väntar.
Nu tycker jag vi gemensamt tar en sväng om i snödansen. Men bara de som bor norrut. Det är hit vi vill ha snön. Nu!  

Pepparkakor, lastbilar och stackars stockholmare

Pepparkaksbaket är inte som förr. Inte ett dugg! Enda likheten är degen. Ingenting annat är sig likt. Mina pepparkaksformar blev snabbt ratade för det fria sinnets form. Å tur är väl det. Att utvecklingen går framåt även där menar jag. Ena tonårsdottern tog tag i det där med pepparkaksbaket tillsammans med yngsta dottern i går. I dag skulle alstren färdigställas. Tycker man kan ana tonårsdotterns förkärlek till de lite större fordonen. Nu är det dock inte Scania som är favoritmärket utan Volvo. Har du följt bloggen en tid kommer du kanske ihåg lastbilsträffen i Ramsele. Träffen där jag och ena tonårsdottern tittade på miljoner olika Volvolastbilar, den ena fränare än den andra. Om du frågar tonårsdottern alltså.

 En pepparkaksscania har precis tagit form!


Myndige sonen hade en önskan om en alldeles egen pepparkaka att mumsa på när han kommer hem på fredag. Ena tonårsdottern snärtade till en flaska Carlsberg. Bara så där liksom. Myndige sonen sitter som it-support för Carlsberg Sverige. På Irland. Helt logiskt. Eller? Nåväl. Därav ölmärket.
Jag tycker nog flaskan är lite läskigt lik originalet. Med tanke på att ena tonårsdottern inte har börjat hänga i ölsvängen. Vad jag vet i alla fall. Känns som det är bäst att gardera sig lite.

Yngsta dottern använde i alla fall en av mina kakformar. Det klassiska hjärtat. Med en betydligt mindre klassisk garnering.

Den andra tonårsdottern "limmade" ihop ett pepparkakshus nu i kväll. Bild kommer när det är pimpat och klart. Undrar hur det kommer se ut?

Nu är jag djuriskt trött på denna globala uppvärmning.


Om det är det här som är uppvärmningen vill jag inte veta hur det blir sedan. Jag tycker det är kallt nog! Hörde att det hade slagits ett sorts köldrekord i Stockholms innerstad. Stackarna har -11,4! Fy vad dom ska frysa. Det är synd om stockholmarna. Eller? Nopp! Jag har svårt att tycka det i nuläget.
Här fryser näshåret till is innan man kommit utanför dörren. Har man inte skött ansningen klingar det fint vid varje steg. Bjällerklang skrevs nog av en med oansad näsa på besök i Norrland. Vill jag tro i alla fall.

måndag 29 november 2010

Dagens tidsfördriv

Hittade ett ganska roligt program på internet. Ett program där man kan leka med sina bilder. Perfekt sysselsättning när utetermometern visar -20,4. Stackars jag är ju ledig på måndagar.  


Yngsta dottern har inget emot minusgrader. Alls. Hon och ena tonårsdottern gick ut en dag nu i helgen och fotade lite vinterbilder. Jag lekte genast sönder bilderna. Nästan i alla fall. Det här är en av de bättre bilderna. Alltså efter att jag lekt lite. 


Den här bilden skulle man nästan kunna använda som julkort. Om man gillar plottriga bilder. Det är svårt att inte göra för mycket. Det är ju så kul! Så kul att jag inte har tid att sitta här och skriva. Måste prova lite mer fix och trix. 

Första advent kom och gick....

....men inte helt obemärkt. Klantiga jag har lyckats igen. Jodå. Om det fanns ett pris som största klantskallen skulle jag vinna det. Direkt!
Minusgraderna har bara ökat under helgen. Vi har, som de flesta av er redan vet, en vedspis i köket och en kakelugn i vardagsrummet som vi eldar i vintertid. Vi har element också men jag ser det lite som en sport att se hur långt in på vintern vi kan komma utan att slå på elementen. I fjol dröjde det ända till trettondagen. Trots -30 i flera dagar var det inga problem. Eller, det beror på vem i familjen du frågar. Visst var det tufft vissa dagar när termometern i köket visade på 17 grader när man kom ner. Men vad sjutton. Efter en kort stunds eldande var det behagliga 23 grader igen. När vi skulle åka på en fiskepremiär till en sjö ganska nära oss och temperaturen ute visade på -32 var det dags. Vi ville inte lämna huset oeldat så många timmar. Det var bara att bita i det sura och slå på elementen innan vi åkte.
När man eldar med ved som vi gör måste någon stackars sate bära in den i huset. I går kväll tyckte jag att det skulle bäras in lite ved så det fanns något att elda med på morgonen. Tror du det var någon som ville? Icke! Eftersom mina armar inte mår så bra brukar jag inte bära in ved men nu blev jag tjurig. När jag blir tjurig kan inget stoppa mig. Inget! Halvsur och halvelak klev jag i kängorna och stampade iväg till vedboden. Mumlade och muttrade något om att varmt vill dom minsann ha men att bära in ved.....
Maken har fixat och trixat med några stora plastdunkar så vi ska kunna bära in ved i dom. Skitdumt om jag får tycka. Lastar man det minsta snett åker veden utan prut rakt ner i backen. Tackar vet jag Ikea-påsarna. Du vet dom där blåa man kan stoppa ner ett barn i utan problem. Dom är perfekt att bära ved i. Tycker jag. Det tycker inte maken. Tydligen.
Nåväl. Mumlandes och muttrande lastar jag dunkeländet full med ved och går mot bron. Allt går bra. Jag balanserar dunkeländet bra, inte ett vedträ ramlade ner på marken. Kliver upp på bron och känner direkt att något är fel. Väldigt fel. KABOM! Så ligger jag platt på magen. Som en säl. Hakarna på mina kängor hade hakat i varandra. Det tog tvärstopp kan jag säga! Av någon okänd anledning låg jag kvar för att känna efter om något var trasigt. Känner att jag i fallet har lyckats vika ihop handleden och landat på ovansidan handen. Som tur är gör det inte speciellt ont att röra handen så jag kliver upp. Plockar ihop veden som rasat ur dunkeländet och bär in den. Det är ungeför då jag känner att det börjar göra ont i handen. Fingrarna kan jag röra utan problem. Sväller upp lite på handryggen men inte mer än att jag räknar kallt med att det ska vara bra dagen efter.
Sov hela natten utan att vakna en enda gång av någon smärta. När jag vaknade trodde jag det hade gått över. Haha, så lurad jag var. Jag behövde bara ta i något så kände jag att bra var jag inte. Inte alls. Svullnaden är kvar. Den är varken mer eller mindre. Jag är inte speciellt blå heller. Men attans så ont jag har. Dessutom märkte jag att lillfinger och ringfinger är lite avdomnade. Konstigt. Jag menar, det är på andra sidan handen jag har ont. Inte i närheten av dom fingrarna. På något sätt måste jag ha slagit i utsidan handen också.
Så nu sitter jag här med en arm som absolut inte klarar av att bära och en hand som i dagsläget är obrukbar. Synd bara att handen inte sitter på den redan så dåliga armen. Dessutom är det höger hand. Inte så bra när man som jag är högerhänt. Tur i oturen att jag är ledig i morgon. På tisdag är det säkert bra igen. Det tror jag. Absolut!  

fredag 26 november 2010

Just nu är jag INTE glad! Alls.

#¤*#&%¤# gånger 10!! Var det någon som på fullaste allvar trodde att elektrikern skulle komma hit i dag? Nähä, förstod det. Jag hoppades. Nu säger jag SKIT!! Det blir en svart advent här.
Makens lösning på problemet var enkel. Köp ett gäng billiga adventsljusstakar. Billiga adventsljusstakar? Alltså vilka som helst. Som om. Kommer aldrig på frågan. Aldrig! Då är jag hellre utan. Han förstod inte ens vad problemet var. Undrade vad det var för speciellt med just den här söndagen. Men hallå!! Det är typ den mest magiska dagen på hela året. Förutom julafton. Ju. Men nu är det alltså så. Vi får fira första advent utan stjärnor. Förbannadejävlahelvetessatanselektikerfaan!! Så där. Det var skönt att få det ur systemet. Men inte lyser det mer i fönstren för det inte. Inte, inte!

