Gardiner, tomtar och tvillingar

Jag köpte nya gardiner i måndags som jag hade tänkt ha till första advent. I en stad inte helt nära oss. Men som vanligt var inte hjärnan påkopplad. Eller man kan säga att jag hade lite otur när jag tänkte. Jag köpte två panelgardinslängder. Alltså två längder. Det räcker till ett fönster. Om jag haft bara ett fönster hade det inte varit något problem. Men nu blev det problem. Jag har två fönster! Harangen jag vräkte ur mig var inte ens lämplig för vuxna öron. Den var lång, ful och intensiv. När jag spottat och fräst klart ringde jag maken. Kom på att han är i trakterna av staden som inte är helt nära oss och jobbar. Efter lite list och ett välplanerat samtal lovade han att åka förbi gardinaffären och köpa två längder till. Underbara man. Det är som jag alltid sagt. Han är mannen i mitt liv!

Så här såg det ut innan maken kom hem. Ett fönster är lite mer juligt än det andra kan man säga. Nu återstår det att se om elektrikern är lite mindre schimpans än jag. Så vi kan få lite adventsbelysning i fönstren. Han ska visst komma i morgon.

I går kväll var det julhazard på mitt jobb. Det är kul. Nästan hur kul som helst ibland. I går var det riktigt roligt!

 Jag fick dessutom med mig några presenter hem. Till skillnad från vissa andra som fick gå tomhänt hem. Vad tokigt det kan bli.

Det var ju det här med tomtarna. Tomtarna som tar över långt innan advent. Tomtarna som man tröttnat på långt innan själva julen. På jobbet har dom sakta men säkert tagit över hela entrén. Vi går numer in på baksidan. Men jag menar, vad gör man inte för några söta tomtar och glittret i barnens ögon när de får syn på arrangemanget? Yngsta dotterns barbiedockor har fått jobb över jul kan man säga.

I dag fick jag svaret på något vi i familjen har funderat över i drygt 17 år. Den som väntar skall få svar. Men ibland kan det ta lite tid. i det här fallet alltså drygt 17 år. 17 år, 7 månader och 8 dagar för att vara exakt. Tonårsdöttrarna är tvillingar. Det har vi vetat hela tiden. Det vi inte vetat är huruvida de är en- eller tvåäggstvillingar. Nu vet vi. Det gör i praktiken ingen skillnad. Men det gör att vi hädanefter kan svar på frågan vi fått i alla år. "Är dom en- eller tvåäggstvillingar?" Ni kan inte tro vad många som ställt den frågan. Men det är lika många som inte förstått vårt svar. "Vi vet inte." Hur kan man inte veta det? Kan man ju undra som utomstående. Jo, det är enkelt. Eller enkelt kanske det inte är men... Patologen som undersökte moderkakan efter förlossningen sa att det han/hon kunde se förekom hos både en- och tvåäggstvillingar. Jo, då var det så. Man skickade moderkakan till en patolog för att få ett svar. Om man hade tur fick man ett svar. Ett svar som man blev lite klokare av. Vi fick naturligtvis inte ett sådant svar. Att via ett blodprov ta reda på hur det låg till kostade då 15 000 kronor. Per unge! Så det fick vara. 

Under tonårsdöttrarnas uppväxt har kända som okända pratat, frågat och slagit vad om vilken typ av tvillingar de är. Problemet är bara att det inte spelar någon roll vilken typ av tvillingar de är. Det kommer förmodligen låta ungefär så här; "men inte kan ni vara enäggstvillingar, så lik varandra är ni inte" eller "ni kan inte vara tvåäggstvillingar, det är ni alldeles för lika varandra för". 

Men nu vet vi! 

En barnmorska skulle försöka förklara skillnaden på en- och tvåäggstvillingar för mig. För en evighet sedan. Hennes förklaring på enäggstvillingar var lite rolig. Hon kallade dom för en lyckad missbildning! Så kan man ju också säga. Men i ärlighetens namn är det ju precis så det är. Så numer har jag alltså två lyckade missbildningar i familjen!