När man är barn har omgivningen obegränsade möjligheter att lura i en saker. Saker man bär med sig som sanningar resten av livet. Om inte någon vänlig själ informerar om eventuella felaktigheter. Blod-Svälte är en felaktighet som följt mig ända upp i mer än vuxen ålder. Jag var helt övertygad om att han hette så. HELT övertygad.
Bilden är lånad här
Lika övertygad som bror var att de sa "mot kör mot skogen".
Bilden är lånad här
Och precis lika övertygad som jag är att de spelade in Barnen från Frossmossofjället på vägen mot "vårt" fjäll.
Precis som det står på bilden heter fjället Frostmofjället. Har jag lärt mig i vuxen ålder. Bror har lärt sig att de säger "mot Sherwoodskogen", även han först i vuxen ålder.
Det här med Blod-Svälte. Det är en annan sak. Han borde heta så. Faktiskt. Det låter mer rövaraktigt. Än Blod-Svente. Hur töntigt är inte det? Inte ett dugg rövaraktigt. Ju.
När jag fick mitt första barn tänkte jag tanken. Jodå. Jag tänkte tanken. Och jag erkänner det. Utan omsvep. Tanken att lära mitt barn lite tvärtomspråk. Hur kul hade inte det varit?! Ja betyder nej och tvärtom. Liksom. Kan jag få en glass? Ja. Och vips har man ett grinigt barn. Som slänger sig på golvet grinandes och skrikandes "men jag vill ha glass"! Det hade varit kul. Det hade det. Som ett test. Bara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar