Hoppa och hoppas

Det sista som överger en är hoppet.

Vissa hoppas mer än andra. Andra hoppar. Högt. Äsch hoppar. Högt. Med en inte nödvändigtvis vacker stil. Jag hoppas. Mest hela tiden. På viktnedgång. På pengauppgång. På ledighet. På arbete. På en hel del mer. Men också på en hel del mindre. 

Arbetsmässigt blev det mer den här veckan. Inte precis vad jag hade hoppats på. Just nu. Samtidigt är det roligt att jobba. Jag har ju den förmånen. Att tycka om mitt arbete. Men just nu föredrar jag något annat. Ledighet. Så jag kan förlora mig i mig själv. Men det får bli en annan dag. En annan gång. Hoppet finns.

Jag tycker mina uppdateringar här sker ganska ofta. Näst intill dagligen. Inte under helgen kanske. Men på vardagarna. Men tydligen inte. Enligt mor. Hon ringde nu på förmiddagen för att kolla om vi var sjuka här uppe. Va? Sjuk? Varför skulle vi vara det? Jo. Jag hade inte skrivit så mycket. Enligt mor. Hon var tvungen att ringa och kolla. Om det var någon sjukdom i vägen. Inte då. Här är vi friskheten själv. Just nu i alla fall. Jag hoppas det förblir så.  

Äsch fortsätter hoppa! Jag fortsätter hoppas!