tisdag 8 november 2011

Så blev det.

Vi är hemma. Äntligen. Det blev en lång natt. Kan hända blev dagen ännu längre. Att vänta är slitsamt. När det dessutom är ett barn med i bilden, som har ont, blir väntan nästan olidlig. Det hjälps inte att två prinsessor placeras i ett grodrum.


Sjukhusets sängar gör inte vistelsen trevligare eller skönare. Alls. Kuddarna jag hade var plastförpackade. Ordentligt. Varje gång jag bytte läge pös det ut luft i samma takt som huvudet sjönk längre ner. Täcken är en uppfinning som sjukhuset inte hört talas om. Man får ett tunt lakan och en stickig gul filt som gör sig bättre som hästfilt. Men vi fick var sin säng. Det fick vi.


Min var dock av det hopvikbara formatet. Som jag fick vika ut och bädda. Alldeles själv.

Yngsta dottern var en exemplarisk patient. Inte ett pip sa hon när droppkanylen sattes. Inte ett pip! Trots att kanylen var av vuxenstorlek.


När droppet var kopplat ville hon inte röra armen. Ett dugg. Det blev annat när hon väl somnade.


Då åkte armen in under filten. Så pass att jag ett tag var orolig för flödet i slangen. Men flickebarnet sov. Just då var det viktigare än allt vätskedropp i världen. Så. Jag rörde henne inte. Slangen fick vara intrasslad där under filten.

När man ligger på sjukhus med ett sjukt barn kommer den egna sömnen på sjätte plats. Ungefär.  Jag slumrade av och till i tre timmar. Sedan kom syster Teo in och ville ta en temp på yngsta dottern. Då gav jag upp. Solen var på väg upp. Klockan började så sakterliga krypa mot ringatilljobbetochmeddelafrånvarotid.


En lång natt var slut. Nu låg bara en ännu längre dag framför oss. Med nya provtagningar. Nya tryck på ond mage. Hungerkänslor som fick lämnas åt sitt öde. I väntan. På ronden och domen.


Det blev några steg trampade i korridoren. Med herr droppställning som sällskap. Och en och annan förvirrad patient. Barnavdelningen delas nämligen med någon annan avdelning. En avdelning som mest hade äldre patienter. Där vissa inte hade en aning om vart de befann sig. En i rullstol. Fullt påklädd. En annan sittandes på sin rollator. I sjukhusskjorta. En annan bläddrandes i en Kalle Anka tidning. Och där. Mitt bland dessa äldre människor. Ett barn. Och en droppställning.

Vi fick åka hem. På eftermiddagen. Lyckan stod högt i tak vill jag lova. Tills vi hade åkt bil i ca fem minuter.


Bilkö. En lång sådan. I många långa minuter. Drygt 20 minuter stod vi i kö. En lastbil hade kört av vägen. Vi kom precis när bärgningsbilen skulle till att dra upp den ur diket. Men vad gör väl det? När man äntligen är på väg hem.

Magen är inte helt smärtfri. Det är den inte. Men yngsta dottern tycker inte att det gör någonting. Vi får väl se. Jag hoppas tarmstumpen har spökat klart nu. Att hon slipper opereras. Trots att all personal vi träffade på var underbara. Hjälpsamma på alla sätt. Ja, förutom att jag fick vika ut och bädda sängen själv då. Och att de lyckades väcka oss. Varje gång vi hade slumrat till. Oavsett hur bra personalen är vill man inte vara på sjukhus. Man vill inte det.


1 kommentar:

  1. Oj,vad länge sedan jag tittade in hos ÄlgEva!
    Å tro på fan att nog händer det Er igen... sånt som alltid händer er!!! Det måste ju alltid vara så märkvärdigt!!! Både ajfånen å sjukhus... på en å samma gång. Hmmm, nåja, tycker om er alla iallafall. Sådäså! Hoppas att yngsta dottern har kryat på sig å resten av familjens nerver har coolat ner sig! Många kramar från "Bubblan"

    SvaraRadera