Testet pågår

När jag kom hem i går konfronterade jag familjemedlemmarna med deras brist på förstånd. Uppenbarligen hade de inte förstått vad jag sa kvällen innan. Det här med att ta undan efter sig menar jag. Förklarade att "för min del får de gärna äta på papptallrikar om de vill". Ena tonårsdottern svarade ganska raskt "läste på din blogg så jag förstod att det skulle komma". Varpå maken lite förvånat sa "har du skrivit om det där?". Ja, vad trodde han? Att jag skulle testa familjen i tysthet? Icke! Nåväl. Efter dessa uttalanden fortsatte konversationen på följande sätt:

Maken: Jag ställde kaffemuggen i diskhon för jag ville inte hålla på och slamra så tidigt på morgonen.

Jo, just. Som om liksom.

Ena tonårsdottern: Jag la in smörkniven.

Absolut. Men resten då?

Andra tonårsdottern: Jag plockade ur diskmaskinen när jag kom hem så du skulle slippa.

Jag slippa? Varför är det jag som ska slippa?

Maken: Jaha, det kanske är bäst man kör över golven med dammsugaren innan man åker på jobbet också.

Gör det! Det har jag inga problem med.

Efter ett tag såg maken lite putt ut. Eller putt. Han såg fundersam ut. Eftersom jag är av den nyfikna varianten frågade jag vad det var som orsakade ansiktsuttrycket.

Maken: Ska det vara på det här sättet måste jag nog byta fru.

Jag: Absolut. Om mitt krav på att var och en ska ta undan efter sig är så hemskt tycker jag du ska ge dig ut och leta efter en ny omgående. Lycka till.

Se upp alla kvinnor! Maken är på jakt efter er. Eller i alla fall den av er som står ut med att plocka. Konstant.

Resten av kvällen gick åt till att övriga familjemedlemmar kontrollera varandras undanplockning.
Jag och maken satt i soffan. Så där lagom avslappnat. Så där lugnt och skönt. Så där så man blir sugen på något att äta. Jag gick ut i köket och hittade något som passade sötsuget. Chokladpudding. Men alltså, hur gott är inte det!!

Maken: Ställde jag in kaffemuggen i diskmaskinen?

Jag: Nej.

Jag hade inte väntat mig det heller. Det tar tid att lära gamla hundar sitta.

Maken: Fan, man törs snart inte gå in i köket. Tänk om man glömmer plocka undan efter sig.

Jag: Törs inte? Vem är du rädd för?

Aha, att plocka undan efter sig själv är bara en självbevarelsedrift. Något man gör av rädsla. Vilken sorts tyrann är jag? Hemska människa.

Maken: Dig.

Jag: Mig behöver du inte vara rädd för. Du gör som du vill med undanplockningen. Jag bryr mig inte.

Maken: Du måste ta undan strykbrädan.

Detta sa han med ett brett flin, över hela ansiktet.

Jag: Det behöver jag inte. Det var inte jag som tog fram den.

Svarade jag med ett ännu bredare flin! Har han glöm vem han är gift med? Inte sjutton skulle jag dra igång en test som denna och falla på eget grepp. Det finns liksom inte.

Maken tittade lite misstroget på mig, flinade och klev ur soffan. Han gick ut i köket och ställde in kaffemuggen.

Nu på morgonen hade alla ställt in i diskmaskinen. Duktig familj. Eller gör dom det av rädsla för jättetyrannen? Mig alltså. Så kanske det är. Jag bryr mig inte. Om det är lite rädsla som krävs för att de ska plocka undan efter sig så må det vara hänt. Men genast undrar jag varför de inte varit rädda tidigare? Jag har sagt åt dom flera gånger tidigare att plocka undan efter sig. Med hot om att jag skulle kasta allt som låg framme. Helt utan resultat. Oavsett vad det beror på. Spännande är det. Att se hur länge rädslan håller i sig.