En stillsam promenad hade det kunnat bli

Om man är ute och går. I lugn och ro. Då borde man komma fram till slutstationen utan problem. Om man inte har problem som jag. Då inträffar det allt som oftast något. Något som ställer till det lite. Eller mycket. I dag var hjärtinfarkten nära. Väldigt nära. Fast jag borde veta bättre. Det borde jag. Speciellt i tider som dessa.
Om man går längs en grusväg och hör en fyrhjuling komma körandes då borde man kunna räkna ut vad som är på g. Det borde man. Och det gör nog de flesta. Utom jag. Men efter ett tag började de små grå signalera. Signalera om att jag borde vända mig om och titta. Titta om det var som jag började tro. Jag vände mig om. Såg att hjulingen drog på en vagn. Tittade framåt igen. Lugnt. Tänkte. Vände mig om och tittade en gång till. Såg det sista jag ville se. Tittade framåt. Panik. Insåg att jag inte hade någonstans att ta vägen. Frös till is. Stannade i klivet. Med ryggen mot vägen. Darrade som ett asplöv i de värsta stormvindar man kan tänka sig. Stopp. Hörde hur hjulingen stannade. Precis bakom mig. Tårarna skvalpade, precis på kanten av de undre ögonlocken. Bröstkorgen snördes åt. Hårt. Andades endast ytligt. Länge stod jag där. Fastfrusen. Den stackars vän jag hade i telefonen trodde nog inte sina öron när hon hörde mig kvida. Trodde säkert att jag drev med henne. I alla fall från början. Efter ett tag tror jag hon förstod. Trots det skrattade hon. Flera gånger. Fullt förståeligt. Det lät säkert inte klokt. Helt galet skulle jag tro. För vem skulle kunna förstå den panik jag brottades med? Endast den som lider av samma galna fobi. Älgfobi.
Vad jag såg?

En väldigt vanlig syn den här tiden på året. En älgdragare med en nyskjuten älg. Men det hjälps inte. När de kommer så där nära och plötsligt händer något i mig. Paniken kickar igång med full kraft. Jag har ingenting emot döda djur. Ingeting alls. Klä av en älg och jag har inga problem att hantera den. Inga som helst. Men en påpälsad. Huuu.
Bilden är på älgen min fd kollega sköt första jaktdagen.