Helgen ligger precis framför mina fötter. Möjligheterna är oändliga. Tid finns för upptåg. Men glädjen är borta. Även lusten att faktiskt utföra något som helst nyttigt. Ja, roligt med för den delen. Vill helst bara stoppa huvudet under kudden och sova bort helgen. Ja, jag vet. Men jag vill grotta ner mig i adventseländet. Ett tag. Efter det kan jag kanske skratta och le igen. Kanske. Jag lovar inget bestämt. Än.

Vet faktiskt inte vad som är värst. Att jag lät elektrikern lura på mig en timer som tydligen inte var så bra som han sa eller att den faktiskt inte fungerar. Jag tycker att livslängden på en timer borde vara mer än 18 månader. Så det så. Men med det flyt jag verkar vara inne i nu så har väl garantin gått ut och en ny timer kostar säkert minst trehundrasjuttioelvatusenkronor. Och som om inte det var nog ska väl elektrikern ha etthundrafemtiotolvtusenkronor för att byta ut den.

Jo, jag vet att det blev ett väldigt dystert inlägg i dag. Men det finns ju en fullgod anledning. Tycker jag. Det är ju faktiskt kolsvart här! Försök muntra upp mig om du kan. Jag utmanar dig!

Gardiner, tomtar och tvillingar

Jag köpte nya gardiner i måndags som jag hade tänkt ha till första advent. I en stad inte helt nära oss. Men som vanligt var inte hjärnan påkopplad. Eller man kan säga att jag hade lite otur när jag tänkte. Jag köpte två panelgardinslängder. Alltså två längder. Det räcker till ett fönster. Om jag haft bara ett fönster hade det inte varit något problem. Men nu blev det problem. Jag har två fönster! Harangen jag vräkte ur mig var inte ens lämplig för vuxna öron. Den var lång, ful och intensiv. När jag spottat och fräst klart ringde jag maken. Kom på att han är i trakterna av staden som inte är helt nära oss och jobbar. Efter lite list och ett välplanerat samtal lovade han att åka förbi gardinaffären och köpa två längder till. Underbara man. Det är som jag alltid sagt. Han är mannen i mitt liv!


Så här såg det ut innan maken kom hem. Ett fönster är lite mer juligt än det andra kan man säga. Nu återstår det att se om elektrikern är lite mindre schimpans än jag. Så vi kan få lite adventsbelysning i fönstren. Han ska visst komma i morgon.

I går kväll var det julhazard på mitt jobb. Det är kul. Nästan hur kul som helst ibland. I går var det riktigt roligt!



 Jag fick dessutom med mig några presenter hem. Till skillnad från vissa andra som fick gå tomhänt hem. Vad tokigt det kan bli.


Det var ju det här med tomtarna. Tomtarna som tar över långt innan advent. Tomtarna som man tröttnat på långt innan själva julen. På jobbet har dom sakta men säkert tagit över hela entrén. Vi går numer in på baksidan. Men jag menar, vad gör man inte för några söta tomtar och glittret i barnens ögon när de får syn på arrangemanget? Yngsta dotterns barbiedockor har fått jobb över jul kan man säga.

I dag fick jag svaret på något vi i familjen har funderat över i drygt 17 år. Den som väntar skall få svar. Men ibland kan det ta lite tid. i det här fallet alltså drygt 17 år. 17 år, 7 månader och 8 dagar för att vara exakt. Tonårsdöttrarna är tvillingar. Det har vi vetat hela tiden. Det vi inte vetat är huruvida de är en- eller tvåäggstvillingar. Nu vet vi. Det gör i praktiken ingen skillnad. Men det gör att vi hädanefter kan svar på frågan vi fått i alla år. "Är dom en- eller tvåäggstvillingar?" Ni kan inte tro vad många som ställt den frågan. Men det är lika många som inte förstått vårt svar. "Vi vet inte." Hur kan man inte veta det? Kan man ju undra som utomstående. Jo, det är enkelt. Eller enkelt kanske det inte är men... Patologen som undersökte moderkakan efter förlossningen sa att det han/hon kunde se förekom hos både en- och tvåäggstvillingar. Jo, då var det så. Man skickade moderkakan till en patolog för att få ett svar. Om man hade tur fick man ett svar. Ett svar som man blev lite klokare av. Vi fick naturligtvis inte ett sådant svar. Att via ett blodprov ta reda på hur det låg till kostade då 15 000 kronor. Per unge! Så det fick vara. 
Under tonårsdöttrarnas uppväxt har kända som okända pratat, frågat och slagit vad om vilken typ av tvillingar de är. Problemet är bara att det inte spelar någon roll vilken typ av tvillingar de är. Det kommer förmodligen låta ungefär så här; "men inte kan ni vara enäggstvillingar, så lik varandra är ni inte" eller "ni kan inte vara tvåäggstvillingar, det är ni alldeles för lika varandra för". 
Men nu vet vi! 


En barnmorska skulle försöka förklara skillnaden på en- och tvåäggstvillingar för mig. För en evighet sedan. Hennes förklaring på enäggstvillingar var lite rolig. Hon kallade dom för en lyckad missbildning! Så kan man ju också säga. Men i ärlighetens namn är det ju precis så det är. Så numer har jag alltså två lyckade missbildningar i familjen!  

onsdag 24 november 2010

Sju månader kvar!

Till midsommarafton alltså. Precis, i dag. Det är det ingen som pratar om. Nähädå. I dag pratas det om att det bara är en månad kvar till julafton. Det vet väl alla vid det här laget. Det har väl ingen missat! Men hur många tänker på att det faktiskt bara är sju månader till midsommarafton? Jag gör det. För jag har en kompis. Visst blir man förvånad att jag har en kompis!? Men jag har en kompis. En kompis som hatar vintern. Hur man nu kan göra det. Det förstår jag inte. Vintern är ju helt underbar. Eller kanske inte hela tiden. Inte när det är -30 grader i flera dagar. Men utan vintern vill jag inte vara. Det vill min kompis. Så för hennes skull påminner jag om att det inte är toklångt till sommaren. Endast sju månader så håll ut polarn!

Eftersom det faktiskt bara är en månad kvar tills kylskåpet ska fyllas till bristningsgränsen av mat man inte äter upp är det dags. Dags att sanera. Hur kan det komma sig? Att vårt kylskåp alltid är fullt. Fullt av ingenting. Är man sugen på något gott så inte sjutton finns det i kylskåpet. Det finns nog inte någon annanstans heller för den delen. Men kylskåpet är oftast proppfullt. Ändå finns det sällan något gott där. Man öppnar dörren bara för att  konstaterar att det inte finns någonting där. Fast det är fullt. Jag plockade ut allt och ställde det på köksbänken. Plockade ut allt ingenting liksom. Det blev bra mycket av ingenting. Ingenting tar upp stor plats.


Nu är kylskåpet redo för julmaten. Nu är det bara hälften av ingenting som står i kylen. Resten åkte i soptunnan. Så där ja. Där lyckades jag väl reta en och annan miljövän med den meningen. Men det gjorde det. Åkte i soptunnan alltså. Jag erkänner. Jag komposterar inte. Själva sopsorteringen är jag väl inte så duktig på heller. Men sorterar ut glas och papper. Det gör jag. Ett litet steg i rätt riktning. I alla fall.
 

tisdag 23 november 2010

Det lackar mot....

....advent. Julen får nog vänta ett tag till. Jag vill gärna ta det i tur och ordning. Om det går. När man jobbar med barn är det lite si och så med det. Höstpysslet hinner nästan inte torka. Man måste ju skynda sig att börja med julpysslet. Av någon outgrundlig anledning som jag inte förstår. F#n, man är tokless på tomtar innan december har börjat. Innan första advent.
Jag ser hur fler och fler tjuvstartar. Tjuvstartar med adventsljusen. Till och med ett av de större företagen i byn har tjuvstartat. I alla fönster lyser en adventsljusstake. I alla! Vart är vi på väg? Snart ska man väl plocka fram adventsljusstakarna veckan efter midsommar. Bara för man kan.
Jo, jag vet, jag börjar låta som en gnällig och toksur tant men vad då!? Jag tycker man förstör myset när man tjuvstartar. Första morgonen med adventsljusstakar och adventsstjärnor tända i alla fönster är MYS. Snudd på magiskt faktiskt. Man kan ana förväntan i barnens ögon. Förväntan på att man kanske kommer få precis den där fantastiska och helt unika saken man önskat sig till jul. Ögonen glittrar liksom på ungarna. Precis som ögonen med all säkerhet glittrade på mig för så där en hundra år sedan.


Jag har inte tjuvstartat. Jag har bara köpt nya gardiner. Med tomtar i blåsväder på. Svarta och vita. Till ena tonårsdottern och yngsta dottern. Gardiner som ska sättas upp på lördag. Tillsammans med adventsljusstakar och stjärnor. Som naturligtvis inte ska tändas på då. I det här huset tänds dom på första advent. Om de kommer tändas alls i år.

När vi renoverade huset. Eller om vi ska vara noga. När försäkringsbolaget lagade vårt hus. Då lyckades el-killen lura i mig att jag absolut behövde en timer i säkringsskåpet. En timer som sköter fönsterbelysningen. Det vet väl alla vad viktig en sådan manick är. Eller? Jag tyckte det lät praktiskt med en sådan i alla fall. Aldrig mer skulle jag behöva bry mig om att tända eller släcka lamporna i fönstren. Som el-killen sa "den är så enkelt att en schimpans klarar av den". Kan tala om att jag inte är en schimpans! Efter elmätarbytet i dag lyser inte lamporna. Det gör dom inte. Oavsett vad jag gör. Så om inte el-killen är en schimpans blir det nog inga adventslampor i fönstren här. Inte några som lyser i alla fall.     

söndag 21 november 2010

Slutet närmar sig ungefär samtidigt som början är på gång

Snart är helgen slut. Det är ganska skönt. Det blir lätt att man känner så när helgen mest bestått av tråkiga men ack så nyttiga saker. Eller vad sägs om rivstarten vi gjorde här på fredagkväll, frysavfrostning. Det kan lätt bli så. Ja, alltså att man ägnar sig åt frysavfrostning en fredagkväll. I alla fall den här tiden på året. Jag menar när temperaturen ute börjar närma sig frysens temperatur. Så man kan ställa ut allt man har i frysen. Utan att det börjar tina. Då måste man passa på. Tur hade jag också. Ena tonårsdottern hade en kompis här. En kompis som inte hade något emot att hjälpa till. Eller så vågade hon inte protestera. För min del spelar det ingen roll. Hon hjälpte till. Snälla flickan. På två timmar hade vi fått bort all is! Men alltså, varför finns det inte något smart sätt att frosta av frysen på? Det rinner ju vatten åt alla håll. Den lilla skitpipen som det är tänkt att vattnet ska rinna via fungerar då inte alls. Inte på min frys i alla fall. Jag skulle vilja ha en liten slang. En liten slang som man kan stoppa ner i en lite större bytta. så det inte skvätter överallt. Så man törs lämna fryseländet en stund. Som det är nu blir det lätt sjöslag i halva köket om man tittar bort en minut. Tonårstjejerna hittade på den ena lösningen efter den andra.


Första lösningen gick ut på att en långpanna skulle fånga upp allt vatten som skvätte åt alla håll. Ser mer ut som en halvtaskig brasa är på gång.


Den andra lösningen fångade upp relativt mycket skvättvatten men långt ifrån allt. Den var dock så pass effektiv att den fick vara kvar. Skitpipen syns mitt i bilden. För att den ska fungera någorlunda ska inte frysen stå upphöjd. Det gör naturligtvis vår. Men med lite frystejp, ett plastlock och en gigantisk kastrull gick det ganska bra.

Efter den rivstarten var det bara att fortsätta. Tvätta lite. För ovanlighetens skull. Smälta lite stearin och göra några fler ljus. Sticka lite fler raggsockar. Räknade och kom fram till att jag nu stickat 12 par!! Göra rent ugnen. Fy f#n säger jag bara. Nästa ugn jag köper ska vara självrengörande. Nästa frys jag köper ska vara självavfrostande. Allt jag köper hädanefter ska vara självrengörande, självavfrostande, självgående och självförsörjande. Inget underhåll eller skötsel ska krävas. Så det så!

Travakademin hade träff i lördags. Igen. Det är alltid lika trevligt. Vi fick sex rätt på v75. Igen. Det var mest bara favoriter som vann så det var usel utdelning. Igen. Tur vi inte spelar för att bli miljonärer. Eller det kanske är det vi gör. Är det så betyder det att vi misslyckats katastrofalt sju veckor på raken. Då vore vi en bunt idioter som fortsätter spela. Det kan inte vara så. Det kan det bara inte. Vi spelar för att ha något att skylla på. För att få umgås lite. Så är det nog. Kanske. Om vi skulle råka vinna lite pengar är det bara bonus. Så är det!


Den strumpätande tratthunden börjar bli till åren. Grå runt munnen har hon blivit. Men det gör ingenting. Hon är bra vacker ändå!

I morgon fyller mor år. Det ska firas. Med ett besök. Och ett litet paket. Men nej, hon ska inte få raggsockar i present. Känner jag min mor rätt har hon minst ett par egenstickade kan-vara-bra-att-ha-raggisar liggandes på något bra ställe.
När jag ändå är i en stad inte helt nära oss ska jag passa på att stöka undan lite julklappsinköp och lite paketinköp. Vi har snart ett födelsedagsbarn här i huset. Yngsta dottern ska fylla tvåsiffrigt. Hej och hå vad tiden går fort. Tur man inte åldras i samma takt som sina barn!


   

fredag 19 november 2010

Ibland vinner man, ibland inte

Tant har blivit tant på riktigt! Eller? Stickar raggsockar på löpande band, gillar programmet "Så mycket bättre" och åker på bingo. Är inte det tantvarning? Tant eller inte. Jag kan ta det. För jag fick bingo! Får man bingo vinner man pengar. Får man dessutom bingo när man fyllt en ruta vinner man ganska mycket pengar. Ja, inte som när man får sju rätt på Lotto eller v75. Men man vinner. Och det gjorde jag.


Äsch tycker nog inte att hon vunnit. Alls. Hon har numer en tratt över huvudet. En stor tratt. Det blir så när man är strumpätare och har ett sår på benet.


Om hon river ner saker? Faktiskt inte. Däremot får man sig en knuff i knävecket titt som tätt. Och det händer att hon kör fast i en dörrpost. Rätt åt henne! Hade hon inte ätit upp strumpan så....




onsdag 17 november 2010

Så där ja!

Mysteriet med den försvunna Ior-strumpan är nu löst. Man kan säga som ena tonårsdottern sa "strumpan är ute ur systemet". Nu vet vi vad som hände. Äsch är en strumpätarhund. Kanske åt hon upp strumpan som hämnd. För jag tvingade henne att ha en strumpa med Ior på. För att strumpan med all säkerhet ALDRIG skulle hamna på hennes tass igen. Oavsett anledning. Strumpan är ute. Äsch mår bra. Jag kan andas ut. Men nu får det bli en annan lösning. Nu blir det tratt. Skulle vilja se henne äta upp den. Jag säger bara "lycka till".

Se hela bilden
Jodå, bilden är lånad från internet

Ledigt, hela dagen.

Jag är ledig i dag. Det var jag förvisso i måndags också. Då pysslade jag om alla mina älgar. Dammtorkade och putsade. Att dammtorka är inte helt lätt. Det går liksom inte på en pisskvart direkt. Först ska alla älgar ut ur skåpet. Bara det tar sin runda tid. Sen ska alla torkas av. En och en. Därefter är det dags för skåpet. Glasskåpet. Eller turistinformationsskåpet, som maken kallar det. Det ska putsas, både invändigt och utvändigt. Lika roligt som fönsterputsning. Efter det är det dags att ställa in alla älgar igen. Det är inte lätt. Att få plats med dom. Kanske är det så att de förökar sig när de står på bordet och väntar. Jag vet inte. Vet bara att det är lika jävligt varje gång att få dom på plats igen.
Jag har inte räknat dom men det är många älgar som trängs i samma skåp. Jag måste köpa ett till. Snarast.
Maken tycker inte om mina älgar. Säger han. Trots det har även han förärat mig med några stycken. Den läckraste älgen har jag faktiskt fått av just maken.


