Änglavakt!

Hur sjutton skriver man ett sånt här inlägg? Utan att skrämma slag på alla. Redan vid första meningen. Det är nog bara att kasta sig rakt ut. Utan skyddsnät. Så. Nu kör vi. Jag fick ett telefonsamtal i dag på jobbet. Från ena tonårsdottern. Som var ledsen. Väldigt ledsen. Så ledsen att det var svårt att höra vad hon sa. Men jag förstod. Att något hänt. Och jag förstod vad som hänt. Innan hon sa det. Hon hade kört av vägen!

Hon hade snurrat flera varv på vägen. Över till mötande vägbana. Och ner i diket. Baklänges. Allt som kunde gå bra när det gått riktigt illa gick bra. Det kom inget möte. Hon missade alla träd. Bilen voltade inte ner i diket.Men viktigast av allt. Ungen mådde bra! Jodå. Nackvärk och ryggvärk. Men hon levde. Och mådde förhållandevis bra.
För att vara på den säkra sidan åkte vi till akutmottagningen i en lite mindre stad ganska nära oss. Där gick traumalarmet när ena tonårsdottern talade om vad hon varit med om. Man kan säga att det bara rasslade till.

Så hade hon en rejäl halskrage på plats. Inte speciellt bekväm. Men den fyllde sin funktion. Den höll nacken still. Sedan kom det in två sköterskor och talade om att tonårsdottern räknades som ett traumafall och skulle behandlas därefter.

Vips! Så låg hon fastspänd på en ryggbräda. I traumarummet. Av någon konstig anledning blir jag väldigt saklig när jobbiga saker händer. Jag klappar inte ihop. Jag gråter inte. Jag är bara med. Hela tiden.
Efter att ett helt gäng av läkare och sköterskor vridit och vänt på ena tonårsdottern blev det vidare transport. För fler undersökningar.

Det skulle röntgas både här och där. Efter konstens alla regler. Och fort gick det. Hon fick första plats hela vägen. Med den änglavakt ena tonårsdottern hade så klarade hon sig bra.

Väldigt bra. Bärgaren kunde inte förstå att bilen inte hade slagit runt när den åkte ner i diket. Jag kunde inte förstå att hon hade sådan tur att det inte kom en enda mötande bil när hon snurrade runt på vägen.

När vi kom hem släppte det för mig. Då rasade jag ihop. Och grät. En stund. Sedan reste jag mig, skakade av mig obehaget och kramade om dottern. Tacksamheten som finns i mig nu är stor. Väldigt stor! Jag har alla mina barn kvar. Hela dessutom.