Om man letar efter tecken ser man oftast minst ett.

Just nu letar jag. Febrilt. Och hittar. Hittar tecken. Överallt. Tecken på att sommaren går mot sitt slut. Att ledigheten snart är slut. Att det börjar dra ihop sig till någon sorts verklighet.
Lupinerna har blommat ut för länge sedan. Nu knäpper det mest om dom. Alla frökapslar öppnar sig och sprätter iväg frön åt alla håll.

JAG VILL INTE! Jag vill stanna tiden. Eller i alla fall trycka på pausknappen. Så jag slipper börja jobba. Missförstå mig rätt nu. Jag tycker verkligen om att jobba med det jag gör. Det gör jag. Att jobba som assistent är bland det bästa man kan göra. Absolut. Men när det strular och man titt som tätt blir satt på något sorts undantag är det inte kul. Jag har sagt det förut och jag säger det igen. Assistentyrket måste få bättre status. Man måste förstå hur viktigt det är. Vilken stor roll i en människas liv assistenterna spelar.
Att ständigt bli bortglömd, bortskuffad och tillintetgjord sliter. Tar död på den glöd som finns. Lägger en tung mörk sjal över glädjen. Orken tynar bort i takt med nonchalansen från överordnanden. Så nej. Jag har ingen lust att börja arbeta.
Trots det fortsätter tecknen komma. Som för att skriva mig på näsan. Åtta veckors respit är snart slut. Verkligheten bankar på dörren.

Hösten är på väg. Äpplena blir bara större och större. Snart är de mogna. Men jag är inte mogen. Alls. Om man inte tittar till min ålder. Då anses jag nog mer övermogen. Eller kanske som en tant i sina bästa år. I bästa fall.

En som njuter för fullt. Varje dag.

Oavsett. Vi andra söker svalka i skuggan. Skuggan som mest varje dag håller en temperatur på runt 25-30 grader. Men inte Äsch. Hon älskar att ligga platt i solen. Pälsen blir stekhet. Hon flåsar som en maratonlöpare. Men icke att hon flyttar sig till skuggan. Inte en chans. Livsnjutare tror jag det kallas.

Jag stod på altanen och tittade på alla tecken. När jag av en slump fastnade med blicken på vår ladugård. Den som förmodligen snart är 100 år. Om den inte redan är det.

Tänk att man lade ner så mycket slit på detaljer. Detaljer folk sällan lägger märke till. Som ändå på något sätt är självklara. Som skulle lämnat ett tomrum om de försvann. Vem lägger tid på sånt i dag? Sånt som inte syns. Eller sånt som kanske inte fyller någon direkt funktion. Allt ska gå så fort som möjligt. Precis som semestern. Swosch! Så var den över. Nästan i alla fall.