För mycket av det goda

Det var en fin begravning. Det gick bra. Trots att jag hade växt ur byxorna. Har man som jag inte någon uppsjö av svarta byxor. Eller några andra byxor heller för den delen. Då får man trolla. Toktrolla. Det var nog en decimeter för mycket av mig för att det skulle gå att få igen dragkedjan. Helt säkert! Med lite tid och just inget tålamod gällde det bara att lösa problemet. Eller som i det här fallet. Trolla. Hokus pokus. En lååång kavaj. Inte någon kunde se glipan, gluggen, gapet, glappet, kalla det vad du vill, eller den bit av mig som inte fick plats i byxan. Snacka om magiker.
 

Lokalen vi fikade i låg i en gammal skola. I en gammal skola som jag gått. Eller gått och gått. Vissa av våra aulaskrivningarna var placerade i den här skolans aula. Nu har skolan bytt skepnad. Igen. Nu är det Kyrkans Hus. Innan min skoltid var det en flickskola. Säg det som varar för evigt.

Ett minnesalbum skulle man skaffa sig medan man lever. Som efterlevande kan få. När man inte finns längre. Att skratta till. Att gråta till. Att minnas till.  För trots att det var en gammal människa som begravdes rullade det många tårar. Av saknad. Av sorg. Kanske till och med av en påminnelse. En påminnelse om sin egen dödlighet. För så tror jag det är. Man blir väldigt påmind om sin egen dödlighet när man befinner sig på en begravning.
Det gäller att leva livet fullt ut. Göra allt man vill. Säga allt man behöver. Nu.

Jodå. Det blev en tulpanbild i dag också. Men inte lika färgsprakande som de tidigare. Tyckte de var fina. Det är nästan så man kan se färgerna ändå.