Vissa väljer att arbeta med barn. När man gör det valet vill jag tro att man tycker om barn. Barn. Inte bara blåögda, brunhåriga, glada, långa, korta eller barn till förmögna föräldrar. Utan kort och gott barn. Oavsett liksom. Nu vet jag att det inte är så. Tyvärr. Det finns de som väljer bort vissa kategorier barn. Jo, det är säkert. Det är så! Jag har upplevt det själv. Nyligt. Man väljer bort barn som inte faller inom normen "normal".
Jag vet inte vad som är värst. Att man som personal kan välja bort eller att man som chef tillåter personalen välja. Båda alternativen är lika illa. Faktiskt. Motiveringen är "jag har inte valt att jobba med sådana barn". Sådana barn? Vart går gränsen? Vilka räknas som "sådana barn"? Om personal som väljer bort dessa barn skulle få ett barnbarn med särskilda behov, hur blir det då? Skulle personerna i fråga välja bort sitt barnbarn? Med motiveringen "jag har inte valt att få ett sådant barnbarn"?
Alla människor har lika värde. Det sägs ofta. Men få verkar leva upp till det. Inte konstigt att samhället ser ut som det gör när man redan i tidig ålder får lära sig att alla inte är lika mycket värda. Att vissa människor är "läskiga" och "skrämmande".
Jag har tillhört gruppen "rädda människor". Jag har varit rädd för utvecklingsstörda. Jag erkänner det. Utan omsvep. Men med en hel del skam. Min förklaring är att jag inte begrep bättre. Då. Jag skaffade mig kunskap. Kunskapen blev till ett intresse att lära mer. Ju mer kunskaper jag fick desto mer intresserad blev jag. När klokskapen kom försvann rädslan. Jag slutade byta sida när jag mötte en utvecklingsstörd. Jag började titta på människan bakom funktionshindret. Jag såg människan! Jag såg en helt ny värld. En värld jag älskar att besöka. En värld som lärt mig otroligt mycket. En värld som gjort mig ödmjuk. Ödmjuk inför våra olikheter. Men även inför våra likheter.
Jag väljer inte bort ett barn. Jag väljer bort de som väljer bort barn!
Du har slagit huvudet på spiken. Jag har dessutom fått ynnesten att som mormor få älska ett annorlunda barn.Det är få förunnat.Tänk en sån katastrof om jag varit som dom som inte vetat bättre än det du beskriver. Hemska värld.Tack mitt barnbarn för att du finns.
SvaraRaderaKollega: Jag är glad och stolt över min vänskap med ditt barnbarn! Jag har ju faktiskt haft den stora förmånen att få vara med från start. Jag är sååå stolt över dig, som kollega, vän, mor och mormor.
SvaraRaderaJag blir alldeles varm i hjärtat av det du skriver... Hoppas att det finns många fler som du för dessa speciella barn!
SvaraRaderaAnna: Jag känner en hel bunt som står upp och slåss för dessa barn och deras familjer men vi behöver helt klart bli fler! Kunskap behöver spridas, hela tiden - överallt!!
SvaraRadera