Annars då?

Om man hamnar i följande diskussion, har man problem då?

Yngsta dottern håller på att plocka ur diskmaskinen. Jo, jag har hotat med granbarr och kottar till middag och sängplats på logen om det inte blir gjort. Det funkar varje gång. Hon plockar och fixar. Kommer till glasen. Öppnar skåpdörren. Sätter händerna i sidorna och fräser "jaha, och vem har ställt in glasen nu då?" för att fortsätta med "så där ska de inte stå" och avsluta med en ilsken blick på maken. Maken nekar till brottet. Bestämt. Yngsta dottern börjar möblera om i skåpet och ställer in de rena glasen. Så ordningen ska bli återställd. Ungefär där. Bra precis där. Tittar jag in i skåpet. Och ser röran yngsta dottern håller på att skapa. Utan ett ord tränger jag in mina händer i röran av dotterns händer och de felplacerade glasen. Och börjar möblera om. Jag också. Yngsta dottern inser allvaret och backar ut sina händer. Så jag får fritt spelrum. Att ställa allt till rätta. En gång för alla. Maken fnissar lite lätt i bakgrunden men säger ingenting. Han vet bättre än så. Yngsta dottern däremot. Hon är inte tyst. Alls. "DU HAR JU SAGT ATT DE MED STÖRSTA PRICKARNA SKA STÅ LÄNGST ÅT DET HÅLLET!", och pekar med ett pekfinger som vid det här laget är längre än dottern. Ja, det har jag sagt. Förmodligen fler gånger än vi har glas. Men. "Det är så här de ska stå". Yngsta dottern gör ett sista försök att påpeka att jag minsann sagt att de ska stå som hon ställt dom.

Som om. Som om jag skulle ställa glas med ringar först. Jo, samma dag det regnar guldtior från himlen. Men inte före. Så det så. Nej. Jag talade vänligt men bestämt om för yngsta dottern att det är STOR skillnad på ringar och prickar. Vad yngsta dottern svarade? "Määhh..." "Jodu, försök inte", sa maken.

Så här ska det se ut. Störst prickar till vänster och ringar längst till höger. Så det så.

Men problem? Inte jag va?