En fiende hälsar på

För de flesta av oss rullar livet bara på. Jobb, handling, matlagning, barn som ska hit och dit, konflikter med barnen som måste redas ut, räkningar som måste betalas och så vidare. Banala saker. Självklara saker. I det stora hela. Som bara fortsätter. I all evighet. I bästa fall. För vissa blir det inte så. För vissa stannar livet upp. Abrupt. Någon okänd drabbas. Drabbas av det som ingen vill drabbas av. Cancer. Ett ord laddat med så många känslor. Någon drabbas. Vi hör talas om att någon drabbats. Vi tänker en kort sekund på den drabbade och dennes familj. Sedan fortsätter vi livet. Som om inget hänt. Blundar. Slår dövörat till. Tills någon nära drabbas. Då stannar även vårt liv upp. Då blir tjafset vid middagsbordet inte så viktigt. Att visa hur mycket man betyder för varandra blir viktigt. Att ta ett steg i taget. Värderingarna kastas över bord. Allt ställs på sin spets. Med all rätt.

Min pappa dog i cancer. Det gick fort. Det var smärtsamt. Men jag lärde mig något. Det låter klyschigt. Jag vet. Men det är så. Jag lärde mig att ta tillvara på dagarna. Att visa de mina hur betydelsefulla de är. Att prioritera. Att använda min energi på ett positivt sätt. Att fira varje födelsedag. Varje år!

En väldigt kär vän sedan ung ålder drabbades av cancer. Vi pratade ofta i telefon. Om döden. Om familjen. Om livet. Om behandlingar. Om operationer. Jag oroades. Jag våndades. Jag njöt av varje framgång vännen hade. Jag firade när behandlingarna var klar. Jag njuter av att ha vännen i livet. Att kunna lyfta luren och prata en stund. Ses när tillfälle ges. Vännen är i allra högsta grad levande!

I dag går en mamma igenom det ingen förälder borde ha några som helst erfarenheter av. En mamma jag gick i skola med. En mamma med en styrka jag inte trodde fanns. Mammans barn har drabbats av cancer. De tillbringar sommaren på sjukhus. Tillsammans med pappan. Deras barn strålbehandlas. Efter en tuff vår med cytostatikabehandling. Mina tankar vandrar titt som tätt till denna familj. Tack och lov för dessa sociala medier. De håller oss utomstående uppdaterade. De låter oss skicka uppmuntrande ord. De låter de drabbade veta att de inte är ensamma. Att vi andra finns. Att vi tänker på dom.

För att hjälpa till kan man hjälpa andra att göra sjukhusvistelsen lite drägligare. Lite roligare. Hjälpa dessa barn att vara barn. Trots sjukhusvistelser. Det finns många insamlingar. Många fonder. Jag länkar till en som mamman pekat på. Gå in här och läs. Vill du skänka en slant? Gör det. Stor eller liten spelar ingen roll. Alla kan göra något. Ingen kan göra allt.