Bilden är lånad här
Skutt, hopp och studs. Och vips var dom borta. Det var nära att Lille Skutt-tårarna kom. Jättenära.
Det kommer dröja länge innan jag går själv igen. Väldigt länge.
lördag 26 mars 2011
Nattliga promenader
Jag tog mod till mig. Jag kaxade upp mig. Jag gav mig f#n på att det skulle gå bra. Att ingenting skulle hända. Jag stoppade "propparna" i öronen och slog på musik. Det skulle gå bra. Det trodde jag. Helt säkert. Jag påbörjade promenaden hem. I natten. Det gick bra i fem minuter. Sen hände det. Jäklar vad det hände. Hemska saker. Väldigt skrämmande saker. Det var nära att byxorna hade behövt en tvätt. Väldigt nära. Svisch! Svosch! Såg i ögonvrån hur någonting kom farandes. Från vänster till höger. Ur mörkret. Ut på vägen. Hjärtat stannade. Innan jag insåg vad det var. Innnan jag förstod hur det låg till. Precis innan det. Då trodde jag det var älgar. Jag trodde det. Jag slutade andas. Sedan svor jag. Högt! Jävla skitdjur! Fyra vitrumpor for ut över vägen. Alldeles framför mig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Uscha! Tror inte människan är gjord för nattliga promenader. Det finns väldigt läskiga och otrevliga skuggor!
SvaraRaderaTrodde inte att jag var särskilt mörkrädd.Skulle jag råka ut för samma som du så får jag nog säga.......Jag är visst mörkrädd.
SvaraRaderaKan jämföra känslan med om jag ser något som kommer krypande på golvet. Jag blir stel, kallsvettig och håret reser sig... jag måste ändå titta efter vad det är, kan inte släppa det med blicken för då tappar jag ju kontrollen...ofta kan jag snabbt konstatera att det som kryper har sex ben och inte åtta och som i ett slag försvinner rädslan då. Mycket märkligt. Att man snabbt gör skillnad på insekter och spindlar. Jag menar kryp som kryp kan man ju tycka men så enkelt är det inte. Fårstår att det tar ett tag tills du ger dig ut igen...
SvaraRadera