söndag 10 april 2011

Katastrofen närmar sig

Helgen är över. Förbi. Nu väntar en ny vecka. En vecka som kommer sluta i katastrof. Tro mig. Men det tar vi sen. Nu ska jag gå igenom helgen. Så det så.


Tro det eller ej. Men det växer. Så det knakar. Och det är inte speciellt många som dött heller. Än. Konstigt va? Eller är det så att det fungerade med uttröttningsmetoden? Dör en sätter jag ett nytt frö. Så enkelt är det.

Stormat har det gjort i helgen. Som bara den. Sen har det regnat. Inte som bara den. Bara lite duggregn. Hela tiden. Vad gör man då? Tvättar bilen så klart. Utvändigt och invändigt. Så nu är den renare.  


Jag kunde inte låta bli. Jag var bara tvungen. Att köpa ett gäng tulpaner. Igen!


Jag köpte marsmallows också. Stora. Borde köpt små. Insåg jag. Men dom blev goda. Väldigt goda. För goda. Faktiskt. Och stora.
  

Var lite snabb i mitt uttalande om växtligheten. Eller. Det är så här. Gurkorna växer. Tomaterna gör det inte. Alls. Nu har dom dock fått ett växthus. Så kanske. Kanske börjar dom växa nu. Eventuellt.


Nu är jag redo att ta upp det här med katastrofveckan. För det kommer bli en sådan. Tro mig. Jag har tagit på mig att fixa frukosten på fritids. Jag. Som formligen hatar tidiga mornar. Och inte bara en dag. Nej, då. Tre! Tre tidiga mornar. På raken. Hej och hå. Som om inte det räckte. Tog på mig att öppna fritids en morgon också. Så. Fyra dagar ska jag kliva upp åt helsefyr för tidigt. Det kommer bli katastrof. Tro mig. Jag somnar förmodligen med huvudet på tallriken under middagen. Så något socialt liv efter klockan tre på eftermiddagen finns nog inte. Inte till veckan i alla fall.

Jag har precis pratat med myndige sonen. Vi har skypat. Ska man visst säga. Han hade något att berätta. Något han hade gjort. När dom hade varit på ett köpcenter. Det var ett videosamtal. Så myndige sonen med flickvän satt i rutan. Direkt föll min blick på deras ringfingrar. Men nej. Inga ringar. Vad sjutton hade han gjort? Piercat bröstvårtan? Piercat något annat? Vänta ska du få se. Sa sonen. Jag väntade. Med bävan. Det hade jag inte behövt gjort. Bävat alltså. Han hade tatuerat sig. På ena underarmen. En text. Morsan. Stod det. Jag blev alldeles varm i hjärtat. Bättre betyg än så på sin föräldraroll kan man nog inte få. Tror jag. Jag blev väldigt glad. Undra vad myndige sonens mormor kommer säga?  

4 kommentarer:

  1. Måste säga att det berörde mig också.Tatueringen alltså.Det är det jag alltid har sagt.....Du är den bästa Eva jag känner.

    SvaraRadera
  2. :) <3

    Tycker du tar fina bilder.

    SvaraRadera
  3. Om du bara visualiserar den där tatueringen på mornarna så kommer du med lätthet att studsa ur sängen och fixa fritidsfrukost lätt som en plätt! :-)

    SvaraRadera
  4. älskar dig morsan :)

    SvaraRadera