Resan till huvudstaden

Det här med att sitta åt fel håll är inte att leka med. Hur vet man att man sitter åt fel håll? När magen börjar åka hiss och hjärnan snurrar. Då sitter man åt fel håll. Då är det dags att ta fram hundvalpsögonen och lenaste sammetsrösten. För att vädja till konduktörens hjärta. Att få byta plats.

Där borta, åt fel håll, sitter mor. Helt opåverkad. Det sociala under tågresan uteblev alltså. Det tog vi igen när vi kom fram. Jag lovar.

Åååå, vad vi gick. Gata upp och gata ner. In och ut i affärer. Titta, sa mor, där gick det en kändis. Hon kom aldrig på vem det var, men en kändis var det. Robert Wells däremot visste hon namnet på. Han passerade när vi satt och fikade. I Hötorgshallen hittade mor två kändisar till. En inredare och en skådespelare, utan namn.
Min kära barndomsvän anslöt på eftermiddagen. För lite shopping och mycket umgänge.

Efter en lång dag vandrade trion mot hotellet. För lite mat och mer umgänge. När man möts av en lapp som denna...

....vid hissen. Då vill man helst byta hotell. Än så länge har jag inte sett några kameror. Men vem vet. Kanske är det kameror bakom varje spegel.

I dag ska mor och jag vandra runt lite. Kanske blir det shopping. Kanske blir det mest bara ett himla promenerande.