Den opererade tonårsdottern vaknade upp till en ny dag. En dag där tryckförbandet från gårdagens operation skulle tas bort. Nu skulle hon få se storleken på såret. Jag såg såret i går, nysytt. Jag visste att det blev förhållandevis långt. Hon visste ingenting. Nu vet hon. "Vilket långt sår" och "det blev mycket längre än pricken, den mätte ju bara drygt 1,5 cm" var vad hon sa. Ja, det blev längre än hon trott. Men jag tror det blir bra. Jag hoppas hon inte ångrar sig. Det är svårt att göra det ogjort liksom.
Dimman äter upp omgivningarna här på hösten. Det är först en bra bit in på dagen solen bryter igenom och man ser den blå himlen. Trots att vi bott här några år nu har jag inte riktigt vant mig vid att vakna i en filtallrik. Att inte se längre än några meter.
Det är bara de som bor riktigt högt som ser den blå himlen. De som bor ovanför oss. De slipper vakna i fil. Men å andra sidan hamnar de i filen de också, så fort de ska på byn.
Utsikten uppåt. Blå himmel och sol!
Yngsta dottern mår fortfarande inte bra. Hon snorar. Jättemycket! Hon hostar. Inte jättemycket men nog för att det ska vara irriterande och jobbigt. Nu har hennes öron börjat göra ont också. Det är inte roligt längre. Jag tar tillbaka det jag sa tidigare. Att någon måste offra sig för den goda sakens skull. Nu vill jag att hon ska bli frisk. Även om det innebär att jag måste jobba med något jag inte tycker om. Att gå hemma med sjukt barn är inte heller något jag tycker om. Det räcker nu!
Grå vardag - välkommen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar