Hösten är här!

Livet rullar på. Även här. Oavsett vad som händer runt oss. Hunden som bor hos oss, Äsch, är inte som alla andra hundar. Kanske beror det på det faktum att hon bor just här. Kanske beror det på att hon helt enkelt är född så. Jag vet inte. I ärlighetens namn har jag bara accepterat hennes små egenheter. Som det här med att hon ylar så fort någon telefon ringer här hemma. Signaturmelodin till Björnes magasin, en fras som upprepat talar om att "det är din mor som ringer" eller en gammal hederlig ring-ring-signal spelar liksom ingen roll. Hon ylar som en besatt. Jag satt på toaletten en dag när hemtelefonen började ringa. Efter andra signalen ylade Äsch som en varg i fullmånens sken. Hur stressande är inte det? När den som ringer inte har vett att lägga på efter så där en 37 signaler är en stressframkallad hjärtinfarkt inte långt bort. Alls.
Sen har hon andra hyss för sig vår Äsch. Hyss som de flesta hundägare någon gång får uppleva. En söndertuggad foppatoffel.

En uppäten strumpa. En försvunnen pulka. En uppäten kubb-pinne. Ett söndertuggat hundben. Alltså inte ett tuggben utan hundens egna ben. En kidnappad pet-flaska. Det tar aldrig slut. Liksom. Det senaste hysset roade inte mig ett dugg. Om man precis innan man ska åka till jobbet bara ska släppa in hunden och möts av den här synen:

Då är det inte kul längre. Hon var lerig från nos till svans. Den svarta hunden hade bytt färg. Till den lite mer moderna jordnära färgen. Brun. Att i det läget vara på väg. Jag skulle ju bara.... Som tur är har hon en egen plats under trappan. Med grind. Problemet fick lösas senare.
En nybadad hund är en hund som visserligen luktar gott. Det gör den. Men attans så mycket hår det blir överallt. Utom på hunden. Min nästa hund får nog bli en kinesisk nakenhund.