Första gången

Vissa första gånger kommer man ihåg. Som om det var i går.
Maken och jag tittade på Pretty woman i går kväll. Scenen där Julia Roberts kysser Richard Gere. Rakt på munnen. Den scenen. Den framkallade ett minne. Ett minne som än i dag får det att pirra i magen. Ordentligt.
Minnet gäller första gången jag och maken sa "jag älskar dig" till varandra. Det kom från ingenstans. Bara så där. Jag minns precis när det hände. Vad jag gjorde. Hur det såg ut runt mig. Men mest minns jag precis hur det kändes. Pirret i magen. Förvåningen över att jag faktiskt kände så. Att jag älskade honom. Hur jag blev röd och varm om kinderna.

Det var under ett telefonsamtal. Vi hade träffats av och till i nästan ett års tid. Nattliga telefonsamtal hörde till rutinerna. Samtal där vi pratade om allt. Verkligen ALLT! Plötsligt visste jag bara. Allt var solklart. Det var han. Som var mannen i mitt liv. Han som jag ville leva tillsammans med. Tills döden skiljer oss åt. En underbar känsla. En läskig känsla. En känsla av att jag bara måste berätta för honom vad jag känner. Men jag hann inte med. Hjärnan hade ingen kontakt med munnen. Alls. Munnen bara vräkte ut "fan vad jag älskar dig"! I samma sekund som hjärnan insåg vad munnen precis sa åkte handen upp till munnen. Som för att försöka ta tillbaka det som precis sas. Lättnaden när maken lite förvirrat svarade att han älskade mig var enorm. Gigantisk! Det är nästan så jag kan höra våra röster. Darret. Fnittret. Lättnaden. Pirret i magen finns definitivt kvar. Än i dag. Fränt. Tycker jag att det är. Att kunna känna pirret efter flera år.