Bingo!

Sjukvården i Sverige brukar vara bra. När man har turen att träffa rätt läkare. I dag var jag till sjukhuset med ena tonårsdottern. Hon vill ta bort ett födelsemärke hon har på hakan/käken. Först gick allt bra, läkaren höll med om att märket ska tas bort. Sedan gick det mindre bra. Tonårsdottern är riktigt spruträdd! Svimningsrädd. Jag försökte få läkaren att förstå det. Att det kanske skulle vara en bra idé med lite lugnande innan ingreppet. "Det går att använda bedövningssalva" sa doktorn. Bedövningssalva?? Sedan när hjälper det mot spruträdsla? Jag påpekade att små barn brukar kunna få lugnande men serru det gick inte. Då måste det vara narkospersonal med, så det så. Ja, han kunde ju kanske skriva ut så vi fick fixa det själva på hemmaplan. Men lika snabbt som han sa det kom han på att vi skulle få prata med en sköterska om problemet. In i rummet kommer sköterskan från helvete! "Det går så bra med bedövningssalva" och "du kommer att få så många sprutor i ditt liv så det är lika bra du börjar träna nu". Va? VA?? Hur kan hon veta hur många sprutor min dotter kommer få i sitt liv? Vem är hon att bestämma när och om min dotter ska träna bort någon rädsla? Hon var helt klart frånvarande från skolan den dagen de gick igenom hur viktigt det är att kunna lyssna på patienterna. Och läkaren då? Han ställde sig raskt bakom sköterskan och nickade medhållande. Det är inte utan att man undrar om de hade något fuffens för sig tillsammans den där skoldagen. Hans följande kommentar fyllde bara på bägaren med idioti, "operationen blir i november eller december, då har du gott om tid att träna". Så nu ska vi träna operation här hemma, hur man nu gör det. Vi kanske ska göra så här, tonårsdottern får lägga sig på köksbänken så sticker jag henne med en nål upprepade gånger i ansiktet. Det botar säkert hennes spruträdsla. INTE!! Pucko! Det är väl bättre att göra ingreppet så snart som möjligt. Då slipper tonårsdottern gruva sig så länge. Det kanske är i det här läget man borde hyra sig en mental coach. Undrar om landstinget står för kostnaden? Hahahaha.

Nu har det snurrat runt för maken och mig. Vi har varit på bingo. Alltså på sån bingo där man sitter i en ganska stor lokal tillsammans med en hel hög äldre medborgare och kryssar för siffror som ropas ut i högtalare. Vi brukar åka på bilbingo några gånger under sommaren. Det är faktiskt trevligt. Men vanlig bingo? Hur tänkte vi? Inte en aning. Men det var ganska roligt. Skulle inte bli förvånad om vi åker någon fler gång. Hur mycket vi vann? Lika mycket som alla andra gånger - ingenting alltså.

Allt man kan behöva under en bingokväll finns på bordet. En påse M inhandlades dock i pausen. Lite socker måste man ha. Ibland i alla fall. Om man tittar på bingobrickorna med gröna pluttar kan man se hur långt ifrån bingo jag var. Man skulle ha en hel ruta full av pluttar. Jag hade inte ens en rad tror jag.

I morgon ska jag göra ett gästspel på min gamla arbetsplats. Ledighet och sjukdom har gjort att de är lite kort på personal. Stackars sjuka ex-kollega. Inte lika stackars lediga ex-kollega. Men tur för mig. Jag saknar mina gamla kollegor. Jättemycket! Jag kommer nog gå omkring med ett fåning leende i ansiktet. Hela dagen. Känslan nu är nästan lite som den jag hade som barn kvällen före julafton. Jag borde gå och lägga mig så det blir en ny dag men jag kan inte - för mycket pirr och förväntan i kroppen. Jag tror jag går och tränar en stund. Eller så sätter jag mig helt enkelt i soffan och tittar på tv. Så får det bli.