En målad fjäderpenna! Är inte det läckert så säg?


Så här ser det ut när alla älgar kommit ut ur skåpet. Halva matbordet tar dom upp! Det är älgar av alla de slag. Fjäderpennan är ju läckrast men vad är konstigast? Måste vara tvålen med en älglort i. Jo, det är säkert. Jag har fått en sån. Och ja, det är en älglort mitt i tvålen! Vem som skulle vilja tvätta sig med den vet jag inte. Inte jag i alla fall.

I dag på min lediga dag har jag eldat. Hur mysigt är inte det? När värmen lägger sig i hela huset. Den där sköna vedeldade värmen. Den som aldrig upplevt den värmen har missat något. Jag säger bara det.


Min bästaste vän i köket!


Kakelugnen. Kakelugnen är så vacker! Den fyller sin plats året runt. Tände upp i den för första gången i dag. Ja, alltså inte för första gången ever. För första gången i höst. Eller ska man kanske säga vinter nu? Det tar ett tag innan den blivit varm men när den väl blivit det. Då jäklar är den varm. I ett dygn. Vi har två kakelugnar i vårt hus men det eldas mest bara i den på nedervåningen. Tonårsdöttrarna tycker det blir för varm när man eldar i den uppe. Men den finns där. Om den skulle behövas. Nu ska man inte säga det jag tänker säga men det struntar jag i. Kom igen bara med lite strömavbrott. Vi klarar oss. Länge!


I övrigt har jag inte gjort så mycket i dag. Jo, stöpt ljus. Några stycken. Tänkte prova det här med att ta vara på all överbliven stearin. Vanligtvis kastar jag alla ljusstumpar. Skulle vilja ha förslag på vad man kan stöpa ljus i. Alltså olika formar. Muffinsformar har jag provat. Och glas. Men sedan då?

Kvällen är i alla fall räddad. Filmerna jag beställt kom i dag. Båda två. Maken och tonårsdöttrarna blir garanterat glada. Det vet jag. De älskar Småstadsliv!

tisdag 16 november 2010

Julshopping

I dag har vi varit på julklappsshopping med våra elever. Det är lika roligt som jobbigt att genomföra. Vi måste hela tiden hålla koll på klockan för att passa in mattider, toalettbesök och sist men inte minst - hemresetiden. Mellan dessa aktiviteter försökte vi beta av deras önskelistor. Önskelistor från nära och kära till våra elever. Tror föräldrarna tycker det är roligt med "hemliga" klappar på julafton.
Shoppingen i sig är en toppenbra träning. En träning för livet kan man säga. Självständighetsträningen får sig en rejäl omgång. Precis som den sociala träningen. Att vi samtidigt har skitkul är bara en bonus. Vem har inte buskört med kundvagnen? Tjuvätit godis. På en tisdag. Vi körde skiten ur vår vagn ett tag. Och skrattade. Vi åt godis. I massor! Vi hade en toppendag med andra ord. Spm kronan på verket hade eleverna med sig ett gäng påsar. Påsar med egenvalda julklappar.

Vi hade tänkt börja shoppingen med en liten fika. Dels för att det är gott men även för att planera och styra upp dagen. Någon av mina underbara kollegor hade lagt fram ett förslag på vart vi skulle fika. På Ikea. Jag tyckte det var ett bra förslag. Jag har aldrig fikat på Ikea. Tyckte det var på tiden. Men liten fika. Det blev det inte. På Ikea kan man äta frukost. Och nu snackar vi frukost med stort F. Jag har hört talas om deras billiga köttbullar men frukost. Hade inte en aning om att man kan äta det där. Nu vet jag bättre.


Det är bara en bråkdel av buffén som finns med på min bricka. Det finns två alternativ. Antingen äter du en lite mindre frukost för en guldpeng! Eller så äter du en stor frukost för hela 29 kronor!! Jag högg in på den stora frukosten. Det kommer jag garanterat göra fler gånger.

Äsch har varit som vanligt i dag. Jag blir mer och mer tveksam till att hon verkligen har ätit den där jäkla strumpan. Skit också! Nu sa jag något som jag absolut inte borde säga. Nu kommer rena helvetet bryta ut. Du vet. Som när man säger att det är så skönt tyst. Då brakar alla ljud igång. Samtidigt! Måtte det inte bli så nu. Utan om det nu är så illa att hon i något sorts förvirrat tillstånd har tuggat i sig strumpan kommer den ut. I form av årets jättespya. Alternativt att hon helt enkelt bajsar ut den. Det spelar ingen roll, bara den kommer ut. Om det nu är så att hon tuggat i sig stumpan.

I morgon är jag ledig. Stackars mig. Numer är jag ledig två dagar varje vecka. Som sagt, stackars mig. 


måndag 15 november 2010

Pensionärer och strumpor

Klockan är 22.32, cirka. Maken och jag har precis tittat på veckans avsnitt av Pensionärsjävlar. Ganska roligt program. Faktiskt. Det är nu min mobiltelefon ringer. Vi tittar på varandra. Jag och maken. Undrar vem sjutton som ringer den tiden. På mobilen. Kl. 22.32, cirka. Mor. Mor ringer. Den tiden. På mobiltelefonen. Inte hemtelefonen. Inte helt utan att man funderar på om det hänt något. Tror inte någon kan gissa vad mor hade på hjärtat. Jag kunde det inte i alla fall. Inte ens på trehundrafemtioelfte försöket. Hon ville ha hjälp med att fylla på sitt refillkort till mobiltelefonen. Kl. 22.32!
Vissa delar i Pensionärsjävlar går ut på att man utnyttjar folks välvilja (oftast) att hjälpa de äldre i vårt samhälle. Naturligtvis driver man med de stackarna som hjälper en pensionär. Jag trodde för ett ögonblick att mor hade tittat på programmet och bestämde sig för att testa mig. Men icke. Hon behövde på fullt allvar hjälp att fylla på refillkortet. Kl.22.32. Men inte för att hon skulle använda mobilen omedelbart. Inte heller för att hon skulle ut på äventyr i morgon. Mest bara för att hon hade kommit på det då. Vid den tid man tror pensionärer sover. Då mor brukar sova. Men inte i dag. I dag ska hon greja med saker hon inte kan med. Tur för henne att jag är en kvällsmänniska.

I natt blir jag nog uppe. Hela natten. Och vakar. Över Äsch. Vår älskade hund. Jag säger bara. Ååååå... Jag har krypt på alla fyra, jag har ålat, jag har använt ficklampa, jag har tassat runt ute på gården, jag har kutat upp och ner för trappen - utan resultat. Strumpjäveln jag så fint tejpade fast runt hennes baktass är borta! BORTA! Strumpan som skulle hjälpa henne slippa tratten. Strumpan med Ior på. Just den strumpan går inte att hitta. Någonstans. Nu återstår frågan. Har hon ätit upp den? Det är nog bara att vänta och se. Har hon svalt den hoppas jag hon kräks upp den. Snart. Innan den vandrar vidare. Då kan det behövas operation. Jag som ska på julshopping med jobbet i morgon. Det betyder att jag inte finns på hemmaplan. Känns inte bra att lämna henne hemma. Ensam. Kanske tar jag egen bil. Så hon kan följa med. Så jag har bättre koll på min eventuellt strumpätande hund.

   

Livet rullar på och jag med för den delen

Jag klarade det! Jag tog mig genom den klart jobbigaste tiden på länge. Med förståndet i behåll. Tror jag i alla fall. Jag har då inte märkt av några försämringar. Det har säkert familjen. Om man frågar dom. Det låter jag bli.
Nu fortsätter livet sin vanliga lunk. Endast två dagar i veckan behöver jag jobba på annan ort. Då får jag dessutom jobba med det jag tycker är roligt. Det jag valt att arbeta med. Barn med särskilda behov. Det finns en kvinna som skrivit några kloka rader om just barn med särskilda behov.

Barn med särskilda behov?
-Jag kallas ett barn med särskilda behov.
-Barn med särskilda behov blir så lätt barn med särskilda besvär.
-Barn med särskilda besvär blir så lätt "särskilda".
-Särskilda barn blir så lätt isär-skilda.
-Isärskilda barn får så lätt särskilda behov.
-Särskilda behov är inte särskilda - bara STÖRRE.
-STÖRRE BEHOV har väl även du .......ibland.
Av; Berit Schaub

Nog sjutton har då jag större behov ibland. Just nu har jag ett stort behov av att familjen fortsätter plocka undan efter sig. Det börjar liksom bli lite sämre med det. Det gäller inte alla i familjen. Vissa fortsätter plocka. Men vissa gör det inte. Inte i samma utsträckning som förra veckan. Men det klart. En ourplockad diskmaskin är jobbig. Den tar en evighet att plocka ur. Det vet väl alla.
Familjen har blivit bättre på att plocka undan. Det har den. Men det är en bit kvar till perfektion. Det är det. Men lite roligt är det. Alla blickar jag får när jag lämnat något framme. Jag kan riktigt höra hur dom säger "jaha, hon lämnar framme hon, det blir ett jäkla liv när jag gör det". Det är en sanning med modifikation. Jag har inte påpekat en enda gång att någon lämnat något efter sig. Skulle inte komma på tanken att göra det heller. Då försvinner vitsen med testet. Meningen är ju att det ska gå av sig självt. Att de själva ska se hur rörigt och stökigt det blir. Fast vem vet. Dom kanske inte bryr sig.

Vet inte hur jag ska få ihop en text där följande passar in. Tror inte det går. Inte just nu i alla fall. Så det får bli som det blir.
När jag väntade vårt fjärde barn strulade min magen lite. Ganska mycket faktiskt. Om man ska vara ärlig. Och det ska man. Det har min mor lärt mig. Hur som helst. Den strulade så pass att jag började fundera på lavemang. För att få någon ordning på den liksom. Nämnde i något sammanhang för maken att man borde köpa microlax. Som tur var sa jag det inte i samband med att han skulle åka till någon matvaruaffär. Utan jag sa det bara så där. Helt utan vidare liksom. Tur var nog det. För maken alltså. Affärsbiträdet hade säkert fått sig ett gott skratt. Det tror jag. Han visste inte då vad microlax är. Det vet han i dag. Med all säkerhet. Han frågade nämligen mig vad det var för lax. Om det var någon speciell lax som bara kunde tillagas i micro. Alltså jag höll på att skratta mig halvt fördärvad. Såg framför mig hur han letade i frysdiskarna efter en förpackning microlax. Hur han sedan frågade ett affärsbiträde var de hade den. Om det kanske var så att det rent av var slut. Så här i efterhand var det lite synd att han inte åkte iväg. Och frågade efter microlax. På Ica. Det hade varit riktigt roligt.    

söndag 14 november 2010

Tissel, tassel och lite Petter

Vi har haft påhälsningar i helgen. Av flera stycken. Vi har sett spåren efter dom. Spår efter att de smygit omkring utanför vårt hus.


I går kväll såg jag dom allt. Smygandes i buskarna mellan oss och grannarna. 5-6 råddjur. Vrålade åt ena tonårsdottern att hon skulle springa ut med kameran. Vet inte varför jag skulle ha ut henne. Hade lika gärna kunnat kuta själv men tänk om. Om det skulle ha dykt upp en älg i råddjursflocken. Det har säkert hänt någon gång någonstans. Det tror jag. Säkert. Vågade inte chansa. Så jag skickade ut ena tonårsdottern. Om det blev några kort på djuren? Icke!

Äsch har tuggat på sig själv. Igen. Det är så tröttsamt. Ingen vet varför. Men alla ser att hon gjort det. Hon som precis läkt ihop. Nu har hon ett fult sår på ena bakbenet. Igen. Har hotat med tratt. Hon bryr sig inte nämnvärt. Alls. Nu har jag inte hjärta att sätta på henne en tratt i första taget. Det fick bli en strumpa. Med Ior på. 


Låter hon inte bli sitt bakben nu blir det tratt. Helt säkert! Alla kommer lida av det. En ganska stor hund som irrar runt med en gigantisk tratt på huvudet. Kan inte bli annat än problem. Hon kommer med all säkerhet riva ner allt hon kommer i närheten av. Ja, allt annat också för den delen. Så. Må strumpan vara grejen som löser problemet.

Såg "Så mycket bättre" i lördags. Jag har helt klart fått en ny idol. Säger bara Petter. Vilken kille! Han kan han. Ska helt klart köpa skivan som kommer ut i början av december. Skivan med låtarna från programmet. Sen ska jag lära mig rappa. ÄlgEva - den rappande tanten!
 

lördag 13 november 2010

Återhämtning är bra

Helgen började med en rivstart. Eller rivstart. Jo, kanske det var en rivstart i alla fall. Med mina ögon mätt. Tant är inte purung så party en fredag kanske är en rivstart.
Började med bastubad. Endast jag, maken och yngsta dottern vågade oss in i värmen. Tonårsdöttrarna och pojkvännen "bangade". För det är väl så man säger. När man är lite cool. Jag är inte cool. Jag säger så ändå. Bara för att jag kan. När vi var klart hade en Snigel med familj landat i vårt kök. Kul! Slemmigt? Inte ett dugg! Byns Snigel är inte av den slemmiga sorten. Mest bara go och glad. Faktiskt.
Vi hade en trevlig kväll som avslutades på byns hotell. Skulle visst vara after work där. Med risk för att låta elak. Det är några 08:or som köpt byns hotell. Dom tror nog att det går att omvända en by. Bara så där. Att haka på storstadstrenden med after work. Att det ska strömma in folk. Utan vidare. Det fungerar inte riktigt så här. Det är inte så att man bara slinker in när man har vägarna förbi. Ingen har liksom vägarna förbi. Man måste bestämma sig för att transportera sig dit. Bestämma sig för att ha vägarna förbi. Dessutom finns det inte så mycket folk i den här byn så det kan strömma in. Snarare droppa in en och annan. Nu droppade det inte in speciellt många. Inte många alls. Faktiskt. Trots det blev vi kvar tills lyset tändes. Jag och maken. Mitt i natten. På en fredag.

I dag tvättas det här. För ovanlighetens skull. Eller? Varför har ingen uppfunnit självrenande kläder? Jag menar, vi är inne på 2000-talet. Det borde väl finnas sådana kläder nu. För inte allt för många år sedan trodde nog alla att man skulle köra bil i luften på 2000-talet. Att man skulle gå klädd i silverfärgade kläder och ha fåniga frisyrer. Att maten bestod av ett eller två piller och inget annat. Nu vet vi bättre. Men. Självrenande kläder. Det borde finnas. Så jag slapp tvätta. Så jag slapp reta mig på all smutstvätt som landar i tvättunnan precis när jag tömt den.

Travakademins träff i dag har blivit flyttad till nästa helg. Trist kan man tycka. Visst är det så. Men jag behöver nog en kväll i soffan. En lugn och sansad kväll. En kväll med enbart familjen. Med "Så mycket bättre" på tv:n. Har man blivit tokgammal om man tycker om det programmet? Då är jag från och med nu tokgammal. Så det så.

I morgon är det fars dag. Barnen hade kommit på en kanonbra farsdagspresent. Ena tonårsdottern och pojkvännen åkte iväg för att inhandla den perfekta presenten. Den andra tonårsdottern och yngsta dottern jobbade febrilt med förberedelserna här hemma. Det krävs en del tillägg för att presenten ska bli fulländad. Besvikelsen blev total när den inte fanns. Jo, den finns säkert att få tag på. Flera mil bort. I en stad inte helt nära oss. Eller i en lite mindre stad inte allt för långt bort. Men det är där. Den perfekta presenten får vänta till jul. Den blir lika perfekt då.     


    

torsdag 11 november 2010

Vintertider

Ok. Jag gör som alla andra. Pratar väder. Pratar snö. Vi har äntligen fått lite vitt på marken. Vitt som behövs för att få den där julkänslan. Vinterkänslan. Mys och pyskänslan. Men man får inte glömma skoterkänslan. Jäklar. Snart kan man ut och köra skoter. Till en sjö. Där det finns ett vindskydd. Grilla lite korv och fiska. Vinter!


Med vinter kommer vissa förpliktelser. Eller kommer och kommer. Det är nog mer så att jag bestämt. Bestämt att det ska julstädas. I år. Nu ska det städas. Ordentligt! Har aldrig pysslat med julstädning förut. Bara städat som vanligt. Men nu. Nu ska det städas. Överallt.
Det var någon som en gång sa "och alla ska med". Jag säger "och alla ska hjälpa till"! Alla. Så är du inte sugen på lite städning gör du nog bäst i att hålla dig undan från vårt hem. Det gjorde inte ena tonårsdottern och hennes pojkvän.


Ja, jag är lite höjdrädd. Därav det fasta greppet i skåpdörren. Som om det skulle hjälpa om jag tappade balansen. Tror jag inte. Men jag trodde det då. Men nu är skåpen avtorkade. Uppe och i. Utan att jag ramlade ner. Nu är det bara resten kvar. Tur jag börjar på mitt nya schema till veckan. Ledig måndagar. Och onsdagar. Har redan börjat på en saker-att-göra-lista. Med lite tur slipper familjen det mesta av städningen. De verkar ha fullt upp med att plocka i och ur diskmaskinen. När de inte plockar undan efter sig. Eller pikar de som glömt.  

tisdag 9 november 2010

Testet pågår

När jag kom hem i går konfronterade jag familjemedlemmarna med deras brist på förstånd. Uppenbarligen hade de inte förstått vad jag sa kvällen innan. Det här med att ta undan efter sig menar jag. Förklarade att "för min del får de gärna äta på papptallrikar om de vill". Ena tonårsdottern svarade ganska raskt "läste på din blogg så jag förstod att det skulle komma". Varpå maken lite förvånat sa "har du skrivit om det där?". Ja, vad trodde han? Att jag skulle testa familjen i tysthet? Icke! Nåväl. Efter dessa uttalanden fortsatte konversationen på följande sätt:

Maken: Jag ställde kaffemuggen i diskhon för jag ville inte hålla på och slamra så tidigt på morgonen.

Jo, just. Som om liksom.

Ena tonårsdottern: Jag la in smörkniven.

Absolut. Men resten då?

Andra tonårsdottern: Jag plockade ur diskmaskinen när jag kom hem så du skulle slippa.

Jag slippa? Varför är det jag som ska slippa?

Maken: Jaha, det kanske är bäst man kör över golven med dammsugaren innan man åker på jobbet också.

Gör det! Det har jag inga problem med.

Efter ett tag såg maken lite putt ut. Eller putt. Han såg fundersam ut. Eftersom jag är av den nyfikna varianten frågade jag vad det var som orsakade ansiktsuttrycket.

Maken: Ska det vara på det här sättet måste jag nog byta fru.

Jag: Absolut. Om mitt krav på att var och en ska ta undan efter sig är så hemskt tycker jag du ska ge dig ut och leta efter en ny omgående. Lycka till.

Se upp alla kvinnor! Maken är på jakt efter er. Eller i alla fall den av er som står ut med att plocka. Konstant.

Resten av kvällen gick åt till att övriga familjemedlemmar kontrollera varandras undanplockning.
Jag och maken satt i soffan. Så där lagom avslappnat. Så där lugnt och skönt. Så där så man blir sugen på något att äta. Jag gick ut i köket och hittade något som passade sötsuget. Chokladpudding. Men alltså, hur gott är inte det!!

Maken: Ställde jag in kaffemuggen i diskmaskinen?

Jag: Nej.

Jag hade inte väntat mig det heller. Det tar tid att lära gamla hundar sitta.

Maken: Fan, man törs snart inte gå in i köket. Tänk om man glömmer plocka undan efter sig.

Jag: Törs inte? Vem är du rädd för?

Aha, att plocka undan efter sig själv är bara en självbevarelsedrift. Något man gör av rädsla. Vilken sorts tyrann är jag? Hemska människa.

Maken: Dig.

Jag: Mig behöver du inte vara rädd för. Du gör som du vill med undanplockningen. Jag bryr mig inte.

Maken: Du måste ta undan strykbrädan.

Detta sa han med ett brett flin, över hela ansiktet.

Jag: Det behöver jag inte. Det var inte jag som tog fram den.

Svarade jag med ett ännu bredare flin! Har han glöm vem han är gift med? Inte sjutton skulle jag dra igång en test som denna och falla på eget grepp. Det finns liksom inte.

Maken tittade lite misstroget på mig, flinade och klev ur soffan. Han gick ut i köket och ställde in kaffemuggen.

Nu på morgonen hade alla ställt in i diskmaskinen. Duktig familj. Eller gör dom det av rädsla för jättetyrannen? Mig alltså. Så kanske det är. Jag bryr mig inte. Om det är lite rädsla som krävs för att de ska plocka undan efter sig så må det vara hänt. Men genast undrar jag varför de inte varit rädda tidigare? Jag har sagt åt dom flera gånger tidigare att plocka undan efter sig. Med hot om att jag skulle kasta allt som låg framme. Helt utan resultat. Oavsett vad det beror på. Spännande är det. Att se hur länge rädslan håller i sig.

måndag 8 november 2010

Prövningens vecka börjar

Helgen har varit lugn. Jättelugn. Förutom en och annan hämtning och lämning av barn har jag varit hemma. Jo. En kväll med Travakademin blev det. Vinsten uteblev även denna gång. Inte helt oväntat. Men med gott sällskap gör det ingenting. Vi har väldans trevligt vid våra träffar. Men i övrigt har jag bara varit hemma och skrotat.
Söndagen gick i fixa-det-som-borde-varit-gjort-för-länge-sedan-tecknet. Tänk att vissa saker ska ta sådan tid att få klart. Tur man har händiga tonårsdöttrar.


Först stryker man lite....


....sedan nålar man.....


 ....och till slut syr man. Ja, jag vet. Hon syr inte det som är nålat. Men hon gör det sedan. Så det så.
Himla bra med tvillingar ibland. Det inte den ena tycker om att göra gör den andra. Inga vilda hästar i världen kan få den ena tonårsdottern att sy. Den andra tonårsdottern syr gärna. Host, host. Nu överdrev jag lite. Hon syr. Men inte gärna. Jag syr helst inte alls. Om jag inte måste. Min mor har nog mest hela mitt liv önskat att jag skulle tycka om nål, tråd och tyg. Det gör jag inte.


Jag har ägnat mig åt lite stickning i stället. Som omväxling liksom. Vad det ska bli? Det undrar jag också. Är lite lur på om det inte har blivit lite fel någonstans. Men det bryr jag mig inte om. Det kanske går att använda ändå. Som kastrullvärmare.


Annars har jag mest stoppat i huvudet hela helgen. Vågen skulle flyga i taket om jag klev upp på den nu. Fy sjutton vad jag har ätit. Mat, chips, dipp, godis, dricka, mackor och en och annan bulle. Allt har åkt ner. I rasande fart.

Nu är det en ny vecka. Men det är inte vilken vecka som helst. Det är sista veckan. Sista veckan som jag måste åka till den lite större byn fyra av fem dagar. Sista veckan som jag måste jobba med det jag inte vill jobba med. Från och med nästa vecka behöver jag bara åka dit hälften av dagarna. Och då jobbar jag med det jag vill och tycker är roligt. Underbart! Nu ska jag väl inte ropa "hej" än. Mycket kan hända på fem dagar. Men det ska mycket till för att jag ska gå med på något annat. Väldigt mycket.

