Ja, jag vet att det är hundhår på strumporna. Men om man vet att Äsch just nu håller på att byta till vinterpäls så tycker man att det är lite hår. Herre gud, det är ju bara två eller kanske tre strån. Men nu var det inte hundhår det här skulle handla om utan anledningen till att just älgstrumporna åkte på.
Jag skulle till skogen. Den där stora gröna massan där alla vilda djur lever. Du vet. Älgskogen. Men inte för att spana på älg. Inte för att jaga älg heller. Det får man ju inte än. Men snart. Nej. Det var gula kantareller vi skulle leta efter. Vad tror du är det första jag ser när jag kliver in i skogen?
Precis! Älgbajs. I massor. Det betyder alltså att otäckingarna tycker om att vara precis där jag trampade omkring. Att leta svamp när man är skiträdd för att stöta på en eller flera älgar är inte lätt. Alls. Kan jag tala om. Och just i dag var det jobbigare än vanligt. Det kändes som jag hade ett bälte hårt åtdraget runt bröstkorgen. Att andas var jättejobbigt. Jag flåsade som en maratonlöpare i värsta uppförsbacken, 500 meter före mål. Att då gå och titta på marken letandes efter svamp och samtidigt försöka hålla reda på vart jag satte ner fötterna var inte lätt. Men jobbigt. Ett och annat felsteg blev det allt. Men det var det värt.
Tänk så glad man kan bli av att se lite gult skymta i lingonriset. Att på 0,5 sekunder plocka så många svampar som möjligt är svårt. Och jobbigt. Speciellt med andnöd. Kompisen som var med fick sig nog både ett och annat gott skratt åt mig där jag flåsade och försökte prata lugnande med mig själv. Att hennes fyrfota vän sprang kors och tvärs hjälpte inte heller till. Bäst som det var fräste det till i riset bakom mig. På 0,1 tiondels sekund stod jag upprätt med panik i blicken. Vart var älgen?
Det kom aldrig någon älg. Det var Ripa varje gång. Den söta lilla vesslan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar