Första advent kom och gick....

....men inte helt obemärkt. Klantiga jag har lyckats igen. Jodå. Om det fanns ett pris som största klantskallen skulle jag vinna det. Direkt!
Minusgraderna har bara ökat under helgen. Vi har, som de flesta av er redan vet, en vedspis i köket och en kakelugn i vardagsrummet som vi eldar i vintertid. Vi har element också men jag ser det lite som en sport att se hur långt in på vintern vi kan komma utan att slå på elementen. I fjol dröjde det ända till trettondagen. Trots -30 i flera dagar var det inga problem. Eller, det beror på vem i familjen du frågar. Visst var det tufft vissa dagar när termometern i köket visade på 17 grader när man kom ner. Men vad sjutton. Efter en kort stunds eldande var det behagliga 23 grader igen. När vi skulle åka på en fiskepremiär till en sjö ganska nära oss och temperaturen ute visade på -32 var det dags. Vi ville inte lämna huset oeldat så många timmar. Det var bara att bita i det sura och slå på elementen innan vi åkte.
När man eldar med ved som vi gör måste någon stackars sate bära in den i huset. I går kväll tyckte jag att det skulle bäras in lite ved så det fanns något att elda med på morgonen. Tror du det var någon som ville? Icke! Eftersom mina armar inte mår så bra brukar jag inte bära in ved men nu blev jag tjurig. När jag blir tjurig kan inget stoppa mig. Inget! Halvsur och halvelak klev jag i kängorna och stampade iväg till vedboden. Mumlade och muttrade något om att varmt vill dom minsann ha men att bära in ved.....
Maken har fixat och trixat med några stora plastdunkar så vi ska kunna bära in ved i dom. Skitdumt om jag får tycka. Lastar man det minsta snett åker veden utan prut rakt ner i backen. Tackar vet jag Ikea-påsarna. Du vet dom där blåa man kan stoppa ner ett barn i utan problem. Dom är perfekt att bära ved i. Tycker jag. Det tycker inte maken. Tydligen.
Nåväl. Mumlandes och muttrande lastar jag dunkeländet full med ved och går mot bron. Allt går bra. Jag balanserar dunkeländet bra, inte ett vedträ ramlade ner på marken. Kliver upp på bron och känner direkt att något är fel. Väldigt fel. KABOM! Så ligger jag platt på magen. Som en säl. Hakarna på mina kängor hade hakat i varandra. Det tog tvärstopp kan jag säga! Av någon okänd anledning låg jag kvar för att känna efter om något var trasigt. Känner att jag i fallet har lyckats vika ihop handleden och landat på ovansidan handen. Som tur är gör det inte speciellt ont att röra handen så jag kliver upp. Plockar ihop veden som rasat ur dunkeländet och bär in den. Det är ungeför då jag känner att det börjar göra ont i handen. Fingrarna kan jag röra utan problem. Sväller upp lite på handryggen men inte mer än att jag räknar kallt med att det ska vara bra dagen efter.
Sov hela natten utan att vakna en enda gång av någon smärta. När jag vaknade trodde jag det hade gått över. Haha, så lurad jag var. Jag behövde bara ta i något så kände jag att bra var jag inte. Inte alls. Svullnaden är kvar. Den är varken mer eller mindre. Jag är inte speciellt blå heller. Men attans så ont jag har. Dessutom märkte jag att lillfinger och ringfinger är lite avdomnade. Konstigt. Jag menar, det är på andra sidan handen jag har ont. Inte i närheten av dom fingrarna. På något sätt måste jag ha slagit i utsidan handen också.
Så nu sitter jag här med en arm som absolut inte klarar av att bära och en hand som i dagsläget är obrukbar. Synd bara att handen inte sitter på den redan så dåliga armen. Dessutom är det höger hand. Inte så bra när man som jag är högerhänt. Tur i oturen att jag är ledig i morgon. På tisdag är det säkert bra igen. Det tror jag. Absolut!