Eftertanke

Min hjärna har gått på högvarv några dagar. Världen ruskades om. Ordentligt. Världen runt mig. Ändå står jag långt på sidan. Jag är inte på något sätt mitt i händelsernas centrum. Inte alls. Men ändå.
Jag skrev för ett tag sedan om en pojke. Du kan läsa om det här. En pojke med ett stort hjärta. En pojke som gärna vill dela med sig. Som tycker att han har allt han behöver. En pojke som kämpat sig igenom tuffa behandlingar. Operationer, cellgiftsbehandling och strålning. Allt för att bli kvitt sin cancer. Nu står det klart. Att det inte räcker. Nu är det bromsmedicin och smärtlindring som gäller. 

Hans familj kan liknas vid en kätting. Tillsammans är de starka. Väldigt starka. Men vad spelar det för roll? Den styrkan kan inte bota. Den kan visserligen bära. Det kan den. Det ska gudarna veta. Men hur mobiliserar man kraften? När livet är som svårast.

När min pappa dog. För tidigt. För ung. Av cancer. Då fick jag se cancerns elaka ansikte. Jag såg hur den bröt ner pappa. För varje dag. Ändå gick det fort. Nedbrytningen alltså. Efter begravningen bestämde jag mig. Bestämde mig för att ta tillvara på varenda dag. Att njuta av make och barn. Vara tacksam för det vi har. Uppskatta livet liksom. Visst. Jag har mina svackor. Dagar när det mesta är tråkigt. När jag inte alls tycker att himlen är blå eller att glaset är halvfullt. När jag bara vill vara själv. Jag har sådana dagar. Det har jag.
Men. Jag firar varje födelsedag. Trots att jag definitivt inte blir yngre. Vilket jag önskat mer än en gång. Ett år till att lägga bakom sig. Ett år av upplevelser, känslor, möten och annat som hör livet till.
Jag ser till att vi inte skiljs som ovänner. Jag och min familj. Det är lite som en nojja.
Jag försöker vårda mina vänner. De växer inte på träd.
Jag försöker ta tillvara på livet helt enkelt. Men just nu känns det tungt. Man blir på något sätt påmind om sin egen sårbarhet. Det-händer-inte-mig-tanken ruskas om. Big time. Det kan visst hända mig.
Yngsta dottern har en klasskamrat som nyss förlorat sin mamma. I cancer. Inför skolstarten i dag pratade yngsta dottern om att klasskamratens mamma dött. "Jag skulle inte klara om du dog", sa hon. Jag vet att hon skulle klara det. Jag sa det till henne. "Självklart skulle du klara det", "det är jobbigt och tufft ett tag men man klarar det". Det lät väl bra? Eller? Men hur klarar man av att förlora ett barn? Hur hittar man styrkan att gå vidare? Att man gör det vet jag. Men hur?
Nu ska jag gå en sväng förbi mina barns sängar. Jag ska stryka dom över kinden. Lätt, så lätt. För att jag kan.