Irland del 4, slutet

Efter jättestrul med inloggningen i några dagar kommer nu äntligen slutet på Irlandsresan.

En liten länga med affärer. Det stora huset fick inte plats på bild!

Myndige sonen tog oss med till ett köpcenter i Blanchardstown på söndagen. Nu snackar vi köpcenter! Det var affärsbyggnader överallt. Alltså affärsbyggnader större än Birsta City. Hur många affärer det fanns sammanlagt vet jag inte. Jag vet bara att det var många. När det blir så där många affärer och så där mycket folk ser jag ingenting. Alltså blev det inte mycket till shopping. Om man inte frågar yngsta dottern. Hon har svart bälte i shopping! Sen finns det en annan aspekt på det här med hur mycket man shoppar. Vikt. När man reser är vikten väldigt viktig. Vi tänkte lite fel när vi packade våra väskor hemma. Vi packade lite för mycket kan man säga. Det fanns inte så många kilon att bolla med. Det såg vi vid incheckningen när vi skulle hem. Väskan fick väga 20 kg. Den vägde 19,8 kg! Då hade jag ändå stoppat ner jeans och lite andra tyngre saker i handbagaget.

Jag berättade tidigare om vår busstur. En titt på stegräknaren från den dagen visar att vi gick en hel del. Drygt 8 000 steg blev det. Snacka om busstur! Vi blev lämnade på ett ställe med orden "gå den gröna vägen så står bussen på parkeringen längre fram" och "det är en fin promenad på 35-40 minuter". Som de lättlurade turister vi är så gick vi. Det gjorde inte de rundlagda damerna från Australien, de satt kvar i bussen. De rundlagda damerna från Australien hade nog besökt en och annan pub innan bussturen för de hördes HELA turen. Stannade bussen för pinkpaus eller matpaus så nog var det damerna vi fick vänta på, varje gång. Kanske var tur att de satt kvar i bussen, annars har vi nog stått kvar uppe i bergen och väntat än.

Tydligen har myndige sonen nämnt min blogg för några på den gröna ön. Dessa några har nu fått de, av myndige sonen, utlovade autograferna. Jag kan numera kalla mig kändis. För det är väl bara kändisar som får skriva autografer?! Fick ingen champagne till frukost så stjärnstatusen på den här kändisen är nog ganska låg. Men kanske blir det som ringar på vattnet, det här är bara början. Skämt och sido. Jag hoppas autograferna kan locka fram ett och annat skratt.

Det här med vädret på Irland skulle behöva en egen berättelse. Eller kanske inte. Det regnade och blåste varje dag vi var där. Det var bara en fråga om hur mycket det regnade, hur länge det regnade och hur mycket det blåste. Bilden visar ganska bra hur det var. Först blå himmel som på ett ögonblick förvandlades till en himmel full av regntunga moln. Det var precis som bilden visade, regnet och molnen kom alltid från höger. Kanske inte så konstigt med tanke på att det konstant blåste från höger. Jag har numera allt hår på vänster sida, ståendes rakt ut!

Myndige sonen och maken var ju på whiskeyprovning en dag. Myndige sonen förärade maken med en alldeles egen whiskeyflaska. Till makens stora glädje. Han var allt lite nervös när vi stod på flygplatsen och såg hur de kastade väskorna. Han såg hur de kastade vår väska. När vi landat i Sverige och stod där alla andra står och väntar på väskorna sa han bara "är väskan blöt blir jag vansinnig". I skrivande stund har jag inte kollat om flaskan är hel men väskan var i alla fall torr.

När man flyger med Ryan Air spelas det en liten fanfar efter landning. Roligt kan man tycka. För de flygrädda är det nog inte lika roligt. Jag är inte flygrädd, bara åksjuk men första gången jag hörde fanfaren och hörde rösten säga att "Ryan Air till 90 % landar". Precis där slutade jag lyssna. Vad då? Landar till 90 %? Störtar de andra 10 %? Hade vi bara tur som kom ner på marken helskinnade? Vi kanske ska ta båt hem. Där bröt maken mina funderingar. Han sa "90 % av alla deras plan landar alltså tidsenligt eller innan utsatt tid, det är ju bra!" Jaha, fanfaren handlade alltså inte om lyckade landningar utan om tidtabellen. Vi flög hem också. Det blev ingen båt. Och fanfaren spelades även vid denna landning.

Nu är vi hemma och myndige sonen är kvar på den gröna ön. Nästa gång vi ses blir nog till jul. Myndige sonen har beställt stuvade makaroner, stekt falukorv och gräddstuvad pyttipanna till julbordet. Jag är inte helt säker på att han får som han vill. Det är som det är det här med traditioner. Vissa håller jag stenhårt på. Andra är till för att brytas men...

Här skulle det vara en bild från luften. En jättefin bild. Den kanske kommer med en annan gång.