Den nya veckan innehåller ett test. Ett test där jag har lovat mina familjemedlemmar att jag inte kommer plocka reda på eller ta undan något som inte jag är skyldig till. Ska bli spännande att se hur det går. Började bra. När alla hade åkt nu på morgonen såg jag diskbänken. Full i frukostdisk. Från alla utom mig. Diskmaskinen var odiskad och det fanns plats i den. Tanken i går var att den skulle startas efter frukosten. Hade någon ställt in sin disk? Nopp. Inte maken heller. Eftersom jag vet att familjen vill ha något att äta middagen på även i dag var det bara att plocka in skiten i maskinen och starta den. Bra start på mitt test. Inte! Det får bli första och sista gången jag gör så. Inte en pinal till tänker jag ta reda på. I värsta fall får jag väl hänvisa familjen till papperstallrikar. Min tallrik kommer garanterat bli diskad. Så det så.     

lördag 6 november 2010

Fas-ligt

Livet innehåller många faser. Vissa är riktigt trevliga. Andra är rena döden. Sen finns de faser man bara måste igenom. Som den röda fasen vi hade här ett tag. Den har vi gått igenom. Den har vi gjort.
Nu verkar jag vara i en ljus-fas. Kan nästan inte gå in i en affär utan att köpa med mig ett ljus. Jo, naturligtvis kan jag det. Garnaffären säljer inte ljus.
Var på shoppingtur med mina döttrar i dag. Vad köpte jag? 18 blockljus och 136 värmeljus! Så nog är jag inne i en ljus-fas alltid. Låt höstmörker råda och vintermys börja.
Sticka-tills-fingrarna-blöder-och-armarna-ramlar-av-fasen är jag kvar i. Vilar lite ibland bara. Armarna ramlar inte av än men attans så ont det kan göra när jag stickat för mycket.
En annan fas jag tydligen gått in i är sitt-uppe-och-vänta-på-det-där-telefonsamtalet-fasen. Många föräldrar har varit i just den här fasen. Skulle tro att lika många är mitt i just nu. Jag befinner mig precis i början. Har haft tur liksom. Känns vuxet på något vis. Att ha barn som blivit så pass stor. Så pass stor att nattlivet tagit fart. Har man så stora barn är man nog vuxen. Jag har alltså växt upp. Är det bra eller? Vet inte om jag vill vara vuxen hela vägen ut. Fast. Hur förväntas man vara som vuxen? Jag vill ha kul. Busa. Slippa ansvar en stund ibland. Göra det som faller mig in. Ha vattenkrig. Inne. Sova till 11. Strunta i städning och tvätt en dag för att gå ut i solen. Kan man göra sånt och ändå vara vuxen? Då kan jag gå med på att kalla mig vuxen. Då är jag inne i vuxenfasen nu.

torsdag 4 november 2010

Äsch!

Äsch är, som de flesta av er redan vet, av rasen schäfer. Personligen tycker jag schäfer är en helt underbar ras. En ras som står ut med det mesta. Som tycker om att jobba och bli utsatt för olika utmaningar. En ras som är sin familj trogen. Som älskar att gosa och bli klappad. Som står ut med barns klapp och kel. En perfekt familjehund med andra ord.



Hon skulle aldrig göra någon illa. Jag lovar! När du möter henne ute - lös och jag ropar "hon är inte farlig" kan du lita på mig. Säkert. Kan dock förstå de som är hundrädda. Förmodligen är det som bilden ovan de ser lösa hundar. Om sanningen ska fram. Du behöver inte vara rädd att möta min hund lös ute. Hon går i koppel. För att inte skrämma hundrädda. För att inte dra iväg efter katter. För att jag tycker hundar ska gå kopplade där man kan möta någon. Javisst, man kan ha sin hund lös om man har totalt kontroll på den. Men den hundrädda som du möter vet inte om du har total kontroll eller inte.
Men som sagt. Äsch är världens snällaste hund. Jag lovar!! 

onsdag 3 november 2010

Nu är det nära

Ännu en arbetsdag till ända. Det trodde jag inte i morse. Då var känslan mer av det slaget att jag aldrig skulle komma hem igen. Att dagen skulle vara för evigt. Konstigt att vissa dagar är så.
Tack vare underbart lunchsällskap vände det. Dagen blev bra! Bra mycket bättre. Och inte nog med det. Den tog slut!!

Att sätta ett kryss i rutorna under förra inlägget klarade ni ju av fint. Riktigt bra måste jag säga. Trots att inte alla rutor syns. Jag vet inte vad det beror på. Jag vet inte hur man fixar till det. Jag bryr mig inte. Det är säkert bara en negativ ruta. Negativitet vill vi inte veta av. Alls.
Nu hoppas jag ni fortsätter kryssa.

Det saknas något. Något viktigt. Väldigt viktigt. Snö! Jag vill ha snö. NU! Mycket snö. Överallt. Ute alltså. När väl löven ramlat av träden blir det mörkt. Så vansinnigt mörkt. 
Tänkte på det när jag åkte hem efter jobbet. Det är kolsvart. Det skulle kunna springa en hel älgflock över vägen utan att man såg dom. Skrämmande. Rent fruktansvärt. Som om inte det räckte. Jag sitter alltså i bilen och tänker på älgar. Älgar som kutar kors och tvärs över vägen. Och är livrädd. Då bryter trafikinformationen den ordinarie radiosändningen för en varning. Japp. För älgar på vägen! Precis på den väg jag körde. Det är snudd på skrattretande. Och direkt hjärtinfarktsframkallande. Nu var det ju inte så att älgarna stod bakom nästa kurva. De stod inte alls i närheten av där jag var. De var ungefär en mil bort. Men de var på samma vägnummer. Det räcker för att skrämma slag på mig. Speciellt när man sekunderna innan suttit och funderat på skenande älgar. 
Som sagt. Jag vill ha snö. NU! 
Kylan kommer nog till veckan. Bara kylan kommer blir det ordning. Då kommer snön. Kanske snöar det till veckan. Då syns älgarna bättre när de kutar över vägen.  


Kallt golv möter varm hundtass. 

Jag har börjat skriva en lista på vad jag ska handla när vi åker på vår shoppingtur. Ja, jag vet. Jag och mina listor. Men i det här fallet är det direkt nödvändigt. Med yngsta dottern som shoppingkamrat är det lätt att bli bortkollrad. Min lista är dessutom väldigt spretig. Har bestämt mig för att göra egna ljus. Då behövs vekar. Ljusvekar alltså. Blommorna här hemma har nästan sagt upp sig så blomjord måste inhandlas. Skit. Tycker inte om att plantera om blommor. Men vad gör man? Fönster utan blommor i ser oinflyttade ut. Tycker jag. Sen var det ju det här med underkläder. Måste nog byta ut lite. Börjar bli museivarning på det jag har. Får inte glömma att det snart är första advent. Måste ha gardiner till matrummet. Matrummet. Vad uppblåst det lät. Som bord med stoppade stolar. Stolar med så fint och dyrt tyg på att man inte törs sätta sig på dom. Så är det inte här. Det är bara en öppen planlösning. Bara ett rum där köksbord och stolar står. Men lik förbenat måste det köpas gardiner dit. Snart. På fredag typ. Så, listan ser ut som följer; vekar, blomjord, underkläder och gardiner. Än så länge. Hinner både lägga till och dra ifrån innan fredag. Förmodligen har yngsta dottern ett och annat önskemål. Hon hasplade ur sig ett i morse. Kläder. Hon är banne mig klädtokig. Det ska alltid handlas kläder. Hon är alltid utan. Kan inte förstå det. Hon är nog den enda i det här huset som har en överfull garderob. Det finns en sak till som borde skrivas upp på listan. Något roligt. Ja, just det ja, julklappar. Ja, det var inte något roligt. Utan något jag borde köpa. I alla fall några. Eller det kanske räcker om jag börjar fundera på vad jag ska köpa. Så kan jag köpa dom en annan gång. Det blir bra. En annan gång.   

tisdag 2 november 2010

Dagens hopkok

Ytterligare en arbetsdag är gjord. Det blev inte alls som det var tänkt. Det strulade lite. Bara lite. Vi skulle se en film. En film som var på en dvd-skiva. Dvd-skivan hade vi. Filmen som skulle vara på den hade vi inte. Vi hade ingenting. Jo, en tom dvd-skiva.
Vi skulle titta på det vi filmat under förra veckan. Kameran hade vi. Dator kopplad till projektor hade vi. Filmduk hade vi också. Kontakt mellan kameran och datorn hade vi inte. Det krävdes en installation. Installationsskivan hade vi. Tillåtelse att installera hade vi inte.
Så ja, det strulade lite. Men bara lite. Vi fick improvisera. Tur man är flexibel. Eller hur var det nu med det? Jo, ganska flexibel är jag allt. Men det beror på. Om jag vill vara flexibel.

I morgon är det en ny arbetsdag. Tjoho! Snart är det helg. Men först ska jag tillbringa en dag i ett köpcentrum inte helt nära oss. Lyllo mig. Yngsta dottern är hemsk i affärer. Inte ett klädesplagg får hänga orört. Allt ska klämmas, tittas, vändas och vridas på. Sen ska det provas. Ibland räcker det att måtta framför kroppen. Ibland ska det provas i provhytt. Och hur många hårsnoddar och diadem behöver en tjej? Egentligen. Yngsta dottern får aldrig nog. Någonsin. Dessutom har hon i en veckas tid tjatat om osynligt bläck. Att det är livsviktigt att ha. Men inte så viktigt att mitt urtida recept på osynligt bläck dög. Nej, inte det inte.

