Håll i hatten.

Det går fort nu. Väldigt fort. Blundar man missar man vårens ankomst. Man brukar se så kallade musöron på björkarna. Innan löven slår ut. Det hinner man inte nu. Pang! Så är nästan alla blad utslagen. Om det inte var så att musöronen var där och jag missade dom. För jag var tvungen att blinka.
Jobbigt för allergiker. Med bladutslagning alltså. Inte att jag blev tvungen att blinka. Men å andra sidan borde det gå över fort. Allergin för bladutslagning. Tycker jag. 

                                    

Denna jäkla plantering. Den som nästan tagit över bloggen. Den som växer och dör i en fart man inte heller hinner med. Nu växer den. Endast. Det är nästan så jag inte törs skriva det. Nästan. Men jag tycker om att utmana. Så jag skriver. Det växer. Som sjutton. Och det är förhållandevis få dödsfall. Bland groddarna. Gurkorna högst hemmabyggda växthus är snart för litet. Igen.

Plantan som inte är en tomatplanta. Plantan jag fick av min morbror. För att han tyckte lite synd om mig. Den händer det saker på. Något är på väg. Blommor eller frukt? Jag vet inte. Vet inte vad det är för planta heller. Det gör inget. Det växer. Det är huvudsaken. Det är det som räknas. I det här huset.

Sen har jag en liten fundering. Jag ser att det är fler och fler som tittar in här. Men vilka ni är har jag inte en aning om. Jo. Vissa vet jag mycket väl vilka det är. Mina underbara stamgäster. Ni som titt som tätt lämnar ett avtryck eller två. Som kommer med glada tillrop. Tips. Idéer. Eller ett "hej". Men vilka är ni andra? Kan det vara så att det finns någon växtexpert? Någon som skulle kunna hjälpa oss med dödengåtan. Kanske finns det någon fotofreak som tittar in. Som skulle kunna tipsa om hur man bäst får till ett bra kort. På en tant i sina bästa år. Eller varför inte en väldigt trevlig person. Som kan glädja oss andra med en underfundig kommentar. Eller du. Just du. Oavsett. Stilla min nyfikenhet. Lämna ett avtryck. Fast du aldrig brukar göra så. Gör det nu. Typ.