Julen kryper närmare och närmare. Kanske skulle jag passa på att klara av några julklappsinköp. När jag ändå ska tillbringa en hel dag i affärer. Förr. Du vet när allt var bättre. Eller hur det nu var. Då. Då var jag klar med julklapparna vid den här tiden. Då var man på hugget. Då hade man ett planerat liv. Välplanerat. Nu har jag ett liv. Inte speciellt välplanerat. Men lyckligt! Så jag kan leva med att jag inte köpt en enda julklapp än. Lätt. Tids nog.

Det har varit lite dramatik här på byn i kväll. Av någon anledning började det läka bränsle på macken. Så pass att de utrymde och spärrade av runt macken. Det fanns tydligen en explosionsrisk.
Vi bor 800 meter från macken. Det är en bra bit ifrån. Men är det tillräckligt om macken skulle sprängas? Såg på ett tv-program att vid en brand där det finns gasol har räddningstjänsten ett säkerhetsavstånd på 300 meter. För gasol. Hur är det med bränsle? Om en mack med hur många liter bränsle som helst fattar eld borde säkerhetsavståndet vara långt. Jättelångt! Tycker jag. Men å andra sidan tycker jag en himla massa.

Så till det sista. För den uppmärksamme är det ingen riktig nyhet. För andra kan det vara första gången. Då vet man inte bättre. Hur som helst.
I slutet av inlägget ligger det nu några små oskyldiga rutor. Rutor där den late kan kommentera utan att skriva. Bra va!? Så nu är det upp till bevis liksom. Ska bli spännande att se hur många som klickar på en ruta eller två.

måndag 1 november 2010

Sömnprat

Tänk dig följande: Sommar. Semester. Husvagn. Camping. Familj. Sen kväll. Lägg till trötta barn. Barnen i den här familjen tycker om att byta sängplatser. I husvagnen. Maken tycker också om att byta plats. I vagnen. En kväll hade de flesta bytt sängar med varandra. Det var nog bara jag som låg kvar i min säng. Som var en dubbelsäng. Maken hade alltså natten tidigare legat bredvid mig. Inte den här kvällen. Den här kvällen hade ena tonårsdottern tagit hans plats. Hon sov. Det gjorde inte jag. Jag låg och läste. Det gör jag bara i husvagn. Plötsligt sätter sig ena tonårsdottern upp. Lägger sin hand på mitt huvud och börjar klappa. A´la Benny Hill. Om du kommer ihåg han. Annars får du fantisera. Under klappandet säger hon "hallå, nu vart det mörkt". Misstänker att mina ögon var stora som tefat. Tror faktiskt att det var ett stort frågetecken ovanför mitt huvud också. Hon fortsätter klappa på mitt huvud. Fortsätter envetet att säga "nu vart det mörkt" och "hallå, nu vart det mörk"! Den andra tonårsdottern var vaken. Hon låg i sängen bredvid. Hon höll på att skratta ihjäl sig. Jag började också skratta. Hysteriskt. När tonårsdottern hade klappat färdigt på mitt huvud la hon sig ner. Som om inget hänt. Fortsatte sova liksom. Jag och andra tonårsdottern försökte förstå vad som precis hänt. Det gick inte. Vi skrattade så vi höll på kissa på oss.

Tänk dig nu följande: Sommar. Semester. Spanien. Lägenhet. Familj plus mor. Sen kväll. Trötta barn. Som den här gången inte hade bytt sängar. Ena tonårsdottern delar rum med mor. Ena tonårsdottern sover. Mor ligger och läser. Hon gör alltid det. Plötsligt börjar armar och ben veva runt i ena tonårsdotterns säng. Mitt och makens rum var placerat så jag såg in i ena tonårsdotterns och mors rum. Jag såg alltså hur hon började flänga runt i sängen. Jag såg även mor som studsade ur sin säng. Steppandes och flaxandes med ben och armar. Beredd att ta emot ena tonårsdottern om hon ramlade ur sängen. Som om hon skulle klara det. Tillåt mig småle. Precis i den sekunden säger ena tonårsdottern "jaha, sen när blev det här programmet populärt?". Så där ja. Dags för nästa skrattattack. "Men snälla du, akta så du inte ramlar ur sängen. Ligg stilla nu" hör jag mor viska till ena tonårsdottern. Som om det skulle fungera. Småler igen. Tokskrattar åt ena tonårsdottern.

Hon har en förmåga att prata i sömnen. Ena tonårsdottern. Det är många gånger vi fått oss ett gott skratt. Tack för det!
Vissa pratar i sömnen. Andra går i sömnen. Tack och lov pratar ena tonårsdottern. Det skulle vara lite jobbigt med en sömngångare i huset. Om vi haft en sömngångare i huset får vi vara glada att vi inte har en balkongdörr ut till en balkong som inte finns. Det blir inte så bra om man går i sömnen då. Om man går ut genom balkongdörren som inte leder till en balkong. Man faller rakt ner i backen då. Det finns de som provat det. Jag vet en. Tack och lov gick det bra. Väldigt bra!   

Livet i stort, eller var det smått?

Puhh. Så var en arbetsdag avklarad. Tyckte det var en kanonidé att jobba 8-18. Förra veckan. I dag har jag mer än en gång undrat hur sjutton jag tänkte då. Tyckte nog det skulle vara bra med en ledig dag. Tyckte nog att "det är lika bra att jobba när man ändå är på plats". Korkskalle!! Inte nog med det. Jag ska jobba så där idiotiskt på onsdag också. I morgon då? Då blir det mer normal arbetstid. Typ 8-15.30. Eller något sådant.

Jag tog med mig kameran till jobbet i dag. Stannade efter vägen och knäppte några kort. Det är vackert här omkring. Om dimman tycker jag inte. Men den är vacker när den svävar över älven och dalgångarna. Synd bara att solen var lite morgontrött. Lite solsken hade gjort bilden magisk.


Ena tonårsdottern har en liten fobi för färgad mat. Alltså mat som bytt färg. Gröna pannkakor till exempel går inte. Så gissa om jag blev förvånad när hon ville att jag skulle färga spagettin. Blå!


Att jag mer eller mindre fick tvinga henne att äta blå spagetti kändes bara så rätt. Men hon tog inte speciellt mycket. Yngsta dottern däremot. Hon älskade tilltaget! Maken? Han ruskade på huvudet. Blicken jag fick sa långt mycket mer än alla ord i en ordbok. Nästa gång tror jag att spagettin blir grön. Bara för att.  


Tänkte knäppa ett fräckt kort på vår altanbelysning. Visst blev det fräckt. Men det var inte så det skulle se ut. Det måste vara slutartiden som gjorde det. Eller? Jag har inte en aning. Vilket är lite synd. Det är svårt att korrigera ett fel när man inte vet vad som är fel. Eller kanske är det så att de bilder som blivit bra har jag bara haft tur med. Vilket verkar högst troligt. Jag har knäppt fler dåliga kort än bra. Men det är inte dumt det heller. Funktionen "radera kort" behärskar jag till fullo nu!


Vinterns grepp om ett grässtrå. Ganska bra bild. Om jag själv får tycka. Men naturligtvis går det säkert att göra bättre. Kanske skulle anmäla mig till en fotokurs. Jag som har så mycket fritid liksom. Som mest bara sitter. Och rullar tummarna. Eller pillar bort navelludd. Eller hur det nu var.


Eftersom jag har så lite att göra ska jag nu sätta mig i soffan. Tända ett ljus och bara vara. Hämta kraft till nästa arbetsdag.
Eller så viker jag lite tvätt. Tvättar lite till. Lyssnar på yngsta dotterns svammel. Förbereder nästa arbetsdags uppgifter. Stickar lite. Planerar morgondagens middag. Tar reda på tvätten som tumlaren torkat. Och när jag ändå håller på. Bakar en kaka. Eller inte. Någon kaka blir inte bakad i alla fall.